Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Efter att ha rappat över BD och gjort The Smiths-influerad indie återvände Anton Kristiansson med en mer ironiskt klubbig framtoning på förra årets Aloe Vera. På nya singeln Girl$ från kommande EP:n City Karaoke fortsätter han i samma spår. Han sjunger bland annat om att dricka en flaska Prosecco på tre minuter och bli utslängd från klubben. Utmärkta teman för en sommarplåga, inte sant?
Lyssna på Girl$ här:
I mitten av april släppte Stockholmsbandet Västerbron sitt andra album Till vilket pris som helst. Precis som debuten Idiotologi är det ett album fyllt av snygga melodier och skarpa texter, punkig popmusik när den är som allra bäst. Vi ringde upp bandets sångare Peter Jonasson.
Efter att ni släppte låten Mall av Skandinavien så hotade Mall of Scandinavia att stämma er. Hur tänkte ni när ni fick det hotet?
– Vi tyckte mest att det var kul faktiskt. Vi fattade ju att de egentligen inte hade något att komma med. Men vi ville inte låta det gå obemärkt förbi, vi tyckte inte att de skulle få komma där med alla sina stora pengar och trycka till kulturen. Visst, vi bytte namn på låten till Vilse i varuhuset, men vi såg till att de fick en hel del badwill på köpet. Och det är vi glada för. Sen är det lite synd att vi fick mer uppmärksamhet än själva budskapet. Låten är ju konsumtionskritisk, och uppmärksamheten riktades väl mer mot oss istället, inte mot den kritiken.
Är videon inspelad i Mall of Scandinavia?
– Nej, jag hade börjat arbeta med videon innan, innan de började skicka trams-stämningar. Den är inspelad i Liljeholmsgallerian. Vi tänkte att vi skulle åka ut till Mall of Scandinavia men så orkade vi inte det. Så det blev Liljeholmsgallerian eftersom det var närmare och så fixade vi skylten där det står Mall av Skandinavien efteråt.
Vad var det som inspirerade dig att skriva Mall av Skandinavien från början?
– Det är Patrik som skrivit låtens grund, själva gitarrslingan och refrängen. Och så byggde jag ut hela låten med min vers. När han skriver refrängen så blir det lite jag som får bestämma vad det handlar om när jag skriver verserna. Inspirationen kommer från det allmänna tillståndet i världen, världskapitalismen, och att det inte är rätt väg att gå att konsumera som vi gör. Att bara konsumera utan att tänka efter, bara skita i vilket.
Hur brukar det gå till när du skriver texter?
– Texterna brukar skrivas rätt långt efter att låten är skriven. Det brukar finnas en slasktext som jag hittat på i replokalen, som funkar då direkt men som egentligen måste poleras en massa. Och det brukar vara den jag kör med tills cirka två dagar innan vi ska spela in låten. Så ingen vet riktigt hur låten går när vi spelar in den, säger Peter och skrattar.
Vad inspirerade dig till att skriva Rädd för din egen skugga?
– Patrik kom med textraden ”Jag är rädd för min egen skugga”. Men jag förstod inte riktigt vad han ville ha sagt med det så jag vände på det till ”Du är rädd för din egen skugga”. Den är ganska specifik nu, den handlar ju om en viss ledare för ett visst politiskt parti. Den går väldigt tydligt att applicera på honom men den går att applicera bredare också, på att en är rädd för sin egen skugga, på de mörka delarna i sig själv. Och på den här högernationalistiska strömningen i allmänhet.
Är Västerbron ett politiskt band?
– Ja, det skulle jag väl säga. Men allt är politik, vi är bara mer självklara. Låtar som t.ex. Röd, Blå, Brun och Rädd för din egen skugga är ju uppenbart politiska.
Hur gick det till när ni spelade in Till vilket pris som helst?
– Vi hade fem-sex låtar inrepade och klara, och så tog vi en helg för att spela in dem. Någon månad senare, när vi skrivit klart resten av låtarna, så tog vi en helg till och spelade in dem. Vi kom med klara och inrepade låtar och bara spelade in dem. Så det gick snabbt och enkelt. Vi spelade in vårt första album Idiotologi på samma sätt. Det funkade bra då så när vi skulle spela in igen så tänkte vi att nu gör vi på exakt samma sätt.
Är den nya skivan släppt på samma skivbolag som den förra?
– Alltså, egentligen är vi vårt eget skivbolag. Vi har en distributionsdeal genom Playground men vi är vårt eget skivbolag. Vi har fått en del erbjudanden från olika skivbolag, och det hade vi ju kunnat tackat ja till. Det hade varit skönt nu, när allt för skivan ska vara betalt men vi inte har fått in några pengar ännu. Men för oss har det varit viktigt att behålla kontrollen över vår musik. Att det är vi som har rättigheterna till vår egen musik och att ingen får komma och lägga sig i och säga åt oss vilka singlar vi ska släppa eller hur vi ska göra olika saker.
Kommer ni släppa något mer kring skivan?
– Vi snackade om det igår. Det är lätt gjort om vi släpper det digitalt så en singel till kanske det blir till sommaren. Vi kanske släpper något med någon ny b-sida, så det inte bara blir en låt som redan finns ute.
Har ni några spelningar på gång?
– Det närmaste nu är en fyradagars-turné i Norge. Sen spelar vi i Malmö den tjugosjunde, och dagen efter det på Debaser i Stockholm.
Avsnitt 2 av dokumentärserien Känn dig som hemma: Hela tiden kommer det nya bussar med asylsökande till Grytans flyktingförläggning och det oavlönade arbetet börjar ta ut sin rätt på Emma, som driver organisationen Hej Främling. Den ovissa väntan är tuff för Wazir och Nedal. Om Wazir får jobb är chansen större att hans familj kan komma till Sverige och Nedal hoppas på att han ska få uppehållstillstånd. Till sist får de avgörande besked. Kören The Rocking Pots får en upplevelse för livet när de får chansen att sjunga med Tomas Ledin, berattar ett pressmeddelande.
Avsnitt 2 av Känn dig som hemma sänds på torsdag 5 maj kl 21.00 i SVT1
Premiäravsnittet sänds imorgon torsdag 28 april kl 21.00 i SVT1
“Det var absolut den bästa konsertkvällen jag haft,” berättar LÉON när jag möter upp henne på Radiohuset ett par dagar efter hennes första spelning på hemmaplan i Stockholm. “Jag snackade med min manager innan som sa: ‘100 pers max, förvänta dig ingenting.’ Men det var så jävla kul, jag kände mig så himla välkommen.”
Efter att ha laddat upp Tired of Talking på sin Soundcloud-sida förra sommaren fick flera utländska bolag upp ögonen för Lotta Lindgren som hon egentligen heter. Till sist sajnade hon till den amerikanska skivbolagsjätten Columbia Records och hon har redan hunnit turnera i både USA och Europa.
Var det nån av de nya låtarna som var särskilt kul att spela live?
– Det är så spännande att se hur folk reagerar när du kör live med låtar som inte släppts. Tänk om folk står helt stilla. De kanske inte känner låtarna. Men det är faktiskt en låt som heter Why Am I Not Enough?, en ballad som kommer vara med på mitt album, den fick väldigt bra mottagande, det kändes som att folk tyckte om den.
Måste vara nervöst att spela låtar som folk inte hört ändå.
– Det kan ju verkligen gå åt båda hållen. Det kan bli så att folk bara tänker: ”Nej, vad är det här?” Men det är bra att testa och se vad som får bra kritik och vad som får mindre bra kritik.
Hur skulle du beskriva din låtskrivarprocess?
– Jag jobbar bara med en person, Agrin Rahmani, min producent och en av mina bästa vänner. Det är soft, vi möts upp i hans studio så snackar vi skit. Sen sitter han eller jag vid pianot eller en gitarr. Det brukar oftast vara att han sitter vid pianot så slänger jag massa text på honom så ser vi vart det tar vägen. Det är viktigt att jag känner vad jag skriver, att jag säger nånting som känns som att det kommer från en ärlig plats.
Men hur mycket är det ditt projekt? Är det båda ni som är LÉON?
– Det är mitt projekt, det har vi gjort väldigt tydligt. Han vill inte vara artist och jag vill inte vara ett band, så det är tydligt att han är producenten och jag är artisten. Men just eftersom vi är så bra vänner blir det naturligt att sitta i studion och snacka skit. Om jag känner en text som han inte gör så får den vara kvar, för det är ändå jag som säger nåt. Det är mitt album, mina låtar.
Vad vill du säga med albumet? Finns det en röd tråd eller ett tema?
– Jag har tänkt på det där den senaste tiden. Det jag skriver om är såklart saker som hänt sena tonåren tills nu. Det är mycket klassiska ämnen, som att vara hjärtekrossad, men ju närmare jag kommer slutet, desto mer känner jag att det är som att jag går igenom en liten resa. Jag går från att vara offret till att jag kanske inte är offret till att det är bådas fel. Det sista jag skrivit känns som att gå tillbaka till att inte vara hjärtekrossad längre. Från att vara hjärtekrossad till att må bra igen.
Ditt första instrument var cello, hur tror du det har påverkat din syn på musik?
– Grejen är att jag började spela cello när jag var fem-sex år. Min mamma är också cellist så jag har alltid haft en nära relation till cellon. Det jag har lärt mig är nog att vara disciplinerad. Just cello är ett väldigt känslosamt instrument, jag tror absolut att jag har tagit det med mig in i hur jag sjunger.
Kommer du ha med någon låt som är mer orkestral på albumet?
– Ja, några stycken faktiskt. Min mamma och min morbror spelar på dem så det är skitkul. Det började med att jag hade en låt, sedan blev jag så jävla taggad: “Fan, alla låtar ska ha stråk!” Det blir nånting helt annat och jag älskar det.
Vilka andra sidor har albumet? Kommer det fortfarande vara elektronisk pop?
– På EP:n känns det som att det är mycket elektroniska produktioner. På Nobody Cares och Treasure. Så jag har tagit ner det lite på albumet. Jag har börjat gå tillbaka till ett organiskt sound, jag har inte så mycket synthar överallt. Ha det mer lågmält med riktiga instrument.
Vilka sångröster skulle du säga att du inspirerats mest av?
– Det är så himla många. Jag skulle absolut säga Etta James, men främst Amy Winehouse. Hon är det bästa som finns på jorden. Stevie Wonder, Sam Cooke, mycket Motown-soul. Det är det som har inspirerat mig mest. Beyoncé såklart och Aretha Franklin. Det är många.
På vilka sätt har Amy Winehouse inspirerat dig?
– Jag började lyssna på henne när jag var så ung och vad som slog mig var att hon är så jävla ärlig. Ibland kan det vara svårt att skriva om personliga erfarenheter som ingen annan kan relatera till. Hon är så specifik, hon sjunger om att hon är på någon klubb och hon säger namnet på någon snubbe som är på klubben. Som att du bara vet vem det är hon snackar om. Hon berättar verkligen en historia och det känns som att du är där. Ibland kan det vara svårt att relatera till så specifika texter, men jag älskar att hon bara är så ärlig.
Har du själv svårt för att skriva så ärliga texter?
– Jag hade ett band förut, jag skrev låtarna där också, då skrev jag verkligen otroligt specifika texter. För specifika, ingen fattade vad jag snackade om. Nu försöker jag hålla ner det lite, men ändå så du känner att det kommer från en ärlig plats. Jag vill ju att folk ska kunna relatera så det får heller inte bli för komplicerat. Jag försöker håll nån slags balans.
Roxanne Clifford, som tidigare frontade London-bandet Veronica Falls, släpper ny musik under namnet Patience. Debutsingeln The Church är en romantiskt 80-talsdoftande och italodisco-influerad danslåt som inte helt sällan för tankarna till band som Chromatics och Nite Jewel.
Du kan se musikvideon till The Church här.