Madness på Gröna Lund
Stockholm 30 september 2016
Betyg 3
När Madness lirat på hemmaplan på sistone så har de varit stensäkra på att publiken är med från start med fezar på huvudet, plakat med textcitat, ballonger och vimplar. Då öppnar de ofta med ”House of fun”, fortsätter med ”Embarrassment” och ”The Prince”. Först en bra bit senare i konserten så kliver de in med röjaren och genombrottslåten ”One Step Beyond”.
I går lirade de på bortaplan. Och det kändes som att de ville få igång publiken direkt. Därför valde de att höja temperaturen direkt med att riva av ”One Step Beyond”, och det fungerade. Sedan kom en mix av 80-talslåtar varvat med några helt nya som är hämtade från det kommande albumet.
De som känner igen någon mer låt av Madness än ”Our House” fick det mesta av sitt lystmäte uppfyllt. Hela sex låtar var hämtade från debutalbumet som kom 1979. Något som den karismatiske Graham Sugs McPherson tog upp när han påannonserade en av alla klassiker.
– Ni som står här framme var ju inte ens födda när denna kom. Kanske inte ens era föräldrar. Hoppas att ni inte slarvar med skolan. Det gjorde jag. Om ni inte sköter er och skolarbetet så kanske ni slutar som han där, sade Sugs och pekade på saxofonisten Lee Jay Thompson.
Vid det laget hade det flesta förstått att konserten skulle lyfta rejält i och med att de släppte loss med ”Baggy Trousers” som sista låt, innan extranumren.
Om några veckor kommer alltså deras nästa album. Givetvis presenterade de några låtar därifrån. Deras senaste produktioner skiljer sig en hel del från det de gjorde under förra årtusendet av förklarliga skäl. Främst handlar det om att de blivit äldre. De är inte lika ”Nutty” längre. De är inte längre ett gäng halvtokiga gossar från Camden. De har med åren blivit äldre män från London. De rör sig inte lika fort och galet på scenen och Suggs har sänkt sig en oktav i röstläget.
Ålderns påverkan märktes dock inte på Mike Barson. Pianointrot till ”Shut Up” är klassiskt och allt han gjorde med sin svart-vitrutiga klaviatur denna kväll satt lika snyggt som ”en fez på ett Madness-fan”. Dessutom innehåller den låten några textrader som är ytterst aktuella i dagens Sverige. Så länge man blånekar till allt och skyller ifrån sig så kommer man att gå fri.
I’m as honest as the day is long,
The longer the daylight, the less I do wrong
En liten bonus som ibland dyker upp under deras konserter är när bandet ger Sugs en liten paus och låter Chris Foreman få härja fritt. På Grönan föll valet på ”Highway to Hell”. Ett ohyggligt malplacerat val men ack så kul.
En låt som nya ”Mr Apples” är ungefär var de står nu. Den är en betraktelse av en respekterad man som blir något helt annat när solen gått ner. Då kommer bilden av en helt annan person fram.
Den kom som första extranummer innan slutfyrverkeriet kom i form av deras signum, Madness, som är en cover av den nyligen bortgångne Prince Buster.
Innan Suggs och ”grabbarna” gick av scenen så blev de äntligen så där Madness-galna som de en gång var hela tiden. ”Nightboat to Cairo” innehöll det mesta av stolligheter man kan tänka sig.
Som helhet blev det inte en speciellt galen kväll. Möjligtvis en halvgalen. De mest hängivna fansen har ju blivit lika mycket äldre som Madness själva.
En helt igenom en OK konsert som inte gjorde någon besviken men heller inte lyfte till några riktigt höga höjder.
Men jag tror ändå att Prince Buster satt däruppe på en molntapp och njöt i fulla drag, trots allt.
Foto: BeA Nilsson
Madness:
Graham ”Sugs” MacPherson – Sång
Lee Jay ”El Thommo” Thompson – Sax
Christopher ”Chrissy Boy” Foreman – Gitarr
Mark ”Bedders” Bedford – Bas
Danniel ”Woody” Woodgate – Trummor
Michael ”Monsieur Barso” Barson – Keyboard
