18/2 2026
Nefertiti i Göteborg
Kanske för mycket sagt att påstå att jag följt trumpetaren, kompositören och bandledaren Goran Kajfes under hela karriären, det vill säga tiden efter millennieskiftet. Däremot vill jag hävda att nestorn på att fusionera akustisk jazz med elektronik blivit en livefavorit. Tappat räkningen på hur många konserter där han frontat eller varit sideman jag bevistat. Avgjort flest gånger har varit med Oddjob, flerfaldigt prisade supergruppen som 20-års jubilerade för några år sedan.
Andra konstellationer han lett eller ingått i som setts: Exempelvis Goran Kajfes Subtropic Arkestra, Nacka Forum och Moon Ray Quintet med Magnus Carlsson. Vidare spelar han frekvent med megastora Fire Orchestra, Angles 9, Magic spirit Quartet och Andreas Tilliander med flera. Har dessutom samarbetat med kända artister och grupper inom svensk kvalitativ populärmusik. Några få av hans alster finns i min ägo, men som nämnts har hans musicerande live prioriterats och en handfull recensioner skrivits. Kajfes har turnerat globalt, drivit skivbolag och varit verksam som producent. Ett av hans projekt med tre album i bagaget (varav den senaste tilldelades Gyllene Skivan härom året) som jag i princip pinsamt nog missat att ta del av är är hans Tropiques. P M Jönsson i GP skrev för övrigt en uppskattande recension publicerad dagen efter konserten.
Musiken lanseras i termer av tidsupphävande semi-improviserad hypno-jazz. Lite luddig terminologi, som en inbjudan till en annan värld. När jag avnjuter deras set motsvarande två fotbollshalvlekar går tankarna snarare till sinnesvidgande progressive än ortodox jazz. Referenser som poppar upp när jag antingen står lutad mot inre baren eller kan sitta på pall alldeles intill PA-båset, är till exempel Camel, Gong, Tangerine Dream och svenska enheter som Ikiz Cabin Crew och Bo Hansson. Trots avsaknad av gitarr associerar jag vid något tillfälle till Michael Oldfields kompositoriska växlingar. Hör få plötsliga övergångar, istället oftast en gradvis ökning av energi och tempo. Växlingarna mellan pådrivande rytmer och minimalistiska förändringar av tillstånd är fruktbar, en avgörande beståndsdel i bandledarens komponerande.
Trumpetaren som i denna konstellation oftare ägnar sig åt att spela synth (moog?) omger sig med en rytmsektion bestående av Johan Berthling på kontrabas och bakom trummorna Johan Holmegard. Duon spelar i Subtropic Arkestra. Den först nämnde utgör en av kärnorna i Fire Orchestra medan vi känner trummisen från bland andra Dungen. Vidare ser vi Alexander Zethson på klaviaturinstrument som gett ut skivor i eget namn och finns eller funnits i Wilhelm Bromander Unfolding Orchestra, Fire Orchestra, Alberto Pinton, Anna Högberg Attack, Angles, Niklas Barnö, Trondheim Jazz Orchestra, Mariam Wallentin med flera. Stråksektionen består av cellisten Leo Svensson Sander (ägnar sig mycket åt folkmusik) och på fiol Tove Bagge (vikarierar för Josefin Runsten).
Kajfes har ungefär tre mellansnack utan att avslöja titlar på de stycken de framför, fast lyckligtvis varit vänlig att skicka mig låtlista. 55-åringen har ofta genom årens lopp gästat den anrika jazzklubben som han omhuldar och tycker samtidigt att han i jämförelse med andra på scen blivit gammal. I april återkommer han med frijazz-gruppen Cosmic Ear med fokus på Don Cherry. Vi får veta att Tropiques har egen ljudtekniker och att han anser att musiken talar för sig själv. Ljudet är fördelaktigt, även om det susade oroväckande i öronen dagen efter trots öronproppar. Med tanke på frontmannens popularitet och gruppens utmärkelse (Gyllene Skivan) var det en smula anmärkningsvärt att det inte alls var slutsålt, även om de lockat en hyfsat stor och överlag stående publik i konkurrens med OS-sändningar.
Man inleder oerhört subtilt. Drömskt repetitivt tillstånd skapas. Holmegard förblir overksam ett antal minuter i Unity In Diversity. Framväxande soundet försätter oss nära nog i trance. Relevant att påminna om begreppet de lanserar: ”hypno-jazz”. Abrupta övergångar är om inte bannlysta så sällan förekommande. När Goran för första gången sätter läpparna mot trumpeten fraseras över vad som nu blivit till ett gungande beat. Balansen mellan diskant och bas är sofistikerat upprättad, inramas angenämt av uppdelningen i akustiska instrument och elektronik.
Raffinerat att följa med i passager som gradvis ändrar form, vindlande långa stycken vars delar skiftar i ljudvolym och features. Spännande instrumentalmusik som oftare ter sig som minimalistisk harmonik med groovig tillsats än jazz med stort J. Alexander Zethsons klaviaturinstrument och klangen från stråksektionen påverkar i hög grad ljudbilden, lägger grunden för sofistikerade soundet hos Tropiques. Gillar verkligen trumspelet och sättet rytmläggandet i olika grad inverkar på helheten. Vi får ett uppiggande feature på cello och böljande rörelser. Det förtätat koncentrerade öppnar upp i åtskilliga hänförande varianter. Ett stillsamt bassolo avlöses av korrelerande ackord av pianist. Många detaljer att njuta av. Första set avrundas med Magmatique, ett spännande alster präglat av fängslande klanger och en mer aktiv, följsam rytmsektion. Materialet i första set kommer naturligt nog från senaste skivan, den som erhållit Gyllene Skivan. Ett utmärkande drag för luftiga, flerskiktiga kompositioner är att de kan uppfattas som sviter vilka broderas ut ytterligare i halvt improviserade solon. Kajfes tonspråk känns igen på ett stimulerande vis. Utan att det övergår i esoteriskt krävande lyssning, jobbas det raffinerat med kontraster. Fruktbara sådana!
Tar mig vidare till vad som hände efter paus. Har fått reda på att musikerna utgår från Enso, gruppens debut från 2017 döpt efter det verk som utgör skivan. På Nef införlivas också delar av stycket White Sand. Noterar dov, drömsk inledning, hur soundet från Gorans trumpet gifter sig med Alexanders syntetiska toner. Melodier utvecklas sinnrikt ur repetitiva figurer. Attraheras av sekvenser när tempot skruvas upp, Kajfes med gnistrande fraser anför på trumpet och hans medmusiker fyller i. Göran Kajfes Tropiques är en synnerligen intressant enhet med eget uttryck. Fäster mig vid flera features såsom Berthling på kontrabas, Zethson vid flygeln, cellist och violinist i förening där stråkarrangemang gjorts av Leo Svensson Sander. Tove Bagge hamnade också i framkant genom uttrycksfullt solo.
Den mest betagande stunden uppstod otvivelaktigt när mannen i hatt levererar ett otroligt vackert Miles-doftande solo. Efter att han tackat alla som bidragit till minnesvärd upplevelse, får vi Traces Left Behind, ett medryckande suggestivt extranummer.
