Musik

12/12 2024

Aftonstjärnan på Hisingen

2021 gav Svenska Akademin ut portalverket En svensk visbok- 99 visor och en psalm vars innehåll sträcker sig från medeltiden fram till visvågen på 60-talet. I höst har det kommit en uppföljande del som tar vid kronologiskt och löper fram till våra dagar. Volymen ( tanken är att den ska recenseras här) har fått titeln En ny svensk visbok – 99 visor och en rapp. Enda kritik som kunnat noteras avser formatet. Vill man läsa noterna vid pianot gör man bäst i att fota av sidan/ sidorna, eftersom det blir ogörligt att ha en volym på 540 sidor uppslagen. Ansvariga för urval, presentationer och kommentarer/ ordförklaringar har Taube-experten och litteraturvetaren David Anthin och hedersdoktorn, pedagogen och vistolkaren Martin Bagge varit. Till saken hör att jag kommit i kontakt med den sist nämndes karriär då vi är jämnåriga och gick i samma skola på såväl högstadiet som i gymnasiet. Och vi ses ibland då vi båda är publik på andras konserter. I höstas var duon värdar för en release-tillställning i Börshuset med bland andra Marie Bergman, Finn Zetterholm och Lena Willemark.

Trots utmaningen i att locka publik veckorna före jul anordnade de i Västsverige boende redaktörerna ett releaseparty också på hemmaplan. Undertecknad hade tid och lust att närvara för att subjektivt dokumentera och lyfta fram tongivande inslag i programmet. Tippar att anrika Aftonstjärnan hade en beläggning på drygt femtio procent vilket inte är fy skam. Flera ur visbokens redaktionskommitté uppträdde. Nuvarande rektor och hennes legendariska föregångare på visutbildningen vid Nordiska folkhögskolan gjorde sammaledes. Invigde kvällen gjorde emellertid ordvige ”attack-trubaduren” Loke Nyberg. Till eget ackompanjemang på fiol och därefter gitarr framförs två av bokens visor. Dels Årstider av Allan Edwall, dels hans egen hit Aldrig mera rädd från 2007, en uppgörelse i rasande tempo i Vysotskijs anda. Ordsvallets frenesi tar oss i besittning. Efter att hört denne underground-visartist på minifestival bokade jag honom som final i samband med årsmöten i SEKO. Planerades tyvärr så illa av kollegor att det enligt uppgift resulterade i ett öken-gig.

Eleverna på ovan nämnda vislinje inramade de professionella artisternas program, genom att i caféet framträda med varsitt val ur boken. Var mer tacksamt för den handfull uttolkare som inledde jämfört med den halva som avslutade. Publiken var av naturliga skäl mer fokuserad inledningsvis. Var och en bidrog med sin särart och samtliga ackompanjerade sig med akustisk gitarr. Har för mig att Melissa Horn-låt förekom två gånger. En danska var tapper, fixade att sjunga på svenska. Minns jag rätt sjöngs låtar av bland andra Peps, Björn Afzelius, Thåström och Alf Hambe.

Egensinnigt otidsenlige vismakaren Gunnar Källström fick det ärofulla uppdraget att inleda livemusiken i huvudprogrammet. Till alldeles utmärkt gitarrspel lanseras egentillverkade Göken är hurtig , en ljuv kärlekssång vars harmonik känns besläktad med Alf Hambe. Rösten framhäver fint varje nyans också i det smått sentimentala alster Mikael Wiehe tonsatte i synt-drapering om en fågel bortom räddning. Källström som tillverkat en mängd trevliga visor på skivor med Fridens liljer skulle närmaste kvällarna återvända till Aftonstjärnan för show med K G Malm. Värdarna förklarar upplägget som nästan alla följer: egen och annans visa vald ur boken.

Arrangörens imponerande line-up innehåller en fixstjärna. Trubaduren med den halvsekellånga karriären i ryggen kan i dessa kretsar inte kallas något annat, efter fyra i princip utsålda releasekonserter (recenserade den första) i våras på samma scen. När jag ger mig till känna och lyckas få en liten pratstund med Dan Berglund efteråt, berättar han att fem av hans alster tagits med i den nya visboken varav tre hämtats från Vildmarken, Martin Bagges favorit ur sparsmakade katalogen.

Vid sin sida på gitarr och mandolin finns i vanlig ordning den oumbärlige Henrik Cederblom. Efter ett par takter i Såna som vi drabbas jag fast jag hört låten flera gånger, ryser av välbehag av auran från Berglund. Nedtonad magi följs upp med ytterligare tidlös hit och som bonus för en filminspelning (material till dokumentär), görs den tyvärr evigt aktuella De mördades fria republik. Det mest verkningsfulla statement som skrivits om förhållanden i Sverige på temat klass. Duons framträdande äger en nimbus av självklar auktoritet.

Stor succé iförd röd grann klänning gör Jenny Almsenius, vilket bekräftas av hur många som tackar henne enskilt efteråt. Hade mina aningar vartåt det kunde ta vägen efter att hyllat artistens Povel-tribut live och på skiva. Beundransvärd närvaro paras med dito vokal förmåga. Almsenius backas förtjänstfullt upp av lyhörde samarbetspartnern Johan Bengtsson på kontrabas och vikarierande gitarrist Henrik Cederblom. Vi får höra hennes intima bidrag till Visboken, en orgiastisk lovsång till ett kärleksrus, i form av jublande walking blues från debuten som hon generad ville skulle glömmas bort. Den åtföljs av sorglustig klassiker av Kristina Lugn, När jag var gift med Herman i arrangemang av Lisa Nilsson/ Mattias Torell. Jennys röstresurser i kombination med hennes utstrålning och Henriks stick renderar i rungande bifall. Faller definitivt för vad artisten och hennes medarbetare åstadkommer på scen.

David Anthin konstaterar att avsevärt fler texter av kvinnor kvinnor förekommer i den nya volymen, vilket avspeglas i galans line-up. Nordiska Visskolans legendariska rektor Hanne Juul medverkar liksom den nuvarande Maud Lindström. Då blir det exempelvis Telegram för fullmånen ( C. Vreeswijk), Lindströms Vacker vid vatten där Johan Bengtssons bassolo river ner applåder och Kent Anderssons svidande vidräkning med överheten i Balladen om brödupproret i en mer reciterande tappning, en stark sak jag hört vid flera tillfällen med Maria Hörnelius live. En för mig obekant röst Katarina A Karlsson, framför tillsammans med Martin Bagge på bohuslänskt ”tungomål” den naturdoftande visa av henne som tryckts i praktverket. Till vardags handleder hon studenter på kandidat- och masternivå och är första alt i RilkeEnsemblen. Juul återkommer med sin gitarr, framför i en lågmäld version hit av Thorstein Bergman som fick genklang med Lill Lindfors.

Fortsätter vi på det feminina temat kan förstås inte Jenny Willén förbigås. Alldeles för länge sedan som jag hörde denna underfundiga varelse. Ska det tillskrivas slumpen eller är hon föga aktiv numera? Kommenterar på ett obetalbart vis hur hon klädd i svart får ta hand om de sorgliga stråken, medan den röda Jenny blivit en publikfavorit genom sin oemotståndliga charm. Hur som helst sjunger Willén bland annat Nu skall nya röster höras (M. Wiehe) och sitt eget fängslande bidrag, en text hon skrivit till låt (Ellorio) signerad gitarristen Krister Jonsson. Utan att göra samma intryck som Almsenius ska sägas att hon sjunger riktigt bra.

Visestradören passar på att hylla flera personer, däribland Stefan Forsén. Exklusivt att få höra denne oldtimer sjunga Harry Martinsson till eget ackompanjemang. Pianisten och kompositören vars hälsa sviktat senaste tiden assisterar Katarina A Karlsson i ett orginal signerat henne. Och den samme framför en intrikat duett med Jenny Willén i en tonsättning av Forsén på en text av Barbro Lindgren. Någon gång ska vi dö/ Nu föds ett barn görs med sådan vibrerande glöd att den utnämns till en av aftonens allra finaste stunder. Nobelpristagarens dikt stöps ytterst kreativt om till en slags konstmusik av snillet Forsén, initiativtagare till Änglaspel som skivdebuterade för fyrtiotvå år sedan.

Hög tid att runda av genom att förmedla vad som hände i extranumret och lyfta fram det emotionella sug som då uppstod. Vi får veta av Martin Bagge att Laleh gått estetiskt program / musik på Hvitfeldtska gymnasiet, att hon sökte sig fram genom att mest ägna sig åt spela trummor i källaren. Kunde någon lärare förutspå vilken superstjärna hon skulle bli? Anförda av Bagge med signifikant Taube – darr på stämbanden ger oss kören och en helt oförberedd Cederblom en mäktig tolkning av En stund på jorden, vars upprinnelse man med fördel kan läsa om i en ny svensk visbok. Framförandet framkallar rysningar av välbehag. Kören låter underbart, sammanfattar med gracil precision firandet av svensk samtida viskonst, i samband med releasen av ett imponerande verk jag lovar att återkomma till.

8/12 2024

Nefertiti i Göteborg

Veckorna före jul kan det vara kärvt för arrangörer att locka folk sugna på nya band, inte minst en söndagskväll. Uppskattar att 20-30 personer tog sig till den anrika jazzklubben för att en grupp som bildades på Musikhögskolan (Artisten) i Göteborg. Blev lite rörd av en ung kvinna som råkade komma till entrén/ garderoben samtidigt när undertecknad meddelade att jag hade bjudits in av Brick Notes. Hon visste att det skulle bli konsert men hade ingen koll alls, var beredd att chansa. Hade inte för egen del vidtagit så mycket mer av förberedelser, endast läst mig till sättning och beskrivning av musiken. Var bara ett eller möjligen två namn jag direkt kunde identifiera. Denna sammankomst passade in i kalendern, även om jag parallellt i första set nervöst höll mig a jour med ställningen i målrika London-derbyt i PL. Jag satt bra längs väggen med en drink. Och efteråt kändes det motiverat att berömma den ljudansvarige för akustiken.

Brick Notes, vars repertoar utgörs av original skrivna av någon av deras medlemmar, består av Johan Nordin på piano och keyboard, på scenens andra flank huserar trumslagaren Manfred Josefsson, frontar på blås gör Kasper Wennberg på altsax & tvärflöjt jämte Samuel Knutsson på trumpet & flygelhorn, ryggraden som skymtar bakom dem heter Amanda Törngren och spelar kontrabas. Gruppen anser att de präglas av ett stark sound framtaget genom skickligt spel där tunga grooves möter vackra melodier. Kaxig definition man tillräckligt ofta kan påstå har viss täckning, vilket gör dem intressanta. Vi uppmanas att följa dem på instagram (roliga inlägg där musikerna bjuder på sig själva) plus facebook och får veta av deras kvinnliga basist att man lirade på samma scen redan för fem år sedan.

Brick Notes ep Önskebrunn finns på Spotify. Sedan den släpptes har fler låtar komponerats, varav somliga beräknas komma som singlar. Ser fram emot att de går in i studio med en extern producent vars rutinerade öron kan sortera bland deras spretande influenser, ge vägledning och i passager skarpare konturer. Att enbart förlita sig på original vars titlar presenteras på Nef av respektive upphovsperson framstår som ett alltför djärvt tilltag. Man hade tjänat på att tolka ett par standards eller covers, eftersom de är inne och nosar på groove, beatbaserade harmonier och enligt dem själva inte drar sig för att krydda med metal-tendenser.

Rytmiskt angenäm inledning varvas upp successivt, catchigt driv i temat noteras. Mest framträdande instrumentalister är Nordin vid flygeln jämte rytmläggare Josefsson ( Mumriq). Efter två skapliga låtar tänder det verkligen till i en lika kul som intrikat hyllning till Toys ”R” Us. En pling-plong-melodi med leksakspiano och pådrivande basgång medför ett förändrat sound. Låter vitalt och i mellanrum uppstär ett slags halv-spräck. Efter en lång konstpaus hamnar trummönster i framkant vilka övergår i uppbruten harmonik. Detta ”utbrott” följjs av enlyrisk hållen ballad döpt till Havsdjup komponerad av Samuel Knutsson. Sista låten före paus lanserar ånyo ny färdriktning. Begeistrad publik tar emot ett rakt, framvällande beat. Amanda Törngrens klara stämma tar ton i Strangers vars fräcka riff från blåset blir en extra dimension. Låten har ett anmärkningsvärt abrupt slut, vilket skapar en kul effekt.

Märker att jag nästan helt försummat att nämna duon på blås. I första set musiceras kontrollerat och kompetent utan att lämna bestående avtryck. Efter paus märks lyckligtvis att de blivit varma i kläderna och tar för sig i features med allt större självförtroende. i deras kickstart byter Wennberg ut altsaxen mot tvärflöjt. Man fläskar på med höjd bas, medryckande trum-beat och funkigt keyboard med en tillsats av elektronik. Imponeras av hur det fraseras på trumpet och rytmsektionens drivande häng. Antar att soundet ska spegla referensen de anger till metal. i min bok liknar deras fräna attack snarare Red Hot Chili Peppers även om sättningen skiljer sig åt.

På balladen Aurora får vi ånyo njuta av Törngrens sång i en melodi av deras klaviaturspelare som fått bandets kvinnliga medlem gråtfärdig. En infallsrik låt av deras träblåsare innehåller eleganta vändningar men saknar tyvärr titel. Kompositionen Fenomen har ett intro på flöjt. Vad beträffar solistiska insatser blev det konsertens clou, fick mig att associera till ikonen J:son Lindh och i viss mån Hörselmat när övriga i bandet förenades med solisten. Duktige pianisten Johan Nordin (har tydligen bildat egen kvintett vid sidan om) vågar sig på att sjunga ut på en framtida singel betitlad Carry On, vilket fungerar nöjaktigt. Slås av av temats stegrande marsch-tempo. Extra numret hänför genom sina flera lager. Lanseras som ett paradnummer för Brick Notes.

Ångrar inte att jag försakade fotbollstittande, istället tog mig till den klassiska jazzklubb som invigdes för drygt fyrtiosex år sedan genom två konserter med Thad Jones/ Mel Lewis Orchestra. Den dagen var jag med under deras andra konsert, vilket jag nyligen berättade för Dick Oattes. Ska bli intressant att iaktta hur denna Musikhögskolekonstellation utvecklas.