Marina and the Diamonds delar med sig av det glammigt dansanta titelspåret från sitt kommande album. Den Wales-födda sångerskan har tidigare släppt de två albumen The Family Jewels (2010) och Electra Heart (2914).
Lyssna på Froot här nedan:
Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
by Redaktionen
Artist: Foxygen
Titel: …And Star Power
Betyg: 3
Ryktet om konceptalbumets död är betydligt överdrivet. Med detta sagt, tro nu inte att vi ska få se en ny boom i genren. Trots allt lever vi i digitalåldern, där musik konsumeras med ljusets hastighet och glöms bort igen med densamma. Men desto större chans att de album vi får höra och upptäcka, som …And Star Power, kommer att bli ihågkomna.
För ett och ett halvt år sedan gav Foxygen, med Sam France och Jonathan Rado i spetsen, ut den hyllade We Are the 21st Century Ambassadors of Peace & Magic. Efter det förvandlades bandet till en dokusåpa: Sam Frances oberäkneliga scenpersonlighet som slutade med ett brutet ben i Minneapolis, osämja mellan Rado och France, beskyllningarna av turnémedlemmen (och Frances flickvän) Elizabeth Fey att vara en Yoko Ono. Rado och trummisen Shaun Fleming skiftade fokus till varsitt soloalbum. Föga trodde vi att Foxygen någonsin skulle göra musik igen. I viss mån fick vi rätt i det. För en stor del av …And Star Power skulle av många inte betecknas som musik, utan snarare som kosmiska störningar eller nåt.
För ett antal år sedan köpte jag Todd Rundgrens A Wizard, A True Star som lovordats av förståsigpåare genom historien. Först förstod jag ingenting. Sedan förstod jag att man inte ska förstå så jädra mycket, bara känna efter om man tycker det man hör är intressant eller inte. Lite som med …And Star Power, som jämförs med Rundgrens album. Meningen är inte att man ska greppa saker och ting, utan låta sig underhållas på Foxygens villkor, sedan är det upp till var och en om så blir fallet. Jag tänker inte lovorda …And Star Power, för valda delar av albumet stryker jag direkt. Andra delar väljer jag däremot att njuta till fullo av, för i sina bästa stunder hävdar den här skivan att neo-psykedelia en gång härskade på jorden, att The Olivia Tremor Control och Elephant 6-kolletivet var kungahus, och att radiohits inte nödvändigtvis gick att sjunga med i.
Minns ni vad Radiohead gjorde efter dundersuccén med OK Computer? De kunde bara ha använt samma framgångsrecept inför uppföljaren, men istället gav de ut Kid A, och alla stod vi runt högtalarna och såg ut som fågelholkar. Författaren Nick Hornby betraktade Kid A som ”kommersiellt självmord”. Men albumet visade inte bara att Radiohead vägrade spela efter någon annans taktpinne, utan också att man var kapabla att utveckla sin musik och, icke desto mindre, folk som lyssnade på den.
Med …And Star Power utmanar och uppmanar Foxygen dig att utvecklas tillsammans med dem. En möjlighet du inte bör försitta, vad du än får ut av den.
Nyligen lanserades podcasten Artistcoacherna med Anna Moore, pr-strateg, och Sofia Lilja, känd som artistcoach i bland annat Idol. Podcasten vänder sig både till etablerade och oetablerade musiker och Anna och Sofia delar med sig av egna erfarenheter samt ger tips till alla talanger som är beredda att ta kliv mot framgång (du kan lyssna på podden via iTunes eller följa Artistcoacherna på Facebook). Vi ställde några snabba frågor via mail:
Anna och Sofia, ni lanserade nyligen podcasten Artistcoacherna. Kan ni berätta lite om era respektive bakgrunder, hur ni lärde känna varandra, och hur fick ni idéen till podcasten?
– Vi träffades första gången när jag, Sofia, gick på Annas föreläsning ”Min dröm – min image – min media” som handlar om hur man som artist lyckas nå ut genom mediabruset. Jag hade en längtan efter att utveckla mitt bolag och mig själv som business woman och tänkte direkt på Anna som jag hört så mycket bra om. Efter Annas föreläsning gick jag fram för att säga hur givande föreläsningen varit och hur grym Anna var och det visade sig då att Anna visste exakt vem jag var. När vi stod och babblade insåg vi att vi hade många gemensamma beröringspunkter. Sedan dess har vi hållit kontakten och setts i perioder och jag har även blivit coachad av Anna. Vi har alltid sagt att vi måste göra något ihop men inte riktigt vetat vad och att det blev en podcast tillslut känns så rätt. Vi har, tycker vi själva, intressanta samtal och delar med oss om våra erfarenheter, processer och drömmar. Optimalt stoft till podcast, inte sant?
Varför tror ni det har blivit så populärt med podcaster i Sverige och hur tror ni att Artistcoacherna kan sticka ut från mängden?
– Vi har lyssnat på poddar i snart 3 år och anledningen till att vi fastnat för mediet är att vi går igång på det pågående samtalet och att lyssna på röster. Det blir en renhet och tydlighet när rösterna är i centrum. Dessutom blir orden och det som sägs tydligare. Vår pod Artistcoacherna sticker ut för att vi ger handfast coaching, råd och tips. Vi ger också möjlighet till en inblick i musikbranschen, en bransch som många vill in i.
Er podcast vänder sig till både etablerade och oetablerade musiker, och handlar om musikbranschen och vad som krävs för att lyckas i den. Kan ni vidareutveckla vad det innebär att lyckas i musikbranschen, och på vilka sätt hoppas ni att era erfarenheter ska kunna hjälpa musiker där ute?
– En av våra stående frågeställningar för podden är just konsten att lyckas och vad det innebär. Vi tror att begreppet ”att lyckas” handlar om att återerövra sin kraft, att tillåta sig blomma till fullo och att använda sig av sitt personliga uttryck. Kort och gott att lämna tumavtryck i form av sin personlighet, kreativitet, röst och nerv. Vi riktar oss till människor som är beredda att ta kliv mot framgång.
Vilka långsiktiga mål har ni med Artistcoacherna? Kan den utvecklas till att bli mer än bara en Podcast framöver?
– Vårt mål med podden är att nå ut med våra olika budskap som coacher och som människor, att connecta med andra som längtar efter samma saker som oss. Rent affärsmässigt ser vi det som en god grund för våra kommande föreläsningar och de böcker som vi båda håller på att skriva på.
The Antlers började som Peter Silbermans sovrumsprojekt i Brooklyn, men blev en trio när trummisen Michael Lerner och multi-instrumentalisten Darby Cicci anslöt sig i samband med att arbetet med 2009 års Hospice påbörjades. Innan dess hade Silberman själv släppt Uprooted och In the Attic of the Universe.
Deras femte album Familiars släpptes tidigare i år. Så här lät det när jag mötte upp Peter Silberman på hotellet i Zinkensdamm inför bandets spelning på Debaser Strand.
Familiars — ert första album på tre år — verkar ha ett större fokus på atmosfärer. Vad hade du i åtanke när du påbörjade arbetet med albumet? Var det något specifikt du ville göra annorlunda från de tidigare albumen?
– Jag var faktiskt mindre intresserad av atmosfärer den här gången. Alla i bandet täcker olika saker, den här gången var jag särskilt intresserad av att jobba på gitarren och sången. Dels ville jag finslipa gitarrljudet så det finns en kontinuitet albumet igenom. Sedan ville jag kunna spela låtarna själv. Till skillnad från när man bygger flera olika lager så ville jag kunna spela låtarna från början till slut utan overdubs.
Så ni skrev albumet med era spelningar i åtanke?
– Lite så. Det är inte skräddarsytt till våra konserter, snarare accepterar vi verkligheten att vi inte långt efter att vi skrivit färdigt låtarna ska framföra dem live. Jag försökte välja mina strider. Du har en skrivperiod, en inspelningsperiod och efter det kommer vanligtvis en period då du måste arrangera om låtarna så att de funkar live. Jag ville inte göra det den här gången. Jag ville att skrivandet och inspelningen skulle förbereda oss så att vi redan visste våra delar när vi började repa för konserterna
Är det här albumet mer hoppfullt än de tidigare?
– Jag tror det, åtminstone var det vad jag siktade på; att nå en fridfull plats. Men för att göra oss förtjänta av att komma dit var vi tvungna att gå genom lite mörkare territorium i början av skivan.
Ni producerade albumet själva. Vilka texturer och stämningar var ni ute efter att skapa? Kommer ni ta in en utomstående producent någon gång framöver?
– Texturerna är det mestadels Dorby som står för. Han är multi-instrumentalist och på det här albumet spelar blåset en betydelsefull roll. Det var mer betoning på organiska texturer. Inte lika elektroniskt, vi har försökt fånga levande ljud. Som gitarrist har jag förlitat mig på massa delay och reverb, den här gången ville jag hitta ett renare gitarrljud.
– När det gäller att ta in en utomstående producent så har jag aldrig funnit den tanken särskilt tilltalande. För mig ligger produktionen så nära skrivandet. Dessutom är vi själva kapabla till att producera, så vi har ännu inte behövt en utomstående röst.
Textmässigt kretsade Hospice kring ett centralt tema, gör Familiars också det?
– Ja, men den har ett annat slags tema. Hospice var en berättelse och det var flera teman som försiggick inom ramen för den berättelsen. Det är flera teman på Familiars också, men de är mindre tydliga. Generellt handlar det om att upptäcka sig själv i takt med att du blir äldre, hur din relation till dig själv förändras, hur din idé av vad som är ”hemma” utvecklas, hur du dras till det som är familjärt och låter det bli en ledande kraft i ditt liv.
Så det här albumet har en tydligare koppling till saker som händer i ditt eget liv?
– Jag vet inte om det är mer eller mindre personligt en tidigare album. Det är personligt på ett annat sätt. Familiars är medvetet mindre specifikt. Jag ville inte att den lika direkt skulle relatera till anekdoter ur mitt liv. Hospice var baserad på väldigt specifika händelser som tillsammans skapade någon slags mening. Familiars är mer science fiction — eller åtminstone fiktion. En mer spirituell berättelse.
Du har nämnt Enter the Void som inspiration till albumet. Vad mer har du inspirerats av och vad har dragit dig till de referenserna?
– Massa saker har hittat sig in i albumet. Jag upptäcke yoga och österländsk filosofi när vi var i startgropen av albumet, så det har guidat mig. Mycket av texterna handlar om en osynlig transformation. Hur människor förändras, uppvaknanden. Erfarenheter jag själv hade under den perioden. Enter the Void var en film jag råkade se medan vi arbetade med albumet. Jag blev intresserad av dess struktur, den var så cirkulär och tilltalade mig på ett annorlunda sätt. Den ledde mig in på Den tibetanska dödsboken som den till stor del bygger på.
– Även buddistisk litteratur och enkla meditationsinstruktioner fascinerade mig. De texterna har ett väldigt inkluderande sätt att tilltala läsaren. Istället för första- eller tredje person används termer som vi och oss. Det tyckte jag var intressant eftersom det upplöser gränsen mellan författare och läsare, något jag ville föra in i mitt eget skrivande.
Återspeglas det även i musiken?
– Jag tycker det, musikaliskt är det ett välkomnande album. Det drar in snarare än alienerar lyssnaren. Det är alltid en faktor i musik, huruvida du vill välkomna eller utmana lyssnaren. Det enda det här albumet utmanar är lyssnarens tålamod.
Eftersom det är ert längsta album hittills?
– Och så har den flera steg. Det är svårt för mig att veta eftersom jag aldrig haft möjligheten att lyssna på den för första gången med nya öron, jag kan den ju från början till slut så jag vet inte hur en förstagångslyssnare uppfattar den, men det krävs nog att du spenderar en del tid med den för att det ska klicka.
Hur har du utvecklats som sångare sedan The Antlers bildades? Försökte du medvetet göra något annorlunda med din röst på det här albumet?
– Jag har definitivt utvecklats som sångare, speciellt sedan vi började turnera och jag började använda min röst dagligen. När vi turnerade med Hospice skrek jag hela tiden. Jag ansträngde mig så mycket att jag tappade rösten. Nu har jag lärt mig att använda rösten på ett smartare sätt. Det är inte lika ansträngt, jag har bättre kontroll.
– På det här albumet är jag mer medveten om hur jag använder rösten. Eftersom jag har förlitat mig så mycket på min falsetto ville jag fokusera mer på mellanregistret den här gången. Den ligger ju närmre hur jag pratar, så det låter mer som min riktiga röst. Det är där soulen kommer ifrån. Dessutom försökte jag sjunga som olika personer utan att förvränga rösten, genom att behandla falsetton, mellanregistret och det lägre registret som olika karaktärer.
Har känslorna du försöker förmedla med rösten också förändrats genom åren?
– Definitivt. På Hospice använde jag min röst som rening. Burst Apart handlade om osäkerhet, så då är den mer återhållsam eller ängslig. Den här gången hade jag mer kontroll; jag visste vad jag ville säga och såg till att det fanns en sårbarhet i det.
Nomineringarna till 2015 års Rock and Roll Hall of Fame har presenterats.
Nine Inch Nails, Lou Reed, The Smiths, Green Day, Kraftwerk, N.W.A., Joan Jett and the Blackhearts, Chic och Sting tillhör favoriterna. Även The Paul Butterfield Blues Band, The Marvelettes, The Spinners, Stevie Ray Vaughan, War och Bill Withers är nominerade
För att kunna nomineras till rockens Hall of Fame måste en artist ha släppt sitt första album för minst tjugofem år sedan. Nine Inch Nails och Green Day släppte båda sina respektive debutalbum 1,000 Hours och Pretty Hate Machine 1989.
Lou Reed, som avled förra hösten, har tidigare valts in som medlem i Velvet Underground. Likaså Sting som medlem i The Police. Båda artisterna kan nu väljas in för sina solokarriär också.
Fem artister kommer väljas in i samband med en gala som äger rum i april 2015. Fans kan rösta fram till och med den 9 december via RollingStone.com.