Musik

3

3/3 2017

Blev en non stop show på drygt 100 minuter (inklusive tre extranummer) i den ganska välbesatta anrika teatern.   Skåningen som är one of a kind, saknar epigoner, har satt ihop sin  turné kring senaste countrydoftande albumet Vägen Västerut som producerats av Ola Gustafsson. Min uppladdning består i att lyssna på samling med Wilmer X , vilket förstås rimmar lite illa med nuvarande repertoar. Tidigare hade jag lyssnat på Nisses samtal om nya skivan i podd  av Jan Gradvall. Utan att ha pluggat det digra solomaterialet var jag nyfiken.

En första iakttagelse: mycket mogen publik, snittar uppskattningsvis i frontmannens ålder (f.-59).  Blickar jag  mot scen ser jag fyra modesta bruna högtalarlådor. När den chosefria kvartetten går på på utsatt tid syns en keps, en hatt, en vit jeansjacka och en vinröd kostym. Persedlarna/ plaggen tillhör Urban Heed, Marcus Källström, Nisse Hellberg respektive Janne Lindén.  Den ösiga inledningen kan beskrivas som  snabb rockabilly, ses som uppvärmning av herr Hellberg. Man river av En stad som aldrig vaknar  åtföljd av den sugande betydligt långsammare Farväl lev och lär.

Efter att Nisse blivit uppvärmd bär rösten bättre. Sången går fram skapligt hela konserten. Och visst är det sympatiskt  att det sjungs på svenska? Texterna rör sig i ett brett spektrum, från det klurigt smarta till giftiga betraktelser. Ett lysande exempel på det senare ges i En hel slev snikenhet, vars sound präglas av ett stadigt lunkande komp och i förgrunden resonansen från en kvidande sologitarr. Här blottas emellertid en brist, trots att jag tyckte om musikerna. Måste omgående leverera en orsak till mitt aningen njugga betyg (tvekade emellan 3:a och 4:a), ett omdöme som förmodligen inte delas av majoriteten konsertbesökare.

Den gnistrande skarpa diskanten från Janne Lindéns många läckra melodistämmor och soloutflykter på olika telecaster-gitarrer (?) var något alldeles extra, en fröjd att ta del av. Lindén, som länge kamperat ihop med Nisse, är en lysande instrumentalist som fick mig att tänka på stilbildare som Dale Hawkins, The Shadows, Roy Buchanan och vid ett tillfälle swamp-rockiga Tony Joe White.  Ytterligare instrument för att frambringa melodierna hade behövts. Ett pådrivande piano, en sax som fyller i, utdragna molltoner från ett dragspel, en kör med kontrasterande kvinnoröster eller varför inte en banjo; för att ännu mer lyfta fram  countryinfluenserna?

Det var uppfriskande när mönstret bröts. Ubbe Heeds korta publikfriande uppvisning på  ståbas, gled över till rutinerade hi hat – kungen Marcus Källström ( Stone Cake, Jerry Williams och Sky High)). Och roligt när Källström spelade stående medan partnern höll igång på liggande bas. Lindén fick förstås några utvalda solistinpass, jämte  antydningar till dueller med Nisse. Men återigen, hade önskat mer musikalisk lössläppthet, fler stick där musikerna tillåtits lämna sångernas bundna form.  Hade detta skett, hade jag kunnat ta med mig så mycket mer.  Om målet med livemusik är att skaffa sig nya upplevelser, infriades  målet. Men som kräsen person med stor konsertvana, vill jag därtill drabbas känslomässigt, ett mål som inte infriades.

Vi fick en exposé över den katalog som en fyndig låtskrivare sammanställt alltsedan solodebuten på Röster från Södern (-94). Stilarna skiftade, fast Nisse påstod att han och resten av gänget egentligen var popsnören. Låtar klassificerades som dansmusik, New Orleans-style, Cajunblues, postpunk och givetvis  country. På låtlistan stod till och med ett par låtar signerade avsomnade Wilmer, hämtade från Mambo feber och Klubb Bongo.  Sista extranumret Lyckliga gatan lika med enda covern. Det koncentrerade mellansnacket hölls i familjär avspänd anda.

Fanns många snärtiga sånger vars refränger svängde ordentligt med fräcka riff och intensiv sång. Vill särskilt framhålla Låt kvasten gå, grooviga Det är något magiskt med dig (ursprungligen en duett med Peps), Kvarter 5 a Plats 0-61,  Nu smet katten in till grannen igen jämte Snackbar blues. Svängfaktorn var också påtaglig i Nån måste få jobbet gjort  parat med höghastighetslåten Kul att ses tack och adjö.  En radda smärre hits tillverkade av en självständig singer song writer som borde prisats mer. Min trots allt något reserverade hållning, bottnar i en önskan om att livekonceptet utvecklas.

  Foton Leif Wivatt

 

 

 

 

 

Lloyd Cole i Stenhammarsalen i Göteborg
2 mars 2017

Lloyd Cole i Stenhammarsalen i Göteborg en torsdagkväll. Första halvan ensam med sina gitarrer. Bara gamla låtar. Något trögstartad. Torr engelsk humor. Men när han sedan väl fått upp farten … det finns många tidlösa små pärlor i hans produktion. Andra akten av hans föreställning – med sonen William på gitarr – var riktigt, riktigt bra. På måndag spelar han i Stockholm och på tisdag i Malmö.

Foto: Peter Birgerstam