13-22/10 2023
293 konserter på 80 scener
Bestämde mig i år för att åka med MTRX för att vara med på ett hörn av festivalen sista helgen. Att välorganiserade Trollhättan-festival denna gången hoppades över, berodde huvudsakligen på att jag ville få höra hur Ralph Towner kan låta live. Det är ett mödosamt pusslande att göra ett personligt schema. Några av variablerna är logistik (scenerna är väldigt utspridda), preferenser, oundvikliga krockar i programmet och nödvändiga pauser för att kunna äta på krogen utan stress. I lugn och ro besöktes Riche som uppfyllde beteckningen exklusiv matkultur samt vackert belägna Waldemarsudde, vars utställningar fördjupade bilden av Ernst Josephsson jämte att Prins Eugenes egna samling lyftes fram. Rekommenderas!
Den totala publiksiffran hamnade på över 30 000, vilket är en rekordnotering för en festival som arrangerats i drygt tio år under höstfagra årstiden. Har bevistat evenemanget som press sedan 2014 minus första pandemiåret Vädermässigt visade sig inte huvudstaden välkomnande under senare delen av lördagen, något som kompenserades av vänlig atmosfär och fint arrangerade konserter. Trevlig bonus för egen del är möjligheten att uppleva ställen jag inte tidigare satt min fot i, till exempel nya Cirkus. Kommer framgå av svepet (dessutom skickat 2 separata recensioner till JAZZ/ Orkesterjournalen) att jag var nöjd och ibland begeistrad över livemusiken, bortsett från en spektakulär tillställning på Nalen.,
BRITTA VIRVES TRIO 20/10 på Eatery i Barkaby blev första anhalt. Krångligt att ta sig hit där det var premiär för livemusik på kvarterskrogen. Definitivt mödan värd, då den unga pianotrion vars sound jag är förtrogen med, sprider ett tonspråk med avsevärd substans, ofta med anmärkningsvärd skönhet. Deras Grammy-nominerade debut Juniper rönte berättigad uppmärksamhet härom året. Genombrottet beror på bärkraftiga original av svensk-estniska Virves jämte den kemi som alstras inom trion. Låtarna beskrivs som antingen drömska eller utrustade med groove. Bill Evans och Jan Johansson utgör i mina öron gångbara riktmärken, även om pianotrion odlar en egen stil. Medlemmarna i trion tillhör kategorin landets jazzelit.
Vi fick veta att trumslagare Jonas Bäckman engagerats för 18(!) gig under festivalen. I pausen berättade basisten Jon Henriksson för mig att han varit i princip lika strängt sysselsatt. Har senaste åren flitigt hört trions medlemmar var för sig live och på skiva i såväl renommerade storband som lika välklingande små enheter inklusive Jon Henrikssons releasespelning. Merparten av trions låtar hördes på Unity precis innan man skulle in i studion hos Nilento.
Hann njuta av första set tillsammans med närmare ett hundratal personer. Var så gott som fullsatt. Melankolisk melodi med dramatisk påbyggnad inleder, speglar vår osäkra tillvaro. Flera låtar är sinnrikt konstruerade genom att de efterhand ändrar skepnad. Ibland bryts melodiska mönstret när uppflammande sjok tar över. I Downtown och Rush Hour kan en betagande Shai Maestro-vibe skönjas. Sist nämnda låt innehåller pregnant feature på kontrabas av Henriksson. Extravaganta balladen Saaremaa kännetecknas av Virves vackra anslag, kontinuerligt ökande intensitet samt ett angenämt makligt tempo. Följs underhållande upp med aviga rytmer där batterist Bäckman demonstrerar sina färdigheter. Trion sticker plötsligt iväg, virtuost musicerande idkas när kvinnan uppväxt på ö i Estland dekorerar temat. Hör en dovare klang från trummorna när redskap byts och prisade trumkometen tar påpassligt chansen att glänsa i solo. I nya Bravery tas ett attraktivt, rullande groove fram som Virves styr upp. Pulserar subtilt och kraftfullt om vartannat. Låtar och framförande trollbinder i ett ljuvligt första set. Frustrerande att jag behövde lämna för att hinna fram till nästa inplanerade konsert.
RALPH TOWNER / NORMA WINSTONE på Skeppsholmen i Eric Ericsonhallen stod näst på tur. Exklusiv spelning av en amerikansk legendar med en otroligt omfattande katalog i ryggen tillsammans med en stilbildande röstkonstnär från London. Båda är 80+ och den klassiskt skolade gitarristen var något skraltig. Hans fingrar fick tydligen kämpa med ackorden före paus, något jag inte märkte. Att mästerlige musikern grymtar till ibland relaterade jag till en exalterad sinnesstämning. Separat recension skickades till JAZZ/ Orkesterjournalen. Inskränker mig därför till några sammanfattande reflektioner.
Berördes i ungefär lika hög grad som jag hade hoppats av utsökt nyanserad kammarjazz. Blev en naken, fängslande och meditativ stund! För mig som identifierar Winstones europeiskt doftande idiom, trots att jag sällan lyssnat helhjärtat på den, överraskades jag positivt av tillgängligheten i hennes intonation. Och det blev varken abstrakt eller esoteriskt som jag befarade. Ljudet i den avkristnade kyrkan med sin exceptionellt höga kupol, ombesörjdes av Faschings berömde ljudtekniker. Förvisso noteras superb akustik, men hade bespetsat mig på mer av klanglig resonans. Tonen från honom var istället tämligen distinkt, aningen torr. Var uppskattningsvis knappt halvbesatt i den stämningsfullt belysta Eric Ericsonhallen. Stående ovationer efter utannonserade sista låt renderade i ett fritt hållet, orepeterat och mycket kreativt extranummer. Lämnade med en varm känsla i kroppen.
Under lördagen 21/10 företas resa med gröna linjen till BAS i Bandhagen. Studion som är hemvist för djärva jazzmusiker med experimentell dragning anordnar under festivaldagarna intima konserter. Har besökt den trevliga studion flera gånger. På programmet under två timmar inklusive paus står projektet JOHAN BERKE UPSTAIRS FIVE PLAYS WEATHER REPORT. Fakta och funderingar kring konserten kommer förhoppningsvis publiceras på hemsidan hos Orkesterjournalen, varför jag nöjer mig med en utvärdering plus relevant info.
Själva förutsättningen kittlar, att bitvis experimentellt inriktade jazzmusiker kommer samman för att röra sig inuti och utanför det ramverk, som härstammar från kompositörer verksamma i giganterna WR. Jag äger förstås några av deras främsta suggestiva verk, såg den klassiska sättningen på Scandinavium 1979. I bandledarens team på Bandhagen Art Studio finns uppseendeväckande nog, varken någon som försöker axla Joe Zawinuls roll eller oförliknelige geniet Jaco Pastorius. Repertoaren med omstöpta favoritlåtar och rariteter exekveras infallsrikt och spänstigt under ledning av Johan Berke av ett meriterat gäng. Det består av tre erfarna blåsare i form av trumpetaren Niklas Barnö, Fredrik Nordström på tenor- och barytonsax samt Alberto Pinton på klarinetter, baryton- och sopransaxofon. Rytmsektionen utgörs av kontrabasist Robert Erlandsson och konstellationens ankare Fredrik Rundqvist bakom trummorna. Fäste mig vid åtskilliga inspirerade insatser från blåssektion som utmanar, präglad av självklar auktoritet. Utser ändå formationens drivande batterist till konsertens ”mvp”.
Avlägger i regnoväder premiärbesök på fashionabla Nya Cirkus för att lyssna på konsert döpt till BLOSSOM DEAREST hopsatt av AMANDA GINSBURG & LOVISA JENNERVALL. ackompanjerar skönsjungande paret gör en delikat musicerande pianotrio under ledning av Carl Bagge, vars lika delikata rytmsektion består av kontrabasisten Ilaria Capalboi jämte trumslagaren Edvin Fridolfsson (ingår i Ellas Kapell tillsammans med Jennervall). Har hört den i Stockholm bosatta duktiga italienskan ett par gånger live, medan övriga uppräknade recenserats flera gånger live och på skiva, Har skrivit uppskattande om skivor med Carl Bagge, Amanda Ginsburg, Lovisa Jennervall samt Ellas Kapell som ju frontas av sist nämnda vokalist. Sångerskorna har bland annat vunnit dubbla Grammis (Amanda) och Gyllene Skivans läsaromröstning (Lovisa med EK). Före 70-minuters tributen träffade jag för första gången den kände kollegan Dan Backman och efteråt Carl Bagge, vars insats jag berömde.
Repertoaren utgörs av pärlor signerade eller förknippade med Bloosom Dearie (1924-2009), som likt Shirley Horn tillhör kategorin sjungande stjärnor jag borde ha lyssnat på i större utsträckning. Pianisten och låtskrivaren kännetecknas av sin flickaktigt ljusa röst. Att vokalisterna födda samma år gått samman i denna trevliga tribut, beror förstås på att deras stämmor är idealiska för att tolka förlagan. Olika uttryck som snyggt överlappar och samstämmigt fördjupar ett typiskt tonfall. Interpreterna framträder ömsom gemensamt, ömsom uppdelade. Man sätter igång gemensamt genom att elegant ta sig an tidlös hit där John Lennon adresseras, växlas över till svenska översättningen från Hasse & Tage. Kuriöst nog inspelad med Monica Z och Lars Bagge, Carls pappa. Make Some Magic innefattar såväl basfeature som scat. Strålande smakprov på hur det lät på debuten från 1957 ges i välkänd standard om våren.
I glimtar berättas upplysande om artisten varvid hyllningsobjektet beskrivs som busig. Lekfulla inslag vävs sålunda in, överväger istället för stramhet trots att musikerna ägnar sig år notläsning. Sångarparet som stundtals hänger sig åt raffinerade duetter avslöjar att de umgås privat och att projektet växt fram under flera år. Slår mig mitt i programmet att det är ytterst sällan Ginsburg live hörs på engelska, vilket förstås förlöper oklanderligt. Utan ambitionen att blända oss utvinner pianotrion med Carl Bagge i framkant förväntad behaglig och underfundig harmonik. Med viss reservation för lågt mixad bas kunde fördelaktig akustik registreras. Blir förtjust i en omdömesgillt komponerad tribut fri från svackor. Sjungs och spelas ljuvligt, puttrande finstilta tongångar varvas med klös.
Vad bör ytterligare lyftas fram? Jo, anslaget från samtliga i balladen Saving My Feelings For You, sammansvetsade pianotrions broderande i sticket på I´m Hip i arrangemang av Carl Bagge, dynamiske Fridolfssons sprudlande solo, hur galant svårsjungna Now At Last behandlas av Jennervall, hur synkade sångerskorna är i enligt dem själva gulliga A Doodlin´Song, Bagges effektfulla löpningar, passionerade intonation från Ginsburg i hitten I Like You, You´re Nice, gemensamma vokala bedriften i musikalmelodin Put On A Happy Face samt hur härligt man triggar varandra i bluesigt snärtigt extranummer.
