
Sweden Rock Festival är slut och för mig var det sjunde året på raken, och även om året inte bjöd på några riktigt stora rocknamn så innehöll årets festival några riktigt bra konserter t.ex. Coheed and Camria och Rival Sons.
Av årets festival väntade jag mig inte jättemycket faktiskt men det har varit ett av de bästa åren hittills och vi har haft det riktigt trevligt. Även om vi inte hann med eller orkade att se allt som vi tänkte se t.ex. Clutch och Motvind så tycker jag att det var ett fullspäckat år med många överraskningar.
Detta års Festival har varit hårdare och mer slitsamt för att det har varit mitt första år som skribent men jag har upplevt det lärorikt och roligt att skriva och förhoppningsvis får jag samma chans även nästa år.






In Flames inleder konserten med vackra Wallflower som helt befriat från blixtar, dån och dunder tar ett fast men stillsamt grepp om publiken. Bandet omfamnar publiken kärleksfullt utan poser och publikfriande utspel. Det är en innerlig orkester som låter väldigt modernt och fräscht. Det finns en stark framtid för den hårda rocken och In Flames visar att de är ett av framtidsnamnen.
varit ett grepp för att skala av hårda ytor hade det varit genialt. Nu var det brutalt ärligt och intimt och inget grepp, vilket gör saken ännu så mycket vackrare. ”Here until Forever” griper tag i hjärtan och skapar ett momentum för avslutningen som gör att hela festivalen med full kraft far ända in i fullmånen.





