• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Trivsam tribut sprider sväng och stämning – Hyllning till Monica Zetterlund med GJO och solister på World of Volvo

21 oktober, 2025 by Mats Hallberg

Bilder Johnny Kääpä – Fotoscenen

18/10 2025

World of Volvo i Göteborg

Arrangör: Monica Zetterlund-sällskapet i samarbete med Göteborg Jazz Orchestra/ World of Volvo Sångsolister: Isabella Lundgren & Bo Sundström, kapellmästare: Carl Bagge

Mitt första besök i den runda inglasade utställningsbyggnaden i tre öppna etage gav mersmak. På bottenplan fanns eventhallen vars publikkapacitet på 500 personer nästan nyttjades fullt ut för konserten över två set. En trappa upp låg restaurang med bar och överst fanns själva utställningen, fast volvo-modeller hade placerats lite överallt på lediga ytor. På torsdagar anordnas tydligen livejazz utan extra entré i Bilmuséet och upplevelsecentret nära Liseberg invigt i fjol.

Ett tungt ansvar vilar på ens axlar att berätta vad som försiggick och samtidigt värdera inslag i en uppskattad hyllning. Det är högst besynnerligt att inte GP och andra skrivande kollegor fanns på plats, frestande att kalla det tjänstefel. Göteborg Jazz Orchestra som jag följt nästan sedan starten har etablerat sig som en värdig uppstickare till heltidsanställda Bohuslän Big Band, haft massvis med viktiga teman, härliga samarbeten och enastående gäster. Har troligen hört uppskattningsvis 85 % av deras konserter vilket resulterat i åtskilliga recensioner, dessutom intervjuat och skrivit i krönike-format.

Och Isabella Lundgrens självlysande vokala status har ingen sansad bedömare kunnat bestrida senaste decenniet. Efter att i drygt trettio år ha frontat Bo Kaspers Orkester och genomfört jazziga soloprojekt är Bo Sundström en omtyckt stjärna med otvetydig charm. Carl Bagge, vars gudmor var ingen mindre än Monica Z tack vare pappa Lars betydelse för hennes oerhörda framgångar, har tillhört framkanten inom svensk (jazz)musik i cirka tjugo år som pianist, kompositör, bandledare och arrangör. Hans eminenta trio har sannolikt gjort ett tresiffrigt antal spelningar där de backat upp Isabella Lundgren. 2013 grundade han tillsammans med trumslagaren och arrangören Per Ekdahl namnkunniga Ekdahl/ Bagge Big Band. Till den för mig nya scenen i Göteborg kommer lämpligt nog de båda. Som vanligt numera när GJO lirar ansvarar Tomas Ferngren för kvalitén på ljudet och dess balans. Scenen visar sig vara exceptionellt avlång vilket medför att träblåset sitter i jämnhöjd med trumpetsektionen. Som framgår av bilderna exponeras diverse motiv på skärmarna, inte bara sångare och instrumentalister som kan beskådas.

Jag har tre lp och lika många cd med den ojämförbara Monica Zetterlund, uppslukades två gånger av Monicas vals som musikteater på Göteborgs Stadsteater, såg henne i Göteborgs Konserthus troligen andra halvan av 80-talet, läst Klas Gustafsons omfattande biografi som finns i min ägo, recenserade härom året Rigmor Gustafssons förträffliga tribut tillsammans med Gothenburg Wind Orchestra, sett den engagerande biopic som tog sig alltför stora konstnärliga friheter och solister samt förstås haft stort utbyte av Tom Alandhs intervju. Apropå Ekdahl/ Bagge Big Band och den vars vokala gärning saluteras, recenserades för OJ en tribut på Artipelag en söndag under Sthlm Jazzfestival 2018. Sångsolister den gången var förutom Isabella och Rigmor Sarah Riedel samt Svante Thuresson. Givetvis kompetent utfört men önskvärd emotionell dimension och närhet uteblev ofta.

Kompet äntrar scen först, får ganska omgående sällskap av blåssektionerna. Även om merparten av materialet presenteras och kontext om hyllningsobjektet förmedlas, känns det tryggt att ha fått tillgång till komplett låtlista. Blir uppenbart efter ett par takter från kvinnliga solisten från Värmland att hon inte för denna begivenhet anpassat sin stämma, sin vägvinnande stil. Faller på hennes lott att introducera sin kompanjon som river av ett antal av sina försvenskade standards med början i Kommer du till mig i natt (The Way You Look Tonight – Kern/ Fields) tagen från Fred Astaire-film på 30-talet. I snabb swingbaserad melodi påminner Sundström om en nasalare Svante Thuresson.

Isabella tar över mikrofonen i en skönt svepande ballad efter att ha gett oss Tage Danielssons karaktäristik av legendarens väsen. Ledmotivet Second Time Around förknippas med såväl Sinatra som Lingonriset i ett cocktailglas. Jag råkar vara väldigt svag för skivinspelningen Monica gjorde med Thad Jones Mel Lewis Orchestra varifrån arret hämtats. Hör superba synkoper och ett läckert bett i blåssektionerna. Blir nästan stolt å GJO:s vägnar, i egenskap av skrivande åhörare som varit med om remarkabla resan GJO gjort. Första strålande solister är Samuel Olsson på trumpet och Björn Cedergren på tenor. Den sist nämnde duktige solisten återkommer.

Samuel Olsson – Patrik Jansson – Jonathan Kronevik – Mats Eklund (tillika verksamhetsledare)

Hasse & Tages berömda text på ikoniskt ledmotiv ur filmens värld tolkas av Sundström. Sången Men tiden går från Glaset i örat lyfts fram på ett reflekterande vis av pianotrion, förutom Bagge med sitt stilsäkra anslag och tidigare nämnd batterist hörs talangen Arvid Jullander på kontrabas. Publiken får därpå njuta av en duett som det kungörs avviker från ämnet, en komposition av Tom Waits ämnad för uppsättning av Woyzeck med svensk text av Bo Kaspers sångare. Fäster mig vid ett mysigt vemod i någon slags försiktig rumba eller valstakt. En svensk version av samme man på Once Upon A Summertime av romantikern M. Legrand bibehåller samma anda. Troligen ett svårspelat arr för inte minst trumpetarna utgör den av konsertens höjdpunkter. Omfånget passar Sundströms stämma. Lundgren avrundar första halvlek genom att sjunga ut på sitt kännetecknande vis, i vad som i sitt original har en doft av country och med tiden blev en hit för Monica Z; nämligen Gröna små äpplen. Noterar tjusigt dynamiskt arr. I pausen fanns möjlighet till förfriskningar och inköp i GJO:s merch-stånd där bland annat deras sprillans färska (inte haft sin release) dubbel-vinyl fanns till försäljning.

Andra set inleds utan musik. Istället meddelas värdefulla fakta från Mary Nelson, ordförande i Monica Zetterlund-sällskapet. Hon som själv sjunger jazz och är verksam som producent hoppas lunna värva fler medlemmar. Dessutom överräcker hon pris till Ludvig Broman (f. 2005) som förtjänstfullt vikarierat i GJO på samtliga stämmor i träblåset och nu går på KMH. Med kompet inklusive gitarrist Eric Weissglas framför han ett beställningsverk, visar sig vara Bellmans Fjäriln vingad i Arne Domnérus tappning, adderad med egen improvisation. Råder inget tvivel om att ”årets unga inspiratör” kommer gå en ljus framtid till mötes. Inte utan att man blev tagen av hans prestation.

Medveten om att texten liknar ett summerande referat. Rimligt att ställa sig den smått filosofiska frågan hur nära kommer uttolkarna den oförlikneliga storheten hos Zetterlund? Kanske inte jättenära totalt sett men de får oss att minnas och uppfylld blir man av av delikata arr verkställda av ett utomordentligt tillskott på storbandsscenen. Lundgren uträttar inget halvhjärtat, demonstrerar sin otroliga teknik. Sundström å sin sida kör på med sina smarta översättningar, tenderar att vara en ojämn crooner, fixar knappt att på uppstuds ta Sakta vi gå genom stan på duett med walking bass som extranummer. Där brister han i respekt gentemot publiken. För att vara uppriktig borde man totalt sett kunna kräva en högre grad av koncentration och dito anknytning till temat. Blev emellanåt ofokuserat från den charmige entertainern. Några givna melodier saknas, kanske för att Zetterlunds tolkningar framstår som allt för perfekta. En klassiker de ändå vägar sig på med skapligt resultat, där duetten delikat smälter samman med orkesterns sofistikerade sound, är Hasse & Tages Var blev ni av, ljuva drömmar?

Olle Adolphsons Nu är det gott att leva låter definitivt annorlunda i storbandsformat. Sjungs med strålande intonation och pitch av Lundgren. Klangen hon uppnår på duo med Bagge i Underbart är kort resulterar i magi från de båda, kvällens clou helt enkelt. Mannen med hatten ger oss svenska spänstiga versioner av I Can´t Give You Anything But Love och My Foolish Heart med pregnant feature av basist Arvid Jullander i först nämnda örhänge och ett snyggt stick av kapellmästaren i balladen. Låter elegant om Destination Moon i arr skrivet av Carl Bagge som spelades in 1989 och släpptes härom året.

BILDER: Johnny Kääpä – Fotoscenen

Arkiverad under: Musik, Recension

Flo Rida på Avicii Arena – En halvfull nostalgikick som växte med kvällen

17 oktober, 2025 by Thomas Johansson

Flo Rida

Flo Rida – Avicci arena. Betyg 3.

Det var något nästan symboliskt med att bara halva Globen var öppen för kvällens konsert med Flo Rida. B-läktaren var helt tom, och scenen stod ganska långt fram i arenan. En artist som en gång dominerade listorna världen över, men som nu snarare är ett nostalgiskt namn än en aktuell superstjärna. Arenan var bara halvfull – och känslan i början av kvällen speglade det.

Det började rätt trevande. Publiken var peppad, men inte riktigt medryckt. Flo Rida kom ut med sitt välkända självförtroende, och ett leende som visade att han var där för att ha kul. Men det kändes som att energin studsade lite – som om både han och publiken försökte hitta rytmen. Det hjälpte inte att spruta ner publiken med champagne.

Ljudet var ojämnt. Basen saknade tryck, och flera gånger drunknade sången i bakgrundsspår och effekter. Övergångarna mellan låtarna haltade, och tempot föll varje gång han pratade lite för länge mellan numren. Under de första 30–40 minuterna kändes showen mer som en varm repetition än en helgjuten konsert. Det som händer i Stockholm stannar i Stockholm.

Men så hände något.

När han plockade fram de riktigt stora hitsen – “Whistle”, “Club Can’t Handle Me” och “Good Feeling” – förändrades stämningen. Folk ställde sig upp. Hoppandet fick min läktare att gunga så att risken fanns att jag skulle bli sjösjuk. Mobilkamerorna åkte fram. Det var som att publiken – och kanske även Flo Rida själv – äntligen hittade tillbaka till det som gjorde honom stor från början: de medryckande, enkla refrängerna och festen i varje beat.

Bakom honom stod Flo Fusion, ett samspelt band som bidrog till att lyfta ljudet och skapa mer liv i låtarna. Tillsammans med sina dansare och musiker tog Flo Rida kontroll över scenen – och publiken. Han bjöd upp fans på scen, kastade ut rosor och, och slängde Tequila över de främsta raderna. Det hela fick mer karneval än konsert över sig.

När han dessutom uppmärksammade ”birthday girl Emily” i publiken och lät hela arenan gratulera henne, blev stämningen ännu varmare. Det märktes att han verkligen ville skapa en gemensam upplevelse – inte bara stå och dra av sina gamla hits.

Den andra halvan av konserten var nästan som ett helt annat gig. Publiken sjöng med, dansade, skrattade – och Flo Rida levererade. Det blev dansgolvskänsla i gångarna, och arenan lyste upp, bokstavligen, när telefonlampor vajade i takt till refrängerna. Flo Rida gjorde två turer ut i arenan, ridandes på en vakts axlar.

När “Troublemaker” kom som avslutning var stämningen på topp. Golvet kokade. Det var precis det alla hade väntat på – och det var där konserten till slut nådde sitt klimax.

Aldrig magiskt
Flo Rida på Avicii Arena var långt ifrån en perfekt kväll. En halvfull arena, ojämnt ljud och en trevande första halva drog ner helhetsintrycket. Men när konserten väl kom igång, och när Flo Rida lutade sig mot sina starkaste kort, blev det en varm, charmig och bitvis överraskande storslagen nostalgikväll – komplett med rosor, champagne och födelsedagsfirande på scen.

Det blev aldrig magiskt, men det blev bättre än väntat. Den andra halvan räddade helheten.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Recension: Lady Gaga – ett fullkomligt mirakel på scen

12 oktober, 2025 by Thomas Johansson

Foto: Thomas Johansson

Lady Gaga – The Mayhem Ball
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: runt 13 000 (slutsålt). Längd: drygt två och en halv timme – faktiskt över tio minuter längre än vanligt.
Bäst: ”Abracadabra”, ”Poker Face”, ”Applause”, ”Born This Way” och ”Bad Romance” och…
Sämst: gitarrsolona i ”The Beast” – varför men samtidigt, jag får leta för att hitta något att klaga på..

Dansa eller dö, erbjuder Lady Gaga. Det finns merch med det trycket på svenska, och Stockholm väljer det första alternativet – dansa, med tillägget sjunga.
Showen, eller vad jag nu ska kalla det för, det som nu följer, är bland det mest knäppa och maffiga jag upplevt. Extra allt, och sen lite till, och lite till och…

Allt börjar med att hon, i dubbla roller på storbildsskärmen, deklamerar The Manifesto of Mayhem – en text om kaos, mardrömmar och behovet av att bygga sitt eget hus av musik. Och det huset bygger hon i sammanhanget lilla arenan Avicii. Skulle lätt kunna sälja ut både Strawberry och 3 arena med denna show.

Foto: Thomas Johansson

Det går inte att förbereda sig.
Man kan ha sett Gaga förut, eller i ett Coachella-klipp, livevideos på Youtube eller läst på setlist.fm vad som ska komma – men inget säger något om attacken när Lady Gaga rullas in i toppen av en enorm blodröd krinolin, eller är det en lampskärm, som senare visar sig rymma en bur med dansare och en hiss. Eldkanoner, rök, jättelika gåspennor, 13 000 armband som blinkar i blodrött. Det händer mer under de första låtarna än under en hel festival i vanliga fall.

I akt två ligger hon halvt begravd i sand, omgiven av ett skelett och några zoombies, dödad av sitt alter ego – bara för att återuppstå på kryckor i en klänning med ett enormt släp som glöder i regnbågens färger, till publikens jubel. I nästa scen rullar hon ut med en gigantisk dödskalle sittandes i en ögonhåla. Sedan ”Born This Way”. Hela arenan blir en glittrande discoboll där ingen lämnas kvar. Hon tillägnar låten till queerpubliken, till deras rätt att finnas, kämpa, älska. Rösten bär, musiken pulserar, och vi bärs med.

Musikaliskt spänner showen över techno, metal, pop, electrochock, häxhouse, djävulsdisco och brutala ballader. Det är smaklöst, löjligt, fantastiskt, för mycket – hela tiden. Och just därför perfekt.

Bättre än någon annan i sin generation har Lady Gaga förvaltat arvet från popkonstnärer som ständigt vill strike a pose och skapa ögonblick som etsar sig fast. Vet inte vad jag ska kalla det jag sett, är det en musikal, teater, gotiska skräckdrömmar eller någons mardröm. The Mayhem Ball är den ultimata Gaga-showen.

Bakom den visuella bomben står koreografen Parris Goebel, regissören Ben Dalgleish och scenografen Es Devlin. Listan med Credits, är lång och full av väldigt duktiga människor men allt handlar i slutändan om huvudpersonen: Gaga själv, hennes blick, hennes kontroll. Det här är hennes show.

Och mitt i allt – vi får ögonkontakt. Bara en sekund. Hon står framför mig, svettig, lysande, verklig. Med den stora röda gåspennan i handen Jag önskar att jag hade haft något att signera, något att hålla fram som bevis på att det verkligen hände. Nu blev det ett foto istället.

Foto: Thomas Johansson

I finalens ”Bad Romance” dör hon på en brits men återuppstår med monstertassar och 22 (tror jag) dansare i vitt. Scen efter scen hela kvällen – ett feberrus i färg, ljud och form och stora kostymer till Gaga.

Mascaran rinner, både hos Gaga, och mina grannar i publiken. Kärleksförklaringen till Sverige känns äkta, ljuset dör ut, och i mörkret tänker jag på den där ögonkontakten igen.
Som om allt handlade om just det:
att våga mötas, dansa, överleva, och vara sig själv.

Och nu, när jag lämnar arenan, är jag nästan avundsjuk på de som ännu inte sett detta men har en biljett i handen.

Jag önskar att jag kunde ose konserten – bara för att få se den igen imorgon.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Imponerande mångsidighet och närvaro med gospel-vibe – Frida Öhrn & Mats Schubert på Skeppet

12 oktober, 2025 by Mats Hallberg

10/10 2025

Skeppet i Göteborg

Flera sidor av Frida Öhrn med Mats Schubert

Positiv recension i Orkesterjournalen av jazzskiva sångerskan släppte för ett par år sedan blev min inträdesbiljett. Händer följaktligen då och då att Frida Öhrn gör konserter med jazzig pianotrio. Kan inte erinra ha hört henne live i helfigur tidigare, vilket kan tyckas anmärkningsvärt. En brist nu åtgärdad. Om jag fattat rätt är turnén med pianisten Mats Schubert (också flitigt anlitad studiomusiker, kompositör och producent) ett nytt samarbete, fast hon känt Bo Kaspers klaviaturspelare i tjugo år. Pianisten var som Wikipedia uttrycker det tidigare känd under namnet Asplén. Här ikläder han sig till fullo ackompanjatörens roll bortom Bo Kaspers Orkesters publikdragande stjärnglans. Recenserade dem för övrigt på såväl Lorensbergsteatern alldeles före pandemin och lyckade krogshowen på Rondo några år tidigare.

Men nu till ämnet: 46-åringens förehavanden på scen, hennes mångfasetterade bakgrund och upplysningar om yttre förutsättningar. Jag kommer fram efter att de börjat, missar tio-femton minuter på grund av inplanerat besök på Teater Trixter i närheten. Ljudet är till belåtenhet om än i starkaste laget. Öhrn berömmer akustik, lokal och publik. Hon engagerar oss en hel del med allsång och dylikt (en kör var tydligen på plats) och vi är med på noterna. Responsen genom applåder är hjärtlig från en skara som borde varit större. Kanske för högt biljettpris och definitivt mördande konkurrens i Göteborg – Jakob Hellman på Pustervik, Carmina Burana i Konserthuset och Utopia ett par stenkast ifrån var knökat. Öhrn introducerar och motiverar sina låtval i en intim konsert utan paus, vars brokiga repertoar speglar vad hon föredrar att sjunga. Bland en rad covers görs också snyggt plats för original. Uppskattade att hon höll sig i sin personliga och musikaliska bubbla, avhöll sig från att anspela på vår samtids förödande polarisering.

Öhrn har deltagit fyra gånger i Mello, gjort skiva med Bo Sundström där de tonsatt Per Lagerkvist, fick megahit med bandet Oh Laura, gjort ett par soloplattor varav debuten draperats i elektroniskt sound, samarbetar med Kalle Moraeus i tiomannaband, sjungit svenska 40-tals schlagers, medverkat på album med Caj Karlsson, uppträtt med Arne Domnérus och var faktiskt enda kvinnan som sjöng på dennes minneskonsert, varit medlem i KlubbN och LaRoxx, ingått i show med Peter Jöback, tävlat två gånger i Så ska det låta, skådespelat samt medverkat i minneskonsert för Totta Näslund (jag var med på Nef). Flest spelningar har sannolikt gjorts i country-doftande trion Cookies ´N´ Beans.

Artisten med avsevärd bredd förfogar över en kraftfull stämma, en som det brukar heta sjusärdeles pipa. Handlar om viljan att satsa hundraprocentigt i lika hög grad som ansenligt omfång. Känslomässiga inställningen jämte en viss raspighet får mig att associera till svarta vokalisters hängivenhet, därav rubrikens gospelreferens. Läst att hon också tolkat Roxette, vilket leder tanken till Marie Fredriksson. Här finns en samhörighet i attackerande uttryck. Får reda på att konserten knyts samman med verser av Per Lagerkvist. Det första jag hör är emellertid sista delen på Leva nu som framfördes 2021 i Allsång på Skansen, stark låt skriven tillsammans med bland andra Sarah Dawn Finer.

Ett original på engelska tar vid. Bärs fram av ett enormt klös och en, tror jag, tonartshöjning från publiken på begäran. På kanske hälften av låtarna använder Öhrn sin akustiska gitarr, fast det är flygeln och passionerade sången som befinner sig i framkant. Några gånger adderar artisten effektfullt munspel. Av egentillverkade melodier får vi exempelvis också dunder-hitten Release Me o Til The Music Starts Again skriven för det stora projekt hon dragit igång med Kalle Moraeus under namnet Banna Sona Band. Texten handlar om när hjulen snurrar för snabbt och hur överhängande risken då är att gå in i väggen. Den oundvikligen hitten utgör annonserat finalnummer. Fastnar för porlande balladen med få ackord. Minimalismen inbjuder till den berörande allsång som initieras.

Vi serveras vitt skilda covers vilka passar för detta intima format och Öhrns passionerade stämma. Hon berättar om all maffig musik hon blev matad med av pappa under uppväxten. Beskriver sig som lillgammal eftersom hon sög åt sig från skilda genrer. Lyfter fram Alice Bans, Elvis och Beatles. Först kommer riktigt hudlös honky tonk i form av Lovesick Blues, en dänga från 20-talet förknippad med Hank Williams. Den följs av Peace Train (C. Stevens). Artisten visar hur hon med varje fiber i kroppen älskar att ta ton, verkligen sjunga ut när läge uppstår. Engagerande sången känns influerad av svartas utlevelse, därav anknytningen till gospel minus explicit kristet budskap.

Konsertens krön nås oftast när energin i glädjen att stå på scen, förmedlas med något lägre intensitet. Sådana magiska stunder uppstår i lätt kvidande I´m On Fire (B. Springsteen) vars text skrudats i svensk översättning och när två ytterst berörande alster tvinnas samman. Syftar på Lean on Me (B. Withers) till lysande ackompanjemang och Time After Time (c. Lauper). När det blev souligt kunde jag sakna en basist eller diskret rytmsektion, så som var fallet när Jojje Wadenius kompade pianist Lotta Hasselqvist Nilsson på Aftonstjärnan härom veckan. Men sättningen backade förtjänstfullt upp sångens vibrerande omfång.

Apropå bekännelsen att ha varit Beatlesnörd framförs John Lennons Jealous Guy, en låt jag i likhet med Lean On Me har på samlingsskiva och vars storvulna version i Roxy Musics tappning jag är svag för. Anser dock att anslaget blev för hårt vilket gjorde att nyanserna inte riktigt gick fram. Ibland hade hon tjänat på att utveckla vissa melodiers dynamik och här hållit igen en smula, även om det går inte emot artistens natur. Fler sidors perspektiv gick fram desto mer i extranumren vilka utgjordes av söta schlagern En månskenspromenad (T. Ehrling/ N. Hellström) och ljuv tonsättning av Per Lagerkvists klassiska dikt Det är vackrast när det skymmer.

Bevistar en konsert på cirka halvannan timme genomsyrad av exceptionellt fin stämning uppfångad av rutinerade artisten. Vad man främst tar med sig är närvaron, samspelet och ypperliga vokala förmågan jämte kraftfulla estetiken hos en artist lika bred som Lisa Nilsson. Trots utdelade lovord har det ALLRA bästa sparats till sist. Inget att förvånas över att country-experten Öhrn samarbetar mästerligt med Mats Schubert i Jolene som ju har över femtio år på nacken. Det är en fantastisk tolkning, nedtonad och fritt hållen med fängslande pianointro. Tolkningen rymmer sekvenser vilka sensationellt nog sticker iväg i oväntad riktning, får mig att tänka på Jan Johansson, folkviseton och vallåtar . Således ett mycket givande besök på Skeppet!

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Allsång på Halva Globen med Markus Krunegård

11 oktober, 2025 by Thomas Johansson

Markus Krunegård och Mauro Scocco

Markus Krunegård har alltid balanserat mellan det storslagna och det personliga, mellan arenans ljus och vardagens grus. När han nu ”fyller halva Globen” – en formulering så typiskt Krunegårdsk att den lika gärna kunde vara en låttitel – gör han det med ett leende som avslöjar att det här betyder något på riktigt. I inläggen på sociala medier var han tveksam hur han skulle dela påk Globen, på mitten, på höjden eller någon annan kreativ skärning. Det är inte bara ännu en konsert, det är en sorts bekräftelse: på att envishet, känsla och egenart faktiskt kan ta en artist hela vägen hit. Det hela som enligt uppgift började som ett skämt, att boka Globen.

Kvällen börjar i dramatik. ”Bastard anthem” sprakar igång i blixtrande motljus och massor av rök på scenen, och Krunegård ropar ”Tack! Äntligen!” som om han hållit andan i flera år. Det är en stor entré, men också djupt mänsklig. Under två timmar rör han sig mellan olika uttryck – från explosiv crescendorock till elektroniskt skimrande synthpop i ”Trointeduärnåt City” – utan att tappa sin egen ton. Ljudbilden är tät men aldrig steril, och känslan av samspel mellan musikerna, som står tätt på scenen, ger arenan ett oväntat intimt skimmer. Lite misshandel av stråk-kvartett, finns på scenen, men används bara under tre låtar. 

Markus Krunegård

Krunegård blandar nytt och gammalt med lätt hand. Den nya singeln ”Tårar” får svensk premiär och låter som en framtida klassiker, medan ”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel” väcks till liv med lika delar humor och allvar – komplett med simmande spermier på storbildsskärmen. I ”Cha cha shake” tar dottern Helli plats vid sin fars sida och förvandlar låten till ett familjeporträtt i realtid. Det är rörande utan att bli sentimentalt.

Kvällen bjuder också på överraskningar och en förväntad gäst. . Miriam Bryant och Mauro Scocco dyker upp som eleganta kometer, men det är Krunegård själv som förblir navet. Hans förmåga att tala, skämta och blotta sig utan att tappa greppet om helheten gör att publiken aldrig förlorar fokus. Pianopotpurriet mitt i konserten – ensamt, naket, innerligt – blir ett av kvällens mest laddade ögonblick. Vet inte riktigt vad jag tycker om hur B-scenen användes igår. Kul att fler får känna att de är nära men vi som stod längt fram såg ingenting, och inget visades på skärmarna längst fram. Sen att han går igenom publikhavet tillbaka till scenen och jag först inte vill släppa fram honom utan tror att det är någon som vill ta min plats längst fram. 

Visst finns stunder av tomgång, små andningspauser där energin dippar. Men de vägs upp av ögonblick som ”Vampyr får vampyr” där Anna Vnuk dansar sig rakt in i låtens raseri, eller finalen ”Korallreven & Vintergatan”, då hela arenan badar i ljus och gemenskap. Det är varmt, mänskligt och påtagligt äkta – en kväll där Markus Krunegård visar att han både kan och vågar vara en arenartist på sitt eget sätt.

En fyra på en femgradig skala – för värmen, modet och glädjen i att faktiskt fylla halva Globen.
Setlist:

  1. Bastard anthem
  2. Everybody hurts/Tur att vi lever samtidigt
  3. Trointeduärnåt city
  4. På promenaden
  5. Etta sitta längst fram
  6. Tårar
  7. Ibland gör man rätt, ibland gör man fel
  8. 2 veckor i Austin
  9. 91:an
  10. Cha cha shake (med Helli Krunegård)
  11. OAOAE vi förlorade (med Miriam Bryant)
  12. Samma nätter väntar alla / De är synd om mänskorna / Fakta: Fucked Up / Ta en dusch / Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp (Från B-scenen)
  13. L.A. L.A. (gick till A-scenen under sången)
  14. Vampyr får vampyr (med Anna Vnuk)
  15. Jag är en vampyr
  16. Hell yeah Norrtälje
    Extranummer:
  17. Inget halleluja
  18. Hela livet var ett disco/Du stör dig hårt på mig (med Mauro Scocco)
  19. Askan är den bästa jorden
    Extranummer2:
  20. Stjärnfallet
  21. Korallreven & Vintergatan

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 32
  • Sida 33
  • Sida 34
  • Sida 35
  • Sida 36
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in