Det går inte att uppleva blues i Mississippi utan att samtidigt konfronteras med slaveriet och den rasism som fortfarande präglar delar av den amerikanska södern.
Den musik vi idag kallar blues började dyka upp i skiftet mellan 1800 och 1900-talet i Mississippis delta. Kringvandrande musiker spelade för dricks, en övernattning, mat och alkohol. Det enda som skilde dem från våra svenska folkmusiker under samma tidsperiod var den musik de spelade. Blues var Mississippideltats egen folkmusik.
Spelplatserna var lokaler som kallades Juke Joints. Troligtvis utvecklades Juke Joints från de skjul där plantagernas slavar kunde umgås på de få lediga stunder de hade. På dagtid var en Juke Joint ett ställe för familjeunderhållning, men framåt kvällen gjorde alkohol, spel och inte minst sex, entré. Musiker såsom Elvis Presley, Jerry Lee Lewis, Chuck Berry snodde helt friskt och ohejdat lämpliga moves, exempelvis höftrullningar, vildsint pianohamrande eller duck walk från sin lokala Juke Joint.
Charley Patton föddes någon gång mellan 1881 och 1887 nära Edwards, Mississippi. Patton var en av de första bluesmusikerna och den amerikanske musikhistorikern Robert Palmer kallade Patton ”1900-talets viktigaste amerikanske musiker”. När Patton avled 1934 hade han influerat flera generationer av bluesmusiker, bland andra Robert Johnson, Son House, Muddy Waters och Howlin Wolf. Patton var också en showman av stora mått och var känd för att spela sin gitarr bakom ryggen och bakom nacken 50 år innan Hendrix gjorde detsamma.
Mitt första stopp i Mississippi var Vicksburg, där jag fick min första musikaliska upplevelse. Jag fick även uppleva söderns subtila segregation av idag. I Vicksburg finns ett flertal ställen där jag kunde höra levande musik. Ett var 10 South Rooftop Bar, det andra var LD’s Kitchen. På takbaren var besökarna övervägande vita, på LD’s var det tvärtom.
3 juli, dagen före USA:s nationaldag, såg jag ett band på LD’s som var bland det bästa jag sett. Det var en äldre man som ackompanjerades av några yngre musiker och som de kunde spela. De gled mellan blues, jazz, gospel och soul med samma lätthet som Sara Sjöström glider genom vattnet. Jag insåg att för dem är det inte frågan om olika musikstilar, utan det är olika aspekter av det, som för dom är folkmusik.
I Clarksdale, Mississippi, finns en äkta Juke Joint, en av de få som fortfarande finns kvar. Reds Lounge huserar nere vid floden i en byggnad som en gång i tiden var den musikaffär, där den unge Ike Turner köpte sina instrument.
Jag tillbringade två kvällar på Reds och jag måste säga att det var en upplevelse som är svår att riktigt beskriva. Lokalen är liten, tät och smått kaotiskt. Det finns ingen scen utan musikerna finns på golvet några meter från publiken. Stolar och bord är en udda samling som ackumulerats under åren. Halvliters Budweiser säljs från gigantiska smutsgula isboxar och toaletterna skall vi inte prata om. Det är kanske 50 personer i lokalen och musikerna småkäftar med alla mellan numren. Någon kliver upp med ett munspel och kör några låtar. Det är som att vara på konsert i någons vardagsrum.
Första kvällen spelade en lokal musiker, Lucious Spiller med sitt band. Spiller är ingen traditionell bluesmusiker utan kastade sig glatt mellan alla genrer som finns och några till. Han började på en låt, spelade halva och började sen improvisera, gled in i en annan låt och sprang runt lokalen och gav alla minst varsitt personligt solo. Dagen därpå hörde jag en röst som hojtade ”Hey Sweden” från en bil och det var Spiller som kände igen mig.
Andra kvällen spelade Terry Bean, en mer traditionell bluesman. Bean satt själv med sin gitarr och sitt munspel och gav oss en annan typ av show. Inte lika publikfriande, men med samma snack med publiken. På en Juke Joint går vi inte för att lyssna på en musiker, vi går dit för att vara tillsammans med en musiker.
Clarksdale är blues. Några 100 meter från Reds finns The Riverside Hotel, där ”inte vita” musiker bodde när de turnerade i segregationens USA. Hotellet är fortfarande öppet, men gästerna är mer blandade. Hotellet var ursprungligen ett sjukhus för ”inte vita”. När Bessie Smith råkade ut för en bilolycka ute på US 61 kördes hon naturligtvis dit istället för det vita sjukhuset där hennes liv kanske kunde ha räddats. Bessie Smith dog 26 september 1937.
I utkanten av stan finns den vägkorsning mellan US 61 och US 49 där Robert Johnsson enligt legenden sålde sin själ till djävulen i utbyte mot gåvan att spela blues. Ike Turner, Sam Cooke, John Lee Hooker och Willie Brown föddes I Clarksdale. Muddy Waters och Son House några kilometer därifrån.
För de som vill höra riktigt bra blues av artister ni aldrig har hört talas om är städer såsom Clarksdale och Vicksburg orterna att besöka. Mitt råd är att dels läsa på innan ni åker dit, dels prata med lokalbefolkningen och följa deras råd. Det hus som en svensk besökare bedömer vara ett övergivet ruckel kan mycket väl innehålla Pete’s Grill, som säljer de bästa kycklingvingar ni ännu inte har ätit. Det fallfärdiga skjulet vid floden är Reds Lounge – bara att stiga på.
Peter Johansson
