David Urwitz är på väg ut på turné och släpper snart ett nytt album. Han berättar i ett pressmail:
Bara jag. Och så låtarna. Några nya och några gamla. Den här gången ska jag ut på turné helt själv.
Flera spår från den nya skivan kommer jag förstås att spela. En skiva som kom till efter att jag av en händelse fick ett piano av Pär och hans bror. Ett brunt, tyskt piano från 60-talet med namnet Schimmel. Pianot hade under alla år stått i brödernas föräldrahem för att nu hamna hemma hos mig. Bröderna sa att dom ville att någon som spelade mycket skulle få det. Och då var ju jag högst lämplig. Jag var så glad för pianot att det gjorde mig själv förvånad. Flera gånger under första natten gick jag upp och bara tittade på det.
På det där pianot skrev jag sedan en massa låtar. Så många så att det räckte till en hel skiva. När vi väl skulle spela in albumet så ville jag skala bort allt som brukar vara självklart vid en inspelning. Alla hookar och extra-refränger. Även vissa trum-, gitarr- och körpålägg som per automatik brukar få komma med kändes plötsligt onödiga. Det var som om jag ville få bort allt som jag tyckte stal uppmärksamheten från det relevanta.
Vi spelade in skivan under två år i tre olika studios i Göteborg. Det fanns ingen deadline och inspelningarna fick göras om och göras om igen så länge vi tyckte det blev bättre. Ingenting behövde stressas fram. Kanske på gott och ont, men det var så jag ville ha det. Allt piano spelades in hemma hos mig. På samma piano som jag fått av bröderna och skrivit låtarna på. I bland hörs 60-bussen i bakgrunden och nästan jämt ena pedalens biljud.
Och nu ska jag ut på turné igen. På grund av skivans karaktär har jag valt att göra det helt själv den här gången. Bara jag. Ett piano och en gitarr. Och så låtarna.