• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Ystad Sweden Jazz Festival 2025 – Glänsande hyllning till Quincy Jones med Bohuslän Big Band & Nils Landgren, Viktoria Tolstoy samt Ida Sand

13 augusti, 2025 by Mats Hallberg

Foto Kristin Nyberg

2/8 i Charlottenlund

Uppdraget att introducera denna storstilade tribut genom att ge bakgrund, gavs till Anne Lundberg (känd från SVT och ibland presentatör för YSJF) Oerhört mångsidige producenten, arrangören, kompositören och tidigare trumpetaren Quincy Jones (1933-2024) hade som bekant band till Sverige både på ett privat och professionellt plan. Och 2012 lockade gode vännen Bengt-Arne Wallin honom till YSJF och Quincy Jones Celebration Concert. Utsågs till hedersambassadör och dirigerade dessutom Bohuslän Big Band i två låtar. Den gången fanns liksom nu Nils Landgren (tidigare konstnärlig ledare för BBB) och Viktoria Tolstoy på scen vilka utomhus i solskenet på Charlottenlund, får sällskap av Ida Sand på keyboard och sång.

Publiken under YSJF uppgår sammanlagt till cirka 12 000 från både när och fjärran. Festivalgeneral Thomas Lantz meddelade att Peter Apelgrens konstverk (köpte själv en signerad poster och kunde i all hast presentera mig för honom) fick ett högsta bud på över 40 000:-

foto Kristin Nyberg

”To Quincy With Love” avslutar festivalens huvudprogram, utvecklas som väntat till en svängig och berörande djupdykning i legendarens gärning, likt ett tvärsnitt av högklassig svart musik i olika schatteringar. Dirigerar BBB gör Calle Rasmusson, en mångsidig och renommerad trumslagare. Möjligen ett onödigt påpekande, avslöjar ändå att samtliga på scenen musicerande är välbekanta för mig och sådana jag ofta fått förmånen att höra live. Flitiga BBB har jag följt i över trettio år och sedan minst ett decennium tillbaka upprepade gånger recenserat. Dagen före genomförde man sin rytmiskt gungande, lekfulla Jazzparad inne i Ystad. Ordinarie sättning kan vara med på detta högtidliga event. Vakanserna i orkestern fylls av vana krafter: Stefan Wingefors (piano/ rhodes), Olli Rantala på kontrabas/ elbas, i trombonsektionen sitter Gustav Wiklund medan Robin Rydqvist står bland trumpetarna.

foto Kristin Nyberg

”A World Class Orchestra” löd legendarens utlåtande om BBB, ett omdöme lått att instämma i. Förvånas inledningsvis över att några låtar passerar förbi utan att titlar anges. Blir hur som helst en fartfylld öppning där synkoper flödar. Första guldstjärnan utdelas till arret på Ray Charles livsbejakande dänga från -59 Let The Good Times Roll vars verser sjöngs med emfatisk ackuratess av Ida Sand. En medarbetare på Jazzradion betonade och berömde de klara, rena stämmorna hos BBB. Underbara klippet i blåssektionerna kan inte nog understrykas. Kopplingen till hyllningsobjektet framstår förvisso för mig som oklar, antar att den finns och versionen var ypperlig. Vi får vidare njuta av suggestiv skildring kryddad med dramatiska vändningar. Om mina anteckningar är någorlunda korrekta lirar Stefan Wingefors rhodes här.

Reflekterar över det djärva i att överlåta tolkningarna enbart till icke-svarta sångsolister, vilket också skedde på Stockholms Konserthus i en lyckad Quincy Jones-tribut i regi av Magnus Lindgren / Peter Asplunds Blue House Orchestra som jag bevistade för tio-femton år sedan. En annan iakttagelse rör repertoaren. Tyngdpunkten låg på publikfriande souligt sväng och intima ballader varigenom mannen som erhöll 28 Grammy-utmärkelser sällan fick sin (storbands) jazziga ådra exponerad.. Ett par ljuvliga jazziga undantag förekom förstås. Med tanke på vald inriktning är en tredje fundering att det hade lämpat sig för en gitarrist att färga soundet i ett par låtar.

foto Kristin Nyberg

Mikael Karlsson och Alberto Pinton (Göran Kroon och Joakim Rolandsson skymtar)

Har för mig att det var först när Nils Landgren äntrar scen som publiken informeras om titlar och ges kontext. Han gör avtryck jämte solisten Viktoria Tolstoy i oklanderlig version av Rock With You från första plattan Quincy producerade i osannolika succésamarbetet med Michael Jackson. Följs av soundtrack signerad Michel Legrand vars producent vid inspelningen 1982 naturligtvis var maestro Quincy. Originalet är en duett emellan James Ingram och Patti Austin, två av den distingerade amerikanens favoriter. På YSJF blev istället How Do You Keep The Music Playing? en triplett då alla vokalister ville vara med.

Efter detta behagliga och begåvade samarbete uppstår en av den värmande, expansiva konsertens tre största stunder, ett fyrverkeri av fantastiskt arrangerade toner. Syftar på Magnus Lindgrens fräcka jazzarrangemang på Thriller vars krängande intro på baryton av Alberto Pinton senare övergår i elastiskt sopransaxsolo signerat Martin Bjurek Svanström för att utvecklas till ett battle dem emellan. BBB visar vilken hisnande standard de besitter!

Ida Sand – foto Kristin Nyberg

Andra alstret värt dubbla guldstjärnor i ”smakdomarens” bok har lagts som en första final. Vi berusas av soundet i Superstition (S. Wonder), hans första listetta i USA som vuxen 1972. Den spelades in av både Quincy (upptäcktes vid research) och Jeff Beck (bidrog till kompositionens utformning) året efter. I Charlottenlund triumferar såväl rytmsektion som trumpetarna och givetvis klaviaturspelarna (osäker på vem som imiterar originalets driv på clavinet). Därtill bjuds på inspirerat inpass från Joakim Rolandsson, ingredienser vilka sammantaget får det att svänga hejdlöst. Trissen av magi fullbordas i Working Day And Night (M. Jackson), också hämtad från discobeat-influerade Off The Wall. Magnus Lindgrens fenomenala version förhåller sig tämligen fritt till originalet. Njuter av Ida Sands själfulla stämma, klarinettsolo från Linus Lindblom och Göran Kroons pulserande trumbeat. Den sist nämnde är oumbärlig för soundet hos BBB och en avgörande faktor i denna beatbaserade tribut.

Stefan Wingefors och Olli Rantala – foto Kristin Nyberg

Inser att texten har likheter med ett refererat, visserligen av värderande karaktär. Så många uppiggande inslag inträffade att redovisningen behöver förlängas. En tajt blues-shuffle som blivit ett av Viktoria Tolstoy paradnummer är You Let My Love Grow Cold , inspelad 1957 av Dinah Washington med Quincy Jones orkester. Enda sekvens där det skär sig lite i mina öron infaller när det mest gripande av samtliga original tolkas. Tänker på Everything Must Change av och med Bernard Ighner som jag rörts av på vinylen The Best of Quincy Jones. Trumpetarna med sordin och Wingefors i introt ramar snyggt in balladen vars b-del plötsligt övergår i jazzfunkig stil, med strålande feature på elbas av Olli Rantala. Men vokalt räcker inte Landgren riktigt till i denna utmaning.

foto Markus Fägersten

Landgrens mest utsökta prestation kommer istället efter att ha gett oss upprinnelsen till Midnight Sun Never Sets vars tema framförs lent, inbjudande vackert på hans trombon. Ett sällsamt skifte av stämning uppenbaras. Tolstoy och Sand exekverar elegant en smeksam duett som jag äger både på album och som singel. Syftar på en Quincy Jones-.produktion tidigt 80-tal i Patti Austins namn där hon sjunger listettan Come To Me tillsammans med James Ingram. Respektfylld tolkning av två kvinnor med auktoritet, ackompanjeras ytterst följsamt med subtilt support från inte minst fint spelande flöjtister. Återstår endast två melodier att kortfattat beskriva och bedöma. Dels inrepeterat extranummer som blev en glad, repetitiv dänga där träblåset står upp och jobbar, avlöser varandra. Visar sig vara härliga Soul Bossa Nova, en komposition utgiven i storbandsformat 1962 med feature på flöjt.

foto Markus Fägersten

Den andra melodin utvecklas till en exceptionell orgie i rytmer och suggestivt sväng. Syftar på Stuff Like That (inkluderad på ovan nämnda Best of-samling) från 1978 vars sångsolister var Ashford/ Simpson plus Chaka Khan. Arret man utgår från på YSJF har tagits från Nils Landgren Funk Unit. Ida Sand frontar, får utomordentlig uppbackning i ständigt återkommande refräng. Här måste Göran Kroon och elbasist Rantalas insatser framhållas. Vilket groove, snacka om att vara på tårna i detaljer och helhet Landgrens inkopplade effekt i instrumentet blir en extra roande. dimension. Vidare spetsas ösiga energin med Mikael Karlssons solo på tenorsax och uppmaningen till allsång. En värdig final på årets förträffliga festival!

Arkiverad under: Musik

Way Out West 2025 – Pet Shop Boys

12 augusti, 2025 by Mats Hallberg

9/8

Azalea-scenen i Slottsskogen Göteborg

4

Poppigt flådiga och oerhört framgångsrika synt-duon från London behöver rimligen inte presenteras. Gillar du förföriska melodier vilka inte sällan motståndslöst fastnar och därför har för vana att bli storsäljande hits, har du inte sedan andra halvan av 80-talet kunnat undgå texter sjungna av Neil Tennant och harmonier framtagna och utförda av radarpartnern Chris Lowe. När karriären tog fart avslöjade att specifika album med OMD och Soft Cell påverkat dem mest utöver Kraftwerk, Human League och Depeche Mode. Som den kommersiellt mest framgångsrika duon i Storbritannien har man sålt över hundra miljoner skivor och haft fyrtiotvå(!) topp 30-hits i hemlandet. Bransch och bedömare har inte varit sena att förläna dem diverse prestigefyllda priser och utmärkelser. Man har exempelvis erhållit ”Godlike Genius Award” utdelad av NME, titeln Pop-pionjär av MTV Europa och hamnat i Guinness Book of Records.

För att redan här sammanfatta mina intryck stående förhållandevis långt fram i publikhavet ska sägas att jag är nöjd. Men som i fallet med Iggy Pop har jag recenserat Pet Shop Boys tidigare på WOW, vilket medför att jag anser bokningen vara ospännande och på sätt och vis onödig. Förvisso tryggt dragplåster med fyra listettor. Jämfört med repertoaren 2015 hade cirka åtta hits behållits och de underhåller oss med sin utsökta Dreamland-show i halvannan timme i högst osäker väderlek. Tre-fyra regnskurar kommer, men lyckligtvis blir inte yttre förutsättningarna ohanterliga.

Mitt i spelningen händer dock något olustigt framför oss – sjukdomsfall eller liknande eftersom folk ihärdigt påkallar hjälp och bereder plats. Incidenten distraherar några minuter. (Ska understrykas att fotografer endast fick tillstånd om strikta förhållningsregler signerades, anledningen till att får ni hålla till godo med främst mina bilder tagna med mobilen.)

foto Leif Wivatt

Visuellt är showen förstklassig med massvis av klädbyten, ett antal omriggningar på scen och ridåer på djupet som hissas och sänks ner inför nya scener, läcker videokonst och film i jetsetmiljö samt spektakulär ljusshow. Pågående turné stöttar Ukraina och landets kamp för att få leva i fred vilket framgår av exponerad flagga och kort uttalande från Tennant. Hedrar dem att inte kriget i Gaza med dess oresonliga polarisering, som andra akter (minst sagt dubiösa Kneecap ett särfall) på WOW tagit ensidigt ställning i, lämnats utanför i engagerande sympatiyttringen.

För att återgå till glänsande, stundtals glättiga musiken ska framhållas att tre livemusiker medverkar. De presenteras av sångaren med ödmjuk framtoning vars tacksamhet för att vi är så många och för att vi uppskattar catchigt raffinerade ackordföljder går inte att ta miste på. Ser ut som dubbla percussionister anlitats. En man har ett afrikanskt klingande namn jag inte minns medan den andre heter Simon Tennant (familjemedlem/ släkting?). Emellan dem befinner sig ett komplement till Chris Lowe, klaviaturspelaren Clare Uchima vars uppgift det också är att sjunga Dusty Springfields berömda stämma i duetten på What Have I Done To Deserve This från 1987. Uchima fixar detta med den äran, efter att tidigare frontat i en vers i annan låt. Det är förstås Uchima på fotot ovan.

Man öppnar effektfullt med den fabulöst medryckande Suburbia och en suggestiv rökare i form av Can You Forgive Her? I vad som övervägande kan liknas vid en hitkavalkad avlöser låtarna varandra ofta utan paus. Angående vikten av att anlägga rätt stämning i en estetiskt synnerligen genomarbetad tillställning hyllas i högtalarna Chic och andra av duons hjältar. Första låtarna kan livemusikerna endast skymtas bakom duon. Vill förresten drista mig till en randanmärkning vad beträffar sättning. Hade varit att föredra för optimalt levande sväng att elbasist rekryterats istället för att ha beats framställt av bas inprogrammerad i syntar/ keyboards. Eftersom Pet Shop Boys är perfektionister går det sannerligen inte att klaga på ljudet. Nivån och balansen är föredömligt designad!

Tennant kanske inte är känd som någon enastående vokalist. Inom deras gebit med syntigt snärtiga dans-låtar och lätt svulstiga ballader, behärskas dock arbetsredskapet närmast till fulländning. Han sjunger fortfarande bra med bett i rösten. Enda gången jag sätter ett frågetecken för dennes insats och val av cover inträffar när U2 inte görs rättvisa i Where The Streets Have No Name, vars intensitet försvann i halvdant utförande. Soundet är enorm snyggt, appellerar till den stora massan som trotsar regnet. För mig låter det genomgående som en förfining av hit-konstruktörerna Stock/ Aiken/ Waterman för att i mer avancerade melodibyggen påminna om ett geni som Trevor Horn.

Ska försöka avrunda genom att lyfta fram ett knippe höjdpunkter i en konsert, diametralt annorlunda än opolerade 4+ konserten med Iggy Pop och hans band, men den sofistikerade showen med sin briljanta substans var likvärdig, gav mig lika mycket välbehag. Även när alster gränsar till alltför lättuggat som i Hard funkar deras formel. Och visst ökade behållningen av att man plockat med livemusiker och duktig sångerska. Domino Dancing och Pop Kids tillhör mästerverken i katalogen, varav den senare visar sig vara lysande arrad med olika episoder. I en avdelning mitt i genomförs i avsevärt lägre bpm för att lansera några ballader. Hela tiden undviks att trilla över kanten ner i den sötsliskiga skålen. Hur är det möjligt att vara så här bevandrad i harmonilära utan studier på högskolenivå?

Always On My Mind i duons uppspeedade tappning röner stort jubel liksom Dreamland och Heart, två fullödiga lyckopiller fyllda av okomplicerat groove vilka får en att vara i nuet, glömma bekymmer och besvär. Nämnda Dusty Springfield som jag äger på samling får oss att njuta ohämmat, följs strålande upp av favoriten It´s A Sin. Somliga anser sig snuvade på Go West. Istället levereras som inplanerade extranummer i sitt slag oöverträffade dubbeln West End Girls (äger singeln) och Being Boring. Här blandas det tryggt välbekanta med experimentell utvidgning. Raffinerat är bara förnamnet! Ryser av välbefinnande av refränger och framsvepande slingor.

Arkiverad under: Musik, Recension

Way Out West 2025 – Wet Leg

11 augusti, 2025 by Mats Hallberg

foton Peter Birgerstam

8/8 – Linné

4

Indierockbandet från Isle Of Wihgt bildat av Rhian Teasdale och Hester Chambers 2017, går på Linnéscenen 21:15 inför en anmärkningsvärt högt jublande massa. Egentligen en alldeles självklar instinktiv reaktion när man beaktar hur bandets två album tagits emot. Listor har toppats och utmärkelser/ nomineringar har haglat, till och Grammys. Och flera personer som tjusats av deras kaxigt hårdföra och svävande melodier, hade sagt att jag inte fick missa dem. Sitter alldeles utanför den avlånga valvsliknande stålkonstruktion där det förr stod ett rymligt tält. Inser att en del av emotionella tyngden tappas på distans, men vill gärna vila benen och är praktisk positionering för att kunna anteckna impulser. Som den novis jag är överraskar attityden med det spetsigt råa soundet i vad en kollega beskrev i skrift som ”knasigt högljudd volym”. Av egna angivna influenser kan nämnas P J Harvey, White Stripes, Kings of Leon och The Strokes. Att Dave Grohl gästade gruppen när de uppträdde på Coachella i förfjol känns logiskt.

Numera har ordinarie sättningen i Wet Leg följande utseende (männen vilka tidigare ingick som livemusiker till kvinnliga duon har blivit fasta medlemmar, spelar på färska albumet Moisturizer): Rhian Teasdale (sång/ kompgitarr), Hester Chambers (gitarr/ sång), Henry Holmes (trummor/ percussion/ kör), Ellis Durand (bas, kör) samt Josh Mubaraki (synt/ kompgitarr/ kör).

Blev en spännande timme där ambitionen verkade vara att i olika faser golva den hänförda publiken. Något Wet Leg definitivt lyckades med! Visst hade jag ryckts med i större utsträckning om jag vågat mig in halvvägs under tak, men även långt från scen blev man bitvis upphetsad av kaxig kompromisslöshet och svävande slingor, varvid en mängd referenser poppade upp.

Kul obeveklig öppning med Catch These Fists hugger tag i oss. Noterar en halvpunkig urkraft med kvinnliga förtecken. Associerar till de i och för sig mer primitiva Bikini Kill. Bortsett från P J Harvey har frapperande många inspirationskällor hämtas från USA. Tre av deras singlar avverkas på raken då två ytterligare hits levereras vässade med härlig energi. Syftar på Wet Dream jämte Too Late Now. Konstellation har definitivt något omedelbart över sig, vill med sina texter föra fram sin syn på livet. Den funktionella och mer än habila rytmsektionen med Holmes och Durand framställer feta, fräcka groove.

Vissa tongångar leder tankarna till skramligt distade gitarrbaserade band som Sonics, Cramps, Ramones och förstås till band frontade av opolerade kvinnor. När tempot sänks och nyanser breder ut sig flashar till och med hågkomsten av goth-rockarna Siouxsie And The Banshees förbi. Angående spännvidden av musikaliska drivkrafter, kan i sammanhanget nämnas att Wet Leg häromåret gjorde en remix på andra singeln från senaste skivan med Depeche Mode.

Stimuleras av bärkraftiga kompositioner, energin, självklara aningen gälla sången snyggt uppbackad och inte minst av gitarristernas fuzziga licks. En av männen (antagligen Josh Mubaraki) välkomnar den stora publiken till deras show. Vid ett tillfälle uppmanar Teasdale oss att skrika så högt vi kan, vilket också görs med besked.

Fäster mig vid hur konsekventa de är i sättet att fånga hängivna lyssnare, men också vid hantverkskunnandet plus en estetiskt noggrann eklekticism som nog bidragit till genombrottet. Välgörande när det otyglat distade soundet kompletteras med taktfast driv och melodiska utvikningar. Tveksamt om en omedelbar lust att lyssna på deras album uppstod, fast live funkar de överlag ypperligt. Formationen lever högt på beundransvärd attack, sinne för medryckande melodier och ett utvecklat rytmiskt tonspråk. Kemin finns där! Sannolikt innehåller låtarna i inspelad form mer av sofistikerade strukturer.

Intressanta inslag urskiljs efter hand när svepande melodier framställs i mediumtempo. Och då fokus är på vägvinnande beat sker det med tilltalande och lagom vilt utsvävande harmonier, i en stil som påminner om en tuffare variant på B-52s. Gillade givetvis hur man river av gitarrbaserade hitten Tou And Me At Home på sluttampen. Följs upp av ett par ytterligare hits utgivna på singel, varav Mangetout kännetecknas av såväl oemotståndligt tema som snuskig stå-upp-för-sig själv verser, vars text publiken älskar. Överhuvudtaget kombineras det taggigt otyglade med skönt utsträckta linjer, även om mina öron behövde acklimatisera sig till intensiteten i deras image.

OBS bild tagen av mig när jag förflyttade mig framåt i finalen)

Arkiverad under: Musik

Way Out West 2025 – Bildgalleri från konserter under lördagen

10 augusti, 2025 by Mats Hallberg

Hurula
Greentea Peng
Goat
MontellFish

Fotograf Peter Birgerstam

Arkiverad under: Musik

Way Out West 2025 – Iggy Pop

9 augusti, 2025 by Mats Hallberg

foto Peter Birgerstam

7/8

Flamingoscenen i Slottsskogen

4

Medveten om att det inte är kutym att prata om sig själv i recensioner, men om ni läst mig vet ni att jag brukar redovisa ingångsvärden som förkunskaper och eventuell inställning till vad jag väljer att ta i tu med eller ibland får på min lott. Vill berätta att den stil Iggy Pop representerar lyssnas sällan på. Men i den kompromisslösa kategori utbroderad med kontraster han hör hemma i, kan jag näppeligen tänka mig någon jag hellre skulle ha föredragit. Kruxet är att det i mångt och mycket är en repris från hans besök 2018, som renderade i full pott från min sida. Så på sätt och vis ter sig bokningen onödig, fast detta kanske var sista gången han besöker oss. Förvisso annat band och nu förstärkt med två man på blås. Så det var en skillnad jämfört med senaste gången på WOW.. Uppskattade att man laborerade med blås. Funderar på om huvudpersonen är kapellmästare, eller att han mer sannolikt överlåtit ansvarsfulla sysslan att arrangera musiken för denna sättning åt exempelvis mannen på klaviaturer inklusive orgel?

foto Peter Birgerstam

Lika trist som vanligt att James Newell Osterberg född -47(!) anser det vara ett punkideal att strunta i att presentera de som gör mer än halva jobbet. Förutom proffsig trombonist och trumpetare har han med sig två gitarrister (tvilling-gitarr konceptet), varav en kvinna. Efter förmedlade fakta från skrivande kollega framgår att dessa för Polarrprisade ikonen så viktiga instrumentalister är Nick Zinner från Yeah Yeah Yeahs och hardcore-specialisten Ale Campos baserad i Miami. Osviklig svart trummis som behöver jobba kopiöst och kompetent basist kompletterar, varav den anonyme klippan på bas inte ges tillfälle att uttrycka egna tillägg.. Hade verkligen önskat att pressansvariga på Luger gett oss denna vitala info om vem som spelar vad.

Apropå punkens gudfar och hans lika karaktäristiska stämma som blottade skrynkliga överkropp, måste påtalas att vassa skärpan inte gick fram första låtarna. Live ges inte heller hela karriärmässiga spännvidden, eftersom han gjort ett antal konstnärligt berikande samarbeten. Privatpersonen framhåller gärna i intervjuer fascinationen för japansk kultur och hur mycket läsning av ”high brow-litteratur” betyder berikar vilket sällan avspeglas i dennes direkta, slamrande och stökiga uttryck förvisso med med inlagda utflykter och välgörande kontraster/ nyanser.

foto Peter Birgerstam

Tillfredsställande ljud med tryck behåller greppet om oss med mycket diskant. Ibland låter det kompakt, fast ett antal gånger växlar volymen på sedvanligt maner och då kan varje instrument urskiljas. Missen var som sagt att Iggys rossliga sång inledningsvis, knappt hördes i intensiva, larmiga musiken. Stenhård öppning i turbotempo med smattrande slagserier med trumstockar, en pumpande bas och mangel på gitarr(er). Gick igång på den primitiva urkraft man utgick från till den grad att insatsen nådde upp i 4+, utan tvekan. Iggy Pop och hans skiftande liveband gör en aldrig besviken utan är ytterst solida och pålitliga glädjespridare.

Angående låtlistan ska poängteras att frapperande många titlar hämtas från Stooges, legendariska bandet från Detroit Iggy frontade när det fick sitt genombrott för så där femtiofem år sedan. Såg dem för övrigt på Gröna Lund för 20-25 år sedan. Upproriska Raw Power dyker upp tidigt. Blir åka av när högsta växeln lagts in ´a la Ramones. I Got The Right blir en svettig uppgift för rytmavdelningen där frikostigt med utrymme ges åt gnistrande gitarrfigurer. Satt som en smäck! I Gimme Danger ges äntligen plats åt det vokala med rikhaltiga nyanser. Välbehövliga lättsamma Passenger är förstås en megahit som inte går att låta bli att nynna med i. Kul effekt när volymen och energin som vabligt tas mer till minimum. Kontrasten än mer anslående då man brakar på efteråt med rockigt snabba paradnumret Lust For Life. Detta extatiska tillstånd domineras av utomordentlig rytmtillverkare som piskar upp deras beat och anför i ”dalgångarna” nedåt, konstant på exakt rätt nivå.

foto Peter Birgerstam

Den melodiska punkens allra mest exalterade minuter överhuvudtaget, uppstår varje tillfälle I Wanna Be Your Dog avverkas. Här rör sig i Iggy i publikhavet när detta mästerverk levereras med dennes typiska på och av-teknik vad beträffar hetta och volym. Fantastiskt livsbejakande format, även om texten handlar om lusten att underkasta sig. Följs upp med ännu ett säkert kort i form av Search And Destroy där rytmsektionen triumferar. Inpräntas i oss hur ofattbart länge detta kraftverk funnits i branschen, ”Ive been around quite a while” sägs före 1970 (I Feel Alright) framförs. Snacka om euforiskt tunggung med fett, glimrande blås. Some Weird Sin tar oss med på ett lite annorlunda sound, utvecklas till energisk shuffle. Så givande att vi får mer än bara gnistrande gitarrexcesser. I vissa melodier får fraser på blås färga eller orgel och basgångar.

Suggestiva Nightclubbing skriven tillsammans med David Bowie förknippar den främst med Grace Jones och hennes omistliga radarpar Sly & Robbie. Här hjälper den till att bryta mönstret, fast man vänder tillbaka med en kaotisk slutdel. Vi får dessutom läckra Modern Day Rip Off och XL-crescendon i furiösa Frenzy. Konserten avrundas glänsande med Louie Louie med inspirerat gitarrsolo jämte klämmiga fraser på blås. Vi får veta att melodin egentligen är en cha-cha. På repertoaren stod dessutom denna kväll när bandet och mannen allt kretsade kring var i högform, ännu en tidlös rökare från första eran med Stooges, nämligen Fun House. Otroligt vilka starka melodier han komponerat på egen hand eller med andra. Publi Oumbärliga hits fyllda med urladdningar, närvaro, och insprängd melodisk finess vilka rockpubliken aldrig tröttnar på att få uppleva live.

Låtlista (med reservation för att den ej är komplett) 1. T.V Eye 2. Raw Power 3. I Got A Right 4. Gimme Danger 5. The Passenger 6. Lust For Life 7. Death Trip 8. I Wanna Be You Dog 9. Search And Destroy 10. Down In The Street 11. 1970 12. Some Weird Sin 13. Frenzy 14. Apocalypse/ Nightclubbing 15. Modern Day Rip Off 16. I´m Bored 17. Fun House 18. Loiue Louie

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 36
  • Sida 37
  • Sida 38
  • Sida 39
  • Sida 40
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in