Plats: Sweden Rock Festival, Festival Stage
Artist: In Flames
Betyg: 4
Förhandssnacket inför festivalen handlar varje år om hur usla akter arrangören har bokat. Den som följer SRF på Facebook kan förledas att tro att 80 % av alla i kundunderlaget tycker allt är skit. De senaste årens bokningar av headlineartister har sågats av många användare på fejan. Och trots detta säljer festivalen återigen slut på alla biljetter. Lapp på luckan, festligt, folkligt och fullsatt. Igen! Det är ingen avancerad analys att konstatera att flocken som kommenterar bokningar är en extremt liten minoritet av alla som deltar med liv och lust på en av världens bästa (objektiv slutsats) festivaler.
För andra året i rad är det alltså ett svenskt band som avslutar hela festivalen. Det är roligt att vi har så många bra svenska hårdrockband som med den äran kan ta på sig ett så stort och fint uppdrag.
In Flames inleder konserten med vackra Wallflower som helt befriat från blixtar, dån och dunder tar ett fast men stillsamt grepp om publiken. Bandet omfamnar publiken kärleksfullt utan poser och publikfriande utspel. Det är en innerlig orkester som låter väldigt modernt och fräscht. Det finns en stark framtid för den hårda rocken och In Flames visar att de är ett av framtidsnamnen.
Mittåt konserten blir allvaret i livet väldigt tydligt. Med tårar i ögonen talar sångaren Anders Fridén om hur livet abrupt kan ta slut och att det är viktigt att leva i nuet varje dag. Det går att ta på stämningen bland publiken. Hade det 
varit ett grepp för att skala av hårda ytor hade det varit genialt. Nu var det brutalt ärligt och intimt och inget grepp, vilket gör saken ännu så mycket vackrare. ”Here until Forever” griper tag i hjärtan och skapar ett momentum för avslutningen som gör att hela festivalen med full kraft far ända in i fullmånen.
Tack In Flames för att ni tar livet och publiken på allvar. Det hedrar er.