Musik

9/10 2024

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)

En god vän tillika pensionerad musikjournalist gjorde mig uppmärksam på konserten. Hade blivit något strul i marknadsföringen om tidpunkt för detta exklusiva gig, varför det tyvärr var långtifrån fullsatt. Därmed uppstod en särskild sorts hjärtlig stämning på vad man kan definiera som en intim fusionfest. FORQ bildades 2014 av Michael League och Henry Hey och har sedan dess varit flitiga i studion. Fem album plus remix-utgivningar har släppts, varav den senaste kom i år. Deras frontman Henry Hey står på scen tillsammans med Jason JT Thomas bakom sitt glänsande trumset, gitarristen Jordan Peters samt Eli Menezes på elbas. De har meriter från bland andra Bokanté, Roy Hargrove, Marcus Miller och Richard Bona. De två sist nämnda som spelat med Lauryn Hills virtuosa band, är vikarier även om de medverkar på nya skivan. Duon var tvungna att lära sig sjutton låtar, vilket superproffsen grejade med ackuratess. De kom från Fasching och skulle resa vidare till Oslo. Och den nya konstellation har lirat tillsammans cirka fem gånger.

Kvartetten på keyboard, gitarr, elbas och trummor utgör ett av de omtalade sidoprojekt ledaren för Snarky Puppy initierat ( besökt Sverige flera gånger varvid det jublades för egen del över kollektivets bedrifter på Gmlstn Jazzfestival 2015). League som tilldelats Grammy fem gånger driver också skivbolag. Hans medgrundare Hey borde jag haft koll på. Klaviaturspelaren av rang kan titulera sig studiomusiker, låtskrivare, producent, arrangör, kapellmästare och som medlem på inspelningar av omtalade soundtrack. Lite overkligt att jag på väg hem kunde rikta några ord av tacksamhet till honom och då berätta att jag var där för att skriva om den spelning de genomfört nu, istället för 2020 när pandemin bröt ut. Känslan av surrealism bottnar i att han inte bara varit musikaliskt ansvarig för sentida verk skapade av David Bowie, utan haft samma avgörande roll hos Rod Stewart och George Michael samt bildat bandet Rudder där trumslagaren Keith Carlock ingår. Som sagt fullkomligt otroligt att jag hade missat vilken gigant i det fördolda jag träffade som hastigast.

Konserten är indelad i två set, varav första klockar in på en trekvart cirka medan andra avdelningen sträcks ut längre. Enbart eget material framförs och min sammantagna bedömning är att kvalitén varierar. Klyschan ojämnt passar eftersom det fanns magiska stunder, men också anonyma låtar vilka saknar egenskaper för att fästa. Ett par av dem, bland andra Duck People, har inspirerats av deras intresse för videospel. Ska sägas att jag satt nära scen, gladdes åt exemplariskt ljud. Finns dock fog för uppfattningen att fenomenet till trumslagare dominerade på ett sätt som var till nackdel för helheten med sin hårdhänta behandling av trumskinnen, sin massiva spelstil. På slutet släpper han loss sin energi fullkomligt, levererar ett furiöst solo man inte kan låta bli att benämna aggressivt.

I första låten sker en gradvis stegring av intensiteten. Groove mixas med sköna klanger och en hel del virtuosa inslag där man verkar trigga varandra. En beskrivning som lämpar sig för att beskriva vad som händer under kvartettens potenta, hänryckande samspel. Hey anför med behagligt och infallsrikt tonspråk likt kollegor som Jeff Lorber, Gary Husband och Alan Pasqua vilka jag också hört live. Han vill hävda att de är jazziga eftersom genren är ett uttryck format i stunden. Eftersom en komposition live kan låta aningen annorlunda varje gång, menar Hey att de likt improvisationsmusiker ägnar sig åt jazz, trots att de är genuint beatbaserade.

Noterar föga förvånad briljant teknik, något som aldrig får bli ett självändamål när musiker sammanstrålar. Musik är inte liktydigt med (cirkus)uppvisning. Hey ser till att klokt upprätthålla en sammanbindande balans mellan melodiska linjer och ekvilibristiska utbrott. Rytmläggare Jason JT Thomas måste ändå anses vara ett särfall. Hans blixtsnabba kaskader bländar, gör att jag ler förundrat över fabulös kapacitet, kan påminna om Jeff ”Tain” Watts fast utan att visa dylika chops. Förefaller befinna sig lika mycket utanför som inuti låtarna med sina konstanta makalösa fills. Ibland blev det dock för extremt genom att övergå till sanslöst hisnande show av upparbetade crescendon. Jag som skrivit miniporträtt om tio trumslagare, hänfördes av den vitale 80-åringen Billy Cobham nyligen och träffat nämnde ”Tain”; är som framgår kluven inför vad den otroligt skicklige JT Thomas uträttar i moment när han vräker på maximalt.

Uppseendeväckande många referenser infinner sig. I en låt får vi vägledning då den tillägnas Jim Beard som avled i år. Hans samarbeten med Steely Dan, Mike Stern och Wayne Shorter omnämns. Finns förstår fler namnkunniga samarbeten. Njuter av ett tema som påminner om en av Headhunters största hits och knockas av ett par utförligt svävande solon på slide av Peters, vilka i omgångar erinrar om bedårande sound i en anda av Jeff Beck och Dave Gilmour. Hans två längre solon där toner sträcktes ut blev aftonens clou. Eftersom keyboard/ synt och ekvilibristik på trumset med extra cymbaler växelvis genomgående agerar draglok påminner somliga stunder om Cobham/ Duke Project (särskilt live-plattan från 1976). Referenserna kan vara ett utslag av antingen slump eller influenser. I andra set uppstår ett mycket njutbart sjok med drag av progressive. Tänk Camel och den svävande sfären. En annan överraskande introduktion av stil för tanken till tillbakalutat behagligt sound ´a la Sergio Mendes.

Kikar igenom anteckningar från en exklusiv konsert som i långa stycken gjorde mig exalterad. Märker att jag uppskattar när det riffas friskt, när den ruggigt tajta kvartetten demonstrerar hur synkade de är och hur strukturer konstrueras genom spännande övergångar. Hey står för ett par ljuvliga intron medan vikarien på bas genomgående har en diskret roll, uppblandad med ett par raffinerade features. Fenomenal dynamik är ett kännetecken för FORQ, vars effektfulla urladdningar man minns efteråt. Hey berättar att gruppen på sistone införlivat sång. Vi hör i en låt hans ordlösa stämma. Finalen består av ett flyhänt framfört medley på äldre favoriter. Sofistikerade extranumret Echo hade deras frontman skrivit med Peters utsökta slidespel i åtanke.

5/10 2024

Råda rum i Mölnlycke

Augustifamiljen under ledning av Stefan Sporsén behöver näppeligen någon närmare presentation. Läggs antalet tv-tittare från åren som husband i På spåret samman, med mastodontshowerna med Håkan Hellström på Ullevi och före dem återkommande konserter med olika gäster och enskilda H.H-spelningar på Liseberg, hamnar man på en svindlande hög summa. Har själv sett dem kanske 8-9 gånger. Vid sidan om listade sammanhang av spektakulär dignitet roar sig medlemmarna med enskilda, utvecklande projekt.

Kapellmästaren som jag träffat på Utopia när han sjungit jazzballader och lirat trumpet med sin kvartett) trakterandes trumpet och emellanåt piano omger sig med en illuster skara. På scen finns nye elbasisten Jonas Ljungqvist, för första gången i Sven-Bertil-programmet ordinarie trumslagaren Sylvester Schlegel (vid tidigare tillfällen har nestorn Benkt-Åke Nilsson, Sporséns styvfar suttit bakom trumsetet), multiinstrumentalisten Björn Almgren på tenor-, sopransax, congas, piano och kanske ytterligare instrument jag inte lade på minnet, Daniel Gilbert på gitarr som släppt plattor i eget namn och har ett förflutet hos Theodor Jensen och i Broder Daniel samt Simon Ljungman på akustisk gitarr och bouzouki med fler strängar på sin lyra än utrymmet medger att redogöra för (inte osannolikt att musikern, producenten och körledaren som jag 2008 bokade för ett Ted Gärdestad-program står för flera av arren). Augustifamiljens kvalitativa bredd och flexibilitet imponerar! Man lämnar aldrig en tillställning med dem beskviken.

Två ytterligare instrumentalister kompletterar den fylliga ljudbilden, gästar på violin respektive dragspel. Jag talar om genreöverskridande Amelie Evmark från Musica Vitae och dito genrefria Lisa Långbacka. Den senast nämnda har av undertecknad lovordats för vad hon uträttat i exempelvis LISAS. Dessutom frontar mångsidige Henrik Wallgren på sång och recitativ tillsammans med svensk-isländska Edda Magnason, anlitad som vokalist sätter hon sig också enstaka gång på pianopallen. Wallgren boende på Brännö har en brokig karriär bakom sig, vilket bekräftades storstilat härom veckan när han framförde eget vindlande material framför jazzig, sofistikerad pianotrio och därefter ackompanjeras av två post-punkiga, fräckt nervigt spelande kompisar från ORO hos 40-års jubilerande Musikens Hus. Edda Magnason har jag hört med Emil Jensen, i abstrakt svävande Kate Bush-influerade original på Stora Teatern, som sjungande konferencier på Jazzkatten-utdelning och jag drabbades förstås av Guldbagge-belönade porträttet i spelfilmen Monica Z av en begåvning som också spelat musikteater. Vid flera tillfällen har hon kompats av Augustifamiljen i På spåret.

Att konstellation kände sig manad att sammanställa en hyllning till Sven-Bertil Taube (1934-2022) – hade den goda vanan att avsluta Göteborgs Kulturkalas på Liseberg i många år vilket jag bevittnade flera år i rad – beror som bekant på lyckade samarbetet i nämnda, jättepopulära frågetävling 2011. Hur det uppstod genom telefonkontakt delger Sporsén oss dråpligt som ett omistligt ingångsvärde i deras turnerande tribut. Tackades ja till att sjunga den avskalade Neil Young-låt i moll vi får höra i högtalarna, när föreställningens 100 minuter utan paus är till ända. Fast lockbetet var ju erbjudandet om att göra sin fars Sjuttonde balladen, kaxigt deklarerande text vida spridd genom Cornelis, som emellertid Sven-Bertil inte hade framfört offentligt. Resten är som det brukar heta historia. Till saken hör att han blev om möjligt än mer folkkär efter medverkan i Så mycket bättre i TV4 2015.

Kläderna i vitt och beige bidrar till att rama in liksom snygg och stämningsskapande ljussättning. Och som framgår av ett par bilder inkluderas bildspel och video på backdrop. Att det jobbats med en visuell dimension förtjänar extra applåder. Bilder på hav och båtar, fyrar och natur varvas med film på strejkande arbetare, klipp ur Åppelkriget och huvudpersonens nuna. Videon till Så skimrande var aldrig havet rymde stor skönhet.

Inte utan att jag får ståpäls när den hyllade estradören tas in i handlingen och reciterar ur Lars Forsells numera klassiska översättning Ett sista glas, skotska folkvisan med flera hundra år på nacken. Sven-Bertil konfirmerar den korta stunden hur outstanding han var på att betona, varigenom han lyfte fram verser i visor på ett sätt ingen överträffade. Förmågan att frasera med närmast osannolik precision var förmodligen delvis sprungen ur den långa skådespelarkarriär som resulterade i två Guldbaggar. På mig imponerade han kolossalt när han uppträdde på Liseberg.

Henrik Wallgren gör avtryck i sina recitativ, fast vad beträffar att nå ut med visornas pregnanta formuleringar kommer varken han eller någon annan på scen riktigt nära Sven-Bertil. Wallgrens klarar hyfsat att navigera i vansklig vokal terräng. Men kring Min älskling måste frågetecken sättas. Simon Ljungman sjunger förvisso med ackuratess i bland annat vindlande Inbjudan till Bohuslän, Stefan Sporsén skapligt i Fritiof och Carmencita och Daniel Gilbert med frejdig charm i Sjuttonde balladen. Edda Magnason har riktigt bra kläm på utmanande harmonik. Dock, trots obestridlig talang snubblas på stavelser i en tungvrickande visa.

Tippar att medelåldern på Augustifamiljens publik är betydligt högre än vanligtvis. De appellerar här till sina föräldrars generation fast de stundtals modigt markerar sina rötter i en rocktradition. Kontrasten i och med övergångar till features på spröda melodiinstrument är hisnande. Min mamma född året före Sven-Bertil verkade ha avsevärd behållning av minnesaftonen. Allsången initierad i exempelvis Fritiof och Carmencita och rörande ledmotivet ur Äppelkriget väckte skapligt gensvar

. Finurligt upplägg att så många olika röster turas om att sjunga plus att kvinnorna bildade ljuvlig kör. Stefan Sporsén guidar oss med varsam hand, binder samman sångerna plus adderar relevanta anekdoter. Säger att Lars Forsell utgör en slags röd tråd och att vi inledningsvis tagits med till Irland/ Frankrike och Grekland. Främsta trumfkort i en mycket gedigen tillställning är valet av visor, djupet i programmets skiftningar och inte minst arrangemangens nyanser. Såväl visor i valsskrud som tango, snabb chanson, rumba och grekisk folkmusik exekveras med finess. Flera gånger gifter sig exempelvis dragspelets toner med violinen, även om instrumenten också färgar på egen hand.

Vad får vi då höra i deras representativa urval, deras färggranna palett? Jo passionerat vibrerande kompositioner av Mikis Theodorakis förekommer vid ett par tillfällen. Vidare en kongenialt bildsatt De fattigas piano (Léo Ferré), Ferlins klenod En valsmelodi samt Taube-familjens goda vän Olle Adolphsons vackra Nu har jag fått den jag vill ha. Att en rejäl portion Evert Taube serveras ingår ju i konceptet. Ofrånkomliga förekomsten av hans visor uppskattas mycket förstås.

Låt mig avslutningsvis nämna några höjdpunkter från en lika givande som kärleksfull konsertföreställning; Edda Magnasons hudlösa öppning med Ett sista glas, musikaliska kontrasterna som framträder i En valsmelodi och fler visor, kören i En sång om frihet, arret på Nu har jag fått den jag vill ha, sofistikerad tango-vibe i Fritiof och Carmencita, introt på sopransax i Så skimrande var aldrig havet med Magnason som sångsolist och hur det raffinerat följs upp på trumpet, violin och dragspel, successiva stegringen i Så länge skutan kan gå (Sam Vesterberg sjöng denna drabbande text på min fars begravning i Råda kyrka) samt suggestiva mästerverket Fragancia med Björn Almgren på congas och den värmande feedback som uppstod allra sist i signaturen till Äppelkriget, den tidlöst naiva motstånds-sången.

4/10 2024

Musikens Hus i Göteborg

För första gången är jag med om detta eminenta gängs Aretha Franklin-tribut under ledning av sångerskan Karin Klingenstierna. Hon titulerar sig artist, konferencier och moderator. I många år har hon anfört Stella som varit husband hos SVT i På spåret, samma band jag hörde på nyårskonsert på Valand för ett par år sedan. Interpreten kunde höras på egen hand på trio på Ljungans tidigare i år. På 40-års jubilerande Musikens Hus drog hon tillsammans med musiker och gäster fullt hus. Stämningen var på topp, repertoaren vald med omsorg och ljudet fördelaktigt.

Vad beträffar den gudabenådade rösten Aretha Franklin (1942-2018) finns i lägenheten skivor utgivna på CBS, Atlantic och Arista, varav ett par samlingar. Äger däremot ingen box, inte läst någon biografi, ej heller sett den biopic som kom 2021 och har av naturliga skäl gått miste om henne live. För några år sedan hänfördes jag på biograf av den restaurerade dokumentären Amazing Grace, omtalad inspelning från en baptistkyrka 1972 i L.A som hamnade på ett dubbelt-album.

Vilka är då på scen? Jo, en lika vital som betydelsefull rytmsektion i form av elbasist Owe Almgren, ”trumolog” Tomas Olsson och Vanja Holm på percussion. Elisabeth Engdahl på tenorsax & Mia Samuelsson på trumpet, Paula Af Malmborg Ward på keyboard samt gitarristen och vokalisten Per Strandberg. Gästande vokalister är Harriet Olsson, Emrik och Jaquee.

Långa karriärer har de bakom sig vilka omspänner åtskilliga genrer. Namnen är välkända för oss frekventa livemusik-besökare på Västkusten. Och de funkar ypperligt tillsammans. Flera av dem ingår i Stella som också har Aretha Franklin-original på repertoaren. Vi har att göra med allt ifrån bluesig batterist, kompositör av operor, tre medlemmar från Kurt Olssons damorkester, funkambassadör, uttolkare av Billie Holiday, utforskare av elbas-sound, kyrkomusiker, musiker meriterade från storband, soul-sammanhang, hårdrocks-dissekerande sångerska, teatermusiker etc. Vissa kan med fördel googlas på om du vill veta mer. Den av dem jag fram tills för några år sedan inte hade koll på var gitarristen Per Strandberg, känd från Bingolotto i Tv4, Liseberg och setts på Utopia i Paula Af Malmborg Wards projekt Pållans låtar samt i en central roll i spelning med George Benson-tema.

Osäker på om någon arrat låtarna för denna sättning eller om det hela tiden funnits färdiga arrangemang att utgå från. Man har givetvis plockat fram Arethas mest exponerade hits, men också grävt fram sådant som mer finns på hyllan för rariteter jämte låtar andra har uppmärksammats mer för oavsett om de är upphovsman eller fått sång skriven till sig. Fyra första numren framförs utan någon av gästerna. Det börjar tajt, polerat och närmast försiktigt i Respect och Son Of A Preacher Man. Gillar shuffle-stilen den gode ”Tolson” initierar, jublar över uppbackande kör bestående av Vanja, Paula och Per och blir förtjust i blåsarnas diskreta inbrytningar. I Come Back Baby växlar dukltiga Klingenstierna och kören upp, ökar energin med finess. Denna uptempo-dänga från Lady Soul, cover på en ursprungligen långsam blues, signalerar ett första krön.

Per Strandberg profilerar sig till att börja med i ljuva You Send Me, vars refräng för mig är intimt förknippad med den lena stämman hos Sam Cooke. Han och konsertens hyllningsobjekt lade faktiskt beslag på två av de tre översta platserna i omröstning över största sångare oavsett kön i Rolling Stone härom året. Ackompanjerad av snyggt markerad basgång och slinga från klaviaturinstrumentet låter han förhållandevis svart. Bjuder dessutom på aftonens första gitarrsolo. Harriet Olsson är sammantagen den medverkande vars insats imponerar mest, inte minst därför att hon uppger att hon går utanför sin bekvämlighetszon. Willie Nelsons Night Life blir till en lika avskalad som passionerat släpig urladdning. Ha överseende med en klyschig iakttagelse – Strandbergs gitarr gråter (låter bättre på engelska, eller hur?). Om anteckningarna stämmer följer Olsson upp med en naken, lågmäld version av Try A Little Tenderness, Otis Reddings signatur. Får ur sig förunderligt höga toner i outro. Emrik (som jag för drygt tio år sedan grundligt intervjuade och följt sedan cirka 1989) äntrar scen i ett avslappnat arr på I Say A Little Prayer (Bacharach/ David). Kören svarar honom extatiskt.

I ett fullmatat första set på ungefär 50 min finns också plats för karaktäristiska hänget i The Weight (R. Robertson), en duett med kvällens sammanbindande kraft och gitarristen i melodi signerad Stevie Wonder, ett signifikativt självgående sväng i Chain Of Fools samt en läcker version av Why I Sing The Blues (B. B King) hämtad från Spirit In The Dark. Klingenstierna är här i sitt esse påhejad av en oklanderlig, delikat rytmsektion.

Kan jag tyda anteckningarna drar kollektivet igång efter pausen med Beatles-medley. Sedan kommer äntligen Berlin-baserade Jaquee fram på scen. Naturligt nog kommer hon med sin spetsigt själfulla röst närmast soulens drottning. Och självklart ges svåra uppdraget att framföra (You Make Me Feel Like) A Natural Woman till henne, ett beundransvärt framförande även om det inte kan mäta sig med vad förebilden uträttade i Kennedy Center 2015 med kompositören på plats blir stunden en höjdpunkt. Jaquee utför även vokala bedrifter i Because Of You(?) och än mer i en klassisk cover Franklin tilldelades en Grammy för. Syftar på Bridge Over Troubled Water (den svenska versionen av Tommy Körberg spelades på min morbrors begravning) i mäktig gospel-tappning vars stick utbroderas elegant på klaviatur och gitarr.

Ett par av den hyllade artistens mest populära duetter sjungs. Syftar på den med George Michael vars refräng ingen kan motstå, A Rose Is Still A Rose en hit och titellåt sent i karriären tillsammans med Lauryn Hill och givetvis tungunget i förening med Annie Lennox på Sisters Are Doing It For Themselves som hela ensemblen deltar i med härlig entusiasm i finalen. Emrik sprider go stämning genom att se till att publiken rör på sig och klappar i takt, särskilt i det dansanta groove som utmärker Jump To It, släppt i efterdyningarna av disco-erans kulmen.( En livsbejakande maxi-singel jag använt inför löpträningar.) Mästerverket Rock Steady där sound och sång samspelar suveränt görs med ackuratess i en tolkning där det riffas friskt. Minns jag rätt anförde Emrik och flyttade in Stonefunkers-blinkning i arret. En successivt stegrande, smittsam tolkning Think (som ofrånkomligt associeras till café-scenen i Blues Brothers) finns på lager som den definitiva slutpunkten, det förväntade extranumret.

Blev som jag hoppats på en livsbejakande tribut i ett förträffligt växelbruk mellan sväng och innerlighet. God planering att flera utomordentliga sångsolister omväxlande avlöste varandra. Med de resurser som fanns tillgängliga uppfylls publikens önskemål om att göra en ikon rättvisa med råge, vilket är en bedrift i sig. En kul grej på slutet var Karin Klingenstiernas skickliga rimmande som personligt presenterade vännerna på scen.