• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Groove, sköna klanger och intrikata infall kännetecknar supertrio – Rymden på Valand

17 februari, 2024 by Mats Hallberg

14/2 2024

Valand i Göteborg (arrangör: jazzföreningen Nefertiti)

Erkände efteråt för de musiker, vilka blev världsstjärnor i och med framgångarna med E.S.T för omkring tjugo år sedan, att jag enbart lyssnat på Rymden live, vilket resulterat i uppskattande recensionssvep. Detta tillkännagivande yttrades i samband med att jag tackade för vad de uträttade på scen under en spektakulär konsert över två set, kalibrerad av ljuddesigner-oraklet Åke Linton. Sett dem enda gången jag befunnit mig i Berwaldhallen och i Trollhättan, bägge gångerna när de varit festivalakter. Trion med trumslagare Magnus Öström, basist Dan Berglund och klaviatuspelaren Bugge Wesseltoft är produktiva.

Sedan debuten 2019 har tre album med ny musik med oemotståndliga avantgardistiska ”böjelser” släppts plus en skiva inspelad live med norska radioorkestern KORK, samtliga utgivna på Jazzland Recordings i Norge. Och man har samma ”fjärde medlem” som ikoniska E.S.T (Utdelade högsta betyg när E.S.T Symphony-projektet genomfördes i Göteborgs Konserthus), nämligen ovan nämnde ljuddesigner. Fick reda på att han bestämt sig för att hädanefter sluta med att ha soniska ansvaret över gig. Vilken lycka att jag helt ovetande om beslutet, var närvarande när mästerligt handlag demonstrerades. Att Linton haft monumental inverkan på hur jazzig improvisationsmusik kan låta som bäst, vet varenda person med insyn i branschen. Och de konstellationer vilka på hemmaplan fått hans öron att triggas kan skatta sig lyckliga, vilket jag fått åtskilliga bevis på.

Klaviaturspelaren, kompositören och producenten Bugge Wesseltoft tillhör en kader av framstående experimenterande norrmän mer eller mindre jazziga, vilka man kan tycka jag borde haft bättre koll på. Minns en solokonsert på flygel på YSJF med sammanhängande, aningen stillastående konturer. Wesseltoft har fått avsättning för exceptionell kreativitet genom cirka sexton egna album jämte en uppsjö av samarbeten i mer än tre decennier. Före bildandet av denna gitarrlösa ”powertrio” förekom samarbete med såväl tysk dj som Dan Berglund på trio. När E.S.T så grymt förlorade sin frontfigur vägrade barndomskamraten och basisten att låta sig förlamas av sorg. Efter ett par år uppstod flerfaldigt prisade Tonbruket och Öström bildade en spännande jazzkvartett. Sett och skrivit om båda. Vill också nämna Dans medverkan på Jan Lundgrens Potzdamer Platz och att Magnus ingår i Lars Danielssons internationella grupp Libretto, vilka jag också recenserat.

foto Francesco Saggio från konsert hösten 2022 i Oslo (bild från Rymdens fb-sida)

På Valand, där arrangören ovanligt nog bjöd en sittande och stående skara på cirka hundra personer på en minimalistisk support act, inledes spelningen med lätt atonal anstrykning. Sammansatta fragment formar ett slags planlagt sökande, som om supergruppen bereder väg för vad som skulle komma. Efter ungefär fem minuter öppnas dörr till ett svängigt område, en värld av toner där man stannar kvar i nästa komposition. Öström berättar att den mesta musiken kommer hämtas från senaste skivan Valleys And Mountains. De två första spåren döpta till The Hike och A Walk In The Woods är också de första på repertoaren denna onsdagskväll. Vidunderligt sound kan definieras i termer av elektro-akustisk resa där progressive mixas med konstmusik och stänk av jazz. Oavbrutet fängslande till sin karaktär, stundtals hypnotisk.

Tredje kompositionen introduceras genom reflekterande basspel med stråke. associerar till slavisk kammarmusik i moll. Öström bryter in, använder filtklubbor. Strax därpå fyller Wesseltoft i på flygeln. Betagande skönhet uppstår, förnimmer hur uppmärksamt publiken följer med, när musiken tassar slingrande fram med Berglund i täten understödd av sina spelkamrater. En kulmen nås före paus i Pitter-Patter då Wesseltoft trakterar rhodes till tung rytmsektion. Trumslagaren går på charmoffensiven, ”fläskar på” så hårt som trumskinnen pallar. Fräckt, luftigt groove toppat med fantastiskt basljud! Låten från första plattan kan betecknas som en ekvilibristisk utflykt, en vibe av uppdaterat 70-tal.

Åke Linton foto Frederik Freddan Adlers

Första långa sjoket i andra set utformas likt en svit. Efteråt är presentatör Öström osäker på vad de framfört. Slår fast att man tog sig an exempelvis Song From The Valley och Himmel (”musik på svenska). Norrmannen inleder med avskalade toner, det dröjande subtila på pianot varvas gradvis upp i en romantiskt hållen melodi. Vad som placeras i framkant växlar förstås, hisnande övergång lanseras, till basfeature á la Stanley Clarke. Avlöses i sin tur av att rytmtillverkaren bakom sitt trumset tar över och färgar i en strålande sekvens då baktakslir premieras. ”Grymt” gung och magnifikt anslag av Wesseltoft. För en stund infaller minst sagt inspirerade kaskader, kontrollerade eruptioner av metrik-snillet Magnus Öström. Feature-festen avlöses av spejsig atmosfär från den enormt kraftfullt agerande trion. Musiken sticker iväg i olika riktningar med omväxlande energi. Det är en fröjd att åka med.

foto ”Freddan” Adlers

Mountain kännetecknas av vackert, suggestivt beat vars melodi broderas fram ytterst vitalt. Fäster mig vid Wesseltoft på moog, härliga excesser vilka för tanken till Rick Wakeman eller den tidige Brian Eno. Och snacka om feta basgångar parade med läckra klanger. Begärt extranummer renderar i balladen Hope, en exceptionell subtil sak med varsamt framåtlutad. Berglund anför inkännande medan Rymdens utforskande norrman kompletterar med delikata löpningar. Soundet påminner om möjligen skenbara lättheten att kreera hooks hos Keith Jarrett trio och märker till och med anstrykning av Esbjörns Svensson trio, vilket förstås är en rörande kvalitet i sig.

Varje set pågår i cirka 50 minuter vilket känns alldeles lagom. Allra sist ska självfallet lyftas fram den så långt lokalen tillåter fulländade ljudbilden. Varje instrument inklusive samtliga klaviaturer ges optimal resonans. Ljudet är stort, extremt fylligt utan att besvära trumhinnor eller hjärtslag. Istället för spetsigt eller mullrande , låter det mångfasetterat och brett, genom att raffinerat sammanfoga registret av frekvenser horisontellt. En lekmans valhänta beskrivning av ljuddesignern Åke Linton in action, kanske för sista gången inför publik live.

Arkiverad under: Musik, Recension

Event som bidrar till att förädla återväxten – Up & Coming Jazztalents möter Bohuslän Big Band

12 februari, 2024 by Mats Hallberg

foto Bitte Sjöholm

9/1 2024

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Nefertiti)

Projektet har existerat i minst tio år. Har varit på flera av de årliga konserter som genomförts och recenserat musiken härifrån både live och i form av skivinspelningar. Konceptet går ut på att handplocka framtidslöften vilka oftast befinner sig i en formell utbildningsfas och parallellt påbörjat egna karriärer. Dessa talanger erbjuds lyxen att arrangera musik för ett av Europas främsta storband, antingen egna original eller andras spännande kompositioner. Varje upplaga innehåller vanligtvis sex musiker, varav flertalet vid tillfället studerar vid Musikhögskola eller nyligen gått ut, som får repa in två alster i stimulerande storbandsmiljö. Flera av de som framträtt tidigare årgångar har antingen kommit tillbaka som gästartister eller vikarierat i orkestern.

Utvalda ungdomarna avlöser varandra under två set. De och deras musik introduceras genom korta intervjuer med underhållande framtoning av Joakim Rolandsson. Vi fick reda på att talangerna kom från olika delar av landet: Hisingen, Malmö, Uppsala, Gagnef, Skellefteå samt Ljungskile. Hade givetvis planerat att lyssna på båda set. Men en frestande inbjudan från Stockholm Swing All Stars gjorde att jag fanns på plats den första halva som varade ganska exakt en timma. Jag kände till samtliga i BBB och hade hört nästan alla av musikerna som engagerats. Ella Wennerberg vikarierade på trombon, kontrabasist var Eva Kruse medan Christian Jormin satt på pianopallen. Noterar god uppslutning, något jag kalkylerat med. På Valand fanns storbandsälskare, anhöriga, vänner och många studenter från HSM.

Först upp på scen är kontrabasisten Hilda Nordkvist som valt att lyfta fram kompositioner av Thad Jones. Dras in i brassbaserade, prydliga harmonier vilka efterhand utvidgas i snirkligt framvällande synkoper. Hör en basist som driver på melodin. Hennes solo visar på förvärvade kunskaper, fast med alltför försiktig framtoning. Nordkvist följs av pianisten och låtskrivaren Alma Stensson, influerad av bland andra Brad Mehldau och Bobo Stenson. Hon hade tagit med sig en gitarrist och framför egen tonsättning av central dikt av Per Lagerkvist Att det görs instrumentalt känns udda. Tar till mig spännande pendlingar, vilka naturligt nog övervägande går i moll. Trist för Stensson att hon inte fick göra sig själv rättvisa, eftersom den ansvarige för ljudet inte förmådde justera obalansen. Flygeln hördes bara i kompositionens outro. Lika otacksamt förhållande rådde för Christian Jormin när blåssektionerna tryckte på.

Tredje unga kvinnan hette Tilde Schweitzer. Häpnadsväckande att hon leder eget storband och arrar för Livgardet. Trombonisten från Gagnef sägs ha ett varumärke, ett stort öra för genuin swing. Hon lanserar med patos Smooth One (B. Goodman). Vid det här laget står självfallet i mina anteckningar att BBB som väntat övertygar med besked. Märks att Schweitzer redan kommit långt. Jämförelse kan göras med instrumentkollegan Ebba Åsman även om hon föredrar modernare och tyngre sound. Fäster mig vid härlig attack rotad i vital swing. Trumslagare Göran Kroon anför i bubblande sekvens medan Christian Jormin tillför ett inspirerat solo när blåssektionerna pausar. Jublar över fantastiskt fräckt outro! Första man att gästa BBB är trumpetaren Benjamin Löfgren vars tonkontroll imponerar. Hans första bidrag är egna hitten Storgrovan draperad i en soft, nordisk skrud. Definitivt en låt med karaktär och substans. BBB exalterar genom att praktisera öppna-spjäll-estetik. Konkurrensen bland jazziga trumpetare är förvisso mördande. Hos Löfgren finns dock avsevärd potential.

Femte förmågan heter Dina Grundberg som bjuder på aftonens enda vokala insatser. Har faktiskt hört konsert med hennes trevliga visjazzband i Gatenhielmska huset och ett set på Utopia. Dessutom recenserat svenskspråkiga debuten i JAZZ/ OJ. Grundberg som arrar mycket har som sagt egen hörvärd sextett. Hennes Jag är sur förmedlas i snygg storbandstappning. Det fraseras fint och Grundberg sjunger starkare än normalt, troligen taggad av för henne ovan omgivning. Kul låt som till formen påminner om en kuplett kryddas med elastiskt solo av tenorsaxofonist Mikael Karlsson. Sluttonen ges lysande inramning. Sist ut på scen och troligen yngst är trumslagaren Mauritz Gullbransson. Han är son till den etablerade croonern och musikalartisten Erik och har redan gjort sensationellt avtryck på stadens jazzkrogar. Vi upplyses om att han därtill ingått i Konserthusets ungdomsband. Mauritz meddelar att hans favoritstandard är Inner Urge (J. Henderson), låång titellåt från 1966. Här görs avsteg från principen om att antigen skriva eller arra för BBB. Arret för storband är nämligen signerat mycket erfarne Niclas Rydh. Med tanke på ålder och återstående utbildning måste understrykas vilket osannolikt drivet handlag denne instrumentalist demonstrerar. Förutsättningar till framgångar liknande Adam Ross finns. Uppskattar pulserande strukturen i en lite bångstyrig låt, kul att tillägna sig. Förutom solo på tenor av Linus Lindblom förtjänar Mauritz samspel med pianist och basist ovationer. En stund uppnåddes dem emellan förunderligt flow.

Arkiverad under: Musik, Recension

En ynnest att få tillägna sig jazziga kommunikationen hos Calderazzo/ Broström/ Sjöstedt/ Ousbäck Quartet i Lerum

11 februari, 2024 by Mats Hallberg

foton Qlaez Wennberg

2/2 2014

Dergårdsteatern i Lerum

Recension borde förstås ha publicerats tidigare. Får skylla på många skrivuppdrag och att jag inväntade bilder från arrangörens fotograf. Hörde på Nef för omkring sex år sedan den amerikanske pianisten Joey Calderazzo med saxofonisten (alt och sopran) Håkan Broström. Osäker på vilken rytmsektion de hade den gången. Minns däremot att de svenska musikerna fick sätta tänderna i material från pianisten som de inte hunnit tillgodogöra sig fullt ut, vilket innebar att önskvärd puls inte alltid infann sig. Kan omgående ge besked att konserten ingående i landsomfattande turné lyckligtvis var totalt i synk. Som rubriken anger bestod rytmsektionen under nyss genomförd turné av Martin Sjöstedt på kontrabas (också pianist och enastående arrangör) samt den numera i New York bosatte trumslagaren Karl-Henrik Ousbäck.

58-åringen från New York har i sin katalog tretton skivor, varav två liveplattor. Han har känd för sitt samarbete med Branford Marsalis och Michael Brecker. Om Calderazzo ska betraktas som kult och främst hyllad av musiker eller som en stjärna vars lyskraft lockar den stora publiken är en öppen fråga. Konserten kändes exklusiv i så måtto att uppslutningen var långtifrån godkänd. Kompositören, arrangören, bandledaren och träblåsaren Håkan Broström har i åtminstone fyrtio år spelat med en mängd betydande musiker och varit bluesigt bred i sitt musicerande. Driver eget storband med renommerade musiker och har och har haft egna framgångsrika grupper. Han och Martin Sjöstedt har mycket gemensamt även om det skiljer en generation dem emellan. Båda har till exempel besökt Lerum åtskilliga gånger och spelat in ett album med sin amerikanske vän. Har recenserat bägge svenskarna i uppskattande ordalag, både live och på skiva.

Aningen intrikat up tempo-låt signerad Dave Brubeck inleder. Flödande beat med Ousbäck som pådrivande dynamo och kombinationen med lödiga fraser på altsax, minner om svunna tider. Soundet doftar vitalt 50-tal och Charlie Parker. Ingen överraskning för mig, men ändå frapperande vilken pulserande, idérik stil den unge trumslagaren tillför, Den extraordinäre talangen verkar i samma anda som generationskamraterna Konrad Agnas, Adam Ross och Jonas Bäckman (tre andra favoriter hos mig). När Broström låtit sitt instrument formulera ett första längre meningsfullt inlägg, flyttas fokus till infallsrika anslaget hos Calderazzo. Noterar att samtliga styrs av noter i ensemblespelet och att fokus växlar på sedvanligt maner. Yster melodi med flera fraser som gör en exalterad, följs av balladen Cat´s Cradle skriven av den lysande pianisten. Hans fabulösa intro uppvisar drag av impressionism.

Presentatören Broström berättar att original av honom betitlad Growing Up ska framföras. Här infaller fingerfärdigt, pregnant intro av Sjöstedt och subtilt komp med vispar. När låten tar form kompletterar Broström och Calderazzo varandra vackert. Broderar ut melodin i exakt avvägt tempo. Boppigt pulserande rytm avrundar energiskt första avdelningen. Inspirerad konversation Calderazzo – Ousbäck tar vid. I detta skede kvalificerar sig samtliga på scen för epitetet virtuos. Nu går det sannerligen undan. Intensiteten gör det naturligt att tillfoga ett urläckert solo på Gretsch-trumsetet. Kan tänka att det stundtals är en smula otacksamt att agera akustisk basist i skenet av denne attraktion till rytmtillverkare. Martin Sjöstedt borde som kompensation unnats något starkare volym för att nå fram.

Andra set dras igång på egen hand av mannen på bilden ovanför, vars debut i eget namn jag äger. Kul att Karl Henrik Ousbäcks färdigheter premieras och inte utan att klyschan ”steal the show” har täckning, ska ses enbart som en positiv beteckning. Fick felaktigt för mig att tema ur Caravan framfördes. Efter några minuter äntrar hur som helst övriga scen, påbörjar standardlåten On Green Dolphin Street. Exceptionellt trumspel backas upp av geniala aktioner på flygeln jämte flödande utvidgningar på altsaxofon.

Denna sprudlande sektion avlöses av nedtonad, ljuvlig ballad. Publiken gick miste om presentationer av låtar efter paus. Men eftersom jag frågade musiker i publiken efteråt och Martin Sjöstedt när han, liksom ett par ur arrangerande förening och flera ur kvartetten lyssnade på supertaggade Organ Hang Out (Leo Lindberg/ Max Schultz/ Chris Montgomery), så fick jag förhoppningsvis fram låtlistan. Ovan nämnda ballad var sannolikt Nancy (With The Laughing Face) av Jimmy Van Heusen från 1942. Rytmsektionen understödjer känsligt när den celebre musikern ger sig i väg på eleganta löpningar över klaviaturen.

Vill tro att man skulle ha förlängt konserten cirka en kvart om denna begivenhet samlat en större skara. 35 minuter kändes i kortaste laget. Fast måste understrykas att den otroligt samspelta gruppen gav sitt yttersta, presterade i toppklass. Boppiga uttrycket accelererar i Slings And Arrows av Michael Brecker, en supersnabb sak som verkligen testar deras gemensamma förmåga. Orsaken till att just denna injektion tolkas kan härledas till att alstret var ett paradnummer live för Michael Brecker och dennes berömda grupp. Och Calderazzo medverkade som sagt på inspelningen varifrån Breckers original är hämtat, Tales On The Hudson från 1996 som jag råkar ha inspelad. Anförda av het batterist triumferar männen i bebop de luxe. Håkan Broström delar efterhand på tätpositionen utslungandes sopransaxens ljusa toner.

Extranumret hämtas från samma skiva, Midnight Voyage komponerad av Joey Calderazzo. Fångas av hans skickligt utförda schvungfulla intro. Taktfast rytm vägleder vilket accentueras av sofistikerat basspel med anstrykning av imposante Paul Chambers. Spelglädjen var påtaglig och till den bidrog givetvis de lysande låtar man valt ut. Jag har blivit ”bortskämd” senaste veckorna av en rad förstklassiga konserter i flera genrer. Senaste tågresan till Lerum resulterade i en av dessa angenäma upplevelser.

Foton: Qlaez Wennberg

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Maffiga kontraster av innovativ prisad kvintett – Hederosgruppen på FOLK

4 februari, 2024 by Mats Hallberg

foto Fredrik Adlers

31/1 2024

FOLK i Göteborg

Den experimentella jazzscenen i landet har utökats med en med rätta hajpad släkting till akter som Johan Lindström septett, Goran Kajfes Subtropic Arkestra och Fire Orchestra. Med påståendet aves förstås Hederosgruppen, vilka sammanfördes 2018 av den i högkvalitativa projekt ständigt sysselsatte Martin Hederos. Den samme (som faktiskt kände igen mig) förklarar omgående i första presentationen, att man är ett demokratiskt band där samtliga bidrar med kompositioner. Två album släppta på HOOB Records (skivbolaget bröderna Josef och Fabian Kallerdahl driver) har rönt stor uppskattning. Har själv bara lyssnat på länk på senaste Ståplats, vilket resulterade i att jag som jury i Gyllene skivan, var med om att rösta fram albumet som vinnare. Också Grammis och pris på Manifest-galan (var där) har erhållits. Undrade efteråt i samtal med några av medlemmarna, om de var oroliga för att bli ”sönderkramade” av jublande kritiker. Sådana farhågor verkade inte hysas.

Hederosgruppen består av initiativtagaren på piano och elorgeln Philicorda från 60-talet med egna tillbehör, Josef Kallerdahl på kontrabas, trumslagaren Konrad Agnas, trumpetaren Emil Strandberg samt på träblås (tenor-, sopransaxofon och basklarinett) Andreas Sjögren. De tre först nämnda måste betecknas som oerhört mångsidiga och produktiva. Har kunnat höra dem i ett otal sammanhang och rytmsektionen förekommer också i Johan Lindströms septett medan Hederos ju tillsammans med Lindström utgör en av pelarna i Tonbruket, vilka nästan prenumererat på Grammis (tilldelats fyra). Önskas mer info om hur medlemmarna i detta självständiga och uppenbart eklektiska band (fruktbar paradox) hänvisas till intervju i JAZZ / OJ 2/2023

Varenda konsert jag bevittnat där Josef, Konrad och Martin figurerat har berikat, tillfredsställt själ och hjärta. Vad beträffar Hederosgruppens sättning och emellanåt också sound finns vissa likheter med Oddjob, vilket en av frontmännen i också denna flerfaldigt Grammis-belönad grupp påpekat. För att belysa den ofantliga spännvidd kvintetten jag njuter av på ett fullsatt FOLK härbärgerar, kan nämnas vilken diametralt motsatt värld Kallerdahl befunnit sig i när han med New Tide Orqesta spelade in Live In Rio, jämfört med när Hederos lirade i psykedeliskt röjiga TSOUL på rockklubbar, Med tanke på att den formidable multiinstrumentalisten kompletterat ikonisk utlevelse med att tolka Satie, vara solist på GöteborgsOperan och göra juliga visprogram med Sofia Karlsson; är han själv en konstnärlig kameleont. Somligt av den angivna brokigheten ingår när medlemmarna i HG komponerar. Utomordentlige trumpetaren Emil Strandberg har jag hört både i egen grupp och som sideman, medan lika framstående Andreas Sjögren – känd från exempelvis ska-bandet Liberator – var en ny, angenäm bekantskap.

Efter bara några takter märks deras särart, en profil som blir än tydligare efter att första två låtarna avverkats. Spejsigt sound kränger och skaver, ofta initierat av Hederos. I mest uppenbara hitten Molnstoden tas kursen ut mot den andra kusten, en omläggning till sväng som omedelbart erövrar publiken genom att lite avigt afro-beat korsas med fräscha toner á la Don Cherry. Inspirerade features från Strandberg och Agnas förgyller rytmfesten i denna hit som framförts i Go kväll i SVT. Konserten med sina typiskt oförutsägbara schatteringar pågår i ungefär 65 minuter inklusive extranummer. Avslöjas att cirka hälften av låtlistan kommer bestå av material man vill testa, kompositioner de är i färd med att spela in.

I Luftskepp stökas det grundligt i udda takter med kontrabas och rytmsektion i framkant. I temat avtecknar sig snitsigt ensemblespel. Ett dualistiskt förhållningssätt verkar vara deras grej. Å ena sida svepande linjer och beats som förför, å andra sidan en fäbless för att utsätta sina lyssnare för spräck, omönstrade passager och närmast atonala utflykter. Man kan aldrig förutse vad som komma skall, vilket gör dem omöjliga att anklaga för tråkiga tendenser. Istället styr upptäckarlusten! I titel döpt efter bajsbakterie uppstår ett underbart spretigt sound där groove kombineras med fri form-spontanism. Dess mest exalterade fas utgörs av en lödig duell emellan formtoppad batterist och spetsigt snabba fraser från deras trumpetare. Musiken hamnar mitt i konserten i ett tillstånd, vars sökande natur på samma gång kan te sig förvillande som kittlande. Gläds åt hur rytmtillverkare Agnas frigör sig, i detta pulserande skede tillsammans med skickligt synkat blås.

Nyskrivna kompositioner som Lurlåt, Torp – stora stenblock och Signes psalm framförs jämte ett alster från debuten Jankai (K. Agnas). Vackra sekvenser bryter fram, avlöses av ostrukturerat utsvävande attacker. I en fängslande avdelning vävs suggestiva mönster, ett abstrakt sound som blir en höjdpunkt. Progressive i ett fruktbart möte med frijazz färgas raffinerat av Andreas Sjögrens basklarinettspel. Att beat införlivas i osedvanligt stor omfattning uppskattas. I två hymn-liknande, bångstyriga alster ger samtliga sig hän passionerat. Energin omvandlas till ljuvliga klanger i extranummer signerat Hederos. Melodi framställd på piano, vispspel, eftertänksamma basgångar och subtilt blås. Folkteaterns Allan Anttila ansvarade med den äran för ljudet. Spelglädjen är påtaglig hos HG, vilka bjuder på stimulerande utflykter och pulserande beat.

Arkiverad under: Musik, Recension

Jazzig soaré med Barbro Hörberg-tema gör bedårande intryck – Amanda & Erik med Marie Delleskog och rytmsektion på Utopia

1 februari, 2024 by Mats Hallberg

Foton Lennart Wiman – Amanda Arnborg vid flygeln

30/1 2024

Utopia i Göteborg

Känns emellanåt närmast outhärdligt att leva i vår polariserande tid, vars destruktivitet förstärks än mer av ofattbart eskalerande våld. En systemhotande organiserad brottslighet vars till synes ohejdbara svulst ätit sig in i samhällskroppen. Frekvent underblåses den Newspeak Orwell myntade som begrepp av media, lärosäten och godhetssignalerande kulturradikaler. Då vill man drömma sig bort till en annan, mer förnuftig era. Men tiden var inte mindre dogmatisk när Barbro Hörberg fick sitt sena genombrott. Tyvärr var enögdheten, naiviteten och de fastlåsta positionerna lika förödande då som nu. Denna historieskrivning ska man ha med i bagaget då Barbro Hörbergs alltför korta karriär utvärderas-

Betänk att hon i sin medverkan i radio och tv, på sina skolturnéer och inte minst i sina omistliga visor lanserade ett kvinnligt perspektiv, efterlängtad fyllde ett tomrum. Sex album släpptes åren 1969-1976 innan hon sorgligt nog avled i bröstcancer. Arrangemang skrevs av bland andra Bengt Hallberg, Georg Riedel och Sven-Olof Walldoff, ledande namn i branschen. Äger två av de mest omtalade skivorna. Under den i minsta detalj välregisserade Jazz & Storytelling-aftonen kring Barbro Hörberg, förekom inte ett enda falskt tonfall eller banal formulering. Helt makalöst egentligen hur kreativ hon var, kanske inspirerad av Povel Ramel vars revy hon ingått i! Att Barbro Hörberg valts in i Swedish Music Hall understryker rättmätig status. 2017 gavs en läsvärd biografi om hennes gärning ut, en bok av Alexandra Sundqvist som jag läst.

pressfoto förmodligen från 70-talet

Med delvis annat innehåll och framför allt med annan sättning, har en musikföreställning om och av Barbro Hörberg-visor gjorts som Lunchteater på Göteborgs Stadsteater. Uppsättningen i regi av Eva Edwall kallades då tabaré. På scen stod Lunchteaterns konstnärlige ledare Marie Delleskog tillsammans med Amanda Arnborg & Erik Björksten. När trion på Utopia jazzar till sin tabaré sker det med trumslagare Julia Schabbauer och kontrabasist och banjospelande Johan Bengan Bengtsson, en eminent och otroligt lyhörd rytmsektion.

Kanske dags att påpeka att jag recenserat skiva gjord av Amanda Arnborg (tidigare Andreas), sett henne agera i pjäser, intervjuat i samband med släpp av jullåt och hört henne live ett antal gånger, varav flera av dem resulterat i uppskattande recensioner. Samma förhållande gäller för låtskrivaren, gitarristen, dragspelaren och numera också sångaren Erik Björksten. De har länge jobbat tillsammans och numera bildat familj- Har också hyfsad koll på sympatiske Bengtsson och lika eftertraktade Schabbauer som också engagerats av Stadsteatern. Haft förmånen att höra dem var för sig live flera gånger. Att det var premiär för dem vad gäller jazziga Barbro Hörberg-original är uppseendeväckande. Med deras medverkan breddas sannerligen uttrycket.

Marie Delleskog

Sedan Utopia blev med flygel har akustiken förbättrats på krogen Utopia, vilket framgick med önskvärd tydlighet en afton när det var fullsatt med hängiven publik ur flera generationer. Både pensionärer som minns Barbro Hörberg och yngre vetgiriga. Inser nu att jag glömt fråga Amanda vad i Hörbergs texter som lockat 35-åringen. Soarén fick stänk av magisk skimmer över sig genom närvaron av två av Barbro Hörbergs yngre bröder, var av en av dem på anmodan gav oss en belysande anekdot om sin storasyster. Dessutom hade de med sig en opublicerad text/ dikt vilken Amanda hade tonsatt. Man undrar varför Lyckan inte publicerats, eftersom den höll samma höga nivå som övrigt material. En annan anmärkningsvärd omständighet är att artistens första adress var på Allmäna vägen, ett par stenkast ifrån krogen.

Klokt nog varvades välbekanta favoriter med mindre kända alster och dagboksanteckningar. Bröderna och biografin utgjorde viktiga källor i deras research. Vad beträffar tilltal skiljde det sig drastiskt från när Marie Delleskog, Daniel Lemma med flera trollband i föreställning helt baserad på Karin Boyes diktning. Pendlingar, humörsvängningar och tvära kast verkar istället ha varit Hörbergs signum. Spännvidden i uttryck förmedlas suveränt i ord och ton.

Föreställningen/ konserten hade kunnat genomföras utan Marie Delleskog. Hon är inte oumbärlig, men tillför absolut betydelsefulla aspekter, delar på rollen som ciceron. I detta intelligenta upplägg avlastas och kompletteras Amanda ypperligt. Och ibland väljer Amanda att framföra monologer i jag-form som vore hon artisten i fråga. Båda vet exakt hur meningar lämpligast betonas för att nå publikens hjärtan.

Kan inte låta bli att lansera en svepande iakttagelse. Som nämnts finns vid det här laget lagrat hos mig vad Amanda Arnborg och Erik Björksten åstadkommit på scen i min närvaro. Konklusionen efter en mycket givande sammankomst är att jag aldrig hört henne sjunga bättre, har aldrig hört honom musicera oavbrutet på lika hög nivå, med den pondusen. Förbluffande prestationer! Den stilmässigt svårkategoriserade gitarristen som för inte länge sedan debuterade i eget namn tyckts vara inne i ett flow, genomförde nyligen turné till Stockholm och Uppsala. Han lirar akustisk gitarr och dragspel. Fast vad som främst etsade sig fast efteråt var hur han ”twang-spelade” på sin Gibson med pedaler och och fick till ett helläckert sound färgat med delay/ reverb. Vid dessa tämligen otyglade solon uppstod en fruktbar kontrast till den mer konventionella visgenren. Man kan referera till jambetonade utvikningarna på Cornelis dubbel-album från 1970.

Erik Björksten

Vi får veta att artistens framgångsrika signum var att blanda vemod med humor. Första låten börjar tassande, jazzigt gladlynt. I första set görs med ackuratess en udda hit som funnits med i visprogram hos Amanda & Erik, nämligen Vill du bli min soptipp? Lika väl behärskas variationen av tilltal i Sommarö., vars djupt personliga ton ackompanjeras kongenialt på dragspel.

Vissa visor och sekvenser framförs i avskalad version utan rytmsektion, vilket skapar en välgörande effekt när bas och trummor kommer tillbaka, driver då på melodierna. Bitterljuva mästerverket Med ögon känsliga för grönt omgärdas av en lång startsträcka, präglas av vidunderligt stick av Erik och formidabel frasering av Amanda. I låten som föregår riffas det delikat och svänger fett, fast soft. Bengtsson färgar på basgitarr medan Schabbauer triumferar med att tillverka gungande rytm. Amnadas sång och utstrålning är så överväldigande att hennes anslag på flygeln hamnar i skym undan. Å andra sidan flyter det obehindrat och snyggt in i deras välplanerade struktur.

Johan Bengan Bengtsson

Efter paus riktas vår koncentration ånyo mot scen. Där jag sitter i bakre regionerna uppfattar jag att krogens gäster intensivt lyssnar, följer med uppmärksamt. Man sättter igång med eftertänksamt alster från 1973 och dramatisering av lustiga dialoger med Marie Delleskog och Amanda Arnborg. En underhållande och sprakande blues-shuffle med titeln Långe Bengt blir i musikaliskt hänseende en slags kulmen. Excelleras i raffinerat komp, fräckt groove och stor dos glädjefylld up tempo. Duetten Åren går om att längta efter harmoni makar emellan görs galant av Amanda och Marie.

Ja, hej med musik av Adolphson/ Falk tillhör programmets komiska höjdpunkter. Här går det undan med Johan på banjo, Erik på dragspel och Julia med vispar. I denna avdelning passar Johan på att lansera sin loop-pedal. Kul! Friskt flödande rockbeat förenas med jazzkomp, vilket påminner om somliga låtars ruffiga, aptitliga sound i original ( Janne Schaffer, Bernt Egerbladh, Sture Åkerberg med flera). En avgörande skillnad är att i detta koncept sträcks låtar ut, motsvarande jazzens improvisation. På sluttampen levereras strålande solo på Gibson-gitarren av märkbart inspirerad musiker.

Julia Schabbauer

Ett konstnärligt högklassigt event som tryckts in i programserien Jazz & storytelling avrundas med en triss i slagkraftiga alster. (Vardags)betraktelserna förmedlade denna gång härrörde ju från en legandar som lämnade oss alldeles för tidigt, inte från från en tillbakablickande jazzveteran. Om anteckningarna stämmer är det Marie Delleskog som sjunger och deklamerar i Blåsvart tango i Roslagen, ikoniska Gamla älskade barn görs i lite annorlunda, eldig tappning och som final med da capo, stiger lyckokänslan i oss än mer av exalterade stämningen i Håll alla dörrar öppna. En av många fantastiska texter, en oemotståndlig visa som kvintetten gör rättvisa, definitivt. Rörd nämnde jag efteråt att tolkningarna, texterna och berättandet hade en sådan substans att föreställningen borde spelats in av SVT. Efteråt blev det en stunds trevlig eftersits med musikerna. Sällan man är med om ett kulturevenemang där varje moment bildar en närmast osannolikt utsökt helhet. Därtill frestas man till att hävda att Barbro Hörberg var ett geni

Amanda Arnborg

Tack för foton Lennart Wiman

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 73
  • Sida 74
  • Sida 75
  • Sida 76
  • Sida 77
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in