Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Way Out West: Lycke Li – Ösregn tog över melankolisk kvalitetspop

by

Peter Birgerstam

Lycke Li på Way Out West
11 augusti 2018
Betyg 3

Ibland blir recensioner extra krångliga att skriva. I flera  fall på WOW har jag grejat skyfall, förblivit positiv och kunna ta emot utan problem. Denna gång dukar jag under när omständigheterna blir  vidriga  efter 3-4 låtar (påminner om  när jag såg Paco de Lucia i Trädgårdsföreningen för många år sedan). Himlens portar öppnas på vid gavel och jag retirerar, söker bristfälligt skydd . Egentligen ytterst orättvist att låta yttre faktorer spela in. Men att bli genomblöt på nolltid blockerar. Hade jag suttit bra inomhus , kan jag nästan garantera högre poäng, eftersom upplevelsen inte skulle ha filtrerats genom ovidkommande störningar. Vid sitt intåg, frågar artisten om vi ska trotsa regnet, något många verkar lyckas med, i motsats till undertecknad.

Tror det är första gången jag ser Lycke Li live, en exklusiv indiepopartist influerad av electronica. Däremot har jag sett  pappan ett antal gånger: förnämlige Johan Zachrisson (a.k.a Zilversurfarn). Tidigare i år kom hennes fjärde fullängdare so sad so sexy, vars tema är avsked och uppbrott. Äger endast debuten som har tio år på nacken, en platta finalnumret på WOW plockades ifrån.  Noterar intelligenta, intrikata låtar, vars stomme ofta saknar ”instant appeal”. Vi har att göra med en prisad låtskrivare som inte nöjer sig med klatschiga refränger. Soundet är genomgående draperat i melankoli. Av instrument märks mest klaviaturer och lagom bombastiska trummor. Kompletterar gör stränginstrument och körkvinna med tamburin.

Peter Birgerstam

Vid ett par tillfällen hördes manlig rappare i inspelad form. I övrigt skarpa vokala insatser från 32-åringen som bott i Portugal och USA,  i alster som  I Follow Rivers (en livefavorit) ,Hard Rain, Utopia och Money Sex Feeling Die. Stilen har utvecklats. Hon har fjärmat sig från tidigare referenser som Stina Nordenstam och Sophie Zelmani. Musiken präglas av ett slags tillbakalutat sväng, med undantag för de gånger då vi uppmanas till dans. Då kunde basen dra på till max och Lycke Li snurrade ryckigt runt, med armarna utsträckta. Bandet presenterades inte. En inte alltför djärv gissning är att det var ordinarie manskap,  vilket innebär Mikael Svensson, Lars Skoglund, Anders Stenberg jämte oidentifierad person på bakgrundssång.

Verkligen en skuffelse att vädret saboterade, avledde min uppmärksamhet från intressant, modern pop. Hoppas på ny chans så småningom, eftersom Lycke Li tillsammans med ett tjog andra självständiga kvinnor, utgör vital del av det svenska popundret.

 

Way Out West: Tangerine Dream – Rekonstruktion som håller måttet

by

Peter Birgerstam

Tangerine Dream på Way Out West
11 augusti 2018
4

Utan att uttalat konkurrera om samma publik som  landsmännen Kraftwerk är jämförelsen oundviklig. Fast skillnaderna är flera.  Ursprungligen  associerade med genren Krautrock,  har T.D varit enormt produktiva (med ett hundratal album i sin katalog). I motsats till sina mer berömda grannar tillverkar de expansiv, elektronisk  musik utan hitkaraktär. Sedan grundaren Edgar Froeses död heter gruppens ledare Torsten Quaeschning. Med sig i Linnétältet har han Ulrich Schnauss och Hoshiko Yamana. Alla tre har egna karriärer igång, är involverade i andra projekt. För kännedom kan meddelas att jag har fyra av gruppens plattor, inklusive samlingsskivan From Dawn Till Dusk.

I deras syntetiska landskap pågår kontinuerligt ett föränderligt flöde. Några stilbrott och pauser mellan kompositioner är inlagda, i denna en gång visionära musik vars beteckningar är ambient och space music. Schnauss med hörlurar på agerar som en operatör, handhavandet av maskinparken sker via manual. En välgörande viktig biroll mitt i allt det artificiella, har japanske violinisten Yamana positionerad i mitten. Fet bas och vräkig gitarr, som finns lagrad i deras utrustning, införlivas sparsamt och gradvis i en utvidgande ljudbild.  Efter första svävande kompositionen, hörs ett  pulserande tungt beat

Peter Birgerstam

På deras backdrop syns nonfigurativ videokonst i ständig omvandling,  i övrigt roterande spottar. Givetvis ingen info från scen. Enligt uppgift hördes bland annat Stratosfear från 1976.  Antar att man framförde representativa utsnitt ur sin omfattande produktion.  Gruppens nuvarande medlemmar behövdes googla fram. De tackade genom att hänvisa till skriftligt uttalande bakom dem.

Instrumentalmusiken glider fram i  stråk med tonala och rytmiska förskjutningar,  ger ett högstämt, sökande intryck. Ett hänförande stilbrott inträffar när ljudet av vattenfall förmedlas och ett ensamt piano tar vid. Det är meditativt och behagligt trots några skarpa kanter. Överlag inåtvänt utan att bli introvert, med fokus på kombination vinande diskant – mullrande bas. I slutet ökade styrkan kraftigt. Utan att det blev plågsamt fladdrade byxbenen och bröstkorgen tog emot volymen. I slutfasen accentuerades deras svävande sound.

Tyvärr  glest med åhörare under en medvetet stel konsert (självklart inga spontana liveinslag), vars längd uppgick till cirka sextiofem minuter. Mina förväntningar infrias i stort, men risken finns att den kommer falla ur minnet när musikåret ska summeras.

Peter Birgerstam

 

 

Way Out West: Mura Masa bjöd in till regndans i Linnétältet

by

20180811
Photo: Hilda Arneback

Mura Masa på Way Out West
11 augusti 2018
Betyg 3

Brittiska Mura Masa (Alexander Crossan) är bara tjugotvå år gammal men har redan varit med och – som Way Out West beskriver det – ”dikterat samtidens popmusik” i flera år. Vilket jag emellertid skulle göra en invändning mot, eftersom det sista Mura Masa är för mig är en popartist.

Nej, Mura Masa är för mig snarare en samtida kompositör med en laptop som sitt notpapper; där elektroniska beats och rungande basgångar gästas av korta, klassiska pianostycken. Tillsammans med artister som Flume har denna musik länge berört mig och varit återkommande bland mina mest spelade på Spotify. Därför var jag oerhört förväntansfull inför konserten denna nyckfulla lördag, beträffande väderleken.

I Slottsskogen väller det ned från himlen och tillsammans med tusentals andra har jag tagit min tillflykt till det stora, blå cirkustält som kallas för Linné. Väl där inne, i mitten där det är alldeles fuktigt, kan jag se hällregnet strila ned mot de stackare där ute som inte fått plats. Men de förlorar snart min uppmärksamhet.

Snart kliver Mura Masa på scenen och inleder starkt, med sig har han Bonzai som gästsjunger på alla låtar och vevar upp publiken. ”Alright Sweden, quit fuckin’ about. I want to se you all completely lose your shit!” Och det funkar. Hon blir snabbt åtlydd.

Vi dras snabbt med i starka basgångar och catchig lyrik och det är som mäktigast när helt instrumentella låtar som Lotus Eater och Hell, från det första albumet, Soundtrack To A Death, spelas. Då är det precis vad jag har hoppats på. Men – och detta är tyvärr ett ganska stort men – bjuds det på för lite i den vägen. Istället får vi höra mer mainstreamade låtar som inte har samma melodiska kvalitet och djupa undertoner. Kanske är det för att Mura Masa vill nå ut till den stora massan, men vad som vinns i catchighet och kändisskap förloras tyvärr i kvalitet. Som ett exempel på det spelas den alternativa versionen av Lovesick, där A$AP Rocky gästar, istället för den ursprungliga som jag gillar mer. Kanske är det därför Way Out West beskriver honom som en popartist, vilket han inte är.

Jag hade hoppats på mer av de melodiska låtarna från de första två albumen, men tyvärr spelas ingen av mina favoriter; Are U There, When U Need Me, Shibuya eller Cloud Claps. Trots detta är jag inte helt missnöjd, jag hade bara hoppats på en annan utveckling efter Lotus Eater och Hell. Om Mura Masa inte hade dragits så mycket åt pop, trap och mainstream hade konserten enkelt kunnat hoppa upp två snäpp på betygsskalan.

Foto: Hilda Arneback

Lyssna: John Hiatt – Cry to Me

by

Efter fyra års radiotystnad är John Hiatt tillbaka. Nya plattan »The Eclipse Sessions« släpps den 12 oktober och är producerad av Kevin McKendree.

Hiatt själv placerar »The Eclipse Sessions« vid sidan om två av sina bästa album – 1987 år »Bring the Family« (med Ry Cooder, Nick Lowe och Jim Keltner) och »Crossing Muddy Waters« från 2000. “The three albums are very connected in my mind”, säger Hiatt. “They all have a vibe to them that was unexpected. I didn’t know where I was going when I started out on any of them. And each one wound up being a pleasant surprise.”

Första singeln ut är »Cry To Me«