Musik

27/3 2025

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Playhouse)

Upptäckte att jag var en av de två recensenter vilka citerats i annonseringen. Således fanns en förkunskap om hur det skulle kunna låta, baserad på tre skivrecensioner och framför allt på ett extatiskt gig på Glen Miller Café under Sthlm Jazzfestiva,l varav jag hann uppleva dess två sista set. Den upplevelsen resulterade i några lyriska formuleringar som isländsk-svenska artisten använt sig av för att få fler bokningar. Enligt Stina Augustsdóttir hämtas under det sällsynta besöket i Göteborg, huvuddelen av repertoaren från nyaste albumet Yours Unfaithfully (5/5 i Kulturbloggen).

Samtidigt som Grammis-galan äger rum genomför scenpersonligheten och samma musiker jag knockades av på GMC en konsert, jag är förvissad om gjorde samtliga närvarande häpet exalterade. Låtar på engelska ackompanjeras, smyckas ut och omvandlas av vad som stundom agerar likt en oberäknelig power-trio. Syftar på trumslagare Morgan Ågren, gitarrist Andreas Hourdakis samt basfenomenet Henrik Linder. De två först nämnda har recensenten sett tidigare på samma scen. Andreas frontade härom året. Han spelar också i hardcore-bandet Hawk och setts i grupper ledda av Magnus Öström, Karolina Almgren och Karin Hammar. Mannen som i UR haft trumskola är ju ena halvan av Mats & Morgan som 40-års jubilerat. Av internationella samarbeten går det inte att komma runt att han lirat med far och son Zappa. Såg honom häromåret på Valand med Mattias Risbergs Mining XL. Linder vars teknik beundrats av basexperter i Youtube-kanaler associeras främst med Dirty Loops.

Dessa formidabla instrumentalister med lysande meriter inom åtskilliga genrer tycks ha en särskild sorts kemi. Stina låter dem i omgångar husera tämligen fritt. En enda gång antyds skämtsamt att ibland behöver man vara sträng, då leklynne medfört att devisen frihet under ansvar kanske tagit dem någon helt annanstans än beslutsfattaren avsett. Ska påpekas att Stinas favoritmusiker live, med något undantag, inte medverkar när hon spelar in plattor hemma på Island.

Ska beta av det mest väsentliga ur mina anteckningar och försöka undvika att bli långrandig. Men en händelserik konsert som gjorde mig lycklig kräver visst utrymme. Konstaterar att man inleder smått poppigt i snirklande tonspråk. Gitarristen kommer med sitt första kvicka inpass. Det något försynta soundet avlöses av en radikalt ökning av energipåslag. Stina och musikerna driver på varandra i Glitterblood. Rockig approach utkristalliseras med feature från Henrik. Fascineras av en makalös uppvisning i och utanför låten. Redan här lösgör sig männen, går samman som en bejublad power-trio.

Låtskrivaren har ett par medkompositörer på aktuella albumet medan texterna skrivits av henne själv. Undantaget är The Laughing Heart, ett filosofiskt poem av den oförliknelige Charles Bukowski (läst 3-4 av dennes verk och sett filmen Barfly) med musik av gitarristen Mikael Mani. Artisten äger en särskild sorts begåvning som består i att skapa stämningsfullt laddade sekvenser. Stötigt framväxande Chaotic med sin oemotståndliga hook tillhör konsertens definitiva klimax. En svängig dänga med explicit text kring en intrikat uppbyggd harmonik.

Första set avrundas magnifikt med standard plus ikonisk cover. Vi får nervig version av Afro Blue (M. Santamaria) med läckert pulserande latin-vibe, där fokus förflyttas successivt. Jag associerar auran hos sångerskan till Nina Simone. I dessa uppfriskande improvisationer bekräftas vilka exceptionellt töjbara ramar som råder i kvartetten. Här sker aftonens första trumsolo. Därefter växlas in på annat temperament, nämligen Kanadas gudinna Joni Mitchell. Hög tid att lyfta fram vilken förstklassig vokalist Stina Augustsdóttir är. Both Sides Now tolkas alldeles lysande till raffinerat ackompanjemang. Floran av nyanser triumferar och Andreas slinga tar mästerligt fram temat.

Efter att så framgångsrikt ha stuckit emellan med andras musik, återgår i andra set den trespråkiga artisten till egna alster. Inleder med Silver Cowboy som blev till i en dröm. Den komponerades tillsammans med en låtskrivare från Kanada (där Stina bott). Flertalet låtars uppkomst förklaras under konserten. Detta feministiska statement är minst sagt suggestivt, tar med sig mottagarna. Kryddas med fräckt bas-feature och lika attraktivt riffande från Andreas.. Bör rankas som ytterligare en hit, vars stegring i intervaller jag njuter av helhjärtat. Nivån bibehålls på Body från albumet Drown To Die A Little vars refräng ”I Wish A Would Have Treated You Better” etsar sig fast. Bakgrunden nämns. Hur jättesjuk sångerskan som dansat balett blev 2016. I inspirerat skickligt gitarrsolo tas fasta på textens starka känslor.

Sviten av sugande beats, delikata utflykter och övertygande sång förlängs. Hisnande kombinationen av stilar förför: neo-soul, fusion, arty pop, jazzig anstrykning, singer songwriter material, stänk av blues, funk, metal, världsmusik… Det excelleras i crescendon, kontraster och stundtals udda taktarter med en lyhördhet och ett virtuoseri som bländar.

En cover där infallen haglar anförs suveränt av Morgan på sitt trumset. Syftar på en extraordinär version av Police och deras genombrott Message In A Bottle (som jag hört med dem i Scandinavium). Sången gifter sig med halsbrytande snabbt komp i baktakt, framförs i en helt ny tappning. Här ges ”dispens” till att i sekvenser freaka ut. Underbart sanslöst! Snarlik otyglad inlevelse utmärker Deadheart. Man kan förledas att tro att vi snarare befinner oss på Sweden Rock än på konsert arrangerad av alert Jazzförening. Snacka om att vilja ruska om, använda hela registret, blanda upp mjukt suggestivt med det explosivt hårda och kompromisslösa i framvällande vågor. I extranumret visar den i Stockholm bosatta isländskan vilken otrolig kraft hon förfogar över med sin röst. I boppiga Billiés Bounce (C. Parker) vars tempo furioso kvartetten fullkomligt älskar att hänge sig åt charmar han oss genom att med fenomenal kontroll ägna sig åt scatsång/ rap. Morgan Ågren passar på att leverera en maffig egen avdelning på turbo-speed. Stort tack riktas till de på scen för denna anmärkningsvärda injektion av lysande livemusik!

25/3 2025

Maj 12:an I Kungsten Göteborg

I fjol var det hundra år sedan Alice Babs föddes. Jazzradions Berit Nygren producerade ett lärorikt program jag berömt henne för IRL. I en ”paketlösning” med två ytterligare 100-åringar, giganterna Arne Domnérus och Putte Wickman, arrangerade Claes Crona en minnesturné med idel välkända musiker och vokalister. De tre 100-åringar förenades 1949 i mytomspunna svenska Parisorkestern. Spelningen i Stenhammarsalens där Viktoria Tolstoy och Vivian Buczek turades om att sjunga Babs repertoar, recenserades av mig i Orkesterjournalen.

En härlig hyllning enbart vikt åt den fenomenala vokalisten ägde rum på Utopia, ingick i serien Jazz & Storytelling. Det var ett alldeles förträffligt samarbete mellan sångerska och ciceron och ypperlig pianotrio. Pernilla Warberg hade sammanställt programmet tillsammans med ackompanjatör Sven-Eric ”Svenna” Dahlberg. Också på Jazzfestivalen i Ystad förekom lyckad referens till hundraårsminnet. Margareta Bengtsson saluterade det himmelska samarbetet Alice & Duke i dennes Sacred Concerts. Såg tyvärr aldrig Alice Babs uppträda. Av hennes skivutgivning har jag Simple Isn´t Easy som innehåller kompositioner av John Lewis och Red Mitchell och Serenading Duke Ellington With Nils Lindberg Orchestra. När jag tänker på hennes otroligt höga kvalitet i en anmärkningsvärt bredd av genrer dyker en udda men ändå högst relevant jämförelse upp. Associerar nämligen till Linda Ronstadt!

Vilka finns då på scen denna gång i vad som sägs vara ”den musikaliska berättelsen om Alice Babs”, en föreställning i två set som hade premiär inför skapligt med folk på Maj 12:an? Jo samma sättning som Swe Danes plus rytmisk förstärkning i form av kontrabasist Johan Bengtsson. Frontar i rollen som berättare och Babs-uttolkare gör Brita Lindgren, pedagog och med i exempelvis fantastiska kollektivet Amanda. Hörde och recenserade med entusiasm Lunchteater-program hon ingick i med den äran härom året. Fiolspelaren Lars Reinhold Börjesson har jag inte koll på, märker efter research att han finns i konstellationer som Swing 22 och Mango Django. De som framför minst en duett kompletteras av två spelemän jag ofta haft förmånen att höra live och recensera, nämligen nämnde Johan Bengtsson på ståbas och mångsidige gitarristen Tobias Grim. Den först nämnde mestadels hemmahörande inom folkmusik, visa och swing, den ”grymme” Grim främst inom latin, blues, svängig jazz och kammarmusik.

För att ro i hamn den svåra utmaningen att ge ett representativt urval av en mångförgrenad karriär från ett geni, fordrar avsevärd skickligt vad beträffar hantverket, skapligt självförtroende och hängivenhet utöver det vanligt. Memoarer hade lästs, det har arrats och övats. Enligt Börjesson har man genomgående varit hänvisade till att planka, ett mödosamt sätt att lära sig hur musiken låter. Kvartetten klarar förstås skivan, går i land med uppgiften. Att jag som helhet inte grips i lika stor utsträckning, som av programmet ovan i regi av ”Svenna” Dahlberg och Pernilla Warberg, beror sannolikt på den virtuosa lättsamhet Swe Danes utstrålade.

Programhäften låg på varje stol i bänkraderna, överraskande bonus för entusiastisk, förhållandevis stor publik. I första informativa mellansnack får vi reda på att Alice Babs spelade in 800(!) melodier. Som förväntat inleds konserten i gladlynt up tempo och en del ordlöst drillande. Allra först i de båda avdelningar som skiljs åt av paus framförs musik skriven av Börjesson. Noterar hur välrepeterad den samspelta kvartetten är, märks inte att det är premiär.

Vad bör framhållas från första utsökta halvan? Tänker på vaggvisan i moll där Lindgren tar fram klarinetten. På det värdefulla kitt av upplysningar och anekdoter vilka vokalisten delger oss åhörare. På hennes utomordentliga sång och det delikata riffandet i Okända djur (O. Adolphson/ B. Wolgers). En definitiv höjdpunkt är ett legendariskt soundtrack, nämligen ädelschlagern Regntunga skyar. I Noaks ark (N. Lindberg) glänser instrumentalister med sina utbroderade partier. En annan fullträff visar sig vara från musikal 1939, syftar på I Didn´t Know What Time It Was. Slutligen förtjänar ordlösa ekvilibristiken i Barock Stomp (O. Lindberg) extra beröm.

Fortsätter fragmentarisk genomgång. Nedslagen efter paus uppmärksammar till att börja med höga nivån på Jazzfuga. Förtjusande ekvilibristik! Vi får fint prov på kompositören Alice Babs och samarbetet med maken . Vidare briljerar fingerfärdig gitarrist i premiärupplagan av Eurovision, vars svenska bidrag sjöngs av Alice Babs. Spralliga Povel Ramel-duetten Vi sjunger så bra tillsammans görs med finess av Brita och Lars Reinhold. Till den adderas ett skojfriskt outro med samtligas röster. Man sätter punkt genom stämningsfull ballad i form av ett bedårande smakprov från magiska samarbetet Duke Ellington & Alice Babs. Omistliga kvinnan i kvartetten gör rättvisa åt svårsjungna hymnen Freedom. Hennes magnifikt svävande stämma matchas av utsökt stick på fiol. Underhållande schlager-potpurri tillfogas också samt ett lika kul extranummer. Blir lite osäker, men har för mig att As You Are (N. Lindberg/ R. Mitchell) som Alice spelade in 2001, hade fått en festlig svensk text.

Detta var sannerligen en trevlig, lärorik och genommusikalisk föreställning om Alice Babs och hennes häpnadsväckande karriär. Tidigare i är köpte jag av förläggare Bo Ejeby Jan Bruérs gedigna genomgång Jazz i Sverige vars omslag pryds av just Alice Babs.

Tack till Michael Andersson för fina foton.

22/3 2025

Live Shack på Torrarica i Lerum (arrangör: Musik i Lerum)

1 april skulle Torsten Näslund fyllt 80 år. Efter att alternativa musikrörelsens framvällande våg ebbat ut hörde han med bland andra sin vapendragare Bengan Blomgren Muddy Waters på Kåren 1977. Då bildades Nynningens och Nationalteaterns Fritidsorkester, som sedermera övergick i Totta´s Bluesband. Bernt Andersson nämner transformeringen och berättar kortfattat om ett par skivinspelningar under 80-talet, under den krogkonsert som gör megasuccé i Lerum. Tack vare två nytillskott blev bandnamnet Canadian Club, vilka jag sett och skrivit hänförd om ett par gånger tidigare. Tottas Blues Band såg jag när det begav sig 1983 på Nef, en sommar i Lysekil och minns också frontmannen från Varmare än Korv på Heden då han samlat musiker från Stockholm och Göteborg runt sig, däribland tongivande musiker ur hans eminenta bluesband.

Spelningen är speciell då den utgör starten på en jubileumsturné. Tom Johansson som tagit på sig den närmast omöjliga uppgiften att axla Tottas fallna mantel, genom att noga studera hyllningsobjektet som dog i cancer 2005, har nu uppnått samma ålder. Originalsättningen som omgav sångaren i världsklass (dokumenteras på 10-cd boxen Mil efter mil som jag köpte på Nef av Nikke Ström under en minneskonsert troligen 2012) finns på scen. Syftar på smått legendariske Bengan Blomgren på gitarr, Bernt Andersson på keyboard, munspel och dragspel, Nikke Ström på elbas samt trumslagaren Gunnar Petersson. Både tillsammans och var för sig representerar de omistlig musikhistoria. Jag har haft förmånen att genomföra utförliga intervjuer i krogmiljö med samtliga, vilket resulterat i vänskap.

Två kompetenta bluesälskare från Ljungby som hade ett coverband tog kontakt med, om jag minns rätt, Nikke Ström. De undrade om profilerna var intresserade av att lira med dem live i tribut till Totta genom att återskapa och förnya TBB. Tom Johansson sjunger med god teknik och nerv, lyckas ofta påminna om den oförlikneliga stil Totta hade sådant obevekligt genomslag med. Hans kompis i hatt heter Thomas Einarsson, gitarrist som i Bernt Anderssons frånvaro också får lira munspel.

Innan jag kikar i anteckningarna för att påminna mig om låtlista, features och dylikt ska understrykas hur oerhört tajt det lät. En absolut utsåld krog (varmrätt serverades för de som önskade före konserten) hade ynnesten att bevista en braksuccé, för att använda arrangörens omdöme. Ryggraden, varvid avses rytmsektionen inklusive kompgitarrist, var outstanding. Över deras på samma gång solida och spänstiga bottenplattor tycktes det vara en baggis för melodimakare att brodera ut suveräna insatser.

Och vad beträffar materialet har flera tolkningar en sådan aura, att vissa original hamnat i skuggan. Patrik Sjöberg har ju i radioprogrammet Sommar berättat om hur han blev vittne till det remarkabla intryck TBB gjorde i USA, bluesens hemland. Och jag är en smula avis på Bengan-beundraren Tore S Börjesson ( före detta journalist på AB och biografi-författare omtalad för intervjuer med otaliga världskändisar inom nöje/ musik och sport), för att han närvarade på en av spelningarna de genomförde med Ron Wood 1988.

Meddelas att man plockat godbitar inspelade 1980-1985. Kan skjuta in att numera äger jag tre av deras plattor. Stompig shuffle med Bernt på munspel inleder. Föga förvånande är det en av de där låtarna man förknippar med Totta, nämligen Ain´t Your Business (J. Moore a.k.a Slim Harpo). Den avlöses av en taktfast sak där Gunnar och Bernt lägger grunden. Här levereras aftonens första inspel från Bengan Blomgren. Stolt framskridande stil fördjupas med ackuratess i Bad Bad Whiskey från 1950 ( M. Davis), återigen en cover vars Totta-signatur är omisskännlig. Avlöses av en höjdare placerad söderut. Osäker på titel, kan ha varit Going Back To The Country (W. Bonner). Mitt rapsodiska refererat innehåller här allitterationen ”Gunnar är grym” jämte en notering om att Bengan ger sig till känna. Lägger sig i en sekvens i framkant med underbart slidespel, inhöstar välförtjänta applåder vilka annars är reserverade för jazzsolister, något han själv påpekar efteråt. Jubel av samma kaliber bryter ut en handfull gånger efter hans bedrifter.

Ytterligare en hit från plattan Saturday Night Boogie Woogie följer. Den suggestiva rökaren Bring It On Home ( W. Dixon) dundrar fram, blir till en supersvängig shuffle. Vilket groove! Associerar riffandet till Hendrix och lämpligt nog, får vi ett av konsertens mest betagande solon signerat gitarristen från Fjällgatan. Inslaget röner stor uppskattning. Första set avslutas intensivt efter cirka 50 minuter med titelspåret från ovan nämnda skiva och därpå Person To Person (E. James). Finner i anteckningarna utropstecken efter Nikkes namn och en uppgift om att Bernt är ”on fire”. I Saturday Night Boogie Woogie Man trakteras dragspel på ett sätt som för tankarna till zydeco från Louisiana. Bernt jämte Gunnar med vispar firar triumfer i högt tempo. Det är ett härligt tryck och ljudet är superbt.

Andra set börjar med första spåret på första skivan, We Play The Blues For You skriven av Albert King. Vet detta med bestämdhet eftersom upplysningen kommer från gruppens talesperson Bernt Andersson, som informerar oss om det hårt turnerande bluesbandets tillblivelse. Lägger märke till magnifikt gung, solo av Thomas Einarsson och fräckt outro. Man följer upp med That´s The Truth (J. Hutto), ösigt alster som sammanfattas av Bernt genom uttalandet ”så nära Stones vi kommer”. Snacka om stadigt komp. Måste betonas att snillet på keyboard briljerar.

Med tanke på sextettens orubbliga auktoritet går det knappt att föreställa sig att vi var med om turnéns premiärspelning. I sekvensen före outrot aderar strängbändaren ett glimrande tillägg medan Nikke Ström uppnått ett självgående tillstånd. Hävdar i brist på lämplig definition att han kommit in i tredje andningen. Och rytmläggare Gunnar är helt fenomenal, formtoppad. Too Late (en singel b-sida) tar vid, tillhör också samlingen av ikoniska covers, ojämförligt präglade i specifikt stuk.. Njuter av ett snärtigt fyrverkeri av trotsiga tongångar feat. enastående musicerande på munspel.

På upploppet bibehålls lusten att gå på attack. I Blues With A Feeling är det världens drag när Bernt tar på sig sitt dragspel. New Orleans – bag konstateras! I en långsam, sugande blues förunnas tacksam publik toner från min vän på gitarr, så känsligt frambringade som bara han kan i vårt avlånga land. Avlöses av en upphetsande avvikelse med Thomas Einarsson i centrum. Mannen som på en konsert lirat med Chuck Berry (sett honom på Skeppsholmen) gör galant hyllning till Polarpristagaren i en sprudlande boogie.

Begärt extranummer visar sig bli It Hurts Me Too (E. James), för en gångs skull en extra långsam melodi likt en slingrande klagan. Tveklöst ånyo en doft av Totta, vilket medför att jag tänker på hur mycket han ändå fick uträttat musikaliskt och tänker på varsamma dokumentären som skildrade sista tiden, inklusive resan till USA (funnits på SVT Play), jämte förnämliga Dylan-inspelningarna tillsammans med Mikael Wiehe. Att associationen uppstår ska förstås Tom Johansson kreddas för, framlockad av hans förmåga. De sex männen blev varse hur mycket värme och kärlek som sändes ut från begeistrad publik, varav förmodligen en klar majoritet bär på ljuva minnen från Totta´s Bluesband, kanske från somrar i Strömstad eller Lysekil.

20/3 2025

Maj 12:an i Kungsten i Göteborg

Stället ska ha funnits sedan hösten före pandemin. Det ligger off Majorna ett par hundra meter från en spårvagnshållplats, är inte helt lätt att hitta. Detta spartanskt inredda aktivitets och kulturcenter i två plan består av tre rum, varav konsertlokalen har en kapacitet på 150 personer. Har länge varit nyfiken på deras evenemang. Besökte dem första gången förra månaden. Hade då tid och lust att lyssna på en utsökt tribut till Burt Bacharach, ett program profilerna Martin Schaub, Patrick Rydman och Anci Hjulström satte ihop redan för 30 år sedan när de träffades på Musikhögskolan. Ska Inflikas att vad beträffar scener i Göteborg med omnejd, är jag övertygad om att det inte existerar ett motsvarande utbud någonstans i Norden. Inte minst jazzälskares behov är osannolikt väl tillgodosedda, till den grad att krockar är legio. Just denna högst subjektiva spaning och bristen på recensioner från dessa gig, ventilerades i samtal med Mia Samuelsson (musiker och tidigare bokare på Göteborgs Kulturkalas).

De som ansvarar för verksamheten på Maj 12:an är engagerade i Kören, husets egen kör som framträder efter paus, denna kväll när man lockar med ny musik från Harriet Ohlsson. Martin Hamrén heter körens entusiastiske ledare, tillika driftansvarig på Maj 12:an, vars karismatiska dirigering smittar av sig på publiken. Att torsdagskonserten sammanfaller med vårdagjämning poängteras inför fullsatt auditorium som klämt in sig i stolsraderna.. Efter att ha bevistat evenemang här återvänder eller stärks (beroende på var man befinner sig) livsandarna. Vardagens bekymmer hålls på avstånd. Stämningen kan påminna om en slags naturlig extas, ett glädjerus inte olikt en gospel-sammankomst..

Harriet Ohlsson, artisten som stod i centrum, hade bjudit in undertecknad. Har hört henne musicera i teateruppsättningar och berömde sången och uttrycket i en tribut till Aretha Franklin på Musikens Hus i höstas, vilket förmodligen artisten noterat. Vokalt och genremässigt har hon ett imponerande brett register. Innovativa 46-åringen har gett sig på åtskilliga genrer. Mest omtalad är sannolikt uppfinnandet av en ny, den minst sagt udda hybrid döpt till lounge-metal hon var med om att skapa med Hellsongs.

Hennes band består av Klas-Fredrik Torson på beats, Gustav Svedung på keyboard och kör samt den flitige Henrik Cederblom på akustisk men uppkopplad gitarr. När man stöter på den sist nämnde, vilket gjorts relativt ofta, är det i princip en garantistämpel. Ny musik med svenska texter lanseras av kvinnan på scen. Att påstå att ”beatmaster” dominerade ljudbilden är ingen överdrift. Ohlsson erkände att också hon gillade gillade apparatur, att trycka på knappar. Torson var verkligen en fena på att anföra i rytmiskt spännande groove i en minimalistisk anda. Merparten övriga instrument smälte in i konceptet. I ett par låtar hade upphovsmakaren valt att låta honom vara overksam, vilket alstrade en effektfull kontrast. Ska poängteras att aftonens affischnamn inte bara sjöng, samplade och skötte tekniska hjälpmedel hon hade vid sitt bord. Spelade också emellanåt på en stor blockflöjt och sopransax.

Deras publikfriande framträdande roar, berör och får pulsen att slå snabbare genom stampa takten-melodier.. Och i mellansnack och texter, lika fyndiga som rörande, bjuds vi på Ohlssons lakoniska, fast ändå bejakande filosofi. Livsvisdomen för henne handlar om att acceptera, rent av ge upp och framför allt om att väga släppa taget. Existentiella texterna är antingen djupt originella eller allmängiltiga.

Det sjungs med oemotståndlig emfas. Sprudlande huvudperson i hatt övertygar genom konturer av passionerad kreativitet och sin klara, uttrycksfulla stämma. Att framföra så här personligt finurliga tankar till ett slags minimalistiskt elektro-beat och över det finurligt garnera, visade sig vara en bejublad framgångsformel. Positiv energi flödade!

Texternas budskap förklarades genomgående. Fäster mig vid singeln Sån du e , en fantastiskt tänkvärd text om en äldre person vars trofasta vänskap betydde mycket för den bekymrade unga vuxna Harriet och en medryckande, explicit låt vars refräng löd ”Jag vill bara ligga med dig”. Vikten av självständighet betonades, liksom en tro på att vi delar gemensamma bördor bortanför ensamhet. En av alla de covers hon gjort om är Thåströms Stå aldrig still från 1989 ,som vi fick i en ytterst avskalad och extremt dämpad version. I ett par låtar klev som antytts gitarrist Cederblom fram som ensam ackompanjatör. Effektfullt när soundet överlag är dansant med drivande bas som kan påminna om trance i medium tempo.

Efter paus framträder Maj 12:an kör bestående av cirka trettio personer, varav några turades om att vara solister/ försångare. I enstaka tolkningar ackompanjerades de av exempelvis Eva Kruse eller Henrik Cederblom. I övrigt sjöngs till instrumentala bakgrunder. Repertoaren hämtas mestadels från hits i rockhistorien. Svartklädda kören strålar av eufori, ägnar sig emellanåt åt snyggt synkad koreografi fast de står tätt sammanpressade på scen. Uppskattade definitivt arrangemangen, energin och rösterna (även om jag inte blev fullt lika rörd som jag hade föreställt mig). De går ut med ett trumfkort i form av Iron Maiden-hit, vars karaktäristiska ylande avlägsnats och istället gjorts till Hellsongs-idiom. Fräscht och kul!

Försökte hänga med och anteckna vad jag kände igen. Vi förunnas jublande körtolkningar av exempelvis Space Oddity (D. Bowie) vars övergångar och tonartshöjning torde vara exemplariskt för en så här elastisk kör, poppigt klämmiga och kluriga Brown Eyed Girl (V. Morrison) och Love The One You´re With ( S. Stills). För sist nämnda snärtiga dänga av Stephen Stills utdelas extra stjärna för lyckat arr. Fraserna på slutet satt perfekt. I annan lyckad sekvens utkristalliseras ett tonfall som påminner om Björk. Kan hålla med glädjespridande körledare att Härlig är jorden är psalmbokens vackraste psalm. Minns jag rätt hade refräng från What A Wonderful World inkluderats. Men även om jag saknar tro, tillhör jag dem som inte är vidare förtjust i att psalmer hottas upp. Tyckte sålunda att trummaskinskompet var malplacerat.

Avslutningen var minnesvärd. Den gick i reggae-takt. Man utgick från Three Little Birds av den främste av dem alla, det vill säga Bob Marley förstås. Med tanke på hur refrängen lyder hade man i den lagt in en strof från vad som blev Bobby Mc Ferrins signaturmelodi. Och i extranumret återvände Harriet & Henrik till scen för att framföra Hand i hand tillsammans med den kör som gjorde publiken hänryckt. Håll koll på utbudet hos denna avsides belägna arrangör. Här verkar det ofta hända grejer på scen vilka ger en välbehövlig injektion av livsglädje.