• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Exklusiv intervju med hyllade jazzpianisten Shai Maestro

15 januari, 2019 by Mats Hallberg

Pressfoto Gabriel Baharlia

BIOGRAFI OCH BAKGRUND  Shai Maestro är en trettioettårig israel bosatt i New York. Vid fem års ålder började han spela klassiskt piano. Vinst två i rad i tävling för jazzensembler, resulterade i ett stipendium för vidare studier, vilket tog honom till USA. Han fick möjlighet att lära sig mycket om pianojazz under en sommarkurs på Berklee i Boston. Strax efter vistelsen  kom en förfrågan från basisten Avishai Cohen om att ingå i hans akustiska trio. Shai tackade ja. De gjorde omfattande globala turnéer och spelade in fyra album. Jag såg dem på Nefertiti för cirka tolv år sedan. 2010 bildade Maestro sin egen trio vars sättning skiftat något genom åren, även om medmusikanter oftast kommit från Israel. I höstas släppte Shai Maestro  femte skivan i eget namn (3/5 i Kulturbloggen), den första på prestigefyllda etiketten ECM.

  Tack vare  pr-kontakt i Sverige, har jag erbjudits privilegiet att ställa personligt utformade frågor. Av bekvämlighetsskäl och på grund av  okunskap om engelska musikuttryck, valde jag att genomföra intervjun i mejlform, vilket gjorde att  följdfrågor inte kunnat ställas. Så långt om förutsättningarna. Håll till godo! Intervjun genomfördes, redigerades och översattes 15/1 2019.

Jag inleder mitt frågepaket med att vara nyfiken på relationen till Sverige, eftersom han anmärkningsvärt ofta spelat här. Mycket relevant i sammanhanget är att jag för Kulturbloggen recenserade från hans triokonsert på Stockholm jazzfestival. I en fullsatt hörsal på Kulturhuset gjorde man hejdundrande succé.”Jag har en  moster som är svenska, så jag har en naturligt stark anknytning.  Min internationella karriär startade med en spelning på Umeå Jazzfestival för elva år sedan. Älskar Jan Johanssons musik och uppskattade mycket vad EST uträttade, anser att israelisk folkmusik har mycket gemensamt med den svenska varianten. Var ett mycket bra framträdande på senaste Stockholm Jazzfestival, vi stortrivdes. Jag har verkligen en speciell relation till Sverige. Varje gång vi spelar här, antar musiken olika riktning med skiftande färgsättning.  Publiken här är alltid förtjusta i att följa med oss på resan, vilket jag är mycket tacksam för.”

Vad har ovan nämnde Avishai Cohen betytt för dig? ”Han har varit väldigt viktig för min karriär, 

lärde mig mycket genom att spela i hans band i fem år, var en underbar upplevelse.

Jag undrar över hur pianisten ser på att spela på flygel, sin stil, om ett uttalat syfte finns samt hur nå önskvärt tillstånd av dynamik. ” En flygel har i sig en enormt bred palett av klanger, älskar att du kan utvinna så många klanger. 

 Den innehåller allt:

harmonik, melodi och rytm. Det är verkligen ett vackert instrument. Min musik kan emellanåt vara komplex, men jag ser alltid till att jag kan ha en urskiljbar melodisk slinga, som kan fungera som dörröppnare och en inbjudan att dyka djupare. Utan att kunna definiera den, tror jag mig om att ha en egen stil. Jag överlåter åt journalister att uttala sig i ärendet. Angående dynamiska strukturer försöker jag vara öppen för vad som händer i stunden, vill skapa den musikaliska motsvarigheten till den jag är genom mitt pianospel. Eftersom jag är dynamiskt lagd, märks det i musiken, ett tillstånd jag strävar efter, otroligt viktigt i musik. Du kan ändra en hel fras bara genom att använda en viss accent, precis som när vi pratar. Angående vart jag strävar, är målet att skapa en känsla av gränsöverskridande, handlar om att uppleva något som är bortom mig och trion. Transcendens kan åstadkommas genom improvisation och att vara autentisk, det vill säga totalt närvarande på scen. Varje konsert skiljer sig åt beträffande publik, instrument, sound och ljudet i lokalen.

 Potentialen skiftar. 

Jag försöker också förmedla medkänsla och lyssnandets essens. Om någon lämnar en konsert med oss med känslan av att blivit en bättre lyssnare, då har jag utfört mitt jobb.


foto Magnus Palmquist Lunay – från Stockholm Jazzfestival 2018

Hur kan du vara så produktiv? ”Beror på att jag har mycket musikalisk energi i mig, energi som pockar på att komma fram.

 Musik representerar liv för mig och livet förändras kontinuerligt. Därför genomgår min musik konstant förändring.

 

Hur uppnår trion sitt makalösa  blixtrande samspel, vad ska till mer än skicklighet? ” Återigen måste konsten att lyssna betonas. Musiken ska vara större än de sammantagna delarna. Vi är bara musikens tjänare, finns ill för att få fram dess kraft ur oss och vi försöker att inte störa. ”  ( här hade förstås följdfråga varit berättigad, eftersom resonemanget om någon slags gudomlig makt är svårbegripligt, fast väldigt fascinerande. Kan också röra sig om språkförbistring.)

Jag ber Shai Maestro uttala sig om jazzens status eftersom han besökt många länder. Hur mår genren jazzmusik? ” Den frodas absolut! Många nya artister trycker på som förnyare. Och dessa talanger ger jazzvärlden tillfällen att höra nya sound.”

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att undra om han har kan avslöja nya projekt. ” Jobbar för närvarande på flera nya projekt samtidigt. Inga av dem kan jag berätta om nu. Men håll utkik! Snart kommer ett stort tillkännagivande.”


Arkiverad under: Intervju, Musik

Svängig bluesfest med vässade veteraner – GinHouse på Nefertiti

15 januari, 2019 by Mats Hallberg

GinHouse med gäster – alla foton Manfred Piltorp

GinHouse 50+  Blues Celebration Party

13/1 2019 på Nefertiti i Göteborg

GinHouse bildades i östra delarna av Göteborg av tonåringar drabbade av den vita bluesvågen från England med grupper som John Mayall & The Bluesbreakers, Cream och Spencer Davis Group. Som om det inte vore tillräckligt, översköljdes de av amerikansk folkblues några år senare. 1967-1970 lirade grabbarna sina hjältars låtar i Sveriges andra stad på fritidsgårdar, musikklubbar och några gånger på större arenor, då i egenskap av förband till exempelvis Jimi Hendrix. Sedan dess har man haft både 30-års och 40-års (en konsert jag såg) jubileum jämte ett ”guerilla-set” till minne av Que Club. Någon skiva har aldrig gjorts, vilket det nu ska rådas bot på. Musikradion (P2) spelade nämligen in. Från det material som kommer sändas i etern, är tanken att en livealbum ska sammanställas under ledning av giganten Åke Linton.

Vore fullständigt felaktigt att rubricera evenemanget mossig nostalgi, även om majoriteten lycklig publik på fullknökade Nef var till åren kommen. De fyra som i femtio år haft patent på GinHouse, har spenderat sitt yrkesliv i musikens tjänst. Samtliga är mycket meriterade! Kjell Jansson har som låtskrivare, bandledare och basist varit ett aktat namn på jazzscenen, har kompat flera internationella stjärnor. Bengan Blomgren har för kännare och branschkollegor ett skimmer kring sig, otvivelaktigt en gitarrist med världsrykte. Trumslagaren Gunnar Pettersson från Hisingen förekommer ofta i rythm & blues sammanhang och ingick i husbandet i magasin i Sveriges television.. Bernt Andersson märks överallt i skiftande omgivningar med kvalitetsstämpel, varför han har kallats Göteborgs meste musiker. På senare år har han varit omistlig som arrangör och instrumentalist på Göteborgs Stadsteater, vilket undertecknad kan vidimera. Kvartetten tillsammans med Bror Gunnar Jansson har hållit igång en old school-blues konstellation senaste decenniet betitlad Serve You Right To Suffer. Dessa rudimentära nedslag i deras karriärer, ska inte kringgå att tidvis 3/4 av dem var medlemmar i ”tunggungiga” Tottas Blues Band samt att de varit hörnpelare i den alternativa musikrörelsen.

Kjell Jansson / Gunnar Pettersson

Bluesfesten genomfördes i två generösa set, vilka båda varade över en timma. Aftonens presentatör, tillika huvudvokalist, var som vanligt Bernt Andersson som mestadels satt bakom en välljudande hammondorgel. (Hans fru hade tagit de gamla svartvita bilderna, på de långhåriga ynglingarna som fanns att beskåda.) Man gjorde låtar skrivna av eller associerade med storheter som Willie Dixon, Albert King, Muddy Waters, Otis Rush, Jack Bruce, Robert Johnson, John Mayall och Stevie Winwood, för att nämna ett antal ess ur den heta högen. Berättades att åtskilliga melodier fanns med på repertoaren hos Tottas. Donny Hathaway och Stevie Wonder utgjorde mer oväntade val. Bluesen hade många förtecken: Chicago-, country-, delta- sydstats- jämte brittisk bluesrock. Det spelades snabbt och rivigt, gungande långsamt och givetvis i taktfast mediumtempo.

Bernt Andersson

Eftersom den hängivna publiken underhålls av fullblodsproffs, låter musikerna som en exceptionellt samspelt enhet, vars energi, rytmiska driv och solistförmåga spred förväntad värme. Kanske beroende på att inspelning skedde, var formen mer bunden än jag hade förmodat. I andra set blev förvisso den åtråvärda, oförutsägbara livekänslan mer påtaglig. Måste slå fast att tendenser till jämntjockt, tråkigt tillstånd aldrig uppstod, annars ganska vanligt förekommande vid bluestillställningar. Pådrivande påhittig trumslagare jämte en sammanlänkande groovy basgitarrist (noterade att Jansson hade en Höfner att tillgå), garanterade att vi slapp all antydan till enformighet.

.Bo Carlsson frontfigur i Mr Bo & The Voodooers

På scen fanns i omgångar gäster. Bror Gunnar Jansson sjöng med passion och spelade vid något tillfälle halvakustisk gitarr. Mr Bo känd från ett rutinerat bluesgäng, använde sin vägvinnande röst och fyrade av åtskilliga vassa riff på sin gitarr. Stefan Dafgård hade anlitats som munspelare, en syssla han utförde med bravur. Multiinstrumentalisten Stefan Sandberg hade några inspirerade solon på tenorsax. Låt mig framhålla ett knippe storartade sekvenser: Bror Gunnars första sånginsats då Bernt trakterar munspel och Gunnar vispar, Mr. Bo framför Do I Move You (Simone) vars karaktäristiska häng fylls i av Stefan Sandberg, Bengan Blomgrens solo i Crossroads inbringar massiva applåder, uruppförandet av White Room featuring Bror Gunnar på sång jämte Bernt vid orgeln, soulig ballad vidrör vårt innersta genom utsökt spel på flygel och sax plus återigen berörande vokal prestation av Bror Gunnar Jansson, munspelssolot i Spooonful samt den boogie som avrundade en extatisk söndagskväll.

Bengan Blomgren in action

Blev aningen förvånad över att hammondorgeln så obestridligt dominerade deras sound. Mästermixaren Linton kan säkert i efterhand justera, få fram rätt balans. I övrigt perfekt resonans, med undantag för att det lät murrigt under det obligatoriska bassolot. Att Bernt Andersson oavsett om han lägger ackord på klaviatur eller blåser munspel, förfogar över ett enormt stort register, var jag väl medveten om. Icke desto mindre, bevisade han vilken fantastisk, melodiburen musiker han är. Tvivlar på om Bernts stämma finns inspelad på skiva. Med tanke på det ska poängteras att han innehar en bra, funktionell röst. Utan att vara djupt uttrycksfull passar den in i detta sammanhang. Bengan Blomgren har en himmelsk lager på lager -teknik, som förenar livsvilja och smärta. I ett par låtar tilldelades han utrymme att ”knåda” fram toner på sitt omisskännliga sätt. Hade gärna hört mer av den varan. Varje gång är en ynnest.

Samma sättning som i bandet Serve You Right To Suffer med Bror Gunnar Jansson i mitten.

Hur sammanfatta ett uppseendeväckande gig?. Konserten innehöll krängande beats och rullande groove, medryckande refränger och känslostarka ballader. Våra kroppar tog emot, genom att stampa takten, vifta och rotera med huvudet. Variationsrikedomen på scen var lika påtaglig som spelglädjen och samarbetet.  De virtuosa dragen i landets förnämsta coverband gjorde sig påminda emellanåt, fast överlag underordnade sig kollektivet den  formel som stavas b+l+u+e+s. Då jag vet vad dessa  herrar är kapabla till, hade jag möjligen orimliga förhoppningar om årets konsert i sikte. Glimtvis infann sig den sällsynta magin. Det är gott nog! Och jag är förvissad om att publiken styrde stegen hemåt med inre tillfredsställelse, bättre rustade att möta en blå måndag morgon.

Foton: Manfred Piltorp

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

DROM – Transcendentalt och förvirrat om vår upp-och-nervända värld

12 januari, 2019 by Petter Stjernstedt

Utställning/konsert/performance: DROM
Skapare: Peder Bjurman
Tonsättare: Leif Jordansson
Skulptör: Torbjörn Berg

DROM, det till lika konstnärliga som musikaliska verket, handlar om hertiginnan som reser till fjärran land där hon omringas av märkliga ting. Peder Bjurmans uppsättning fungerar som metafor över nutidens märkliga och upp och nervända värld. Men det abstrakta, fragmentariska gör pjäsen svårtillgänglig.

I Slatkyrkans mörka barmiljö befinner vi oss, jag och min kompis. Vi
står här och över ett glas öl och insuper atmosfären. Framför oss ser vi en enorm järnskulptur, skapad av konstnären och kreatören Torbjörn Berg. Runt om står människor i konstiga djurmasker. Med hjälp av tjocka rep hissar de det 14 meter långa järnmassivet. I luften svävar den fritt som ett ståligt luftskepp. Jag häpnar, en känsla av både fascination och förvirring infinner sig. Vad är nu detta? Något tydligt svar till det får jag aldrig.

DROM baseras på berättelsen The Description of a New World, Called The Blazing World från 1666, den första sci fi-romanen. Dessutom skrevs den av en kvinna. Författaren Margaret Cavendish, hertiginnan av Newcastle, berättar historien om det utopiska kungariket befolkat av talande djur och blå-färgade varelser. Det är en fabel över den tidens vetenskapliga debatt. Cavendish vill avslöja egoismen och det triviala inom den vetenskapliga domänen. Men hur det appliceras på DROM är oklart. Möjligen kan det vara en anspelning på vår moderna tid där vetenskapen ifrågasätts och förminskas. Men ramarna för den abstrakta konstinstallationen är otydliga.

DROM är teater blandat med opera och experimentell musik. Inspiration hittas från Frankensteins monster och japansk dockteater. För musik och kör står The Great Learning Orchestra samt flera solister. Det är konst med stort K, men där det pretentiösa lätt tar över hand. Med en bättre inramning, en kontext att utgå ifrån, hade DROM varit mer lätttillgänglig. Kanske är det jag som är problemet. En trögtänkt tunnelseende konstkonsument. Men det subtila, korthuggna, drömska lämnar många frågetecken kvar att reda i.

DROM i sin gestaltning är en abstrakt, närmast transcendental upplevelse. Under kvällen återkommer sekvenser med små små förändringar. Även besökarna kommer och går från och till lokalen. Det tillgängliggör konsten till fler. Konceptet är spännande. Men med det tydligt bärande narrativ – The Blazing World – som utgångspunkt borde resultatet för denna konstinstallation blivit mindre fragmentariskt. Kanske var det syftet. Att få oss att tänka till ett extra varv. Men bakom fasaden skönjar jag en större berättelse, en idé som aldrig får ta plats. I sin utformning känns DROM som delar av en större helhet som vi i publiken aldrig får huvudnyckeln till. Jag kikar in i nyckelhålet och kittlas av det jag ser, men känner frustrationen koka när så mycket av intresse aldrig får sitt rättmätiga spelrum.

DROM visas på Slatkyrkan den 11:e ,12:e och 13:e januari.


Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Litteratur och konst, Musik, Scen, Toppnytt

Årets bästa svenska skivor 2018 – Lista sammanställd av Mats Hallberg

27 december, 2018 by Mats Hallberg

Kan absolut INTE stoltsera med att jag har överblick. Köper väldigt sällan nya plattor. Däremot har jag ägnat mig en hel del åt att recensera, vilket ändå gör det befogat att tipsa om nyutkomna skivor. Som ni märker befinner sig den topprankade musiken mestadels inom, vad som kan definieras som jazz i vid mening. Det är sådana tongångar jag tagits i anspråk för att bedöma. Siffran inom parantes markerar betygsättningen när recension publicerats i Kulturbloggen.

  1. Contra la indecisión – Bobo Stenson trio /ECM (5)
  2. TRUST – Anders Hagberg / Prophone Records (5)
  3. Podunk – Stefan Bellnäs / Country & Eastern (5)
  4. Dreamer – Joel Lyssarides / Prophone Records (4)
  5. Till mina polare – Claes Janson /Vax Records (4)
  6. Dekontee – Lisa Grotherus / Do Music Records (4)
  7. Loving The Alien – Miriam Aida /Connective Records (4)
  8. Manhattan – Ronny Johansson /Nilento (4)
  9. Perfect Storm – Alexander Lövmark /Black Sheep (4)
  10. Play Some More – More Than A Pair /Prophone Records (4)
  11. Fugue – Oskar Lindström trio / Nilento Records
  12. What´s Really Real – We Float / Havtorn Records (4)
  13. Homes – Shida Shahabi / Sing a Song Fighter – Fat Cat (4)
  14. My Burning Valentine – Claus Sörensen Quart. /egen utgivning (4)
  15. Vivian – John Holmström /PACAYA Records (3)

Arkiverad under: Musik, Scen, Toppnytt

Bästa album 2018: Petter Stjernstedt

26 december, 2018 by Petter Stjernstedt

Bästa album 2018: Petter Stjernstedt

25. Amnesica Scanner – Another Life

Först ut på listan är det innovativa, äckliga och provocerande Amnesia Scanner med albumet Another Life. Lyssna, förundras och förvirras av detta avant-gardistiska och egenartade electronica-band.

24. Objekt – Cocoon Crush

På plats 24 hittar vi precis som på plats 25 ett gäng avant-gardister. Bakom namnet Objekt står 27-åriga TJ Hertz från Berlin som lämnat technon för en mer hyperrealistisk electro, musik som inte låter som något annat. Det är inget för dig med försmak för det lättsmälta, direkta. Objekt kräver sitt tålamod och ett öppet sinne för vad musik kan tänkas vara. Det är nåt närmast organisk över skivan, som vore den en levande organism med egen vilja. Med inslag av flöjter, mandoliner, akustisk gitarr, fågelsång och porlande vatten kan det mesta i Objekt-land ske. Musiken är en hybrid av OneOhtrix Nevers genreöverskridande och Burials hårda, rostiga fabriksdoftande sound. Cocoon Crush är i TJ Hertzs händer en finkänslig historia som för vart spår tillåts att utvecklas. Den tar under den dryga sextio minuter långa speltiden många vändningar. Objekt utmanar och fascinerar. Precis såsom verkligt bra musik ska göra.

23. Everything is Recorded – Everything is Recorded by Richard Russell

Den engelska musikproducenten och bossen för XL Recordings Richard Russell (Mannen bakom bl.a. Gill Scott Thomas sista album) har tillsammans med vänner gjort ett finfint soulalbum med hipstervänliga Sampha och en av förra årets stora höjdpunkter Ibeyi på gästlistan. Medverkar gör även Kamasi Washington, The Internets stjärna Syd och Owen ”Final Fantasy” Pallett, som får avsluta skivan med den kanske mest glimande pärlan ”Everything is Recorded”.
”Everything is Recorded” är en skön mix av soul, jazz och R&B. Det är musik att gråta, älska eller mysa till. Underverket Richard Russell har gjort det igen!

22. Car seat headrest – Twin Fantasy

90-tals rocken är det nya svarta och Car set Headrest är männen att spetsa öronen mot. Det började som ett hobbyprojekt där gänget i Carseat Headrest i sitt sovrum och i bilen spelade in sin musik. Detta oprentientiösa, DIY-attityden och lo-fi-känslan finns kvar hos bandet även nu när det blivit indie-stora och hypats tusenfallt. Här finns en detaljrikedom och en känsla för både melodi och arrangemang. Twin Fantasy är en härlig blanding av soft och skränig rockmusik. Will Toledo, grundare av bandet, ger oss den perfekt avvägda mixen av cynism och humor och med teman kring tonårsångest och krossade hjärtan. Tips! Ha en snyfttrasa nära till hands.

21. Boys – Rest in Peace

Hon kom från ingenstans och blev snabbt namnet på alla indiepopers tunga. Hyllad av såväl kritiker som fanatiska fans. Som debutplatta är Rest in Peace helt enastående. Nora Karlsson med sina vackra visor om förlorade själar, olycklig kärlek och livets menlöshet krossade många hjärtan. Nora är med sin melankoli och drömska musik Sveriges svar på Beach House. Och att som ung, ny och debuterande stjärnskott få ett sådant epitetet är inte fy skam.

20. Richard Swift – Hex

Under tragiska förhållanden gick Swift tidigare i år bort. Orsaken var alkoholrelaterade skador. Swift lämnar efter sig ett musikaliskt arv med mycket att gräva djupare i. Den översedda sing-a-song-writern har på sin senaste skiva en ny intensitet och en känsla för old school popen. Hans sjunde album är en skön blandning av gril-group pop, whisky nerdränkta ballader och 70-talsmusik á Harry Nilsson med teman kring depression, ångest och alkoholism. Det är knappast otänkbart att han redan under skrivprocessen anade slutet bortom horisonten. Med Hex får vi en tung men ack så vacker och trollbindande musikupplevelse signierad Richard Swift.

19. Vince Staples – FM

Kort men naggande god. Vince Staples är 25-åringen från Long Beach, Kalifornien, en av vår tids största rap-artister. Alltså inte utifrån antalet lyssnare, utan i den uppmärksamhet han fått. Hans förra platta Big fish Theory fick det att storma rejält på samtliga musikredaktionerna då skribenter slogs om vem som skulle få skriva om Mr. sofistikerad hiphop. Nu vänder vi blad. Med FM ger Vince oss något betydligt mera lättillgängligt, men det är också lika intrikat dansmusik. Som alltid är det introvert och intellektuell hip hop med influenser från alla tänkbara håll som gäller. Vince, mästaren på ord-lekar, säger något viktigt om svarthet, gatuvåld och stolthet. Men han är inte ensam. Gästartister som Earl Sweatshirt and Tyga ger med sina uttryck mycket mervärde till produktionen. FM är i längd väl kort, men naggande god hiphop som går att återvända till många gånger.

18. Robyn -Honey

Efter åtta års tystnad är Robyn tillbaks. Honey är ett sensuellt och kraftfullt fjärde album utan krusiduller. Robyn har som artist alltid varit orädd, att kasta sig mellan genrer och testa på det outforskade har blivit hens grej. Samtidigt lyckas hon nå ut till massorna. Robyn kan spotta trender för att sedan introducera det nya för en större publik. Det är ett konststycke i sig. Med Honey utvecklar hon sitt sound samtidigt som hon håller sig inom välkända territorium. Det är mot förra plattan Body Talks en mer avskalad produktion med influenser från 90-tals dansmusiken och Arthur Russell som ledsnöre. Robyn är tillbaka och det med råge.

17. Kid Cudi – Kids See Ghosts

Vilken käftsmäll! Trots den korta speltiden med enbart sju låtar lyckas Kid Cudi med vänner leverera gnistrade hip hop. Kanye West har i år inte legat på latsidan. Förutom att färdigställa sitt eget album har han gjort musik åt och producerat åt artister som Cudi. Och vilket dreamteam de är. Kids See Ghosts är melankolisk, kaxig och modern hip hop med en Cudi som sträcker upp ett långfinger mot samhället. Han kräver mera. “The star I left behind. Heaven lift me up” sjunger Cudi och vi lyssnar. Han eftersöker frihet, jämlikhet och ett samhälle som inte är i förfall. Det är ett viktigt likaså politiskt som musikaliskt album.

16.Anna von Hausswolff- Dead Magic

Anna von Hausswolff, mörkrets drottning, ger oss en sexspårig långkörare med låtar på upp mot 12-16 minuter. Lite långt? Nä. Anna bygger i filmisk stil upp och låter musiken få brässera ut i dånande orglar, stråkar och klingande kättar. Hon har aldrig låtit mera gotisk och mörk. Inspiration hittas från såväl black metal-genren som den klassiska musiken. In och lyssna nu!

15. John Hopkins – Singularity

Acid house, techno och mjuk, följsam house-musik som får dig att drömma dig bort. Singularity av tecno-legenden John Hopkins är en spirituell resa djupt in i sinnenas rofyllfa boning. Så sätt nu högtalarna på högsta volym och riktigt njut av bästa tänkbara housebaserad mindfullness.

14. Lets eat grandma – I’m all Ears

Den brittiska duons andra album Im all Ears är lyxig electropop som gjord för förfesten eller klubbgolvet. Duon tar inspiration från electroband som CHVRCHES, men gör det på sitt vis och oftast överträffar de sina förmän. Im All Ears är vågad popmusik om könsidentiteter som lägger murbruket för vem vi är och tillåts vara. Som dissekerar ambivalenta tonårskänslor och konsekvenser av att gå in i en vuxenroll. Duon lyckas med konstycket att vara både lättillgängliga och egensinniga och lämnar efter sig hits jag önskar återvända till många gånger. De överrraskar. För vilka andra akter anno 2018 kan få element som spinnande katter och 30 sekunders fiolplinkande att låta så självklart och så frächt?

13. Against All Logic – 2012-217

Överraskningsskivan av och från Nicolas Jaar är house och electro med en känslostark soul och funk som stillsamt eko i bakgrunden. 2012-2017, hans första tappning på dance-musiken, är ett helgjutet album där varje spår hittar rätt. Ljudbilden är både direkt, poppig och utforskande. Det är upbeat och energiskt. Snyggt, lekfullt, exakt, hypnotiskt, drömskt. Jag stoppar där och ber er – Snälla pusha Spotify-länken här nedan.

12. Pusha T – DAYTONA

Kanye West är i år all over the place. På plats 17 hade vi Kid Cudi där Kanye stod för en stor del av kakan. Pusha Ts nya album DAYTONA har Mr. K som enda producent. Beatsen är tunga och Pusha T bjuder på beroendeframkallande och rå hip hop som tar genre vidare. Han är excentrikern som låter varje stavelse och varje formulering räknas. På Daytona finns maffiga samples från artister som George Jackson och Jay Z. Pusha T konstruerar en industriell, skitig ljudbild som ger mersmak. Cirka 21 minuter är i kortaste laget, men vilken njutningsfull knapp halvtimma vi får. Daytona är musikglädje av en hip hop-artist som aldrig slutar att överraska.

11. Teyana Taylor – K.T.S.E

Kanye , Kanye , Kanye. Här som producent för nya hetta Teyana Taylor, som bjuder på luxuös R&B och soul .Teyana har en röst som få, så silkeslen. Så kraftfull och stark. Mer soulsamples blir det med Michael Jacksson och The Delfonics. Mer känslosam och personlig musik. Mer experiment och träffsäker pop. Som avslut hör vi Wipe that Pussy där Teyana kaxigt sjunger ut om att få sin partner att komma. Det är befriande att höra hur någon så ogenerat och självklart sjunger om sitt sexliv. Låten är även ett gott exempel på hur K.T.S.E lyckas balansera instrument med konstruerade ljudbilder- vocoder med radioröst med hård bas och synt. Teyanas stämma tränger igenom allt och ingenting. Hennes läppar framför mikrofonstativet riktigt glöder. Och jag, musiknörden med en fäbless för det moderna, senaste, känner mig riktigt bortskämd. K.T.S.E, det guldpolerade mini-albumet signerat amerikas up and coming R&B star Teyana, är värd att återkomma till.

10. The 1975 – A Brief Inquiry Into Online Relationships

The 1975 är fantastisk pop från röriga Brexit-land. På sitt eklektiska tredje album blandar britterna jazz-ballader med afrobeats och Bon Iver-ivrig sing a song writer lyrik. Temat är nätet och vad det gör med vår självbild. Här finns underbara titlar som “The Man Who Married a Robot” och “Surrounded by Heads and Bodies” och här finns musik att njuta av, kristallklar pop som får dig att vettlöst dansa på vardagsrumsgolvet. Unna dig fritid, Unna dig 1975 och deras korta förfrågan om online relationer. Du kommer inte att ångra dig. Jag lovar.

9. Janelle Monáe – Dirty Computer

Så här kommer då äntligen Metacritics number One. Alla samlade amerikanska kritiker har korat en vinnare och det blev välförtjänt i år Janelle Monae och hennes Dirty Computer som fick bära kronan (181204). I Dirty Computer vidareutvecklar Janelle sitt sound som hon påbörjade redan 2008 med Metropolis och som hon för vart album finslipat ner till perfektion. Musikaliskt handlar det om funk med stort F och elektronisk pop med tylidga Prince-influenser. Medverkar gör artister som Brian Wilson, Pharrell Williams och grymmaste Grimes. På Dirty Computer fortsätter Janelle sin historia om den digitala personan Cindy Mayweather, en marginaliserad och utsatt individ som bara vill åt sin frihet. Dirty Computer utvidgar tematiken och med sin direkthet och poetiska ådra lyckas hon nå fram. Janelle är egen, no doubt about it. Hon tar musiken vidare, till nya outforskade galaxer och hon gör det med elegans och precision.

8. Albin Le Meldau – About You

Mr soul Albin Le Meldau har en röst som få och skriver fantastisk musik som redan fått klassiskerstatus. Det var oväntat att en debuterande svensk artist som dessutom varit gäst för det folkkära “Så mycket bättre” skulle ta sig så långt upp på listan. Men så blev det. För det finns ingen tvekan om mannens talang. Född och uppväxt i ett musikhem där man andades strofer är det inte särskilt konstigt. About You är själaglad soulmusik för en nutida musikgeneration. Albin med sin vassa tunga, unika röst och politiska och melankoliska textrader gör allt rätt och därför har den en självklar plats på min topp tio.

7. Sophie – Oil on Every Pearls Un-insides

Som den vackraste dröm du aldrig vill vakna upp ifrån. Sophies drömska sound och lugnande röst omsveper mig. Det vackra sköra är albumets styrka. För vem kan motstå kärleksserenaden “Its Ok To Cry” där Sophie bygger från grunden tills slutskedet med brässerande tongångar, stråkar och syntheseizer. På samma vis kastar sig “Its A Cold Winter”över mig. Sophies stämma i bakgrunden låter likt en älva, en Björk i vidvinternatten. Dansanta Immaterial är hiten, orimligt välproducerad och allmänt oemotståndlig. Inom Sophie finns festprissen, men också det bräckliga rådjuret. Nä. Det går inte att med ord beskriva detta album. Det måste upplevas med högtalarna på högsta volym.

6. The Carters – Everything is Love

Superparet Beyonce och Jay Z överraskade alla med att i våras släppa ett gemensam album där de deklarerade sin kärlek. Till en början var jag tveksam, men efter några lyssningar föll jag pladask för den välproducerade hiphop-musiken som säkert lunkar fram. The Carters Everything is Love är en hyllnnig till svart kultur. På musikvideon till hiten apeshit dansar ett tjugotal svarta kvinnor i rad på Louvren som en symbol för alla de som genom historien har negligerats och förtryckts. Det är kraftfullt. The Carters är ett kärlekens album. Självutlämnade och naket berättar superparet om hur de med plågsam ärlighet, kompromissvilja och självreflektion som verktyg har lyckats att plåstra igen såren och kommit starkare ut på andra sidan. Och de gör det med musik att baxna inför.

5. Beach House – 7

Inte sedan Teen Dream har Beach House låtit så bra. Här både utvecklar och bibehåller den Baltimore-baserade duon sin stringenta form med elektronisk drömpop. Inget annat band kan så illustrativt måla upp ett drömlandskap att gå vilse i. Det är mystiskt med episka ljudbilder och med en viskande Victoria Legrand som smyger i förgrunden. Beach House 7 -det till räkningen sjunde albumet – vågar utmana. Vi känner igen soundet. Men här finns något nytt och fräscht. Med små nyanser och en stor variation
får de min fulla koncentration. Vid det här laget lär duon somna varje gång de hör harrangen om hur snarlikt deras musik låter. Men med 7 tar de drömpopen vidare och går än djupare ner i kaninhålet.

4. Low – Double Negative

Cirka 25 år har passerat. Mycket har hänt. På sitt tolfte album låter Low, den australienska trion, sin musik få vibrera. Double Negative är ett album för 20-talet. Med atmosfäriska ljudbilder mejslar Low fram sitt unika sound. Det är brusigt. Trasigt. Noisigt. Samtidigt så vackert. Musiken minner om avantgardistiska storheter som Throbbing Gristle, My Bloody Valentine och Björks organiserade kaos i Homogenic. Och även 00-talets höjdpunkt i elektronisk väg – Khonnor dyker upp i mina tankar. Double Negative är electro när den är som bäst. En episk historia som slukar dig hel. Genom bruset pressar sångaren Alan Sparhawk sig fram, ibland viskandes och ibland knappt hörbar. Våra öron är konstant på helspänn. Bakom ljudridån finns en rik lyrik om politisk kaos och Trump-administrationen. Double Negative inramar perfekt domedagen. Om en tid som är nära kommen om vi inte alla tar vårt personliga ansvar.

3. Serpentwithfeet – Soil

Oj. Var ska jag börja? Jag älskar gospel. Jag älskar soul. Och jag älskar storslagna serenader. Här får vi alla delar, perfekt inslaget i guldfärgat presentpapper. Den tidigare körpojken med artistnamn ”Serpentwithfeet” är klassiskt skolad. Hans sång berör. Skickligt pendlar han mellan sopran och baryton. Körpojken gråter ut om olycklig kärlek, om trasiga relationer och bristande hjärtan. Och det gör ont att lyssna till. Soil är kärleksalbumet i queer kostym som med känslofull elektronisk gospel och mäktig soul träffar exakt där den ska.

2. First Aid Kit – Ruins

Klara och Johanna Söderberg är musiksystrarna från Stockholm som, för att leka lite med tidigare titlar, följt silver linjen och fortsatt vara Guld värda. Systrarna har turnerat världen över och fått musicera med idoler som Bright Eyes och Patti Smith. Förklaringen till framgångssagan stavas talang och samspel. Från skiva ett har systrarna spelat tillsammans. I vått och torrt har de hållit ihop och för var dag har de likt siamesiska tvillingar börjat att sammanfogas till en. De två unika rösterna och personligheterna gifter sig. På Ruins sjunger de med en klangbotten och säkerhet som vi aldrig hört förut. De har, fortfarande i sin ungdom, börjat att ta ikapp sina idoler. På Ruins finns mästerlig countrymusik som bör om det finns någon rättvisa här i världen gå rakt in i musikhistorien. Det är ljuva toner, perfekt balanserade, om olycklig kärlek, uppbrott och förälskelse. Åter igen förälskar jag mig i systrarnas exakthet, känsla för melodier och obestridliga känslosamhet. The Söderbergs does it again! Gå in och lyssna på årets överlägset bästa svenska album

1.Ezra Furman – Transangelic Exodus

Här kommer då årets bästa skiva alla kategorier. Chicago rockn rollern Ezra Furman vågar på sitt sjunde studioalbum att utmana och experimentera samtidigt som skivan behåller den vackra lyrik som är Ezras landmärke. Transangelic Exodus låter som Springsteen, Bowie eller Velvet Undergrounds i deras bästa stunder. Det är kraftfull rock färgad i de mörkaste kolörer. Oavsett tema- judendom, tonårskärlek eller om att lämna sin hemstad presenterar Ezra det med stor detaljrikedom. Sällan har modern rock låtit så ny och fräsch med inspiration från 50-tals punken och klassisk blues. Det är målarboken som Ezra kastat sig över, experimenterat med och gått utanför linjerna. Formerna finns där men slutfinishen är unik. Ezra är lyrikern som kan bända ord och rytmer till oigenkännlighet likt ingen annan konstnär. Så låt dig hypnotiseras och lyssna till årets musikaliska bragd Transangelic Exodus.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner, Toppnytt Taggad som: Bästa album, Ezra Furman, First Aid Kit, Musikåret 2018, Serpentwithfeet, topplistor

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 215
  • Sida 216
  • Sida 217
  • Sida 218
  • Sida 219
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1760
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Dead Man’s Wire Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Filmrecension: JA! – svårt att se den som seriös

https://kulturbloggen.com/wp-content/uplo … Läs mer om Filmrecension: JA! – svårt att se den som seriös

Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Clas Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

19/4 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Clas Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in