Where the action is, Stora skuggan 12-13 juni
För andra året i rad genomförs festivaluppstickaren Where The Action Is på kungens mark vid Stora skuggan intill Stockholms universitet.
Where The Action Is ligger rätt i tid, nu när artisterna tvingas ut på vägarna pg a dalande skivförsäljning.
Förra året sålde man 20 000 biljetter och i år hoppades man dubbla den siffran.
Ett par rapporter har Kulturbloggen redan haft från WTAI, men ett sådant arrangemang är värt att följas upp på flera sätt. Här kommer tre recensioner från WTAI från Micke Fredriksson.
Trots att en dag blivit två och man har starkare artister än någonsin, så blir det tyvärr ingen riktig action i år heller.
Programmet såg ju så lovande ut. Med bokningar som Nick Cave, Neil Young , Duffy verkade den tidigare lite intetsägande Stockholmsfestivalen kunna bli en händelse. De förhoppningarna rann bort i regnrusket
Mest nöjda verkar alla sysslolösa poliser och polisvolontärer vara, som strosar runt på området. Jag har aldrig sett en så städad och nykter festivalpublik. Medelåldern på besökarna verkar vara det dubbla jämfört med andra festivaler.
Neil Young låter musiken tala
Efter förra året succéspelning i Göteborg var det många som hade stora förväntningar på fredagens sista gig med rocklegenden Neil Young. Till och med regnet upphör när han ensam intar scen i sin rutiga skogshuggarskjorta.
Den 63-årige kanadensaren drar igång ensam med klassikern Don’t let it bring you down.
Sen följer hans fantastiska Mother Earth framförd på en tramporgel.
Och som han sjunger! Medan de flesta av hans generationskamrater numera rosslar, har han sin ljusa känsliga röst i bibehållet skick.
Det kommer massor av kraft från rockikonen och han förlorar sig själv flera gånger i oändliga gitarrsolon. Klassikern Down by the river upplevs som minst 20 minuter lång. Det känns lika flummigt och introvert som 70-talets Woodstockfestival.
Med låtlista fullproppad av klassiker hettar upp han snabbt upp publiken i den svinkalla stockholmsnatten. Låtarna Hey, hey ,my, my samt Rockin´in the free world görs med en oerhörd energi. Och när den oerhört vackra Heart of gold gestaltas, knyter det sig nog i mångas magar.
Men någon publikfriare är han inte. Hans enda ord till publiken består av bandpresentationen. Han låter istället musiken tala.
Seasick Steve – Publiken älskar ex-luffaren
Seasick Steve, orginalet som slog igenom och blev ett stjärnskott vid fyllda 60!
Den färgstarke ex-luffaren och gatumusikanten Seasick Steve lufsar in på stora scen i keps och snickarbyxor som den coola gubbe han är.
Steves historia om gatumusikanten som blir rockstjärna dras för oss, samtidigt som han med sin luggslitne trummis trampar igång en enkel, genuin countryblues som vi blir alldeles bedårade av.
Med sin lilla tvåmannasättning – gitarr och trumma, lyckas han skapa ett tryck som få storband mäktar.
Hans lysande genombrottsplatta kom förra året och titeln säger det mesta om hans liv: I started out with nothing and I still got most of it left.
Seasick Steve är en perfekt festivalbokning, för publiken älskar genuina orginal.
Florence Valentin lyckas fånga både hjärta och hjärna
Indiepopparna från Haninge, Florence Valentin fick sitt genombrott när de spelade låten Allt dom bygger upp ska vi meja ner på Sen kväll med Luuk för ungefär 6 år sedan.
Bandet är fortfarande ett tajt liveband, som sprider sitt budskap med en pondus som
få svenska band kirrar!
Förgrundsfiguren Love Antell inleder med hitlåten Spring Ricco från den tredje fullängdaren. Tyvärr är ljudet inte det bästa så den viktiga blåssektionen blir ”svajig” här och där.. Bäst blir det när Per Persson från Perssons Pack kliver upp på scen och avslutar med Pokerkväll i Vårby Gård. Att bandets största inspiration kommer från Clash gör inte upplevelsen sämre.
Florence Valentin är ett riktigt bra partyband, som med sitt politiska budskap lyckas fånga både hjärta och hjärna.
Av Micke Fredriksson
Fler recensioner från WTAI 2009:
Kulturbloggen om Neil Young