Anna von Hausswolff har släppt andra låten, The Truth, The Glow, The Fall, från kommande albumet Dead Magic, som släpps den 2 mars.
Musik
Titta: David Urwitz – Om nya skivan och turnén
David Urwitz är på väg ut på turné och släpper snart ett nytt album. Han berättar i ett pressmail:
Bara jag. Och så låtarna. Några nya och några gamla. Den här gången ska jag ut på turné helt själv.
Flera spår från den nya skivan kommer jag förstås att spela. En skiva som kom till efter att jag av en händelse fick ett piano av Pär och hans bror. Ett brunt, tyskt piano från 60-talet med namnet Schimmel. Pianot hade under alla år stått i brödernas föräldrahem för att nu hamna hemma hos mig. Bröderna sa att dom ville att någon som spelade mycket skulle få det. Och då var ju jag högst lämplig. Jag var så glad för pianot att det gjorde mig själv förvånad. Flera gånger under första natten gick jag upp och bara tittade på det.
På det där pianot skrev jag sedan en massa låtar. Så många så att det räckte till en hel skiva. När vi väl skulle spela in albumet så ville jag skala bort allt som brukar vara självklart vid en inspelning. Alla hookar och extra-refränger. Även vissa trum-, gitarr- och körpålägg som per automatik brukar få komma med kändes plötsligt onödiga. Det var som om jag ville få bort allt som jag tyckte stal uppmärksamheten från det relevanta.
Vi spelade in skivan under två år i tre olika studios i Göteborg. Det fanns ingen deadline och inspelningarna fick göras om och göras om igen så länge vi tyckte det blev bättre. Ingenting behövde stressas fram. Kanske på gott och ont, men det var så jag ville ha det. Allt piano spelades in hemma hos mig. På samma piano som jag fått av bröderna och skrivit låtarna på. I bland hörs 60-bussen i bakgrunden och nästan jämt ena pedalens biljud.
Och nu ska jag ut på turné igen. På grund av skivans karaktär har jag valt att göra det helt själv den här gången. Bara jag. Ett piano och en gitarr. Och så låtarna.
Konsertrecension: Diskopunk – ren lycka i discotakt
Artist: Diskopunk
Scen: Dynamo Norrköping / Where’s the musik 2018
Betyg: 5
Diskopunk, tillhör dom där banden du bara måste uppleva live. Spelar ingen roll att du aldrig sett dom förut. Du står snart och dansar. Det är punkens lite skitighet, i ett discotempo, med trallvänliga texter. Det är paljetter och glitter, det är dans, och det är artistnamn från hästar. Det är glädje, en käftsmäll, och det är kärlek, massor av kärlek. Lite mer kärlek till att röra på sig, det är sångaren Antonio America, som sjunger, I love you, och publiken svarar med samma fras.
En i publiken får låna mikrofonen, och kärleksbombar hela bandet. Han är inte ensam om att känna detta. Allt det roliga måste tydligen ha ett slut, och prick klockan 01.00 får Diskopunk inte spela något mer. Jag vill ha mer, mycket mer, av Diskopunk, men det får bli en annan gång.
Recension: Jade Bird, en röst att hålla koll på
Artist: Jade Bird
Scen: Hedvigs kyrka Norrköping/Where’s the musik 2018
Betyg: 4
Jade Bird, 20 årig tjej boende i London sen hon var 16. Ensam med en gitarr, stående i den vackra Hedvigs kyrka i Norrköping. En röst som fyller varenda vrå i kyrkan. Hon är på strålande humör och det riktigt syns, det strålar om henne. Det sprudlande gigget är bara 30 minuter långt, men vilka minuter. Det är skört, det är starkt och det är gåshudsframkallade. Jade Bird har öppnat för First Aid Kit, men kommer nog att ganska snart ha fixat en annan ordning på spelordningen om hennes karriär håller samma fart som den har just nu.
Ska jag klaga på något, så är det att jag blir sugen att höra hennes låtar i lite mer påklädda versioner, med större komp är bara gitarr och handklapp. Det är ändå en önskan, inget som förstör våra 30 minuter. Har lagt Jade Bird på listan av artister jag nu vill hålla koll på. Kommer garanterat att följa hennes karriär, och det är väl det som är tanken med Where¨s the music.
Text: Lea Johansson Maliniemi
Foto: Thomas Johansson
Last Train, överraskande bra rock på Where’s the music i Norrköping
Artist: Last train
Scen: Saliga munken Norrköping/Where’s the musik 2018
Betyg: 4
Last train, fyra killar från Frankrike, som kindpussas med varandra före och efter spelningen. Kindpussningen är pepp, ovh tecken på hur goda vänner dom är i bandet. Här går inte energin till att bråka inom bandet, utan vi som åskådare får den. De står på den lilla scenen på Saliga munken i Norrköping, en av de tio scener som finns för Where´s the music, en festival för de (mestadels) okända banden. En festival för oss som älskar att upptäcka ny musik.
Last train är helt enkelt underbara, de är Jean-Noël Scherrer (sångare och gitarrist), Julien Peultier (gitarrist), Timothy Gerard (basist) och Antoine Baschung (trummor) . De är fyra energikickar på scen, och jag blir helt lycklig. Det går helt enkelt inte att värja sig mot detta tåg, jag blir överkörd, och min enda önskan är att bli överkörd igen. Detta är ett band jag definitivt kommer att hålla koll på. Kul att om några år säga, jag såg dom i Norrköping, på en liten scen, och redan då var dom helt underbara. Dom är i Norrköping med hjälp av stöd från från franska ”le bureau export”, och visst, Last train kan mycket väl bli en fransk exportsuccé.
