Musik

Stína Ágústsdóttir

Yours Unfaithfully

5

Inspelad på Island september 2023

Prophone (Naxos)

Releasedatum: 25/10 2024

Finner det ofta oerhört svårt att sätta ord på starka upplevelser, exempelvis på känslor alstrade i kroppen när man blir helt euforisk av musik. Det känns mer naturligt att använda en engelsk term, för att beskriva hur jag påverkades i natt av att två gånger på raken, lyssna igenom den i Sverige boende isländska sångerskan och låtskrivaren Stina Augustsdottirs nya album, en imposant kvinna som mest verkar inom den skandinaviska jazzscenen. Blev helt enkelt ”carried away” i natt. Då hör det till saken att jag inte alls var oförberedd. Recenserat hennes två föregående skivor plus en oförglömlig konsert på Glen Miller Café härom året. Karismatiska rösten och musikerna hon intimt samarbetar med genererar en magisk enhet. Trots att jag var medveten om deras kapacitet häpnar jag alltså över resultatet. Som i fallet med Josefine Lindstrand ska inte fästas avseende vid etiketten jazz, även om Stina med ackuratess kan sjunga standards. Yours Unfaithfully består istället av smarta beats, personliga texter på engelska, art- rockigt otyglad approach, rytmer och slingor influerade av nymodig r & b, lyriska ambient-stråk och stundtals experimenteras djärvt.

Skivan spelades in på enligt uppgift obeskrivligt naturskön plats, närmare bestämt i Sigur Rós förstklassigt utrustade studio på Island. Musiken präglas dock främst av av ett urbant sound med fräcka finesser. Den har skrivits av artisten i samarbete med prisade producenten och gitarristen Mikael Máni Ásmundson (har recenserats här), Maïa Davies från Kanada samt Yrsa Schau (förekommit olika uppgifter på nätet).

Texterna står Stina själv för med undantag för The Laughing Heart vars upphovsman är ingen mindre är den oborstade författaren Charles Bukowski. I texterna kanaliseras livsgnista och ångest, erotiskt begär och feministisk kamp. Feministiska motivet framhävs av henne själv. Vad som ursprungligen kan förmodas vara osorterade känslor och behov ges på skivan en fast och begriplig form, kompletterat med poetiskt lager. Ska i vanlig tillstå at jag inte specialstuderar texter eller lägger dem på minnet. Märks dock att tankarna som blivit till vers och refräng kommer inifrån, fast de varken uttalas på hennes modersmål eller svenska (eftersom jag samtalat med henne vet jag att hon talar flytande svenska). Vokala urladdningen i låtar som Deadheart är otrolig. Formuleringar framsjungna på ett fullkomligt fantastiskt sätt från en lätt beslöjad alt. Och det bästa av allt: I motsats till en del fritt svävande jazziga svenskor jag recenserat, slår intensiteten aldrig över till musikal-manér (tänk Whitney Houston).

Männen som realiserar Stinas visioner är förutom ovan nämnd gitarrist, pianist och synt-legendaren (definition tagen från pressrelease) Magnús Jóhann Ragnarsson, svenske erkände elbasisten Henrik Linder (Dirty Loops) samt den efterfrågade trumslagaren Magnús Trygvason Eliassen. Som alltid hos Islands-svenskan är en stor del av behållningen hur hennes ”personal” interagerar. Deras lysande bedrifter förtjänar sannerligen att framhållas! Elektroniskt skrudade, obundna soundet torde vara komplicerat att återge live. Fast liveversionen (eventuellt med sampling) skulle också göra succé på festivaler och klubbgig och borde sändas i teve. Kan inte på rak arm komma på någon annan artist i Norden som draperar sina verser med lika eggande ackompanjemang och stick. Antingen upphetsande eller stämningsfull rytmsektion backar på ett underbart sätt upp solister, oftast Mikael Manis märgfulla och expansiva tillägg.

Vid min första ”session” med Sony-hörlurar blev jag så exalterad att jag överväldigad tog in musiken, förmådde inte anteckna. Recensionen baseras på nästa ”rond” plus tankar i senare skede. Blir så tydligt att Stina Agustsdottir drivs av sin passion, sin beslutsamma estetik. Kvinnan som tar oss i besittning må privat brottas med självförtroendet, fast i musiken gäller motsatsen. Uttalar sig om att hon inte ber om ursäkt. Vad beträffar förebilder meddelar skivbolaget att förutom ospecificerade jazzvokalister finns Joni Mitchell och Nancy Sinatra, Nico och Kate Bush; intressanta namn vilka ändå inte riktigt ringar in artistens storhet. Nyansrika albumet växlar obehindrat från kaxig, fet r & b och läcker popjazz till alster av experimenterande natur. Till och med extrema, lätt utflippade låtar funkar. Varje låt framstår som en pockande berättelse i sig, kan betraktas som ett separat konstverk.

I den icke-nordiska ljudbilden införlivas stilelement på ett naturligt och ändå innovativt vis. Det är hög tid att mina inflytelserika kollegor i media lyfter fram detta unika konstnärskap. Hon och de fabulösa musikerna är hisnande bra på beats och en kombination av kluriga och medryckande melodier. Black Tear exempelvis är ju en självklar hit! Man undrar över arren, hur mycket luft det funnits i dem. Uppstod en del av det magnifika hantverket genom att jammas fram? Hur som helst resulterade samtligas hundraprocentiga närvaro i en förförisk slutprodukt av magisk magnitud.

Josefine Lindstrand

For The Dreamers

4

Inspelad i Norge

Producent: Josefine Lindstrand

O-Tone Music/ Edel

Releasedatum: 27/9 2024

Efter att ha lyssnat igenom det femte albumet från Josefine Lindstrand ett antal gånger, kan konstateras att jag kommit i kontakt med hennes musik alldeles för sällan. Starkaste upplevelsen av kompositören, sångerskan och klaviaturspelaren härrör sig från Stockholm Jazzfestival 2015. Då uppförde hon i Kulturhuset med ett fåtal instrumentalister hon fortsatt jobba med och kör, en tvådelad nostalgiskt inlindad svit betitlad Mirages By The Lake (Grammisnominerad när musiken långt senare kom på skiva) om minnen från uppväxten av en naturskön plats. För tre år sedan träffade vi efter att hon spelat keyboard i Thomas Backmans kvartett i Mölndal. Det är den ynkliga erfarenhet jag erinrar mig på rak arm, varför jag gläds åt mitt recensions-ex. Artisten har skrivit verk för kör, storband och film. Varit sångerska i ett brittiskt band med Django Bates och uppträtt med pianisten Uri Caine och Metropole Orchestra, därtill ackompanjerat flera svenska populära popartister.

Lindstrand har tilldelats priser såsom dansk Grammy och Jazz-katt och nomineringar av den jazz-scen där hon ,märkligt nog, oftast framträder. När hon får fria händer att skapa egen musik hamnar hon i mycket begränsad utsträckning inom genren. En förvisso väldigt vidsträckt genre. Delar därför inte skivbolagets lansering av henne som hyllad jazzsångerska. (Samma missvisande prefix sätts på Stina Augustdottir.) 43-åringen undandrar sig skarpa definitioner. För mig är hon en spännande singer songwriter vars kompositioner av arty pop med sfärisk textur genom sina inslag av electronica med ambient-stråk och lyrisk kammarjazz leder tanken till Kate Bush, Björk och Jenny Wilson med flera.

Vem gör vad på The Dreamers? Så gott som all engelskspråkig text och musik signeras Lindstrand som dessutom både producerat och arrat materialet. Texten till singeln In My Craft Or Sullen Art kommer från Dylan Thomas medan Sara Teasdale skrivit texten till Flame And Shadow. All sång framförs av artisten som spelar orgel och synt (juno-60). Hennes team består av Jonas Östholm vid flygeln, norske trumpetaren Gunnar Halle, Per-Ola Landin på kontrabas, rytmläggaren Fredrik Myhr (trummor, slagverk och marimba) samt Thomas Backman trakterandes diverse blåsinstrument – klarinett, basklarinett, flöjt och altsaxofon. På ovan nämnd singel gästar den renommerade Marius Neset på tenorsax. Neset, Landin och Östholm har jag hört live ett antal gånger.

Skivan inspelad enligt uppgift i spektakulär norsk studio är ett slags konceptalbum där lyssnaren tas med på en resa genom huvudet på den skildrande stämman. En röst på samma gång självklar som skör, tvetydighet som enbart ska ses som en styrka. Blir förtjust i hennes fäbless för utvidgande uttryck och hur olika formationer av instrument integreras och byts ut. Att kompositören lustfyllt realiserat ambitiösa idéer blir uppenbart, vilket renderar i ett sound som överlag förtrollar. Bästa tänkbara ljud framhäver dynamiken i melodierna. Låtarna genomsyras huvudsakligen av raka beats vilka stryks under med instrumentala utsmyckningar.

Till verktygslådan adderas som möjligen framgått doser av mystik och minimalism, mycket attraktiva komponenter för oss lyssnare. Utan att stöta bort befinner sig kreatören och hennes medhjälpare oftast bortanför huvudleden. Flame And Shadow är ett lysande exempel. Låten kan förefalla småknepigt utmanande genom sina aviga takter, fast vad den gör är snarare skärper ens uppmärksamhet och engagemang. Blir varse att bedömningen kan skilja sig åt vid olika lyssningstillfällen. Även om man kan anse att den pretentiösa lutningen tippar över i Utopia och då tar fasta på ett experimenterande man kan ställa sig frågande till, känns projektet mestadels konstnärligt fullgånget.

Vissa gånger jag lyssnat har jag funnit avslutande kompositioner för eteriska, för diffusa. Men när jag lärt känna dessa sånger har min syn på dem förändrats och helheten kan omfamnas. Albumet fascinerar genom sitt djup. En bonus som inte nämnts är fantastiskt stämningsfulla features på bland annat piano, trumpet och basklarinett. Sista minuternas musik från artisten och Jonas Östholm tar andan ur en med sin magiska minimalism.