• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Frida Hyvönen invigde årets Stockholm Music and Arts

1 augusti, 2015 by Redaktionen

Fridaliten

Frida Hyvönen är en färgstark artist som får sina mörka melodier att ljuda magiskt. Som någon skrivit i programmet för Stockholm Music and Arts skapar hon med sina fingrar som orienterar sig över de vita och svarta tangenterna: Toner som i samklang blir till ett vackert eko av våra liv – de bär sorg, de bär glädje, de bär allt däremellan.

12.00 spelade hon i Eric Ericsonhallen på Skeppsholmen och därmed invigde hon årets upplaga av Stockholm Music and Arts. Under en strålande sol började publiken i sakta mak flanera in i området. Festivalen konkurrerar ju under början av lördagen med Pridefestivalens stora festtåg genom Stockholms gator.

Festivalen är uppbyggd av såväl musik som konst och med flera artister som väl platsar inom båda kategorierna, musik och konst – som Frida Hyvönen och Anna von Hausswolff.

Området vimlar av konst och dessutom ligger ju festivalområdet också i anknytning till Moderna museet.

Första schemalagda programpunkten inom konstkategorin är Vahák klockan 14.00 i Rosa tältet, som är en föreställning som är ett utdragag på 60 minuter ur originalföreställningen. Vahák tar om frågor kring kolonialism, heterosexualitet och våra drömmar om något bättre, om homofobi, quera begär, kärleksförklaringar, sorger och drömmar.

Foto: BeA Nilsson

Frida H 2 minst

Frida H 3  minst

Arkiverad under: Musik

Savages är klara för Way Out West

31 juli, 2015 by Jonatan Södergren

savages

Savages står på randen att följa upp sitt utmärkta debutalbum Silence Yourself från 2013. Nu står det klart att den postpunk-influerade kvartetten återvänder till Way Out West. Senast de spelade där var 2012. Även Kleerup, Call Me och Hey Elbow är klara för festivalen som äger rum mellan den 13 och den 15 augusti. Så här skriver festivalen i ett pressmeddelande:

SAVAGES

Apokalypsens främsta ryttare låter marken skälva när de taktfasta hovarna slår i backen. Savages är avantgardet klätt i svart och beväpnade med vitt brus, mörk rundgång och spottande sång. Savages är i princip allt vi behöver för framtiden.

Kvartetten från London satte bollen i rullning för fyra år sedan och har sedan dess släppt en fantastisk fullängdare och turnerat världen över. 2013 gästade de Stockholm och knockade publiken omedelbart. I år möter vi mörkret men ledsagas av ljuset, i Slottsskogen på Way Out West.

KLEERUP

Med With Every Heartbeat vann han över världen. Robyn sjöng, Kleerup målade kulissen. Fullständig knockout satt till en stadig elektrisk puls som snabbt föll in i takt med våra hjärtan. Kleerup är en knytpunkt i svensk popmusikhistoria och skapar gång på gång musikaliska väsen som vi blir återkommande förälskade i.

Elektrokungen Kleerup har en historia som sträcker sig längre tillbaka än debuten 2008, även om det var den som exploderade och välte omkull folk på Europas dansgolv. Stadiga beats som placerade sig rakt i solar plexus uppmixat med vokalister som förvandlade regn och tårar till vin. Sedan dess har han komponerat musiken till en uppsättning av Harry Martinssons Aniara, gjort musik med Me & My Army och förra året dök Grammisnominerade minialbumet As If We Never Won upp. I augusti styr han ett av Stay Out Wests klubbgolv. Allting gott.

CALL ME

Känns som att vi är löjligt bortskämda med svensk musik som förflyttar berg. Call Me är senast i gänget som tvingar upp stämningen med sparsmakade beats och en iskall röst som berör ända in på bara skinnet.

Call Me är Anna Nordenströms musikaliska fordon som hon tagit från Värmland till Stockholm via Göteborg. Tillsammans med producenten Ilon Vejde (Palpitation) har hon på det hyllade debutalbumet A Sort of Company skapat en elektronisk ljudvägg med en av de skönaste sångstämmor vi hört denna sida 10-talet.

HEY ELBOW

Säg postpunktrio och bandet som borde dyka upp i huvudet är Hey Elbow. För vad de skapat är så bra att annat försvinner under lyssnande och hamnar i periferin. Stökigt, blåsigt och omfamnande – Hey Elbow regerar på en egen tron i ett eget land.

Julia Ringdahl, Ellen Pettersson och Liam Amner har kokat ihop Hey Elbow under bara två år men destillatet är ack så underbart fint. Ett fat distorsion, ett famntag reverb, ett skålpund avantgardistisk pop och resultatet blir Every Other. Ett debutalbum som borde få alla som gillar musik att införskaffa ett exemplar. Gör det och upplev snart live på ett Stay Out West nära dig.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Savages, Way Out West

Tella Viv: ”Det krävs ramar för att måla utanför dem”

30 juli, 2015 by Jonatan Södergren

tella viv

Tella Viv är en trio bestående av sångaren Carl Hjelm Sandqvist samt Adam Odelfelt på synth och Benjamin Lavén på gitarr. För tillfället backas de även upp av Last Lynx-trummisen Fredric Lindblom. De har precis släppt ett minialbum, From Coast 2 Coast, influerat av psychedelia och krautrock.

Några dagar innan releasen uppträdde bandet på den femte upplagan av Popagandas gratisfestival på Djurgården. Från scen ropade sångaren, Carl Hjelm Sandqvist, ut att det var första gången de spelade utanför Södermalm.

– Ett litet kliv för mänskligheten, ett stort steg för Tella Viv, säger han när jag möter upp dem efteråt. Det är också första gången vi kör utomhus, så här tidigt på dagen.

– Vi är egentligen creatures of the night, inflikar Adam Odelfelt.

Stämmer det att ni bestämde er för att bilda bandet i en konstateljé?

Carl: Ja, vi hyrde en lokal av Angelica Wiik i Sickla. Så det var vi, hon och hennes hundar. Det började med att vi träffades och jammade, sedan blev det låtar och vi blev ett band.

Adam: Vi blev tvungna att komma ut och spela. Det är så svårt att ta det första klivet, men det blir löjligt efter ett tag att bara stå i ett rum utan fönster och banka på instrument.

Samsades ni kring någon särskild musikalisk idé när ni bildade bandet?

Carl: Pop var det vi pratade om. Så var det influenserna vi hade då: psykedelisk rock och surfrock.

Benjamin: Vi har haft vår musiksmak gemensam länge. Vi har känt varandra länge och har alltid hållit på med musik på olika sätt, så vi är ganska förenade i våra influenser.

Har ni även ett konstintresse?

Carl: Vi sysslar med lite annat, Adam designar annars, så själva konstgrejen var att skapa en atmosfär.

Adam: Vi har alltid dragit oss åt att göra mer än bara musik. När vi gjort musikvideos har allihopa varit med i processen. Skivomslag, bilder, loggor. Det visuella är lika viktigt för helheten.

Ni gjorde en musikvideo tillsammans med en engelsk regissör.

Carl: Colin Greenall, det är en gammal kompis till oss. Han hörde av sig till oss och sa: “Jag har ingen budget, men jag vill göra en musikvideo, bara för skojs skull.” Så det blev vår första singel, Brilliance. Nu är han tillbaka, men han bodde här ett tag.

Adam: Han brände ner Carls lägenhet, sedan flyttade han tillbaka till Leeds! Det var en kul dag när vi spelade in den. Det var vi fyra i bandet och han, så hade vi på oss morphsuits och sprang runt i skogen och fånade oss i fem timmar. Om du jämför det med den andra musikvideon vi gjorde, då det var tolv personer i produktionen utöver oss och allt var uppstyrt… Det är kul att få kontrasten, att göra det med en polare och göra det med ett seriöst team.

Benjamin: I och med att en var lågbudget och en var en stor produktion så särskiljde vi dem, men folk utifrån verkar bara se det som två jämbördiga musikvideos.

Så ni har använt två olika tillvägagångssätt när ni gjort era två musikvideos. Är det samma sak i musiken? Att ni försöker variera processen?

Benjamin: Vi försöker hålla en tydlig linje, men skapandet sker väldigt hipp som happ. Vem som helst kan skriva vad som helst egentligen, och alla låtarna har vi gjort tillsammans.

Carl: Men även om vi säger att vi ska skriva en punklåt eller en experimentell låt så är det fortfarande samma personer som spelar musiken.

Adam: Sedan kan man också säga att låtarna skriver oss. Vi kanske har ambitioner att göra en viss låt, så hör vi att det här är en punklåt. Då är det låten som har övertygat oss. Vi har egentligen inte bara sått ett frö som blev en konstig blomma.

Benjamin: Vi försöker göra någonting och misslyckas men lyckas ändå.

Adam: Som Harry Byrne sa: “Write a good song, then fuck it up.” Det är vårt mantra.

Hur viktig är personkemin mellan er? Skulle vem som helst som behärskar sitt instrument kunna vara med i bandet?

Carl: Nej, för Benjamin och Adam är kusiner och vi har känt varandra i tjugo år. Fredric har vi inte känt lika länge, men han har ändå varit med ett bra tag och vi har spelat i olika konstellationer tillsammans.

Adam: Det är svårt att ta in nya människor för det bygger lite på att alla känner att det är en stor familj. Alla vet redan vilka alla är.

Benjamin: Det är mycket som är outtalat.

Kan ni berätta lite om arbetet bakom ert minialbum From Coast 2 Coast?

Carl: Det ligger mycket noggrant arbete bakom. Vi spelade in det i en studio i Gamla Stan.

Adam: Vi hade en bra repprocess innan. Vi repade fyra dagar i veckan. Vi hade en strikt diet då vi bara åt ett paket nudlar, en avokado och lite nötter. Det var det enda vi åt under den här tiden, så alla blev undernärda och fick psykiska problem. Så jävla värt det!

Benjamin: Sedan rätt in i studion efter det. Ha några dagar på sig att spela in. Sedan är det mycket efterarbete. Mastring och pålägg.

Så ni levde upp till idealet om den självsvältande konstnären?

Adam: Det blev det, men det var inget vi hade som ambition. Vi var panka och dåliga på att planera, men det var bra att vi repade mycket och var strikta på det sättet.

Kan begränsningar leda till att ni blir mer kreativa?

Carl: Det krävs ramar för att måla utanför dem. Det är mycket begränsningar som ger utlopp för nya idéer. “Åh jävlar, nu lät det så där, vilken överraskning.”

Benjamin: När du har små medel blir det en utmaning att få det att låta så bra som möjligt. Du blir förvånad själv. Hur kan det här låta så mycket?

Carl: Jag tror det är bra att känna att man inte riktigt har tillräckligt, för då vill man ge mer. Kämpa för det.

Adam: Och man vet vad man behöver göra. Du har ju inte alltid en klar idé om hur det ska låta, men du vet vilka grejer som behövs. Hur formar vi det? Vilken synth spelar jag på i den här låten? Det sätter tonen för hur vi ska göra. Spelar Benjamin basriff på gitarren eller inte, då vet jag vad jag behöver spela och Carl vet vad han behöver spela.

Benjamin: Det är därför vi har valt att spela utan en speciell basist. Ibland spelar jag basen, ibland spelar Adam eller Carl. Just för att tvinga instrumentet att gå lite bortom det den egentligen ska göra. Det sätter en begränsing, men så blir det ett väldigt intressant sätt att jobba på.

Adam: Nästa mål är att trummorna ska spela basen. Om vi hittar en lösning på det, då kan vi göra va fan vi vill.

Kan det inte rent av vara ett bands begränsningar som skapar dess identitet?

Adam: Absolut, i vårt fall är det så. Men vi är luriga. Vi kan förvandlas över en natt. Man väljer att spela med sina bästa vänner, inte de bästa musikerna. Om vi har spelat sjukt mycket och är aströtta på varandra, så krävs det bara att komma tillbaka till replokalen och spela för att inse att det var därför vi började överhuvudtaget. Bara stå och slå på ett instrument. Att det finns en glädje i det.

Text: Jonatan Södergren
Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Popaganda på Parkteatern, Tella Viv

Lyssna: Ought – Men For Miles

29 juli, 2015 by Jonatan Södergren

ought

Den 18 september släpper det kanadensiska bandet Ought sitt nya album, Sun Coming Down, som följer upp förra årets More Than Any Other Day. Vi har redan hört Beautiful Blue Sky, nu delar de även med sig av albumets öppningsspår Men For Miles.

Lyssna på Men For Miles här nedan:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Men For Miles, Ought

Åmåls Blues Fest 2015, en fräsch fest med kvinnliga förtecken

29 juli, 2015 by Redaktionen

bluesfes888

Den 24:e årliga bluesfesten i Åmål kändes fräschare än någonsin. Efter motgångar som nedbrunnen terminal, skyfall och publikbortfall under några år fanns ett hot om att bluesföreningen inte skulle mäkta med att leva vidare.
En stödorganisation bildades, Saints of the Blues, och en stor summa pengar samlades in via försäljning av T-shirt´s, gagebefriade konserter och en mängd aktiviteter hos olika näringsidkare i Åmål. Initiativtagarna, Daniel Larsson och Tony Berg, tilldelades för det, Åmåls kulturpris 2015.

Bland de uppemot 100 blues-, soul och gospelartisterna som uppträdde var det den unga kvinnliga delen som gav årets fest en härlig fräschhet.
Junior Prize Award tillföll kvartetten, Among Lynx. Evami Ringqvist, Elin Öberg, Moa och Tove Brandt ingår även i den större grupperingen Ladies Got The Blues. Då kompletterar Ida Bang, Lisa Lystam, Nadia Homouchi samt Lisa Sjöberg Nordahl. De åtta tjejerna levde upp till alla de lovord de fått vid tidigare konserter när de släppte loss på stora scenen.

Den som gjorde starkast intryck på mig under dessa dagar var tjejen med trumpeten, Nadia Hamouchi. Det är inte helt givet att hitta någon som vågar sig på det instrumentet på en bluesscen. Men som hon gjorde det. Inte för mycket och inte för lite och en pondus på instrumentet som förde tankarna till Bill Chase. Lysande!

De båda rösterna från Lisa Lystam och Ida Bang kompletterade varandra perfekt då de ligger på två olika oktaver.
I gränslandet mellan blues och rock finns Jasmine Kara. Hennes framträdande delade publiken i två läger där en del ansåg att det var mer rock än blues medan en annan del tyckte att hon väl platsade innanför bluesens vida ramar.
Mer traditionell var istället Shoutin´ Red. Hon kanske inte riktigt lever upp till sitt artistnamn då hon spelar en ganska mjuk blues med rötter till kvinnlig blus från början av förra århundradet. Men det hon gör det gör hon bra.
Den intensiva bluesveckan i Åmål inleds och avslutas traditionsenligt med konsert i Kulturmagasinet (Gamla Kyrkan). Årets avskedskonsert gjorde inte någon besviken. Gospelsångerskan Kiralina Salandy fick igång publikhavet rejält. Sofie Reed, med gästartist Erica Brown fyllde på när avslutningsnumret ”Jesus On The Mai Line” satte punkt på den 24:e bluesfesten i Åmål.

Arrangörerna kunde andas ut. Vädret hade varit gynnsamt och publikmängden ökade för andra året i rad. Den 24:e upplagan lades till handlingarna.
Ungefär samtidigt påbörjades arbetet med Åmåls Blues Fest 2016, jubileumsfesten.
Text och foto: BeA Nilsson

bluesfest1

bluesfest2

bluesfest3

bluesfest4

bluesfest5

bluesfest55

bluesfest77

bluesfest99

Arkiverad under: Musik Taggad som: Åmåls Bluesfest, blues

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 532
  • Sida 533
  • Sida 534
  • Sida 535
  • Sida 536
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1780
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in