Stína Ágústsdóttir
Yours Unfaithfully
5
Inspelad på Island september 2023
Prophone (Naxos)
Releasedatum: 25/10 2024
Finner det ofta oerhört svårt att sätta ord på starka upplevelser, exempelvis på känslor alstrade i kroppen när man blir helt euforisk av musik. Det känns mer naturligt att använda en engelsk term, för att beskriva hur jag påverkades i natt av att två gånger på raken, lyssna igenom den i Sverige boende isländska sångerskan och låtskrivaren Stina Augustsdottirs nya album, en imposant kvinna som mest verkar inom den skandinaviska jazzscenen. Blev helt enkelt ”carried away” i natt. Då hör det till saken att jag inte alls var oförberedd. Recenserat hennes två föregående skivor plus en oförglömlig konsert på Glen Miller Café härom året. Karismatiska rösten och musikerna hon intimt samarbetar med genererar en magisk enhet. Trots att jag var medveten om deras kapacitet häpnar jag alltså över resultatet. Som i fallet med Josefine Lindstrand ska inte fästas avseende vid etiketten jazz, även om Stina med ackuratess kan sjunga standards. Yours Unfaithfully består istället av smarta beats, personliga texter på engelska, art- rockigt otyglad approach, rytmer och slingor influerade av nymodig r & b, lyriska ambient-stråk och stundtals experimenteras djärvt.
Skivan spelades in på enligt uppgift obeskrivligt naturskön plats, närmare bestämt i Sigur Rós förstklassigt utrustade studio på Island. Musiken präglas dock främst av av ett urbant sound med fräcka finesser. Den har skrivits av artisten i samarbete med prisade producenten och gitarristen Mikael Máni Ásmundson (har recenserats här), Maïa Davies från Kanada samt Yrsa Schau (förekommit olika uppgifter på nätet).
Texterna står Stina själv för med undantag för The Laughing Heart vars upphovsman är ingen mindre är den oborstade författaren Charles Bukowski. I texterna kanaliseras livsgnista och ångest, erotiskt begär och feministisk kamp. Feministiska motivet framhävs av henne själv. Vad som ursprungligen kan förmodas vara osorterade känslor och behov ges på skivan en fast och begriplig form, kompletterat med poetiskt lager. Ska i vanlig tillstå at jag inte specialstuderar texter eller lägger dem på minnet. Märks dock att tankarna som blivit till vers och refräng kommer inifrån, fast de varken uttalas på hennes modersmål eller svenska (eftersom jag samtalat med henne vet jag att hon talar flytande svenska). Vokala urladdningen i låtar som Deadheart är otrolig. Formuleringar framsjungna på ett fullkomligt fantastiskt sätt från en lätt beslöjad alt. Och det bästa av allt: I motsats till en del fritt svävande jazziga svenskor jag recenserat, slår intensiteten aldrig över till musikal-manér (tänk Whitney Houston).
Männen som realiserar Stinas visioner är förutom ovan nämnd gitarrist, pianist och synt-legendaren (definition tagen från pressrelease) Magnús Jóhann Ragnarsson, svenske erkände elbasisten Henrik Linder (Dirty Loops) samt den efterfrågade trumslagaren Magnús Trygvason Eliassen. Som alltid hos Islands-svenskan är en stor del av behållningen hur hennes ”personal” interagerar. Deras lysande bedrifter förtjänar sannerligen att framhållas! Elektroniskt skrudade, obundna soundet torde vara komplicerat att återge live. Fast liveversionen (eventuellt med sampling) skulle också göra succé på festivaler och klubbgig och borde sändas i teve. Kan inte på rak arm komma på någon annan artist i Norden som draperar sina verser med lika eggande ackompanjemang och stick. Antingen upphetsande eller stämningsfull rytmsektion backar på ett underbart sätt upp solister, oftast Mikael Manis märgfulla och expansiva tillägg.
Vid min första ”session” med Sony-hörlurar blev jag så exalterad att jag överväldigad tog in musiken, förmådde inte anteckna. Recensionen baseras på nästa ”rond” plus tankar i senare skede. Blir så tydligt att Stina Agustsdottir drivs av sin passion, sin beslutsamma estetik. Kvinnan som tar oss i besittning må privat brottas med självförtroendet, fast i musiken gäller motsatsen. Uttalar sig om att hon inte ber om ursäkt. Vad beträffar förebilder meddelar skivbolaget att förutom ospecificerade jazzvokalister finns Joni Mitchell och Nancy Sinatra, Nico och Kate Bush; intressanta namn vilka ändå inte riktigt ringar in artistens storhet. Nyansrika albumet växlar obehindrat från kaxig, fet r & b och läcker popjazz till alster av experimenterande natur. Till och med extrema, lätt utflippade låtar funkar. Varje låt framstår som en pockande berättelse i sig, kan betraktas som ett separat konstverk.
I den icke-nordiska ljudbilden införlivas stilelement på ett naturligt och ändå innovativt vis. Det är hög tid att mina inflytelserika kollegor i media lyfter fram detta unika konstnärskap. Hon och de fabulösa musikerna är hisnande bra på beats och en kombination av kluriga och medryckande melodier. Black Tear exempelvis är ju en självklar hit! Man undrar över arren, hur mycket luft det funnits i dem. Uppstod en del av det magnifika hantverket genom att jammas fram? Hur som helst resulterade samtligas hundraprocentiga närvaro i en förförisk slutprodukt av magisk magnitud.