• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Trollhättan Jazz- och bluesfestival dag 1 – Västsveriges främsta festival befäster sin ställning

27 oktober, 2025 by Mats Hallberg

Magnus Carlson & Moon Ray Quintet

24-25/10 2025

Folkets Hus i Trollhättan

I helgen arrangerades åttonde upplagan av en festival jag utsett till Västsveriges förnämsta, vilket fått till följd att jag tagit tåget till Trollhättan fem av åren. Njuter av utbudets kontraster och genomgående höga klass och har varje gång deltagit i det välorganiserade evenemanget i egenskap av recensent. Inte heller i år inträffade något strul, istället genomförs på tre scener konserter vilka nästan går nästan om lott. Också behövlig paus finns inlagd. 300-400 varje dag trivdes och lyssnade uppmärksamt, spred hjärtlig stämning genom att visa hur nöjda man var med livemusiken i superb akustik. Folk fick verkligen valuta för sina festivalpass. 2025 fanns flera akter jag inte hört alls eller bara vid enstaka tillfälle.

Kommer precis fram till Kulturbaren i första takterna från syskonen DANI & WILL WILDE, utvalda till att inviga festivalen. De håller mestadels igång egna lovordade karriärer varför detta livfulla samarbete kallas sällsynt av brodern. Måste erkänna att jag inte hade koll på svartklädda duon från England som besökt Sverige tidigare och var för sig släppt ungefär ett halvdussin album, plus liveplattor sedan respektive debut 2008. Sättningen är ytterst sparsmakad. Bådas sång ackompanjeras med akustisk gitarr från endera plus att publiken givetvis får höra Will på munspel. Hans sätt att spela instrumentet rankas högt i blueskretsar, vars stil beskrivs som blues-rockig medan Dani sägs stå för country- och gospelinfluerad blues och har turnerat i tre världsdelar.

De börjar med innerlig gospel från 20-talet. This Train Is Bound For Glory låter liksom övrig repertoar autentiskt naken i avsaknad av pådrivande rytminstrument. Original blandas med titlar från bluesens rika historiska arv. När nästa låts påtagliga tempostegring klingat ut utbryter påtaglig respons. I Bumble Bee av Memphis Minnie, en hjälte för Dani, slås man av vilka utmärkta sångare båda är. Det sjungs med svärta och bett i rösten. Vad beträffar inspirationskällor blev Will själaglad över att renommerade gitarristen Walter Trout ville gästa på hans färska album med flera namnkunniga musiker, trettio år efter att först ha hört honom, vilket kan betraktas som en sorts ”claim to fame”. Titellåten framförs med ackuratess. Apropå förebilder får vi en av Gary Moores största hits, sentimentalt anstrukna Parisienne Walkways vars dos av kvidande går aningen över gränsen även om den bevisar att de är duktiga instrumentalister.

Det blir avskalat och passionerat med avstamp i bluesiga uttryck i en repertoar där fokus sinsemellan skiftar och ackompanjerandet växlar mellan pådrivande och reflekterande. Syskonen turas om att fronta vokalt och vid ett tillfälle görs det nästan a cappella med gospelkänsla. I ett par stick tas svängarna ut ordentligt, vilket uppskattas. Två av konsertens krön är Gipsy Woman och Blues Is Still A Live, två kompositioner av brodern som fått epitetet ”Hendrix on harmonica”, något vi bara hör glimtvis av. Duon belönades med rungande bifall när de tackade för sig. Märkte som framgått genuin kvalité även om syskonen inte gjorde samma bestående intryck som flera andra akter under festivalen.

SOLVEIG SLETTAHJELL KVARTETT var en lika ny bekantskap. Ungefär ett dussin album har släppts, psalmer, funk och samtidsmusik har sjungits, samarbeten har skett med bland andra Knut Reiersrud och Tord Gustavsen, scen har delats med Gregory Porter och 54-åringen med sin intima stil har tilldelats flera priser; exempelvis Radka Toneff Memorial Award vilket känns logiskt efter den spännande stunden på Hebeteatern. Norska sångerskan och hennes pianotrio mixar samman visa och folkmusik med jazz inte sällan med trollbindande resultat. I idealiska Hebeteatern omger Slettahjell sig med etablerade norska jazzmusiker: Anderas Ulvo vid flygeln, Trygve Waldemar Fiske på kontrabas samt batterist Pål Hausken.

ACT-artistens senaste projekt Skandinavisk sångbok handlar om att tolka betagande nordiska melodier och visor i jazztappning. Slettahjell spänner bågen och sjunger ett antal texter på svenska. Överraskar inledningsvis med Mats Paulsons ikoniska visa och får därefter in en fullträff med Guldlock (E. Dahlgren). Noterar i konsertens första del att dominant basen skapar viss obalans, något som lyckligtvis justeras varvid perfekt akustik uppstår. Gänget från Norge som kombinerar subtila tongångar med märgfulla har för övrigt med sig egen ljudtekniker.

Merparten av materialet i konceptet hämtas från albumet Gullock från 2023. Norskan fångar publiken med sin smeksamma bärkraftiga röst och får mig att häpna över sättet att tolka original jag är förtrogen med.. Vi får njuta av hemlandets toner och texter såsom Alf Pröysens tröstevisa Trassvisa hennes Tora, eggande folkmelodi, cover på Anne-Grete Preus samt folkvisan Den dag kjem aldri som är en tonsättning av dikt från 1800-talet. Fäster mig vid fint stick på piano, sjungande bas och generösa utrymmet som ges till trion i skönt avig folkmelodi som gör succé med trumslagaren Pål Hausken som anförare.

Kvartetten demonstrerar hisnande spännvidd. På ett äventyrligt vis tolkas Pär Lagerkvists kanoniserade över hundra år gamla poem Det är vackrast när det skymmer, avlöst av spejsigt berusande sound i form av härligt egensinnig version på Orups släpiga pop-hit Från Djursholm till Danvikstull. Lika minnesvärt som underhållande att höra på framrullande beat i jazzig baktakt. Man avslutar med en oerhört finstämd sång som påminner om betagande vaggvisor. Torde ha varit Alt jag vet vars text och musik skrivits av en karismatisk sångerska som ibland kan jämföras med Norah Jones. Pianist Andreas Ulvo färgar den ljuva melodins stegring på ett formidabelt vis. En konsert som definitivt gav mersmak.

MAGNUS CARLSON & MOON RAY QUINTET har jag hört två gånger tidigare varav den ena resulterade i recension. Mannen känd från enormt framgångsrika Weeping Willows (sett gruppen flera gånger och äger debutalbumet), Så mycket bättre och medverkan hos bland andra Jesper Lindell har också satsat på en solokarriär. Tenoren(?) gör intima livespelningar på duo med min vän Gunnar Frick. Såg dem i Göteborg i Hagakyrkan för kanske femton år sedan. Det är den repertoaren av omsorgsfullt valda covers tillsammans med nyskrivet i samma anda ”pop-snöret” (hans egna uttryck) lanserar för jazzkatterna i MOON RAY QUINTET. De släppt ett par plattor, är på gång med ytterligare album och är numera är en sextett.

Vi snackar idel ädel jazzadel! Detta all star band består av frontmännen från Oddjob Goran Kajfes på trumpet/ percussion och Per Ruskträsk Johansson på saxofoner och basklarinett. Trumslagare Lars Skoglund och Martin Höper på kontrabas/ elbas utgör rytmsektion. Kompletterar melodileveransen gör Carl Bagge på rhodes och orgel samt vibrafonisten Mattias Ståhl. Sex musiker jag lyssnat på ett oräkneligt antal gånger live och på skiva vilket genererat en hel del hyllningar i skrift. Med tanke på tillskottet live av Ståhl skulle det ändå kunna vara premiär för mig vad beträffar att höra dem tillsammans. Osäker på om någon utsetts till kapellmästare. Har efter önskemål fått låtlista från en av de tänkbara kandidaterna.

Gruppen som återuppstår med långa oregelbundna mellanrum drar igång ödesmättat med en arty-rock melodi jag kände igen men inte lyckades placera. Visade sig vara titellåten på kritikerhyllade fjärde albumet med Echo & The Bunnymen. Intensiteten ökar i struttigt soulig sak som fått titeln Who Knows, en r & b influerad stänkare med medryckande harmonik släppt som singel digitalt. Troligen den enda låt samtliga i stora salen Apollon kan identifiera är Sugar Man, Sixtio Rodriguez signatur som fick en renässans i dokumentären om kultartisten. Här ska blåsarnas unisona spel framhävas, sugande svänget på rhodes och tillförda effekter. Definitivt en suggestib fullträff! Ett om möjligt ännu fetare utropstecken bildas i soulig r & b-raritet med titeln Ain´t There Something Money Can`t Buy. av Young-Holt Unlimited från 1968. Deras beatbaserade sväng attraherar kolossalt. Kajfes har glatt oss med flera distinkta inpass och här är det dags för ”Ruskträsks” första solo. Står långt ifrån scen och tippar på att temat broderas ut på altsax medan percussion adderas av Goran.

Dessa öppensinnade musiker lanserar en ytterst dynamisk tolkning av David Bowie tillbakablickandes på Berlin i Where Are We Now? med ”Ruskträsk med spänstigt spel på basklarinett. Snyggt uppbackad tillför Kajfes fraser enastående kvalitéer när man ger i kast med art-rock av bästa snitt. Och Magnus Carlson fixar galant att göra Bowies vokala färdigheter rättvisa. Premiär för låt live aviseras och dess feature kommer från Carl Bagge på orgel. Rytmsektionen lägger ett svindlande groove och man noterar som vanligt hur enormt tonsäker stämma Carlson har. Ibland förmedlas en anstrykning av vemod, vilket ju är ett signum för den miljömedvetne Bajen-supportern.

Mattias Ståhl borde också nämnas särskilt, garnerar ett par melodier med rytmiskt avancerade solon. Septetten avrundar sitt jazzigt beatbaserade gig som spred glädje med ett av sina paradnummer. Singeln You Do Something To Me som jag hörde på Lollipop med självaste kompositören Paul Weller. På sluttampen utbryter virtuost break från Lars Skoglund och i exalterat outro duell mellan blåsarna och organist. Kändes litegrann som ett slöseri med resurser att speltiden var så pass kort, hade varit önskvärt med en halvtimmas förlängning. Ljudet var förresten föredömligt och håll i minnet att nya skivan släpps om ett par veckor.

Låtlista: Ocean Rain – Who Knows – Sugar Man – Ain´t There Something Money Cant Buy – Me And My Shadow – Where Are We Now? – Black Knight – Milk & Honey – You Do Something To Me

Listan med nya upplevelser fylls på med JAKOB MANZ PROJECT från Tyskland, gästade festivalen 2023. Den 24-årige altsaxofonisten vars föräldrar ägnat sig professionellt åt musik och undervisning kommer till Göteborg senare i år. Han har en duo med pianisten Johanna Summer, varit solist i SWR Big Band, tagit en masterexamen i jazz/ pop och spelat med klaviaturspelaren. Simon Oslender.

Han bildade sitt virtuost inriktade band i Stuttgart redan 2017. De består av Hannes Stollsteimer på flygel och synt, Freder Klein på elbas samt trumslagaren Leo Asal. Två fullängdare och en ep har givits ut av kvartetten vars medlemmar skriver original. I bekväma Hebeteatern blir det åka av med ekvilibristiskt samspel. Vil påstå att ynglingarna är än mer framstående som musiker än kompositörer. Ska betonas att nyanserade fördjupningar och långsamt utsträckta linjer bryter av, ett omväxling som blir till ett välgörande inslag live.

Presentatören berättade om vän som liknat deras deras förra besök vid Brecker Brothers, karaktäristisk sound jag kan relatera till. Skillnaden är främst att ett knippe av deras låtar verkligen fastnade och numera tillhör de hetaste alstren i fusion-katalogen. Under sjok i konsertens inledning sprutar det ut toner från tyskarna. Rycks med av blixtrande framtagna mönster av ruggigt skicklig trummis, läckert pumpande basgångar i sittande position och innovativa löpningar över tangenter. Och i framkant formulerar sig bandledaren på ett betvingande självklart sätt. Samtliga behärskar sannerligen sina arbetsredskap. De tycks vara exceptionellt spelsugna efter lång resa från Nya Zeeland.

För att generalisera låter deras variant av funkig fusion med sin bländande offensiv och snabba övergångar kryddade med uppiggande breaks och dissonanta stänk förvånansvärt otysk. Efter original från Manz och Klein försvinner det maxade tempot tillfälligt, istället infaller hänförande porlande intro från pianist. I en längre sekvens upprättar Stollsteimer en fascinerande dialog med rytmläggaren bakom trumsetet. Halvvägs in i spelningen har som framgått fler fasetter i deras skinande prisma belysts. Dessutom bejakas kontraster! Enligt förhandsreklamen sägs de utöver vad jag skrivit vara influerade av sfäriska klanger, världsmusik, pop, soul och hiphop.

Uppfattar att några låtar fått heta Dead Butterfly (original av trummisen) och Sansara. Den sist nämnda är en yvigt explosiv melodi med typisk fusion-ackuratess signerad projektets inspirerade klaviaturspelare. Den toppas av makalöst snabba kaskader från lika engagerad trummis som ger oss ett rafflande solo. Fabulöst synkade kvartetten går i mål med superfunkigt beat som svänger kopiöst. En up tempo fest färgad av skönt stadig basgång. Gick inte att ta miste på hur musikerna fröjdades åt att lira, tillsammans anförda av jättetalangen på altsax och i omgångar enskilt få exponera sina färdigheter. Att det kunde bli en aningen slickat sound emellanåt är bara en notering i marginalen. ”Underbar frenesi” summerade ordföranden hos arrangerande förening Musik i Trollhättan.

ERJA LYYTINEN från Finland och hennes rytmsektion med Jesse Lehto bakom trummorna och elbasisten Heikki Saarenkunnas avslutar första dagen. Hört denna injektion tidigare festival och när hon bokades till Göteborgs Bluesfestival i Slottsskogen för ett par år sedan recenserade jag. Var denna ganska mätt efter de fura redovisade akterna och var utan följeslagare, vilket medförde att min närvaro inskränkte sig till knappt en halvtimme. Frejdiga gitarristen med fläckfri teknik förestår en oemotståndlig powertrio, ser till att den blir antingen extremt tänjbar eller rappa i lyhört tunggung. Lyytinen som haft en dryg tjugoårig karriär behärskar sitt uttrycksmedel till fullo och förmår skapa variation. Roande heavy metal-approach odlas emellanåt. Åtminstone så länge jag lyssnade levererades en proffsig show som tillfredsställde en publikskara som tunnats ut i den sena kvällen. ”Fullt ös i sena timmen” var en sammanfattande formulering från en storkonsument av livemusik som hörde hela konserten.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Unik gärning formidabelt utförd – Shades of Gil Evans med Bohuslän Big Band på Skeppet

24 oktober, 2025 by Mats Hallberg

22/10 2025

Skeppet i närheten av Stigbergstorget i Göteborg

Bohuslän Big Band genomför en handfull olika projekt varje säsong. På något sätt får de tiden att räcka till för dessa eftersom det finns en stor organisation och storbandets medlemmar är anställda. I höst har redan lyckade produktioner med Lars Jansson (hört en inspelning av P2 i Jazzradion) och Isabella Lundgren ägt rum.

Blev inbjuden till deras allra senaste satsning där innovative arrangören Gil Evans lanseras och då bortom de legendariska samarbetena med Miles Davis. För att uppmärksamma en digital release av ,musik inspelad 2007 som legat och ”dammat” i arkivet, arrangeras ett par konserter. Fanns inte tillgång till noter varför förtjänsten att dessa tolv kompositioner spelades in ska tillskrivas orkesterns Niclas Rydh som adapterat Gil Evans intrikata arr. Visar sig att hela tolv av medverkande musiker är med på scenen. Kan som kuriosa nämna att jag hört Gil Evans Orchestra live på North Sea Jazz Festival. Sonen Miles ledde då orkestern på grund av att hans pappa dog 1988. Ska påpekas att BBB valt att exkludera hur det ofta lät om Gil Evans från 70-talet och framåt. Slog in på ny kreativ bana när han fick upp öronen för Jimi Hendrix och syntar, ansvarade för soundtracket till stjärnspäckade Absolute Beginners, samarbetade med Jaco Pastorius, Sting och medlemmar från berömda husbandet i Saturday Night Live.

Konserten inför en skapligt stor publik är som brukligt uppdelad i två set. Hade oerhörd tur då jag kunde lyssna bekvämt tillbakalutad i en fåtölj, gladdes åt att akustiken var bättre än någonsin i förhållandevis rymliga Skeppet. Magnus Lindgrens yttrande om BBB på Stora Teatern under ett av hans samarbeten tål att upprepas: ”Bohuslän Big Band ska rankas som ett av världens sju bästa storband”. För att korrekt återge musiken från den man Rydh likställer med Ravel och ser som den främste i sitt gebit skiljer sig sättningen åt en del jämfört med den gängse för storband.

Veteranen och valthornisten Håkan Nyqvist spelar för första gången med orkestern liksom Jesper Kramer Johansen på tuba som till vardags återfinns i Göteborgs Symfoniker. Alberto Pinton mest anlitad på barytonsax, trakterar fem ytterligare instrument för att få fram särarten i Evans angenäma sound. Trumpeterna och trombonerna är därmed tre till antalet, varav trombonist Christer Olofsson alternerar på euphonium. Att gitarristen Rolf Jardemark engagerats faller sig naturligt då han var med på inspelningen, liksom Peter Janson på kontrabas och pianist Tommy Kotter. Uppräknade musiker tillhör de som i omgångar fyller vakanser eller förstärker. Joakim Rolandson i träblåssektionen turas om med Rydh att vara ciceron.

Konserten börjar på utsatt tid med två kompositioner utan introduktion. Swingbetonad del avlöser sugande blues och därefter frontar Joakim Rolandson på altsax till läckert pådrivande rytmer. I S:t Louis Blues fastnar jag för ljuvligt intro av Rolandson och Jardemarks licks. Karaktären på soundet ändras i närmast majestätiskt framskridande La Paloma, vars anslag av Kotter vid flygeln ger en extra dimension. I repertoaren ingår nästan samtliga av låtarna på albumet New Bottle Old Wine från 1958 vars solist var ingen mindre än Cannonball Adderley på altsax. Hyllningen ”till en av jazzens främsta innovatörer” görs av ett otroligt samtrimmat gäng. I ryggen har man dels inspelningen, dels tre repetitioner och man är ensamma om att lira Gil Evans inte precis lättspelade orkestreringar.

Nobody´s Heart från Gil Evans första platta som ledare har Mikael Karlsson på tenor och Tommy Kotter som solister. Och mannen vid flygeln briljerar. Före paus levereras enligt Rydh en svit från omnämnda albumet från 1958, fast av mina efterforskningar framgår att Davenport Blues hämtats från Great Jazz Standards utgiven året efter. Tonspråket under konserten är föränderligt till sin karaktär. alltid fängslande. Soundet känns igen även om just dessa tolkningar är nya för mig. Ibland är det öppna spjäll och mycket energi, ibland utvecklas klanger på ett sprött, reflekterande sätt ”smooth and safe”.

På ett förunderligt vis mixas referenser till klassiska tonsättare med swing och bluesens allvar. Kraftfullt samverkande stämmor kontra innerliga fördjupningar. Finns många lager att urskilja, liksom avancerade passager och vändningar. Kompet med feature från Peter Janson på kontrabas är aktiva. I svitens slutskede hörs en släpig sak, en avig blues av Charlie Parker. Av solister måste Samuel Olsson på trumpet framhållas särskilt jämte Alberto Pinton på baryton.

Andra set ger oss en höjdpunkt direkt i form av Barbara Song, Kurt Weil förklädd till nästan oigenkännlighet. Expert Rydh lyfter fram dess enastående harmonik och meditativa anstrykning. Linus Lindblom står för ett förnämligt solo i en fri interpretation vars laddning får mig att tänka på atmosfären på Sketches Of Spain, Gil Evans magiska samarbete med Miles. Chant Of The Weed av Don Redman frontas av Alberto Pinton på b-klarinett.

Vi serveras en mer renodlad svit, en stark trippel med olika faser som varar i ungefär en kvart. Titlarna på dessa välkända standards, tagna från huvudsakliga källan och med samma låtordning, är Lester Leaps In, Round Midnight och latin-influerade Manteca. Som bekant är upphovsmännen i turordning Lester Young, Thelonius Monk samt Dizzy Gillespie tillsammans med Gil Fuller och Babs Gonzales. Här får Linus Lindblom mycket att bestyra och imponerar. För jazzälskare blir det en ren njutning. Högtidsstunden kickar igång härligt boppigt, övergår i vackert utdragna toner med Kotter i förarsätet och kulminerar abrupt i Dizzys riviga dänga. I detta sjok urskiljs förvånande nog en vibe av Count Basie. Att tillägna sig hur stämmor sofistikerat sammantvinnas är en sann njutning.

Från The Individualism of Gil Evans (1964) kommer Concorde skriven av John Lewis vars original släpptes som titelmelodi på album av Modern Jazz Quartet nästan tio år tidigare. Berättas för oss att Evans tog arren till sin orkester och skapade den första jazzfugan. Tillgodogör mig pregnant bas-feature, batterist Göran Kroon som eldar på med full kontroll och stilfullt solo från gitarrist Rolf Jardemark. Samtliga titlar från Shades Of Gil Evans framförs. En vågade man spara till extranumret, en jazzig variant på stycke ur Tjajkovskijs Nötknäpparsviten, närmare bestämt Arab Dance. Denna lika komplexa som lyckade fusion innebar genombrottet för en ung pionjär när han befann sig i Claude Thornhills orkester 1942. Solister definitivt värda att uppmärksamma för ypperliga insatser är Håkan Nyqvist på valthorn och Martin Bjurek Svanström på klarinett. Solon tidigare under konserten på trombon av nämnde Rydh och Christer Olofsson inte att förglömma. Mycket nöjd tog sig recensenten hem via promenad och två spårvagnsresor.

Arkiverad under: Musik, Recension

Recension: Jakob Hellman på Cirkus – Myten som blev människa, och musiken som blev ny

21 oktober, 2025 by Thomas Johansson

Jakob Hellman på Cirkus Stockholm Betyg: 4

Det var något nästan högtidligt i luften på Cirkus den här kvällen. Inte pråligt, inte nervöst – mer som en stilla förväntan. Det finns artister man ser, och så finns det artister man bär. Jakob Hellman tillhör den senare kategorin. …och stora havet är inte bara ett album; det är ett inristat mytiskt minne i det svenska popmedvetandet. Jag har levt med det så länge att jag nästan glömt att personen bakom fortfarande är här, fortfarande andas, fortfarande kan stå på en scen. Sen en 7-8 år faktiskt vill stå på en scen. Och nu var han alltså här – bara ett dygn efter sin 60-årsdag, som firades genom att publiken sjöng ja må han leva.

Det första jag lade märke till när han kom ut var lugnet. Det är sjätte gången jag ser honom live, tidigare en artist som en gång var så laddad av mytologi att han verkade kunna spricka av den – nu stod han där och log. Det fanns en mjukhet i blicken, en ro i kroppen. Som om han för första gången på riktigt gick in i ett rum där han inte längre behövde leva upp till något.

Bandet gjorde sitt utan att ta över. Arrangemangen var varsamma, nästan kärleksfulla mot materialet. Inget nostalgirace även om det nog var det publiken mest ville ha, ingen stress, en hel del låtar från den kommande skivan. Hellman lät konserten växa långsamt, precis som en gammal berättelse som alla känner slutet på – men ändå vill höra en gång till. Det var en trygg resa, och just därför blev topparna så starka.

Publiken var lika delar respektfull och ivrig. Under de första låtarna satt många stilla, lyssnande, väntande. Man kunde känna en kollektiv återhållsamhet – som att ingen ville störa kvällens balans. Men så småningom började sorlet i själen röra på sig. Mellansnacket var lågmält, varmt, ibland nästan blygt, och mellan varje låt och det gjorde bara att närheten ökade. Hellman talade inte till oss, utan med oss.

Och det var just därför finalen slog så hårt.

När “Hon har ett sätt” äntligen kom var det som att hela salongen sparkades igång. Det var ögonblicket då det inte längre handlade om legend, utan bara om låt, musik, puls. Strålkastarna blev varmare, publiken lyfte. Jag kände mig plötsligt 17 igen, samtidigt som jag satt där som vuxen och förstod texterna på ett helt annat sätt.

Sedan “Vara vänner” – lika mycket ett kollektivt minne som en sång. Den blev ett möte mellan då och nu, där refrängen satt som ett löfte om att vissa melodier aldrig slutar vara sanna. Det var kvällens mest okonstlade glädje.

Men den verkliga tystnaden – den där tystnaden som bara uppstår innan något viktigt – kom efter extranummer nummer ett. När han steg ut igen, för andra gången, och ställde sig i ljuset som om inget stod i vägen längre. “Tårarna”. Som andra extranummer. Som slutpunkt. Som signatur.

Att han la den sist var ett statement. Han lät inte en av sina mest ikoniska låt vara ett tidigt publikfrieri. Han väntade. Våra minnen fick vänta. Och just därför träffade den som den gjorde. Jag ska inte överdriva, men det brände till bakom ögonen – det gjorde det nog hos fler än mig.

När allt var över och applåderna aldrig ville ta slut, stod det klart att något hade förändrats. Inte i låtarna – de är tidlösa – men i honom. Och i oss som var där. Myten Jakob Hellman har alltid varit svår att greppa. Men på Cirkus fick jag möta människan. En artist som gått från ikon till närvaro, från skygg legend till trygg 60-åring som vågar stå kvar i ljuset.

Det var större än nostalgi. Det var försoning.
Och det var, faktiskt, vackert.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

SVT Play sänder 22 timmars orgelmaraton av Bach från Leipzig

21 oktober, 2025 by Rosemari Södergren

Dygna med Bach på SVT Play – 22 timmars orgelmaraton från Leipzig, skriver ett pressmeddelande:

Efter älgvandring, kyrkflytt och Luffar-Lasse bjuder SVT nu in till en ny slow tv-satsning. Den 31 oktober väntar en unik musikupplevelse – en 22 timmars direktsändning från Thomaskyrkan i Leipzig. Här kommer organisten Johannes Lang att framföra Johann Sebastian Bachs samtliga verk för orgel. Bach verkade själv i Thomaskyrkan, från 1723 och fram till sin död 1750 och Lang, som är organist i Thomaskyrkan sedan 2022 har länge velat genomföra den här idén.

– Idén föddes för ungefär fem år sen, när jag spelade orgel i tre timmar i sträck under ett öppet hus. ”Tre timmar gick ju fort”, tänkte jag, ”tänk om jag skulle pröva att spela alla Bachs samlade verk för orgel?”. Det tar ju nästan ett helt dygn, så när jag kontaktade tv-producenten om idén var hans första fråga: ”Hur många organister har du tänkt engagera?”. ”Bara en”, svarade jag, ”det här klarar jag själv!”. Ett par veckor i förväg kommer jag mentalt försöka förbereda min livsrytm och min kropp så att jag är förberedd på att ”aha, nu ska jag spela orgel hela natten…”, säger Johannes Lang.

Sändningen, som beräknas ta 22 timmar, är uppdelad i 14 olika konserter. Det hela inleds i SVT Play kl. 13.00 med ett avsnitt av Klassiska klubben. Här samtalar Ella Petersson med Bach-experterna Mattias Wager – domkyrkoorganist i Storkyrkan i Stockholm – och violinisten Maria Lindal – grundare och konstnärlig ledare för orkestern Rebaroque. Under sändningens gång kommer man kunna chatta med bland andra programledaren Ella Petersson.

– Det här projektet är så maxat och galet så det var oemotståndligt. Klart att SVT måste visa detta. Jag tror att Sverige har ungefär 3 400 kyrkorglar vilket gör oss till ett av de mest orgeltäta landen, per capita, i världen. Jag håller verkligen tummarna för den modiga maratonorganisten i Leipzig… vilken bragd om han lyckas, säger Ella Petersson.

Den första konserten inifrån Thomaskyrkan kommer att starta kl. 13.30, men sändningen från Leipzig startar cirka kl. 13.15, med en inledning från historiska Bosehaus, alldeles i närheten av kyrkan. Det är också härifrån som samtal, diskussioner och intervjuer kommer att sändas, mellan de olika konserterna. Sändningen kommer att presenteras av två programledare, den tyska barocksångerskan Julia Sophie Wagner och den världsberömda sydafrikanska violinisten Daniel Hope. Här får vi möta musiker och Bach-entusiaster från hela världen, däribland den tysk-svenska sångerskan Ivonne Fuchs, som man dessutom också kommer kunna chatta med vid flera tillfällen under livesändningen.

– Bach är mitt ”hem”, min eviga husgud. Jag lärde mig att sjunga och musicera genom hans arior och återvänder alltid till Bach. Det var faktiskt i Thomaskyrkan i Leipzig som jag hörde Matteuspassionen för första gången. Hans orgelmusik är överväldigande mäktig och monumental och orgelmaraton i Leipzig kommer inte att lämna någon oberörd! Det är en ära att få medverka, det ska bli så spännande, säger Ivonne Fuchs.

Direktsändningen pågår på SVT Play från 31 oktober kl. 13.00 till 1 november kl. 11.00.
Chatten i DUO-appen är öppen kl. 13-22 under fredagen och kl. 08-11 på lördagen.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt Taggad som: Bach, Leipzig, SVT Play

Magnifik releasekonsert med Fia Ekberg & Broderiet på Utopia

21 oktober, 2025 by Mats Hallberg

16/10 2025

Utopia i Göteborg

Var inbjuden som skribent av artisten vilket kändes både inspirerande och en smula nervöst. Innerst inne visste jag i och för sig att eventuell oro över utgången var ogrundad tack vare medmusikerna. Sångerskan och låtskrivaren i sitt töjbara visfack hade nämligen lyckats mobilisera samma gäng som fanns med i studion på Fågeln du broderat blå. På scenen på Utopia omges Fia Ekberg av Henrik Cederblom och Patrick Rydman vilka bistått henne med producerandet. Cederblom har ansvarat för inspelningen. Sångerskan och låtskrivaren låter den först nämnde lira stränginstrument (ser inte mycket av honom från min plats bortom baren och ofta sitter han och spelar) såsom gitarrer och möjligen mandolin, medan multiinstrumentalisten Rydman mestadels ytterst diskret tar hand om trummandet. Vidare märks Johannes Lundberg med sin kontrabas samt Livet Nord på violin. Apropå sättning använder sig Ekberg av akustisk gitarr medan hennes ackompanjatörer utgör kör. Sedan flera decennier tillhör Ekbergs band de etablerades skara genom sina anmärkningsvärda meriter. Hört dem live och på skiva ett antal gånger, fast troligen inte tillsammans live tidigare. Vispoeten själv har en bakgrund som musikalartist och medlem i My Quiet Companion.

foton i svartvitt från Amanda Arnborg

Recenserade föregångaren till Fågeln du broderat blå och det blev till slut en 4:a för Bangatan vars tänkta releasespelningar gick om intet på grund av pandemin. Fick för ett tag sedan nya cd:n med Posten, fast det var först samma dag som jag började lyssnade om än inte i hörlurar. Och då minst tre gånger med ett landande i slutsatsen att albumet lät som en svit med låtar som skildrar och kommenterar personliga upplevelser. Med en mindre intressant textförfattare hade det blivit odrägligt självupptaget. Till skillnad från releasekonserten är det någon enstaka melodi som avviker, påminner om taktfast snärtig pop á la singer songwriter. Live med diverse utbroderade solon skiljer visorna sig åt i väsentligt högre utsträckning. Och som seden påbjuder inom traditionen Ekberg verkar i förklaras innebörden av varje visa, varje låt. Publiken delar därmed en slags gemenskap, vilket känns fint. En konst att kunna förmedla personligt ”belastade” texter renons på omvärdsanalys och ändå få fram angelägna, allmängiltiga budskap.

Som rubriken betonar fanns inget som gick fel och spelningen över två set måste betecknas som exceptionellt lyckad. Det var fullsatt, superb stämning plus att akustiken var bland det bästa jag hört på mysiga krogen. Är tämligen förvissad om att releasefesten (ett evenemang också genomfört i Dalarna) kommer framstå av som sådan tilldragelse att den kommer etsa sig kvar i minnet. Jag tog med mitt recensionsexemplar utifall jag behövde följa med i texthäftet. Brukar ha en viss oförmåga att suga i mig texters innehåll. Nu visar det sig att Ekberg artikulerar oklanderligt. Vidare är ett kännetecken bruket av recitativ, vilket bidrar till en intim atmosfär. Roar mig med att kolla upp låtordningen. Upptäcker då att den live är identisk med skivans och mitt i adderas ett knippe tidigare utgivna låtar.

Kände igen tonen från Livets Nords instrument i inledande introt, exekverar två uttrycksfulla solon i första halvan. Innan repertoaren prickas av får veta orsaken till melankolin som präglar plattan. Visformeln behärskas galant för att stundtals utmanas och övergå i närliggande genre, vilket ger mersmak. Fäster mig i början vid diskret, snyggt komp. Stämningslägen växlar I Syster och andra titlar märks en fusion av vemod och romantisk lyster.

Här presenterar sig den ljuvlige strängbändaren Henrik Cederblom i helfigur. Hör en twangliknande repetitiv rytm som leder tanken till Ry Cooder. I Tomt fågelbosyndrom utvecklas de musikaliska idéerna vidare. Förförs av en stompigt markerad rytm i bluesens tecken. Live ömsar melodin skinn, spricker ut i böljande up tempo-blues. Ett läckert sväng med festligt outro uppstår.

I Brev från himlen gästar en av artistens idoler, samme man som sjunger visan på albumet. Syftar på legendaren Dan Berglund (recenserat både live och på skiva), vars finkalibriga patos blir en bonus, skänker oss en dos magi. Före paus ges två sånger från Bangatan, dels titellåten och dels hyllningen av Kulturskolan som fått titeln Dansa. Här finns tonfall vilka minner om lusten hos Cornelis och den hoppfullhet Sofia Karlsson utstrålar.

Efter paus blir det först låtar av äldre datum. Ekberg meddelar att ”nu ska vi in i desperationsträsket”. Lådan där obesvarad kärlek förvaras dras ut. För att vi ska förstå temats vidd läses strofer av Karin Boye (troligen ur Tillägnan). Även om inledande set som framgått höll hög klass, märks att gänget nu blivit riktigt varma i kläderna vilket resulterat i om möjligt ännu högre nivå. Volymen tycks högre och det blir åka av. Tar inte lång stund innan Cederblom river av ett snyggt, spetsigt solo och det sjungs med mer energi. Jag tycker om dig avlöses av Onekligen från nya albumet, vars text delvis handlar om hennes mamma som dog i alzheimer. En fint tassande melodi accentuerad av pizzicato.

I stillsam sak där Cederbloms vibrato präglar blir till en slags vaggvisa. På stunder av moln finns skivans mest berörande rader. Finalnumret på Fågeln du broderat blå får utgöra logiska slutpunkten. Livet Nords violin gifter sig raffinerat med gitarristens sound. Ödesmättad atmosfär dryper av betagande vemod utan att det slår över. Begärt extranummer utförs i glädjens tecken, saluterar föremålet för artistens kärlek. Låten innehåller både reciterande verser och en förlängning av melodin via nynnande där publiken får hänga på. Sannerligen en releasespelning att fröjdas åt!

Bilder i svartvitt: Amanda Arnborg

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 31
  • Sida 32
  • Sida 33
  • Sida 34
  • Sida 35
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in