GinHouse 50+ Blues Celebration Party
13/1 2019 på Nefertiti i Göteborg
GinHouse bildades i östra delarna av Göteborg av tonåringar drabbade av den vita bluesvågen från England med grupper som John Mayall & The Bluesbreakers, Cream och Spencer Davis Group. Som om det inte vore tillräckligt, översköljdes de av amerikansk folkblues några år senare. 1967-1970 lirade grabbarna sina hjältars låtar i Sveriges andra stad på fritidsgårdar, musikklubbar och några gånger på större arenor, då i egenskap av förband till exempelvis Jimi Hendrix. Sedan dess har man haft både 30-års och 40-års (en konsert jag såg) jubileum jämte ett ”guerilla-set” till minne av Que Club. Någon skiva har aldrig gjorts, vilket det nu ska rådas bot på. Musikradion (P2) spelade nämligen in. Från det material som kommer sändas i etern, är tanken att en livealbum ska sammanställas under ledning av giganten Åke Linton.
Vore fullständigt felaktigt att rubricera evenemanget mossig nostalgi, även om majoriteten lycklig publik på fullknökade Nef var till åren kommen. De fyra som i femtio år haft patent på GinHouse, har spenderat sitt yrkesliv i musikens tjänst. Samtliga är mycket meriterade! Kjell Jansson har som låtskrivare, bandledare och basist varit ett aktat namn på jazzscenen, har kompat flera internationella stjärnor. Bengan Blomgren har för kännare och branschkollegor ett skimmer kring sig, otvivelaktigt en gitarrist med världsrykte. Trumslagaren Gunnar Pettersson från Hisingen förekommer ofta i rythm & blues sammanhang och ingick i husbandet i magasin i Sveriges television.. Bernt Andersson märks överallt i skiftande omgivningar med kvalitetsstämpel, varför han har kallats Göteborgs meste musiker. På senare år har han varit omistlig som arrangör och instrumentalist på Göteborgs Stadsteater, vilket undertecknad kan vidimera. Kvartetten tillsammans med Bror Gunnar Jansson har hållit igång en old school-blues konstellation senaste decenniet betitlad Serve You Right To Suffer. Dessa rudimentära nedslag i deras karriärer, ska inte kringgå att tidvis 3/4 av dem var medlemmar i ”tunggungiga” Tottas Blues Band samt att de varit hörnpelare i den alternativa musikrörelsen.
Bluesfesten genomfördes i två generösa set, vilka båda varade över en timma. Aftonens presentatör, tillika huvudvokalist, var som vanligt Bernt Andersson som mestadels satt bakom en välljudande hammondorgel. (Hans fru hade tagit de gamla svartvita bilderna, på de långhåriga ynglingarna som fanns att beskåda.) Man gjorde låtar skrivna av eller associerade med storheter som Willie Dixon, Albert King, Muddy Waters, Otis Rush, Jack Bruce, Robert Johnson, John Mayall och Stevie Winwood, för att nämna ett antal ess ur den heta högen. Berättades att åtskilliga melodier fanns med på repertoaren hos Tottas. Donny Hathaway och Stevie Wonder utgjorde mer oväntade val. Bluesen hade många förtecken: Chicago-, country-, delta- sydstats- jämte brittisk bluesrock. Det spelades snabbt och rivigt, gungande långsamt och givetvis i taktfast mediumtempo.
Eftersom den hängivna publiken underhålls av fullblodsproffs, låter musikerna som en exceptionellt samspelt enhet, vars energi, rytmiska driv och solistförmåga spred förväntad värme. Kanske beroende på att inspelning skedde, var formen mer bunden än jag hade förmodat. I andra set blev förvisso den åtråvärda, oförutsägbara livekänslan mer påtaglig. Måste slå fast att tendenser till jämntjockt, tråkigt tillstånd aldrig uppstod, annars ganska vanligt förekommande vid bluestillställningar. Pådrivande påhittig trumslagare jämte en sammanlänkande groovy basgitarrist (noterade att Jansson hade en Höfner att tillgå), garanterade att vi slapp all antydan till enformighet.
På scen fanns i omgångar gäster. Bror Gunnar Jansson sjöng med passion och spelade vid något tillfälle halvakustisk gitarr. Mr Bo känd från ett rutinerat bluesgäng, använde sin vägvinnande röst och fyrade av åtskilliga vassa riff på sin gitarr. Stefan Dafgård hade anlitats som munspelare, en syssla han utförde med bravur. Multiinstrumentalisten Stefan Sandberg hade några inspirerade solon på tenorsax. Låt mig framhålla ett knippe storartade sekvenser: Bror Gunnars första sånginsats då Bernt trakterar munspel och Gunnar vispar, Mr. Bo framför Do I Move You (Simone) vars karaktäristiska häng fylls i av Stefan Sandberg, Bengan Blomgrens solo i Crossroads inbringar massiva applåder, uruppförandet av White Room featuring Bror Gunnar på sång jämte Bernt vid orgeln, soulig ballad vidrör vårt innersta genom utsökt spel på flygel och sax plus återigen berörande vokal prestation av Bror Gunnar Jansson, munspelssolot i Spooonful samt den boogie som avrundade en extatisk söndagskväll.
Blev aningen förvånad över att hammondorgeln så obestridligt dominerade deras sound. Mästermixaren Linton kan säkert i efterhand justera, få fram rätt balans. I övrigt perfekt resonans, med undantag för att det lät murrigt under det obligatoriska bassolot. Att Bernt Andersson oavsett om han lägger ackord på klaviatur eller blåser munspel, förfogar över ett enormt stort register, var jag väl medveten om. Icke desto mindre, bevisade han vilken fantastisk, melodiburen musiker han är. Tvivlar på om Bernts stämma finns inspelad på skiva. Med tanke på det ska poängteras att han innehar en bra, funktionell röst. Utan att vara djupt uttrycksfull passar den in i detta sammanhang. Bengan Blomgren har en himmelsk lager på lager -teknik, som förenar livsvilja och smärta. I ett par låtar tilldelades han utrymme att ”knåda” fram toner på sitt omisskännliga sätt. Hade gärna hört mer av den varan. Varje gång är en ynnest.
Hur sammanfatta ett uppseendeväckande gig?. Konserten innehöll krängande beats och rullande groove, medryckande refränger och känslostarka ballader. Våra kroppar tog emot, genom att stampa takten, vifta och rotera med huvudet. Variationsrikedomen på scen var lika påtaglig som spelglädjen och samarbetet. De virtuosa dragen i landets förnämsta coverband gjorde sig påminda emellanåt, fast överlag underordnade sig kollektivet den formel som stavas b+l+u+e+s. Då jag vet vad dessa herrar är kapabla till, hade jag möjligen orimliga förhoppningar om årets konsert i sikte. Glimtvis infann sig den sällsynta magin. Det är gott nog! Och jag är förvissad om att publiken styrde stegen hemåt med inre tillfredsställelse, bättre rustade att möta en blå måndag morgon.
Foton: Manfred Piltorp