Musik

Way Out West: Vasas flora och fauna – Charmigt till max utan att tända till

12 augusti, 2016 by Mats Hallberg

Vasas flora och fauna på Way Out West
Torsdag 11 augusti 2016
Betyg 3

Fram tills nyligen var de bara ett namn för mig. Dock, på Music & Arts i Stockholm blev jag oerhört förtjust av trions spröda vemodiga framträdande. För mig personligen är det tyvärr som att det vilar en förbannelse över min vilja att succéer ska upprepas. När nu gruppen bördig från Österbotten, invigde den nya scenen Höjden, ett område med sittplatser och lutning likt en amfiteater, hade de ljudtrassel. Ytterst betydelsefulle Daniel Ventus hade sedan Stockholm bytt till elpiano, något som tekniken av någon orsak inte riktigt kunde bemästra. Jag tycker mycket om hans ackompanjerande, men instrumentet lät tråkigt nog obalanserat.

Ironikern Mattias Bjärkas är en låtskrivare av rang och en hyfasd lo – fi gitarrist, vilket märks på hyllade debutalbumet Släkt med Lotta Svärd. Numera omger han sig med nämnde Ventus och Tina Kärkinen på sång. Framgångsrikt har man odlat en egen stil. Vokalt påminner de i sina duetter om Beautiful South. Bjärkas introducerar genom att säga ”att vi börjar med en låt som får oss att känna oss trygga”. Han syftar på Prisma, följer upp med Gudföräldrar och titellåten från nämnda konceptalbum. Om jag ska droppa ett knippe höjdpunkter får det bli framför allt Leevi & the leavings jämte Inget att berätta just ikväll, Stängningsdags samt Om jag någonsin far till Jakobstad igen.

Jag uppskattar den finlandssvenska trions skörhet och utsökta handlag med vispop i en indiefåra. I duetterna lyser de starkast. Kärkinen kompletterar förtjänstfullt med solosång och spel på minisynt. Skulle vilja beskriva dem som en behaglig bagatell med underfundiga texter och ocool framtoning. De har tillskansat sig en stor portion obestridlig charm parat med en nästan lika stor dos melankoli. Bjärkas i sin karaktäristiska vida byxor vill ge ett lite töntigt bonnigt intryck, vilket bara späder på charmfaktorn. Han passar på i sina mellansnack att protestera, mot uppfattningen att hans språkliga minoritet skulle vara diskriminerad; avslöjar dessutom att han varit ohälsosamt besatt av Morrissey vars människosyn han kallar pissig.

Som helhet betraktat tog det sig ändå inte hela vägen, trots goda förutsättningar. Och deras spröda framtoning belastades som sagt, av emellanåt dova obalanserade toner från ett felinställt elpiano. Hade de kommit upp i sin vanliga kapacitet skulle betyget blivit högre. Med tanke på den beklämmande standard och det oväsen som plågade mig, under flera timmar senare på kvällen, var det snöpligt att jag tvingades stanna vid ett ordinärt omdöme.

WOW: Bildgalleri – Anna von Hausswolff, Basia Bulat, Chvrches, Jason Isbell och M83

12 augusti, 2016 by Peter Birgerstam

Way Out West, Göteborg
Torsdag 11 augusti 2016

Anna von Hausswolff, Basia Bulat, Jason Isbell och det skotska syntpopbandet Chvrhes och M83 var några av de artister som uppträdde på den första dagen av årets Way Out West-festival i Slottsskogen i Göteborg.
Morrissey var dagens stora headliner och här kan du läsa en recension av den ikoniska brittens spelning.

Foto: Peter Birgerstam

Way Out West: Morrissey – Oantastligt men inte oförglömligt

12 augusti, 2016 by Mats Hallberg

Morrissey på Way Out West torsdag 11 augusti 2016
Betyg 4

Enligt en inhemsk omröstning är Manchester-sonen Englands näst störste ikon. Mitt förhållande till honom? Ett par år efter att The Smiths upplösts köpte jag trippel-LP:n ”How Soon is Now?” och jag äger två av hans 1990-tals album och lånade i somras intervjuboken ”Möten med MorriSsey”; vars inledning och avslutningskapitel förmedlar artistens besatthet av Oscar Wilde. Journalisten Len Brown påstår i boken att antingen älskar man eller avskyr denne kontroversielle sångare och låtskrivare. Brown bråkade ständigt med sina kontrahenter på NME (den falang som favoriserade ny hårdför musik inom reggae och hiphop) om hur ofta Morrissey kunde vara omslagsbild. Jag håller inte riktigt med i hans tes.

Jag hade högt ställda förväntningar, trots en medvetenhet om att det mesta går i moll med likartade tonarter. Som framgått är jag långt ifrån något hardcore-fan, sådana som oavsett kön hävdar att Morrissey gett dem avgörande hjälp i livet. Men jag gillar den cyniske romantikerns musik och gick och laddade hela kvällen. Timmarna innan fanns INGET på WOW som fastnade hos mig och the Libertines tvingades ju skjuta på sin spelning ett dygn.

Befriande nog hade basisten Mando Lopez en tillbakadragen roll i ljudbilden. (Ljudet var fördelaktigt, fast med för mycket diskant.) Dominerade gjorde istället nombastiske trummisen Matthew Aron Walker (X-Smashing Pumpkins med flera) och oumbärlige strängvrängaren Boz Boorer. Mest överraskad blev jag av den allsidige Gustav Manzurs kunnande. Jag räknade med att bli indragen i en sprakande bubbla av 57-åringen och hans femmannaband. Allt var ytterst kompetent utfört, men den elektriska känslan saknades, att jag som lyssnare tas i anspråk fullt ut. Min förhoppning var ju att hela kroppen skulle omslutas, från hjässan till lilltån. Varför det inte riktigt blev på det viset är öppet för spekulationer. Kanske berodde det på att jag inte kan musiken tillräckligt eller på att den är för beräknande. För min del trivdes jag allra mest när de lämnade sin traditionella rock, för att involvera arabiska influenser eller marschtakt eller latinska tongångar. Vi fick ett tajt band som både kom i en andra och tredje andning, men det slutade abrupt efter halvannan timma utan att jag inombords blivit het; vilket hade behövts i den råkalla kvällen. Morrissey verkade samlad, var på gott humör och sjöng förträffligt. Så jag undrar hur nöjda var kännarna? Rycktes de med? Motsvarade spelningen deras dröm om en himlastormande upplevelse?

Ska skamset erkänna att jag är relativt ointresserad av att analysera låttexter. På backdropen sågs diverse bildsköna ansikten inklusive en indianhövding. Men det som stannar kvar är förstås den hiskeliga polisbrutaliteten under ”Ganglord” och det om möjligt ännu grymmare collaget till ”Meat is Murder”. Morrissey sa att det var en ära att få framträda på ett utsålt WOW, tillägnade en låt de boende i Nice och Paris, frågade om vilken presidentkandidat vi föredrar och uppmanade oss att strunta i tevenyheter för att undvika depression. Stephen Patrick och hans mannar har bevisligen en hög lägstanivå. Men för att uppnå status som magisk, hade jag önskat mer av deras gig. Mer av uppiffade arrangemang och uppbrutna rytmer, precis som i ”All You Need is Me” och ”Irish Blood, English Heart”. Och när Boorers ylande gitarr var som en korsning mellan Fripp och Ronsons domäner. Då var det väldigt kul att lyssna.

Låtlista (ej helt fullständig) ”Suedehead”, ”Alma Matters”, ”You Have Killed Me”, ”Ganglord”, ”Speedway”, ”You´re the One For Me”, ”Fatty”, ”Ouija Board”, ”Kiss Me a Lot”, ”The Bullfigheter Dies”, ”Meat is Murder”, ”Everyday is Like Sunday”, ”The World is Full of Crashing Bones”, ”First of the Gang to Die”,” All You Need is Me”, ”I Will See You in Far Off Places”, ”Irish Blood, English Heart”, ”What She Said” samt som epilog opera av Klaus Nomi.

Foto: Peter Birgerstam

Lyssna: Miss Li – Bonfire

12 augusti, 2016 by Redaktionen

Miss Li har släppt en ny singel ”Bonfire” dagen före den stora konserten på Stadion i Stockholm då hon är förband åt Veronica Maggio.

Ett pressmeddelande berättar om den nya singeln:
– Låter kanske konstigt, men jag är sjukt tacksam över att jag ramlade i en trappa för fem månader sen och klöv läppen, slog ut tänderna och fick sy massa stygn! Det fick mig att vakna upp, skriva ”Bonfire” och fatta att det var dags att dra ut på turné igen, säger en upprymd Miss Li.

– Jag har sett Iron Maiden och Kiss på Stadion, tredje gången gillt är att jag själv är den som står där på scenen. Det känns episkt”, fortsätter hon glatt. Imorgon kan vi räkna med en rivstart när Miss Li öppnar för Veronica Maggio inför en stor och förväntansfull publik.

Rapport från Stockholms visdagar

12 augusti, 2016 by Redaktionen

Stockholms visdagar
10 – 13 augusti

Lite småkallt, vi spanar efter sista solstrimman. Lyktorna hos Lasse i Parken tänds. Maria Blom med band har precis lämnat scenen och vi väntar med spänning på första kvällens dragplåster, Thorsten Flinck. Stockholms Visdagar har startat för sitt femte år. Efter en stund kommer Kenny Håkansson in på scenen och nästan blygt säger han, jag spelar en låt i väntan på ”Totte”. Det blir fler låtar, handfasta inklappningar innan Thorsten står på scenen. Thorsten Flinck är en bra skådis, bra sångare och kombinerar de bägge sidorna på ett charmerande sätt. Det avnjuts, Hjärtats Tysta Rum, inlevelsefull diktläsning i Michelangelo, som störs av en överförfriskad besökare. ”Håll käften, säger han mitt i dikten, och undrar vad någon skulle säga om han beddde sig så på någons jobb.
Vi håller med, publiken har betalt för att se Thorsten Flinck, han återgår snabbt till dikten efter avbrottet.

Lasse i Parken är lite som en minifolkpark, med liten scen, kulörta lyktor vid Västerbrons början. Här spelas ofta musik, men Stockholms Visdagar är en instititution med fem år på nacken och publiken kommer troget för att avlyssna sina favoriter. För det finns nästan alltid publikfavoriter de här fyra dagarna.
På torsdagkvällen inledde Magnus Lindberg, hans hesa röst och egna texter och mellanprat uppskattas av publiken, Magnus Lindberg har en given publik och jag blir smått avundsjuk på hans fru som en stor del av hans texter dedicerats till. Låten ”Tårar över city” fick publiken att hänga på, det behövs inte yvia gester för att få en publik att sjunga med, det räcker att man älskar artisten. Tomma ord, en av låtarna borde få oss att tänka till, alla samtal koms inte alltid ihåg och orden är inte detsamma som att mena.
Det var om kyligare andra kvällen, när öl och vin inte gav värme nog åkte filtarna fram, vi frös och huttrade och tänkte troligen ”varför skulle det bli kallt den här veckan”.
Sophie Zelmani blev min favorit, hennes blandning av country och vispop var inte direkt lättsamt, men oerhört vackert och sensuellt. Har aldrig lyssnat på henne tidigare så för mig blev hon ”ny”.
Med sig har hon ett stabilt gäng musiker, varav Lasse Halapi svarar för merparten av arrangemang. När hon säger att hon och orkestern spelat ihop i 20 år och Sophie har en lång karriär inom musiken och mellansnack är inte det hon trivs bäst med, men de första åren sa hon inget alls.
När hon frågade publiken vad de ville höra, svor hon till lite tyst, eftersom texterna ”försvann”. Men publiken förlät och jublade ännu mer.

Många av artisterna återkommer, Lars Demian och David Tallroth fanns med startåret 2011 och ingår i årets artistuppsättning. Artisterna tycker om att spela på Lasse i Parken och även om vi kanske skulle ropa lite nya namn, är det ganska skönt med det igenkänningsbara.

Två dagar återstår, ta på er en extra tröja, ta med filtl visst är det lite huttrigt, men musik gör oss varma, så är det bara.

Musik

Footer

Om oss