Arkiv för augusti 2009

Svärdshugg öppnade Eksjö Fiesta

29 augusti, 2009 by Redaktionen

I lilla småländska Eksjö drog festen igång på fredagen. Arn alias Joakim Nätterqvist delade ett rött band och sen var det igång. Det är en mäktig känsla när över sextusen personer invaderar centrala Eksjö där det normalt bor endast tiotusen.

Petter hade hällregn och en något tidig start att kämpa mot men ändå var han på ett bra spelhumör. Lite senare intog Alcazar scenen på stora torget. Då var det fullt ös. Mycket färg, dans och många BPM som fick torget att gunga. Nöjdast var nog ändå barnen och den yngre delen av publiken. Andreas Lundstedt, Tess och Lind dompterar och charmar publiken. Kanske lite för många Hej Eksjö, Ni är snygga Eksjö men det kanske hör en stadsfest till.

Sex olika scener i stora och små format och alla kända profiler imponerar. Håkan Waxegård är pappa till festivalen och han har dragit i alla sina kontakter sen Rockpartytiden i Hultsfred.

Som besökare var det omöjligt att vara på alla scener men någon som jag missade var Rolf Wickström. Roffe var en snackis särskilt bland fyrtiotalisterna.
Riktig Rock n´roll när den är som bäst sa min gamla polares mamma och började sjunga. ”Allt är gjort av plåt mamma, allt är gjort av plåt…”

Backyard babies avslutade kvällen på torget. Dregen och co rockade järnet med sitt karaktäristiska sound. Att de är ett Live-band av rang är bara att erkänna. Nu är det snart dags för dag två. Hoppas att det blir minst lika bra drag på scenerna, i publiken och att himlen håller lite mer tätt än igår.

Text: Pär Karlsson

Här kan du läsa mer om musikfestivalen i Eksjö på dess hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om musikfestival, Eksjö, Småland, Eksjö Fiesta

Bilder från vernissage med Karl Momens målningar och skulpturer

29 augusti, 2009 by Rosemari Södergren

Konstakademien ställer ut Karl MOMENS målningar och skulpturer. Torsdagen den 27 augusti var det vernissage och innvigning av Olle Granath och hitresta konsthistorikern Herman du Toit från Utah.
Momen är konstnären som förverkligade projektet ”Tree of Utah”. 28 meter hög skulptur, 850 ton på 80-talet. Han nobbade Coca Cola som ville sponsra.
Karl hade en vandringsutställning 2004-2006 på 5 tunga museer i USA.
En del av den utställningen är med på Konstakademien.

Mer om Karl Momen här och i wikipedia.

Fotografen Oscar Poulsen har tagit bilder från vernissagen som vi får visa upp här i Kulturbloggen:

Läs även andra bloggares åsikter om konst, bilder, vernissage, Momen, Konstakademin

District 9 – recension

29 augusti, 2009 by Rosemari Södergren

district9a
En av de mest hajpade filmer före premiären bland SF-intresserade måste vara District 9. Nu har den då haft premiär.
Vad är det då för film?
Grundhandlingen: Ett stort rymdskepp dyker upp och stannar ett par hundra meter ovan mark över Johannesburg i Sydafrika. Världens människor väntar i skräck men inget händer. Till slut tar sig människorna in i utomjordingarnas rymdskepp och hittar en mängd utmärglade varelser som förs till ett lägerområde.

Människorna föraktar och ser ner på dess utomjordingar och behandlar dem ungefär som nazisterna behandlade judar eller som vita människor behandlade svarta och tog dem som slavar.

För att vara en film som handlar om utomjordingar är den ovanligt samhällstillvänd, tar upp etiska och politiska frågeställningar. Det är inspelad delvis som om det var en dokumentär blandad med nyhetsklipp.

Filmtipset skriver:

Att filmen utspela sig som en dokument är intressant och det ger en känsla av verklighet som är svåröverträffbar. Dock känns det lite som ett avsnitt av amerikanska The Office när Wikus går runt i kåkstaden där utomjordingarna bor. Dokumentarkänslan bryter verkligen inte den fjärde väggen, men det känns ändå som en bra idé. Om dokumentarkänslan ger filmen en komedisk touch så blir det mer skräckbetonat när det dokumentära slutar. Det är en intressant brytning och påminner om From Dusk till Dawn och brytningen mellan thriller och skräck som sker där.

Fast vissa scener är förstås filmade så att det kunde vara taget direkt från ett tv-spel. Att District 9 redan vid planeringen av filmen var tänkt som ett tv-spel är rätt uppenbart.

Betyg 4 i SVD och i Dagens Nyheter. På Kulturbloggen brukar vi inte ge betyg, men om jag skulle göra det skulle betyget hamna på den nivån. Jag tycker också att filmen hör till de som är klart intressanta att se på biodukarna. Välgjord och tankeväckande.

Uppdatering: En kommentar anser att en recension ska redovisa:

Skådespeleriet
Disskusion av manus (utan spoilers)
Klippning
Musik
Utseende
Specialeffekter och deras verklighetstrogenhet
Genomgående konstnärliga förtjänster

Jag håller inte med att en bloggs recension har samma upplägg. Det upplägget anser jag för min del gälla vid recensioner när man läser filmvetenskap på universitetet.
Jag tycker också personen bakom kommentaren förväxlat en bloggs upplägg med envägskommunikationen via traditionella medier.
En blogg ska gärna länka och ge läsaren möjlighet att lätt hitta mer.
Ett blogginlägg som är en biorecension behöver inte alls vara lång och analyserande, den kan samla in länkar till olika andra som recenserat och ge den som besöker bloggen flera valmöjligheter att läsa mer på olika håll.
Men jag kan ändå ta upp några av de saker som personen bakom kommentaren tyckte saknades:
Skådespeleriet: Till stor del var filmen som en dokumentär och nyhetsinslag. Det kräver en viss slags insats av skådespelarna, där de agera som reportrar: mer avskalat och inte så mycket gestaltar sina karaktärer som människor.
Om det blir trovärdigt hänger väldigt mycket på hur filmen sedan klipps ihop.
Jag tycker att filmen fungerade väldigt bra på det sättet. Det kändes som om det var en dokumentär, man trodde nästan det var sant.

Andra delar av filmen var mer som ett tv-spel, som jag nämnt tidigare. Som när vapen radades upp: det var som att vara i ett tv-spel och kunna klicka på och välja vilket vapen jag ville ha för att sedan springa iväg och skjuta fiender.

För övrigt tycker jag inte alls att en blogg som diskuterar en film ska bedöma manus till exempel. Det är en typisk uppgift för en filmvetare.
En blogg ger istället läsarna möjligheter att själva vidareutveckla och diskutera i kommentarer eller i egna bloggar.

—

Betyg 3 i Expressen.

ScienceFictionbloggen har också recenserat.
Aftonbladet däremot gav betyg 2.

Fler recensioner: Göteborgsposten, Metro och Upsala Nya Tidning.

Läs även andra bloggares åsikter om film, Science Fiction, utomjordingar, aliens, recensioner, District 9

Första dagen på Popaganda och filmklipp på Steve Aoki

29 augusti, 2009 by Rosemari Södergren

20090828698
Popaganda, musikfestivalen vid Eriksdalsbadet i Stockholm, är väl sommarens sista festival?
Tur med vädret, regnet kom inte förrän sista bandet, MGMT, spelat en stund.
MGMT är rutinerat och var första dagens höjdpunkt – och packat med folk och massor av människor i publiken som hoppade med och skuttade och sjöng med i sångerna. När MGMT körde igång med stora hitslåten ”Time to pretend” då kokade hela Eriksdalsbadet, det var inte många som inte viftade med armen och sjöng med. MGMT får hålla hösten borta ett tag till, skrev AB:s festivalbloggare.

Det är klart det blev ös och bra stämning när toppbandet spelade. Men för mig var ändå dagens största höjdpunkt att äntligen se Deportees live, Umeåbandet som lovar gott inför framtiden. Ett svenskt band som känns som om det kan bli lika stort som de stora brittiska indiepopbanden. När jag idag, i lördagstidningara, läser att Oasis definitivt splittras för att de två börderna Liam och Noel Gallagher inte kan samarbeta längre säger jag vara: So what? Det vimlar av bra nya band. Och bland lovande, kommande svenska grupper finns Deportees. Deras album ”Under the pavement” som släpptes i år visar att bandet är på rätt väg. Här en recension i DN,

Jag lade märke till att Deportees i flera låtar hade två gitarrister men ingen bas. Kan det vara en anledning till deras speciella sound?

Parken var också kul att se, det var första gången jag såg dem live också. Fyra unga män med glad, positiv musik: en saxofon, en keyboad, en gitarr och ett trumset. Saxofonen gör att det blir jazzinspirerat och keyboard drar åt elektroniskt till. Parken är som Markus Krunegård möter Håkan Hellström och med touch av saxofonjazz.

Först ut på första dagen var Wildbirds & Peacedrums. Det är synd att de hade första tiden, som var redan vid 14.30. Det var många som inte slutat skolan eller arbetet för dagen. Duon är värd större publik med sin mycket egna musik, så fylld av eneri och utforskande av vad musik är.
Här intervjuade Kulturbloggen dem förra sommaren.

Johnossi, duon som visar att det går att göra en slags hårdrock genom att kombinera trummor med akustisk gitarr. Låter omöjligt, men är trots allt sant. Rytmiskt och hårt.

El Perro Del Mar såg jag senast förra sommaren på Accelerator. Sedan dess har bandet turnerat mycket och vuxit som band. Ekon, bjällror, bra gitarrist och sångerskan Sara som dansar som en galning, förutom när hon plockar fram gitarren. De har verkligen utvecklats och mognat som festivalband sedan jag såg dem på Accelerator förra sommaren. Bra spelning.

Mycket bra blandning i programmet från Hajen, skön röst vid ett piano, till Steve Aoki med en gigantisk dator och Johnossi med trumbaserad rock.

Jenny Wilson och Lykke Li var också två säkra bokningar. Jenny Wilsons spelning är mycket av performance också – då hon skrider in på scen iklädd blå fotsid kaftanlikande plagg. Lykke Li, rockigt och ösigt och blir bara bättre och bättre.

Steve Aoki går inte att beskriva i ord: filmklippet får berätta: