• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Adrian Modiggård: ”Kallet för musiken har funnits där sedan dag ett”

1 juli, 2015 by Redaktionen

adrian

För Adrian Modiggård har musiken ständigt varit närvarande. Hans far, Werner Modiggård, är trummis i Eldkvarn. Redan som nioåring fick Adrian prova på att spela tamburin med dem på scen. Nu är han aktuell med singeln Fakking jävla underbar, nyligen tilldelades han Ted Gärdestad-stipendiet och i höst kommer hans debutalbum.

Var det ett enkelt val att gå i din fars fotspår och också satsa på musiken?

– Sedan jag var två bast har jag spelat slagverk. Han satte mig bakom sitt trumset, jag nådde inte ner till pedalerna men han lät mig bonka på bäst jag ville och jag tyckte att det var skitkul. Jag och farsan har alltid sjungit och spelat ihop. Jag tror han sjöng för mig redan när jag låg i livmodern. Så musiken har alltid varit den självklara prylen att syssla med sedan jag lade ner fotbollsproffsdrömmarna.

Har du några minnen du vill dela med dig av från uppväxten med honom?

– När jag var nio år frågade han Tony och de andra om jag fick vara med på scenen och spela tamburin på några låtar under en Eldkvarn-konsert i Vitabergsparkens amfiteater. Jag minns tillbaka på detta som en magiskt kväll. Strömmen på hela stället gick. Jag, farsan och Claes Carlsson (före detta saxofonist i Eldkvarn) jammade på i mörkret, när ljuset kom tillbaks hade publiken blivit dubbelt så stor. Jag gick av och på scenen för att spela tamburin på olika låtar. Ingen hade några invändningar på min så kallade tajthet, och än idag står jag där och spelar tamburin med dem. Fast nu tillför jag väl lite mer än då tror jag, men känner mig fortfarande som en liten pöjk när jag står där. Förresten borde Stockholm stad tillåta fler utomhuskonserter just i Vitabergsparkens amfieteater. Grymt ställe att spela och se konserter på. Mer sådant!

Minns du när du bestämde dig för att satsa på musiken seriöst? Minns du något specifikt ögonblick då du visste att det här var ditt kall?

– Efter gymnasiet blir man medveten om att man bör ta saker och ting på allvar om det ska bli något. Det var inte så lätt att få saker att hända märke jag. Och det är det fortfarande inte. Men kallet för musiken har funnits där sedan dag ett.

När började du hitta din egen musikaliska identitet? Vilka var de första banden du upptäckte på egen hand?

– Jag vet inte om jag har en egen musikalisk identitet. Jag har växt upp med musiken som farsan spelade för mig när jag va liten. Och insett att det är bland den bästa som finns. Jag lärde mig spela gitarr genom The Beatles Complete Chord Songbook. Första skivan jag fick var ett ett samlingsalbum med Lynyrd Skynyrd då jag hade hört en kort snutt av Sweet Home Alabama-riffet i julkalendern från 1996: Mysteriet på Greveholm. All musik som har åkt in och ut genom min hjärna tror jag påverkar hur min musik låter. Så är det för de flesta, du blir oerhört påverkad.

Vilka inspirationskällor har du idag? Är det framför allt band du haft med dig en längre tid eller inspireras du även av ny musik?

– Jag tycker att det poppar upp bra låtar då och då nu för tiden. Och människor som spelar fantastisk musik finns det gott om. Vet dock inte om jag är den mest lyhörda för ny musik då jag fokuserar mycket på att skapa nytt själv. Det är kul att spela i Kleerup-bandet, han gör skitbra låtar. Hoppas jag får vara med om han nu ska spela på Way Out West i sommar. Jag ska se Paul McCartney för fjärde gången nu. Han är en husgud och kommer alltid att vara, hur mycket han än tycker om Kanye West.

Du har tilldelats Ted Gärdestads-stipendiet. Vad har det inneburit? Vad har du för relation till Ted Gärdestads musik?

– Det är en ära att få ta emot ett stipendium i Ted Gärdestads namn. Jag älskar många av hans låtar, De ligger så nära hjärtat och inte alls långt ifrån det jag själv försöker göra. Sedan innebar det också lite extra klirr i kassan…

Du har släppt singeln Fakking jävla underbar och ett debutalbum väntar i höst. Kan du berätta lite om den låten; hur den kom till, vad du ville förmedla och om den är representativ för resten av albumet?

– Jag skrev den refrängen i en co-write för en annan artist som rappar. När låten ratades för dennes album befann jag mig i en tv-produktion för ett ”matprogram” på Sicilien. Jag gjorde en egen låt av den helt enkelt, mellan inspelningarna jobbade jag på en demo tillsammans med en av ljudteknikerna i teamet, Peter Boberg. Så det är en gammal demo som legat i lådan ett tag som ville ut till alla fakking jävla underbara människor. Men ingen låt är representativ för någon annan, det vore tråkigt. Den röda tråden på albumet blir nog min röst.

Vad hade du för ambitioner när nu påbörjade arbetet med albumet? Hade du ett specifikt sound som du var ute efter?

– Det blir det som jag känner och tycker låter bra i mina öron. Man kan bara hoppas att andra också känner det.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Adrian Modiggård, Eldkvarn

Anders F. Rönnblom: ”Det finns alltid bränsle”

1 juli, 2015 by Redaktionen

afr

Han är en raritet inom den svenska musikscenen. Anders F Rönnblom har ständigt gått sin egen väg. Letat efter nya sound, nya infallsvinklar. I en ständigt pågående resa. De senaste tio åren har varit otroligt produktiva med studioalbum, liveskivor, en biografi och en omfattande samling. Han har trogna fans som kallas för F-Heads.

Nu är han aktuell med trilogin Landet Folket Jaget, och efter sommaren kommer den avslutande delen. Skivorna går under dessa namn: The Caviar Pizza Man is Back; The Cosmopolitan Cupcake Conspiracy; och avslutande The Subliminal Solo Inferno. Den första delen kom för ett och ett halvt år sen och den andra i februari. De har mötts av lysande recensioner i flera tidningar. Anders är en av de skarpaste när det kommer till att beskriva vår samtid. Texterna är ett av hans stora kännetecken. De är finurliga, intelligenta och har alltid en poäng. Vi träffades hemma hos mig en tisdageftermiddag. Vi åt blåbärspaj, drack kaffe och samtalade, i huvudsak om musik och text. Nu får ni ta del av det samtalet.

Jag tänkte börja med att fråga hur idén föddes till att göra en trilogi?

– Det finns en del förklaringar till det. Men då måste jag först förklara lite hur jag jobbar. Jag skriver hela tiden. Det är ett flöde, som Hibbitt brukar säga: the neverending song [Hibbitt: Christer Herentz, medförfattare till F-biografin, förf. anm.]

– Tambourines & Lovers var ingen riktig platta. Den hängde med som bonus till live dvd:n Live från välfärden. Det känns inte som att det var en idé bakom den plattan. Det finns många bra låtar på den men den var för splittrad. Underground hade en stark idé och Dom automatiska undrens tid är förbi hade en idé. Jag hade en tanke på att göra en mer substansrik skiva.

– Sedan var det så här att Håkan Lahger (nöjesjournalist och författare) intervjuade mig för sin Dylanbok. Då hade vi ett ganska intressant samtal. Då sa han ”du är fantastiskt på att beskriva samtiden, människor och folket i Sverige men du skriver väldigt lite om dig själv. Du skriver inte om dina förhållanden, sorger, bedrövelser.” Det kan han ha rätt i. Då gick jag igenom låtar och texter. Jag skriver väldigt mycket i jag-form. Mycket handlar ju om mig, men på ett personligt sätt, inte så mycket privat.

– Sedan när jag skulle börja samla låtar till en ny platta så upptäckte jag att det var mycket som handlade om landet och folket. Då tänkte jag på det Lahger hade sagt. Jag hade också en del låtar som legat i några år, som är ganska privata. Då tänkte jag att jag prövar göra något av det här. Det visade sig att det var drygt 40 låtar. Det var för mycket att dela upp på två skivor. Då tänkte jag att vi gör en trio. Då föddes konceptet jättesnabbt: landet, folket och jaget. Att gå från det stora och ner till den enskilde individen. Så föddes idén.

– Jag började jobba snabbt med att strukturera upp hur de skulle skilja sig. Textmässigt var det okej, men också musikaliskt ville jag skilja på dem. Jag hade några utgångspunkter. 2013 hade jag lyssnat mycket på Nick Caves Push the Sky Away som jag tycker är en fantastisk härlig platta. Jag hade också lyssnat på en kille som heter Kurt Vile. Framförallt hur han producerar med harmonier. Så jag hade lite idéer, lite nytänk skulle man kunna säga. Att jobba mer med keyboard, alltså sound. Inte så mycket piano utan mer sound. Försöka jobba med bakgrunder, sampla och göra loopar. Jag tänkte att nu ska jag ta ett steg här. Det är väl så man kan sammanfatta det. Jag kunde dela upp det idémässigt med tre teman.

Anders fortsätter att berätta om det befriande med att kunna arbeta helt självständigt.

– Det här är väldigt viktigt. I och med att jag de senaste tio åren haft eget bolag och de senaste fyra plattorna även tagit på mig studiojobbet. Jag åker inte ner till Agges studio i Södertälje [Björn Aggemyr, förf. anm] Jag har varken råd eller tid att försöka spela in lite några kvällar och sen går det lång tid mellan gångerna. Jag skulle aldrig kunna göra de här plattorna om jag inte kan sitta själv och jobba hundratals timmar. Det går inte i en studio. Mycket av den friheten jag har sedan jag blev pensionär. Jag har inga uppdrag på den grafiska sidan längre och kan bara ägna mig åt musiken. Då kan jag ägna så mycket tid för att få det rätt.

Anders gör sedan en jämförelse med hur inspelningsprocessen fungerade på 80-talet:

– Då skrev man låtar, en låt klar, en till låt klar, gick in i en studio, en låt klar, blev det bra, ja, sådär, men ok vi köper det… Då hade man aldrig tid att tänka. Kanske skulle man gjort ett annat arrangemang. Kanske skulle man gjort lite annorlunda sättning. Men det blev ju ok ändå, jag klagar inte. Men nu med teknikens hjälp kan man sitta och göra om. Välja och vraka, byta ut partier, det låter bra men passar inte i den här låten, jag ska nog spara och använda i en annan. Så den friheten har nu gjort att jag kan jobba som jag gör.

Det är ett intressant samtal om musiken och den kreativa processen som Anders berättar öppet om. Jag frågar om hans egen studio hemma.

– Trummor och sånt spelar vi in i replokalen. Då kör jag in det på en iPad, fyra kanaler. Sen tar jag med det hem och kör in det i Logic. Och om det ska vara några jättehöga gitarrer eller saxofon, tar vi även det i replokalen. Men all sång spelas in hemma hos mig.

Vi pratar vidare om att det är kul med ett projekt som sträcker sig över en längre tid. Även att det sparas mycket låtar. Anders nämner då att det finns så mycket musik som ska ut. Om det blir vanliga CD:s eller bootleg-format är han inte säker på. Han nämner också att det finns många engelska låtar som skrevs innan 1971. Men allting handlar om tid. Man måste ha tid.

De gamla engelska låtarna. Hur skulle du vilja spela in eller framföra dem idag?

– Det är lite olika för det är inte säkert att jag kommer ihåg melodierna exakt. Vissa melodier försvinner. De finns ju inte inspelade. De finns här i hjärnan. Vissa låtar vi körde då, jag och min kompis Nicko, vissa är hur klara som helst, dem glömmer jag aldrig. Men vi vissa fall har man kanske bara temat, versen, refrängen, medan vissa mellanspel är helt bortglömda. Då får man erfarenhetsmässigt tänka: ”Hur tänkte jag här?” Det är lite kul, för många av de låtarna är så lika varandra. På 60-talet så kunde du inte så mycket. Man var påverkad av The Beatles, The Rolling Stones, The Kinks och The Animals. Sedan kom Dylan och så. Nu har du påverkan av hundratals artister. Då hade man inte så många. Man skrev allting i ungefär samma form. Så om man kör dem nu så vill man nog lägga till lite. Mera arrangemangsmässigt. Vi får se, men något ska jag göra.

Anders berättar vidare om gamla kompisen Nicko som han spelade med på 60-talet. Om att han nu bor i Los Angeles. Han var hem till Sverige för något år sedan och då träffades de igen. De pratade om att kanske göra något igen. Anders nämner också att det ligger mycket nostalgi i det hela och man kanske ska göra det när man inte har något annat för sig. 

Jag kommer att tänka på att Anders aldrig varit särskilt nostalgisk. Ser man Anders och hans band live så kan man räkna med lite annorlunda arrangemang på många låtar. Anders blickar alltid framåt och söker nya uttryck.

– Det finns ju en förklaring till det. Det är ju att jag väldigt tidigt, redan på tredje skivan Måsarna lämnar Gotland och hela Sverige tittar på bryter helt. Då har Henkan [Anders Henriksson, förf. anmn] producerat Din barndom skall aldrig dö och Ramlösa Kvarn och det var ju pop som det var på den tiden. Och sedan säger jag tack, jag vill göra det här själv. Då säger Mats Olsson som var orkesterledaren och chef för CBS ”nu gör du det här väldigt avskalat.” Det blev en brytpunkt då. Den blev ju inte mottagen så positivt direkt. Det är inte förrän nu som folk börjar tycka att ”måsarna” var en väldigt cool platta och att han vågade göra så på tredje plattan.

– Sedan gick jag tillbaks igen på fjärde plattan och det blev varken hackat eller malet. Då tog jag en paus och sen började jag experimentera. Då kom Komedia – en tripp nerför Tarschan Boulevard, blev lite punk. Sen blev det reggae och lite soul. Sedan kom countryrocken. Jag har hela tiden försökt hoppa mellan det man tycker om. Det beror ju på att jag kunde. För det fanns ju ingen form som hade fungerat och genererat en guldskiva. Då ett skivbolag hade kunnat säga nu får du hundratusen i inspelingsbudget, nu gör du likadant igen. Jag fick alltid försöka hitta nya vägar. Och sedan har jag varit nyfiken.

Anders kommer in på Frank Zappa. Under 80-talet så blev han väldigt inspirerad av Zappas sätt att jobba med arrangemang och sound. Anders berättar att han tog många idéer från Zappa. Även att Philip Glass inspirerade när datorerna kom. Arbeta med sekvenser och loopar.

– Jag har alltid varit väldigt förtjust i att jobba med ljudbakgrunder. En bra lösning är att ta lite och blanda, blanda upp det med det man är bäst på. Den musik som folk känner igen.

Då kommer jag direkt att tänka på det som verkligen kännetecknar Anders F. Rönnblom: rösten och texterna. Anders sätt att frasera och hans otroliga lekfullhet med ord. Han följer inga regler och har ingen vistradition i sig. Han beskriver sin skapandeprocess.

– Jag har ju ett annat perspektiv. Jag jobbar hela tiden med trummor, trummisen är den viktigaste för mig. Att jobba med rytmiken. Att formulera och frasera text när man har rytmiken och man vet att man har och kan arbeta med synkoper. Då blir poesin mycket roligare. Dylan är ett fantastiskt exempel på det. Han kan vända på ord i baktakt, så kallad ”back phrasing” . Det där är något som man gör omedvetet när man har jobbat på länge. Så sker det där utan att man tänker på det. Att skriva texter är ju något speciellt. Det märkliga nu när jag dels har tid och tydligen har mer uppe i skallen och har mer erfarenhet och har tänkt mer på saker och ting. Förut skrev man väldigt snabbt och fick ihop en text. Jag kan tycka att många texter från 80-talet är lite sådär, de är charmiga men jag skulle inte göra det idag. Jag och Stina Berge brukar prata om hur mäktiga ord är. Och att man måste vara lite rädd om dem. Inte använda dem för mycket. Samtidigt som man ibland respektlöst kan använda ett ord. Nu på morgonen så skrev jag en text till nästa platta, en ganska allvarlig text men jag får in ordet pannkakssmet. Jag har massa lines som ska sluta på diskret, het och evighet. Så var det ett ställe där, det kanske var evighet och jag tänkte det blir ju banalt. Kan jag inte hitta något annat? Då skrev jag pannkakssmet och det är helt ok. Det var ett exempel på hur man nästan respektlöst kan använda ett ord. Jag brukar värdera ord i förhållande till musikstilen. Hur ska det här framföras. Det var som när jag skrev Tambourines & Lovers. Jag tänkte: ”Kan jag kalla den för det här?” Nu när man kör den live så blir den så otroligt mäktig. När man börjar själv och så kommer ”tambourines and lovers” så naturligt. Där var jag skeptiskt till att använda de orden och kalla den för det.

Anders har alltid lyckats få in engelska ord i sina texter och det låter bra. Det kan ju annars låta lite töntigt om man blandar ihop engelska och svenska i låttexter. Men för Anders har det alltid fungerat ”Dumbfuck möter Dumbfuck”.

– Vet inte riktigt varför. Det är väl för att jag väljer de rätta tillfällena och de rätta orden som passar in innehållsmässigt. Då blir det inte töntigt på det viset. Jag har läst mycket engelska. Jag skrev ju också en internationell konsttidning i tio år på engelska. Jag har läst otroligt mycket lyrik på engelska. Det ligger lite naturligt att jag får till vissa saker. Det är inte som att: ”Oj, här kom det engelska.” Det kommer naturligt.

Anders kommer att tänka på att han fått höra att han skriver så mycket om Jesus. Folk har frågat om han är religiös.

– Det är så otroligt lätt att ta till Jesus när man ska göra något med styrka. Jesus eller Gud. Det behöver inte betyda mer än att här menar jag allvar. Många säger att det är så svårt att skriva en text. Ja, är det svårt att prata? Har du något intressant att prata om? Pratar man om samma sak varje dag. Då kanske du skriver samma text. Det behöver inte vara så svårt. Jag köper kvällstidningen och direkt ser jag saker som är konstigt och skriver ner. Sedan gör man en låt. Det tar aldrig slut – det finns alltid bränsle.

Vi kommer in på lyriken i den pågående trilogin. Anders sylvassa sätt att beskriva det politiska klimatet och vår ständigt uppkopplade samtid. Jag nämner låten Så lycklig där huvudrollsfiguren kastar macka med mobiltelefoner.

– Jag hoppas folk förstår det där. Kanske inte alla som förstår det där med att kasta macka. Men jag såg framför mig hur hon sitter där: ”Jag är trött på det här, hur många mobiler har jag.” Surrealismen är så lätt att komma in i faktiskt när samhället ser ut som det gör. Det är inte så svårt att hitta lite kluriga, konstiga vinklar på saker. Och sedan skruvar man till det lite mer.

Anders pratar vidare om att sista delen i trilogin som är väldigt privat. Där kommer texterna vara mer raka, mer basic. Sedan nämner han att titlarna på varje del fungerar som programförklaringar. Han nämner också att titeln på första delen, ”The Caviar Pizza Man is Back, har funnits som titel väldigt länge men inte blivit av förrän nu.

Jag vill prata mer om texterna och karaktärerna som dykt upp genom åren. Jag nämner att det känns som att man är med i en subkultur när man lyssnar på Anders musik och får besöka platser och människor. Hur han arbetar med just det.

– Man underlättar lite för folk genom att placera in dem. Stefan Sundström har ju Jan Banan och Sabina. Folk får ju ett kännetecken där. Då blir det lättare att applicera bilderna. Men det har inte hänt så mycket. Rambo Boy har kommit igen och några andra typer som Voodoodamen.

Vi pratar till sist om den analoga inspelningstekniken som fanns förr. Hur den var så begränsad men många band lyckades ändå skapa fantastiska skivor. Om hur effektiva The Beatles var i studion. Att Anders vill tillbaka till en analog 70-tals känsla. En avslutande reflektion blir ändå att saker och ting är bättre idag.

– Det är så mycket som har förändrats i branschen. För mig är det roligare och intressantare nu. Att vara själv och inte ligga på något bolag. Jag säljer faktiskt mer skivor nu än på 90-talet då jag låg på ett litet svenskt bolag. De nådde aldrig ut och hade aldrig råd att nå ut. Och man kunde inte nå ut då heller. 80-talet är lite skillnad för då var det lite mer intensivt skivbolagstänk. Då kunde man synas i vissa tidningar, radion spelade en mycket och kom det en platta så spelades flera låtar från den. Sedan hade man singlar som låg i ”heta högen.” Men det är roligare nu, mycket roligare. Du behöver inte tillfredsställa något skivbolag.

Besök andersf.com för mer information och turnédatum.

Text: Mikael Grönlund

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Anders F. Rönnblom

Titta: U.S. Girls – Woman’s Work

30 juni, 2015 by Redaktionen

 

usgirls

Den 25 september släpper U.S. Girls, den Toronto-baserade musikern Meg Remys musikaliska alias, sin 4AD-debut Half Free. Vi har redan hört utsökta Damn That Valley, nu delar Remy med sig av albumets andra singel, Woman’s Work, med en ackompanjerande musikvideo som du kan se här nedan:

Arkiverad under: Musik Taggad som: U.S. Girls, Woman's Work

Steve Gunn: “Jag är en avslappnad kille i en kaotisk stad”

30 juni, 2015 by Jonatan Södergren

".

Steve Gunn har flera strängar på sin lyra: han har spelat gitarr i flera projekt och ensembler, bland annat i barndomskompisen Kurt Viles kompband The Violators; hans senaste soloalbum, Way Out Weather, släpptes förra året och hyllades av en enig kritikerkår; och den 2 juli spelar han på Roskildefestivalens Pavilion-scen. Kulturbloggen mötte dessförinnan upp honom i samband med en spelning på Bar Brooklyn i Stockholm.

Du verkar hela tiden ha massa olika projekt på gång. Angriper du dem olika eller är låtskrivandet det samma oavsett projekt?

– Jag koncentrerar mig mer eller mindre på låtskrivandet. Och så turnerar jag mycket. Alla samarbeten är ofta rätt spontana, jag kan inte ägna för mycket tid åt dem. Jag spelar med bandet, ibland solo, men fokus ligger på mina två senaste album. Allt annat är bara sidoprojekt.

Du släppte album med Black Twig Pickers på Thrill Jockey tidigare i år. Hur kom det sig?

– Jag träffade dem genom en gemensam vän, gitarristen Jack Rouse. De var hans kompband. De har också ett mer experimentellt band som heter Pelt som jag är ett fan av. Vi lärde känna varandra och det slutade med att vi började spela musik ihop på skoj. De spelar traditionell bluegrass, vilket jag alltid har varit intresserad av men aldrig spelat. Så jag tog med mina låtar och de satte sin egen prägel på dem. Vi gjorde ett par studiosessioner som vi bestämde oss för att sätta ihop ett album utav, som vi sedan gav till Thrill Jockey.

Lär du dig om olika genrer genom att samarbeta med olika band?

– Det gör jag, de här killarna är sjukt insatta i bluegrassens historia. Deras approach är intressant eftersom de inte ser det som ursprungsmusik; de gillar de mer obskyra låtarna. Hårt levande folk som spelar grovt, mycket är improviserat. Jag lärde mig också mycket av att bara spela med dem, eftersom de gör så många framträdanden under olika omständigheter. Istället för att bara spela på klubbar spelar de lite överallt. Och de är väldigt samspelta, vilket jag tyckte var inspirerande. Sedan är en av medlemmarna i Black Twig Pickers med och spelar trummor i mitt band. Vi har turnerat en del och han är med och spelar på mitt nya album.

När du säger ditt nya album, menar du Way Out Weather?

– Det albumet, men även det jag håller på att jobba med nu som kommer att släppas på Matador nästa vår. Vi har spelat in ungefär hälften och kommer spela in resten när den här turnén är över.

Wow! Matador är en rätt stor label. Hur kom du i kontakt med dem?

– De uttryckte sitt intresse, de var fans. Efter att jag hade släppt Way Out Weather skrev de ett brev där det stod att de gillade mina två senaste album och att de skulle vilja jobba med mig på mitt nästa album. Det gladde mig att höra eftersom jag är ett fan av labeln. Jag har lärt känna några av de som driver skivbolaget och de är superstödjande. Jag ser fram emot att jobba med dem och ta det ytterligare en nivå. Det känns som att jag har jobbat tillräckligt hårt och nu är redo att samarbeta med ett bolag av den storleken. Alla mekanismerna är på plats; jag har erfarenhet, ett stadigt band och är van vid att vara ute på vägarna. Jag är redo för att arbeta med dem och vice versa. Allt fungerade perfekt.

Du spelar på Roskildefestivalen om ett par dagar och nu spelar du på en mindre klubb. Hur stor roll spelar lokalen för hur du tar dig an en spelning?

– Det är helt klart annorlunda att spela på festivaler, eftersom du måste bete dig på ett visst sätt. På klubbspelningar kan du ha längre soundchecks, du har frihet att göra lite som du vill. På festivaler är det alltid likadant; gå på scenen, spela och gå av. Det är mer kaotiskt så vi måste vara lite mer alerta. Speltiden är kortare så det finns inget utrymme att sträcka ut låtarna. Det är lite mer rakt på. På klubbspelningar kan du, om du känner för det, spela på ett visst sätt. Det kan du vanligtvis inte på festivaler, då är allt lite mer bestämt. Allt roliga saker kan vi testa på klubbar.

Du bor i New York men musiken på Way Out Weather är tillbakalutad och låter inte alls att komma från en storstad…

– Det återspeglar inte energin i New York. Jag är en avslappnad kille i en kaotisk stad. Musiken reflekterar inte nödvändigtvis min närmsta omgivning, den reflekterar mitt perspektiv. Folk undrar alltid över att jag bor i en stad men gör musik som låter som den kommer från landet. Det är bara min sinnesstämning.

Var det något du försökte göra annorlunda under arbetet med Way Out Weather jämfört med dina tidigare album?

– Det här var första gången jag och personerna runt omkring mig tog vår tid i studion. Det var mer produktion och inte bara en liveinspelning. På albumet dessförinnan satte vi bara upp mikrofonerna, började spela och tryckte på inspelningsknappen. Den här gången diskuterade vi hur vi ville att albumet skulle låta; vilka slags mikrofoner och vilken utrustning vi skulle använda. Vi hade en plan så det var mer av en studioprocess. Det var nytt för mig och det visade sig vara ett roligt sätt att arbeta på. Så kommer vi fortsätta arbeta på nästa album. Ju mer jag lär mig om studion, desto mer av en studioprocess blir det. Vi hade en studiotekniker, det handlade mycket om att fånga särskilda ljud.

Producerade du själv?

– Jag hade en vän som hjälpte till med produktionen, men det var en gruppinsats tillsammans med ljudteknikern som äger studion och spelar i mitt band. Vi var fokuserade på produktionen och fattade alla beslut tillsammans. Vi hade en gemensamt vision av hur vi ville att det skulle låta.

Hur ville ni att det skulle låta?

– Det var ett experiment. Jag visste inte vad som skulle hända. Låtarna var skrivna, många var bara lösa idéer i skelettform. Jag skickade över alla demos till musikerna innan vi började repetera. Så när vi väl samlades gick det rätt snabbt, vi jobbade spontant och hoppade från låt till låt. Vi visste inte vad vi höll på med, men gillade vad vi hörde. Innan vi började visste vi vad ville förbättra; vi ville att sången skulle vara mer framträdande och att ljudet överlag skulle vara mer krispigt. Så vi tog in en till ljudtekniker som hjälpte oss i det avseendet. Men det var inte förrän allt var inspelat, så det var mer en mixningsgrej. Vi visste inte vad vi höll på med, vi litade på våra instinkter.

Tror du att alla erfarenheterna från dina tidigare album var nödvändiga för att du skulle våga lita på dina instinkter?

– Jag tror det. Det är intressant, det kändes som en belöning. Det kändes som att allt annat var en uppbyggnad till den punkten att vi spelade in det här albumet. Vi hade spelat in musik i fem års tid och enligt mig har varje nytt projekt varit en förbättring, vi har lärt oss nya saker och det här albumet är vad vi har byggt upp till. Nästa album blir nästa steg och du kan verkligen höra utvecklingen.

Reflekteras atmosfären i studion på albumet?

– Det har massor att göra med hur musiken låter. Studion heter Black Dirt Studio och ligger i Upstate New York. Det är i skogen och är egentligen en utvidgning av min väns hus. Det är extremt bekvämt. Vi kan hålla på hur länge vi vill, det finns inga restriktioner. När vi gjorde albumet var det mitt i vintern, så vi var insnöade. Vi var i den här stugan, det var mysigt och dessutom fanns det ingenstans att gå. Vi förlorade tidsuppfattningen och blev helt besatta i det vi höll på med. Det tror jag återspeglas i musiken. Vi fick det här flödet, vi bara höll igång och alla deltog aktivt och arbetade tillsammans på ett fantastiskt sätt. Det var aldrig något tjafs och vi ifrågasatte aldrig vad vi höll på med.

Var det någon låt som satte tonen för resten av albumet?

– Titelspåret, Way Out Weather, var den första låten vi jobbade med och det kändes som att det blev ett statement för vad vi ville att albumet skulle säga. Det säger egentligen inte något speciellt, men när det kommer till ämnena som tas upp så satte det tonen. Musikaliskt satte det tonen; det är en känslosam låt som byggs upp. Albumet kulminerar och byggs progressivt upp fram tills sista låten. Det är intressant, det känns som att sista låten sätter tonen för nästa album.

Så titeln, Way Out Weather, guidade dig genom processen?

– Den har ett par olika betydelser. Jag reste mycket när jag skrev albumet. Jag reste själv och hängde med folk, och av någon anledning började man ofta prata om vädret. Det är det första ämnet som kommer upp. Jag tänkte att det var en slags universell kommentar. Ett av få ämnen som du kan gå upp och prata med vem som helst om. Så det är en kombination av att vara främlingar och lära känna varandra, men inte lära känna varandra väl och det är okej.

Var det någon plats du kände en särskild koppling till?

– Det ändras hela tiden, det finns ingen plats jag känner någon långsiktig koppling till. Det är flyktigt. Jag förälskar mig i platser jag besöker. “Åh, här skulle jag kunna leva resten av mitt liv.” Portugal är ett sånt ställe, jag har verkligen kommit att älska Portugal. Jag trivs i New York och har ett förhållande till västkusten, jag gillar Kalifornien. Det ändras hela tiden.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Matador, Roskilde, Steve Gunn, Way Out Weather

Skivrecension: LA Priest – Inji

30 juni, 2015 by Jonatan Södergren

inji

Artist: LA Priest
Titel: Inji
Betyg: 4

Ivittuut är en övergiven gruvort på Grönland. Sam Dust var en gång i tiden sångare i brittiska danspunk-bandet Late of the Pier. Vilket samband har Ivittuut och Sam Dust undrar du? Jo, efter att ha tagit ett år ledigt flydde han just till Ivittuut, där studerade han regionens elektromagnetiska fenomen och dess effekt på inspelat ljud.

Äventyret verkar ha gjort honom gott, för när han nu återvänder under namnet LA Priest och släpper solodebuten Inji på Domino är det med en nyfunnen kreativitet. Han släppte en singel som LA Priest redan 2007, men det har alltså tagit honom åtta år att följa upp den med ett album. Det är ett eklektisk album rotat i disco och psychedelia, ett album som är lika flummigt som det är dansant. Lady’s in Trouble with the Law är en smått fantastiskt surrealistisk singel där Dust framstår som någon slags absurd crooner från en annan dimension; Party Zute/Learning to Love börjar relativt lågmält med Dusts signerade falsetto, men mynnar snart ut i åtta minuter av episk funk; och Night Train har ett magnetiskt 70-talsgroove som för tankarna till ett av 10-talets bästa album: Ariel Pinks Before Today. Någon instrumental låt är kanske mer flummig än bra, men det kan vi ha överseende med då helheten är så medryckande.

Bästa spår: Lady’s in Trouble with the Law, Night Train, Fabby

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Grönland, Inji, LA Priest, Lady's in Trouble with the Law, Late of the Pier

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 545
  • Sida 546
  • Sida 547
  • Sida 548
  • Sida 549
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1780
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in