26/2 2023
Dergårdsteatern i Lerum (arrangör: Musik i Lerum)
Man ska inte prata om en dams ålder. Nöjer mig därför med att konstatera att Lill Lindfors haft en mycket lång karriär, något som avhandlas i ett par humoristiskt anlagda monologer vilka utgår från gapet mellan generationer. Vidare görs en upplysande resumé över de första decennierna och hur allt började i Jag är kvar. Beundransvärt att artisten ännu vill stilla publikens längtan efter att få höra henne live. Lill Lindfors förblir i egenskap av genrefri textbehandlare, medkompositör, stå-upparre och rytmiserande vokalist ett unikum. Populariteten fick som bekant ytterligare spridning och uppsving i och med deltagande i Så mycket bättre. Visa, samba, calypso, jazzvibbar, blues, ädelschlager, vals, tango, popballader, souldoft, singer somgwriter-alster, världsmusik. Få stilar är henne främmande. Listan av vad som finns på repertoaren i Lerum imponerar sannerligen. Kan inflikas in att hon varit här tidigare.
Har känt till henne sedan barndomen och ärvde pappas ikoniska Du är den ende. Sett henne tre gånger tidigare i närtid, varav konserten i Mölnlycke för fem år sedan var ett krön. Blev den gången så rörd och charmad att högsta betyg utdelades. En lika oundviklig som förrädisk berusning att ha med sig in till kvintettens turnéavslutning i Lerum.
Med kvintett avses jämngamla eleganten Claes Crona vid flygeln med meriter från en lång rad samarbeten med storheter, Johan Löfcrantz Ramsay (träffade honom veckan före efter konsert med Peter Asplund Aspiration) bakom trummorna, Mats Norrefalk på gitarrer samt för den här turnén nytillskottet Mattias Svensson på kontra- och elbas. Om jag är korrekt underrättad ansvarar antingen Norrefalk eller Crona för finessrika arrangemangen. Har haft förmånen att höra herrarna musicera ett otal gånger, fast inte tidigare tillsammans. De tillhör givetvis översta skiktet i landet på sina instrument, bildar ett närmast osannolikt stabilt gäng, lyhörda för infall. Att stjärnan som maximalt fyller Dergårdsteatern ansvarar för låtlistans utformning inklusive sammanbindande mellansnack/ recitation råder ingen som helst tvekan om. Självklart bjuds på soloavsnitt, features, läckert groovy duell och från Mats Norrefalk medryckande uppvisning på egen hand i La Partida (komposition från Venezuela) på soprangitarr.
Av en slump sammanträffar jag nästa kväll med arrangörens konferencier Qlaez Wennberg på Bio Roy, eftersom vi var och en på sitt håll bestämt oss för att se filmen om långlivade oemotståndliga prog-rockbandet King Crimson, centrerade kring den märklige Robert Fripp. I dokumentären anser en av de intervjuade att viktigast under ett gig är att vara närvarande och uppmärksam. Råd som praktiseras till fulländning av samtliga på scenen, belägen ett par mil utanför Göteborg.
När Lindfors äntrar scen, på sedvanligt manér i ensamt majestät, markeras uppsluppen öppning. Redan från första tonerna i Musik skall byggas utav glädje reagerar publiken med taktfast klappande. På kommando levereras kvicka inpass från varje musiker. Halvt på skoj, halvt på allvar ägnas första monologen åt obönhörliga konsekvenser av ansenlig ålder.
Rytmsektionen är fantastiskt tajt, otroligt följsam och understödjer alldeles lagom. Dessutom hörs från basist Mattias Svensson ett antal formidabla inlägg, både elförstärkta och akustiska. Utses därför till eftermiddagens överraskning, växte ut till en gigant genom suveränt dekorerande i passande passager. Ändå var basen lite lågt mixad inledningsvis. Ljudet var överlag mycket behagligt. Fast huvudpersonen begärde justeringar flera gånger. Och ibland uppstod en smula obalans, vilket missgynnade volymsvag flygel. Se det sagda som påpekanden i marginalen.
Lindfors är inte känd för att sjunga på andra språk än sitt modersmål. Begåvade översättningar är däremot legio i hennes katalog. Ett par undantag görs, till exempel referens till Jamaica och Harry Belafonte som anknyter till anekdot om möte med honom. Den och Det ska jag köpa mig med tillhörande utdragen monolog tillhör inte numren som flyger högst. Istället ska ett knippe andra alster framhållas från första set. Tänker på originella svala Jag tycker inte om dej (sympati), med delikat stick av Crona, ett stimulerande medley om initiala kontakten med jazz och blues med utmärkt prov på shuffle-lir jämte pianist i framkant, samt framförandet av Kris Kristoffersons megahit Me And Bobby McGee omvandlad till fräckt sugande beat. I ett utsökt arr på Jag vill nå dig (längtans samba) noteras hur sömlöst svävande sång ackompanjeras med Norrefalk i spetsen och dennes raffinerade klanger i solopartier.
Exceptionellt lyhörda interaktioner borgar spledes för att musiken sitter som en smäck. Vi snackar spelglädje de luxe! Blir en makalös bonus på upploppet i första halvlek när Norrefalk fingerfärdigt rivit av ett solo. Utmanas i oförglömlig duell av Mattias på pumpande elbas Mats, svara med riffande garneringar på en av sina gitarrer. Efter denna häpnadsväckande urladdning tar föredömligt organiserad paus vid.
Som framgår har Lill Lindfors bästa tänkbara uppbackning. Själv behärskar hon förnämligt sitt vokala uttryck, får fram rätt nyanser och tonfall. Utan att vara rörd som i Mölnlycke, registreras värmen som sprids, lustigheterna (gärna pikanta) som serveras. Vore orättvist att beskriva egenheten som elefanten i rummet. Och man ska undvika att såra, men hänsynsfullhet måste vägas mot påtaglig observation. Dilemmat handlar om att somliga stavelser går förlorade före paus. I andra halvan textas lyckligtvis i princip perfekt. Hör till saken att Lill ger sig i kast med avskalade ballader jämte tämligen munviga verser och monologer.
När Here Comes The Sun (G. Harrison från Abbey Road-albumet) tolkas resulterar det i brett leende. Tjusas av optimistiska melodin, hur den knådas. I centrum Mats i duett med oerhört vitala kvinnan som tilldelats såväl heders-Grammis som medalj av kungen, plus batterist Johan med vispar. Av mina anteckningar framgår att Sången han sjöng var min egen, Roberta Flacks underbara mjukishit, hörs så avskalad med feature från Mattias Svensson, att man blir alldeles exalterad. Hudlösa kärlekssången, resonansen från gitarren och ypperliga anslaget på klaviaturen gör ett enormt helgjutet intryck.
Ett pärlband av omtyckta ballader i vissa fall snarare visa, införlivas i programmets andra halva. Hänryckt publik njuter av recitation och naket framförande av Så skimrande var aldrig havet, stillsamt stretchande poesin från Bo Setterlind i Du är den ende samt Thorstein Bergmans Om du nånsin kommer fram till Samarkand. Sist nämnda visa har lagts som sista extranummer. Naglar genom sitt vackra vemod och successiva stegring fast hängivna lyssnare som nyss gett stående ovationer. Norrefalks eftertänksamma, enastående klanger avlöses av dito från Claes Crona, vars pianospel naturligt nog präglar dessa innerliga sånger. Artisten själv leder oss med den äran igenom vackra kompositioner.
Trots utförlig recension har inte allt innehåll” ”redovisats”. En omständighet som inte kan förbigås är att Mats Norrefalk, den pensionerade lektorn som superbt och exakt avvägt trakterar tre gitarrer, muntrar upp artisten och oss genom att sjunga duett, alternativt ta egna vokala initiativ. Kul och oväntat! Lill Lindfors teatrala och humoristiska sida framhävs underhållande i både monologer och låtar. En dylik höjdpunkt är förstås hennes Ägget med ekvilibristisk tillförsel av Norrefalk. En annan är virtuost samstämmiga, tangodoftande rytmer vilka bär fram En sån karl/ En man i byrån. Bägge sångerna föregås av sammanlänkande mellansnack av yppersta snitt. Skämtsamma tonen understryks på begäran av entertainerns höghastighetsversion av Robban Brobergs Mitt lilla fejs. Lill Lindfors och hennes eminenta medmusikanter infriar till fullo förväntningarna på den fullsatta Dergårdsteatern.
