Vad skulle Neil Young börja med funderade vi på när vi stod på första raden och väntade på höjdpunkten av en dag fylld av bra artister på Where The Action Is, WTAI, i Stockholm 2009.
Neil Young är överraskningarnas man. Du kan aldrig vara säker på vad han hittar på. Nu startade han med tre akustiska låtar. Bara han och en gitarr. Trots att han var utannonserad som Neil Young med band och scenen var belamrad med bandets instrument. Tre countryrocklåtar med munspel som vi alla kunde sjunga med i. Det var magi.
När vi efter två timmar med en canadensare på ovanligt rockigt humör skulle summera konserten kunde vi konstatera att han inte spelat en enda låt från nysläppta albumet. Hur det ska tolkas vete katten.
För att ta konserten lite från början. Det var speciellt. När jag var 18 år började jag lyssna på Neil Young och nu startade han med att spela flera av just dessa låtar. Han kom in på scenen ensam, spelade ”Hank to Hendrix” och ”Don´t Let it Bring You Down” akustiskt: bara Neil och en gitatt och ett munspel. Sedan satte han sig vid en orgel och spelade ”Mother Earth” – också den med mycket munspel i.
Sedan kom bandet in och han gick över till elgitarr – men fortfarande gamla klassiska låtar som vi alla kunde sjunga med i och mycket munspel till, som Comes a Time/Goin´Back”, ”Heart of Gold” och ”Old Man”.
Men längre in i konserten gick han över till att visa att han är gitarrvirtuos och att han har uthållighet som få. Han rev av några låtar på slutet som vardera blev säkert tio minuter långa. Avslutningssången ”Rocking in the Free World” tog nästan aldrig slut, men det ville ingen i publiken heller. Refrängen fick liv om och om igen och publiken blev ett stort hav av armar som vinkade med och alla sjöng.
Jo. Det blev ett extranummer: ”Cowgirl in the Sand” i en rocking, lång version med många gitarrsolon av Neil Young.
Jag lyckades ställa mig allra längst fram och fick en trevlig granne där. Hon hade sett Neil Young live fyra gånger tidigare. Och varje spelning hade varit olika. Den här gången överraskade Neil Young genom att i mitten av konserten ge flera extremt långa gitarrsolon och förlänga låtarna så de blev tio minuter långa och kanske ännu längre också.
Where the Action is har verkligen lyckats få ihop ett artistuppbåd som lockar en publik i alla åldrar. I många fall har säkert fyrtiotalister och femtiotalister lockats dit tillsammans med sina barn och/eller barnbarn. Jag förstår inte varför vädrets gud var tvungen att straffa arrangörerna genom att låta regnet ösa ner under de första timmarna. Det rapporteras om att de svenska jordgubbarna hotas av regnvädret. Men det är ett lika stort hot att det usla vädret förstår för sådana bra initiativ som WTAI. Stockholm behöver bra musikfestivaler. Tack och lov slutade regnandet på kvällen.
Enligt Anders Nunstedt på Expressen var det 15.000 som såg Neil Young (han skriver på Twitter::
Utförligare. Analys. Om Neil alltså. Tänk att 15.000 trotsade skitvädret för den mannens skull. Imponerande, fans. Very imponerande.
Här är i alla fall spellistan till Neil Youngs magiska spelning:
Hank tilo Hendrix
Don´t Let it Bring You Down
Comes a Time/Goin´Back
Heart of Gold
Old Man
Unknown Legend
Out of the Blue
Mansion on the Hill
Pocahontas
Words
Cinnamon Girl
Fuckin´Up
Down by the River
Tonight´s the Night
Rockin´in the Free World
Plus extranumret: Cowgirl in the Sand
Anders Nunstedt på Expressen direkttwittrade från konserten. Rätt kul kommentarer bitvis.
Neil vaggar i solot; ser ut som Jack Nicholson i ”The Shining”. Som om han vill yxa ner någon med gitarren.
Här är mina bilder från festivalen.
Här är Aftonbladets festivalbilder.
Expressen är snåla när det gäller deras webb-tv, det verkar inte gå att lägga in deras filmklipp i våra bloggar. Men här har de inledningslåten ”Hank to Hendrix.”
Här kan man diskutera sommarens festivaler, vilken man tycker är bäst. Helt klart tycker jag WTAI kan göra anspråk på det. Fast ett litet minus för LO-ballongerna som förstörde sikten vid Pixies spelning.
Heart of Gold, från konserten på Where The Action Is:
Neil Young Live in Stockholm @ Where the action is 2009
Heart of Gold (bara ett kort klipp från låten)
Expressen är snåla när det gäller deras webb-tv, det verkar inte gå att lägga in deras filmklipp i våra bloggar. Men här har de inledningslåten ”Hank to Hendrix.”
Relaterat: Expressens recension
Andra bloggar om: rockmusik, legendarer, musik, recension, WTAI, Stockholm, Neil Young, Where the action is
Om din granne var kort och blond var det kanske min kompis Gunbritt? Själv stod jag lite långre bak.
Håller med om att det var bra; dessutom fantastiskt bra ljud. Bästa jag upplevt någonsin på en konsert tror jag.
Dessutom ”bästa oljud” … ingen har ett så skitigt gitarrljud och är så förälska i rundgång … 😉
Jag vet faktiskt inte var den trevliga tjejen heter som stod bredvid mig. Men hon är ljushårig och kortare än jag i alla fall. Hon har bott i New York.
Hej Rosemari
Du skriver väldigt bra tycker jag, jag hittade dig genom att söka efter WTAI men jag kommer att följa dig och din blogg:-)
Jag var med i publikhavet och jag njöt jag med. Två speciella publik grannar kan nämnas: En skön 51 årig snubbe med dödskalleringar och keps som hela tiden sjöng och skrek”Fram med taggtrådsgitarren” och en mindre rolig som hyssjade åt alla som sjöng med då han spelade in hela konserten med sin mobil:-( I övrigt regnigt men jätte bra allting!
Vi ses
Stefan
Stefan: Tack för din trevliga kommentar och vad roligt att du hittat till oss. Jo, jag och mina vänner kämpar hårt för att vi vill göra en blogg som ska kännas trevlig att komma till för alla som liksom vi älskar rockmusik och kultur med samma känsla som rocken har.