Musik

CLANDESTINO

7-10/6 2018

Göteborg / Gerlesborg

Sudan Archives – foto från arrangörens facebooksida

Jag gillar festivaler. Kan då tyckas konstigt att jag  inte tidigare har besökt Clandestino, som i år arrangerades för sextonde gången. Har kanske berott på att den varit inriktad på att överraska, ge oss det annorlunda, vad vi inte känner till. Man får så att säga köpa grisen i säcken och som lockbete tillkommer några affischnamn. Denna gång fick jag möjlighet att bli ackrediterad, vilket gjorde att jag koncentrerade mig till Pustervik under två kvällar/ nätter. Har ju inga tidigare upplagor att jämföra med. Men biljettförsäljningen hade ett par problem att tampas med. Seun Kuti ställde med kort varsel in sin Europaturné. Det tropiska vädret avhöll spontanpublik att ta sig inomhus. I Pusterviks trånga övervåning var det klibbigt, på gränsen till bastuvärme. Festivalen har sitt namn efter ett uttryck som ska uttydas ungefär underjordiskt, gömt eller i skymundan. Konstnärlige ledaren Alexander Motturi grundade Clandestino då han var knuten till tidskriften Glänta och bevakade ett  utvisningsärende till Ghana. Som assisterande curatorer 2018 har också musikerna Josè Gonzalez, Mariam Wallentin och Andreas Werlin fungerat. Programmet har en ideologisk botten, innehåller inte bara liveakter utan samtal och dj-set. Artisterna är ofta aktivister eller ambassadörer på olika sätt. Efter min tid spenderad vid Järntorget i Göteborg, blir jag nyfiken på hur det går till när artister bokas. Hur gör arrangörer sina ofta esoteriska globala val?

FREDAG 8 juni Efter en arbetsvecka med fyra nätter på schemat sover jag ut. Vad jag först ser är extranumret av Stella Chiweshie från Zambia i Folkteaterns foajé. Hon spelar det slags tumpiano som kallas mbira, ett heligt instrument tidigare otillåtet för kvinnor att traktera. I sin musik inkorporerar hon funkig bas, västerländskt trumset och marimba.  Trots att bastoner mixades för högt var det mycket trivsamma minuter med allsång och fågelkvitter. Chiweshe som kämpar för kvinnors rättigheter, var också anlitad för workshop och ett samtal. När jag hämtade ut min pressbricka på Pustervik pågick öronbedövande soundcheck. Det kom från ZOO, vilka utgörs av en grupp stenhårda snubbar från Indonesien. Försökte en stund ta till mig deras konsert, en kompromisslös gotisk metal/punk med dubbla slagverkare och skrikande attack i sångmikrofonen. Snacka om apokalyptisk stämning, rå och skoningslös, effektivt uppbyggd.

Daniel Lemma och hans reggaebetonade band Hot This Year hade det tvivelaktiga nöjet att ersätta Sean Kuti. Egentligen en omöjlig uppgift, eftersom publiken ofta haft möjlighet att njuta av dem live. Lokalen var halvfull.  Första impulsen: Attans vilket bedrövligt ljud det ofta är på Pustervik. Bastoner som dränker och därmed skapar obalans är alltid ett otyg. Med öronproppar och viss justering kunde förbättring noteras. Tycker om deras gungande soulreggae med inslag av dancehall och dub. På repertoaren starka låtar som Voices Below jämte Two Trains, Craving och nyskrivna Last Dance. Vi matas med behagliga takter stöpta i ett givet format. Önskar att de hade släppt tyglarna, visat upp ett friare förhållningssätt.  Av de skickliga samspelta musikerna märktes som väntat mest Partillo och Lance-a-Lot, på trummor respektive bas. De duktiga blåsarna hade för lite att göra. En melodi var en hyllning till Toots and The Maytals. I övrigt under den knappa timmen de hade till förfogande, hördes influenser från Curtis och Stevie, men framför allt Black Uhuru, Gregory Isaacs samt i extranumret UB 40.

Ammar 808 är den tunisiske producenten och mixaren Solyann Ben Youssefs alter ego. Han samplar instrumentet oud med cymbaler, handklapp och tung bas. På scen kamperar han med  flöjtist, keyboardist och sångare från Tunisien, Marocko och Algeriet. Ivrigt påhejade av vokalisterna blir ytan framför scen till ett dansgolv, när för oss ovana rytmer får det att spritta i kroppen.  Traditionell musik möter elektronisk, med pulserande bastrummor i framkant.. Sången liknar rai. Kul med skira flöjttoner på toppen av feta beats i varierande bpm. Kvartetten vill uppnå extas med sin ”arab-disco”, vilket de några gånger lyckas med. Joey Le Soldat är en rappare från Burkina Faso vars skivdebut skedde för fem år sedan. Hans militanta hip-hop ackompanjerades, på Pusterviks svettiga övervåning, av en energisk trumslagare från Frankrike. Kanske inte min bag i längden, men platsar definitivt i programmet. Avslutande anhalt blir  början på ett dj-set med Mobile Girl från Tyskland.

LÖRDAG 9 juni Utmattad efter gårdagens hetta och ljudbombardemang,  cyklar jag till Järntorget senare än jag tänkt mig. Orkar inte bevista spelningar i Masthuggskyrkan eller på Oceanen. Hinner i lagom tid för Grammyvinnande Oumou Sangare från Mali. Slipper besväras  av undermåligt ljud i stora salen (fast en högtalare knastrade betänkligt ett tag), blir istället lycklig av ett synnerligen tajt band som syresätter  föredömligt.  Befriande med en grupp  utövare från Frankrike och flera afrikanska länder, som skapar  sound som vibrerar  genom sin öppna attityd. Musiken hamnar tveklöst på en högre nivå, än övriga begivenheter jag är med om under helgen. Enda antydan till minustecken  den alltför dominanta gitarristen. Uppfattade jag rätt var det en fransyska som stod för nyanserat lir på basgitarr. Apropå sättning förekom en koraspelare i färggrann dräkt, vars duell med trumslagaren rev ner applåder. Färggranna var också stjärnan och hennes dansanta körsångare, vars gälla stolta röster  förgyllde en tillställning, förpackad i ömsom puttrande gung, ömsom kokande hårdrockös. En härlig urladdning som motsvarade förväntningarna! Sangare som sajnades 1990 av Ali Farka Touré, samarbetar på nya hyllade albumet med legendariske Tony Allen.

Efter upptakten av Sudan Archives soloframträdande var jag beredd att avge väldigt positivt omdöme. Misstog hennes violin i början – när hon spelade pizzicato med instrumentet i annorlunda position –  för mandolin eller liknande stränginstrument.  Tyvärr bytte konserten skepnad efter sin magnifika, fascinerande inledning, blev efterhand fragmentarisk (omdöme från jazzmusiker i publiken). Goda idéer förvaltades inte tillräckligt. Konsertens densitet tunnades ut, även om hon ruvar på en otrolig potential. Sudan Archives borde varit sparsammare med drum & bass-loopar.  Artisten med iögonfallande frisyr är självlärd, bor i USA och uppmärksammades mycket för sin skivdebut ifjol. Hon skriver, spelar och producerar sin musik själv, vars influenser är nordafrikanska spelmän, r&b och experimentell electronica. Hennes hybrid av trance har kallats ”fiddle-funk”. Den 23-åriga violinisten och vokalisten blev, åtminstone delvis festivalens fynd för undertecknad.

Avrundade genom att i omgångar lyssna på Altin Gün vars sex medlemmar från Holland bestämt sig för att fokusera på turkisk rock. Två i det färska, hajpade bandet har sina rötter i Turkiet. Måste ånyo klaga på volymen. Felinställt ljud gjorde att det i omgångar dunkade i huvudet. I arrangörens utförliga presentation nämns referenser som anatolisk folkmusik och västerländska psykedeliska tongångar. Observerade kvinnlig sång, dubbla slagverk och ett stränginstrument som möjligen var bouzouki. Ganska brötigt emellanåt trots originella rytmer. Sammanfattningsvis ett kompetent och samtrimmat ungt band, vars material blev tråkigt att lyssna på i längden.  Tar trapporna upp till matsalen en sista gång. Konstaterar att Still a.k.a Simone Trabucchi, mångsysslande konstnär från Italien med gäst, inte hade som krävdes för att få mig att stanna kvar i det kvalmiga rummet.