Musik

30/7 – 2/8

Ystad med omnejd

Jazzfestivalen sommartid med mest resurser och sannolikt högst trivselfaktor i landet avslutades i helgen. Blickar tillbaka över årets högklassiga, genremässigt spretande upplaga. Konstaterar förbluffad att så gott som allt arrangemangsmässigt klaffade. Inga plötsliga avbokningar, inga förseningar eller missöden samt obefintligt eller minimalt med tekniskt trassel. De 80 volontärerna och programkommittén med konstnärlige ledaren Jan Lundgren i spetsen uträttar i vanlig ordning stordåd. Kommer spontant fram till att ett dussintal akter var alldeles strålande.

Beroende på tidpunkt för vald resa som blev en annan på grund av tillstötande komplikation på grund av olycka, missades helt smyginvigningen med Lars Danielsson & Leszek Mo’zd’zer (recenserade dem lyckligtvis utförligt häromåret när de gästade Lerum), vars konsert nu på Saltsjöbad omtalades som oförglömlig. För taktfasta musiken på sedvanliga paraden (se bild ovan) stod NB! Brass Band från Danmark. En nymodighet var att ett annat band, i detta fall Kottes kvartett, spelade på Stortorget före och efter jazzparaden tågade förbi. En annan nyhet var att Next Generation höll till i Bäckahästens spatiösa trädgård. Eminente Peter Asplund hade efter avslutad konsert engagerats som festival-tornväktare, en ansvarsfull uppgift han självfallet löste med ackuratess.

KISMET beskrivs som en gemensam skapelse av engelske basisten Dave Holland och den generationen yngre amerikanske träblåsaren Chris Potter, vilka också spelar tillsammans i annan kvartett med samma sättning döpt till Aziza. Två jazzkändisar vars egna grupper jag hört live i Göteborg. Gitarristen Kevin Eubanks saknas emellertid vilket gav Potter på tenorsax och basklarinett mer solistutrymme. Trumslagaren heter Marcus Gilmore, även han med stjärnstatus efter samarbeten vilka sträcker sig från Chick Corea till Norah Jones. Haft ynnesten att få se honom med just Potter. Lite tillspetsat kan sägas att trion med sina prisade medlemmar har ena foton i fri form medan den andra stadigt förankrad i boppig terräng.

Varje år utser YSJF en hedersgäst. I år föll valet på 78-årige Dave Holland vars berömmelse som bekant tog fart i och med att han rekryterades av utforskande Miles Davis på ett par banbrytande album och därefter kommit med ett trettiotal skivor i eget namn. Blev märkligt nog ingen ceremoni, istället passade vitale basisten på att tacka för en lika hedrande som förtjänstfull utmärkelse. Naturligt nog presenterar åldermannen trions repertoar, nämner att spelningen avslutar pågående turné och att man har med sig egen ljudtekniker. Akustiken var följaktligen förnämlig! Blev en uppseendeväckande miss i kommunikationen vad beträffar tilldelad speltid, vilket gjorde att de höll på i cirka en timme och trekvart – även utrustad med cykel kom jag fram något för sent till nästa konsert. Vi kastas rätt in i slingrande, långvarigt tonspråk i medium-tempo med feature av inspirerad tenorist i Triple Dance Formidabla rytmsektionen bäddar för Potters hängivna vandringar i en räcka chorus.

Musiken är skriven av antingen Holland eller Potter. Man får en uppfattning om hur etablerad den sist nämnde är genom att framhålla vinster i omröstningar, tjugosex egna alster och medverkan på skivor med Paul Motian och John Patitucci, dessutom gästat geniförklarade Steely Dan och Grammy-belönade Lizz Wright. På mysiga Ystad Teater tillåter han sig dock att bli onödigt introvert emellanåt, vilket är enda randanmärkning av en stimulerande tillställning. En kollegas rubrik betonar att kraft och känsla kännetecknar konserten. Som antytts kombineras pulserande groove med dissonanta avvikelser. I mycket välartikulerade basgångar från Kismets ryggrad töjs det uppfriskande i deras melodier. I Far Away (C. Potter) blir det premiär för basklarinett som välkommen omväxling, en tassande ballad som utvecklas till suggestiv pärla där Gilmore använder filtklubbor. Kontrabasistveteranen demonstrerar sin betydelse för modern jazz och ECM påpassligt i ett par belysande sekvenser.

Senare levereras enastående extatiskt tillstånd av mannen med ljuvliga ”chops”. Publiken lyssnar som vore den en enda kropp på tre samverkande enheter där förstås fokus raffinerat skiftas. Blir en speciell intensitet med sättningen träblås – kontrabas – trumset. Vi lyssnar till bland annat Grand Park Steet Assembley, Quiet Fire, Lucky Seven, Okinawa samt Good Hope. I sistnämnda titel färgad av energin i saxintrot utvinns rytmer likt virtuosa piruetter. I härligt avspänt extranummer sträcks ut utan krusiduller av en superb trio som förbluffar genom att spela utan noter.

Två tungviktare avlöser i festivalens hjärta första kvällen. Drygt två timmar senare äntrar nämligen MIKE STERN BAND samma scen, ikonisk gitarrist jag sett minst tre gånger på Nef varav senaste gången resulterade i både signering av cd och recension i OJ. En kick att som recensent sitta alldeles nedanför scen när ett all-star band med fusion i blodet tar vid. Efteråt fick jag dessutom möjlighet att träffa huvudpersonen och framför allt hans basist och nya saxofonist. Stern känd för sitt sound med långa vinande toner och drivna riffande är på strålande spelhumör. Innan den med rätta mycket populära gitarristen blev soloartist samarbetade han förvisso med Blood, Sweat & Tears, Billy Cobham, Michael Brecker, Bob Berg, Jaco Pastorius med flera. Var dock obestridligen med en nystartande Miles Davis han skrev in sig i historieböckerna. Soundet förknippat med den tidens mytomspunne Miles blev genombrottet, utgör bottenplattan i karriären. Stern presenteras som en av de främsta inom samtida (elektrifierad) jazz.

Bandet vi beskådar består av hustrun Leni Stern på gitarr, Jimmy Haslip på elbas, Dennis Chambers bakom trummorna samt den i Köpenhamn boende Gabor Bolla på tenorsax som jag sett med Kathrine Windfeld. Ska framhållas att ungraren gör sitt första gig med gruppen, en utmaning han löser med den äran i en stil som mixar Michael Brecker med David Sanborn. Haslip (medgrundare till Yellow Jackets) och Chambers bör betraktas som oöverträffade inom en krävande genre och de banade väg för Ozz Noy på Jazzfestivalen i Stockholm (recenserade den gången). Minns också avtrycket Chambers gjorde på North Sea Jazz Festival för trettiofem år sedan.

Man drar igång med Like A Thief (L. Stern) specialskriven för hustruns afrikanska stränginstrument ngoni. I denna tassande start sjunger Leni på ett sätt som leder tanken till melodier av Sting medan rytmsektionen interagerar fjäderlätt. Hastigt ändras skepnad till oemotståndlig, fladdrig funk-fusion fullproppad med riff. Mike nyttjar en av sina pedaler när avsevärt högre växel läggs in. Hans medlemmar assisterar lyhört då typiska ekvilibristiska drag blottas. Somliga ösiga riff känns igen i Connections respektive Echoes (två paradnummer) varvid njutningen övergår i ren lycka när medryckande teman broderas ut.

I ett rasande tempo ges utrymmen åt var och en. Låtar med enormt driv korsas med stämningsfullt långsamma kontraster, något som utvecklats till den ödmjuke mannens signum. Tunggung uppstår i konversation emellan Chambers – Bolla och i sekvens därpå centrerad kring rytmsnillet i clinch med bandledaren. Leni har sammanlagt ett halvdussin fängslande solon men avstår från att hänga med i övrigas höghastighetsaktioner. I en gladlynt, frapperande lättsam komposition, sjunger Mike ordlöst. Sin vana trogen tittar han ibland storögt på publiken, går närmare scenkanten och inväntar efter fräcka ackordföljder vår reaktion. Ett av dennes försynta intron påminner om skalövningar, fascinerar i alla fall. Inte utan att man undrar hur mycket plats som viks åt improvisationer, även om Bolla självfallet behöver följa med i noterna. Stern är ingen pedal-freak utan nöjer sig med att snyggt koppla upp sig på ett par av dem han förfogar över.

Läckra licks och supertajt samspel är byggstenar jämte sinnrika kontraster och melodier som fäster. I ypperlig sektion spelas det så varsamt det är möjligt, vilket genererar stor skönhet. Föga förvånande uppstår på slutet delikat publikfrieri i en minst sagt rask rökare. Haslip firar triumfer följt av en otrolig insats från Chambers, vars excellerande i uppbrutna rytmer medför att Mike och basfantomen surfar på extasens vågor. Sällsynt att få bluesig sång från denne djupt respekterade musiker, något som sker i enda covern – Red House (J. Hendrix). Efter Leni Sterns sista solo uppstår en berikande gitarrduell. Publikens respons resulterar i två extranummer. Rytmtillverkare Chambers är fullkomligt fenomenal på slutet. Milda makter vilket furiöst tempo och kontroll man lirar med. Samtliga på scen uppvisar flow.i den komposition som torde vara Snakes (B. Berg) från tidigt 90-tal. En konsert som blev en oemotståndlig framgång, vilket de tycktes medvetna om själva.

CATHRINE RUSSELL framträder vid lunchtid på Ystad Saltsjöbad ackompanjerad av prisade Matt Munisteri på halvakustisk (?) gitarr (tillika arrangör av musiken) jämte kontrabasisten Tal Ronen. Måste tillstå att sångerskan som vårdar arvet efter amerikanska sångboken med stor ömhet och en fäbless för att lansera gjorda fynd, inte var någon jag lagt på minnet. Detta trots flera Grammy-nomineringar och bakgrundsstämmor hos inga mindre än exempelvis Steely Dan, Paul Simon, Jackson Browne och David Bowie. Varken dessa meriterande jobb eller turnéer med Bowie omnämns av Russell, däremot i samband med att repertoar introduceras, berättas om hennes föräldrars musikkarriärer – pappa ledare för remarkabelt storband och sedermera konstnärlig ledare för självaste Louis Armstrongs band medan mamma varit basist hos Ruth Brown, har examen från Julliard och spelat med Wynton Marsalis. Genombrottet för egen del inträffade utanför jazzen på 90-talet i och med turnerande och studiojobb med Donald Fagen, Steely Dan och Bowie.

Sparsmakade kompet håller givetvis högsta standard. Det svänger ytterst raffinerat trots frånvaron av pådrivande trummor och piano.. Duon tar utsökt tillvara på tillfällen att uttrycka sig i stick, ser i övrigt till att vokalisten kan skina i såväl svängiga melodier som berörande ballader. Tror jag hört mångsidige Munisteri tidigare som förgyllt inspelningar med exempelvis ”Little” Jimmy Scott, Madeline Peyroux, Lizz Wright samt Grammy-belönad produktion med Loudon Wainwright och stått på scen med kollegor som Bucky Pizzarelli och Frank Vignola. Tal Ronen kommer ursprungligen från Israel, studerade för John Pattituci, leder egen grupp och på 80-talistens cv finns samarbeten med Jimmy Cobb, Frank Wess och Sheila Jordan.

Ska omgående framhållas att Russells röst var vad en entusiastisk publik i första hand tog med sig. Hon fraserar fantastiskt och textar så att varje stavelse når lyssnaren. Framgår med önskvärd tydlighet att autenticitet är idealet för en lysande interpret vars musikalitet emellanåt lider brist på personlighet. Afrikansk-amerikansk vintagejazz, och blues förädlas av en vokalist som omdömesgillt avstår från att brista ut i over-the-top-tolkningar. Avskalade och nyanserade inriktningen överraskar mig, artar sig till en konstnärlig fullträff. Få titlar anges, istället fokuseras på upphov och vem låten förknippats med. Billie Holiday och Ray Charles förekommer flera gånger i en spännande repertoar från en en karismatisk kvinna som gärna framför rariteter, är förtjust i kärlekssånger, texter med substans och alldeles förträffligt sprider juveler inom swing och r& b. Flera låtar hämtas från albumet i fjol tillsammans med pianist.

Nu blev denna del av mina rapporter från YSJF mer som tre sammanförda recensioner än ett svep. Därför dags att avrunda genom att förmedla höjdpunkter från den halvannan timme vi fröjdades åt Cathrine Russell och hennes ackompanjemang. I Don´t Need No Doctor tillhörde konsertens definitiva utropstecken liksom bluesig balladen In The Dark insjungen av Dinah Washington och ett Louis Armstrong-alster från 1938 skrivet av hennes far golvar oss i swing med sting. Andra distinkta krön är Ain´t That Love (R. Charles) med delikat stick på gitarr, bas-feature som accentuerar ballad känd genom Nat King Cole samt hängivna inlevelsen i extranumret, en sugande fullträff signerad Ruth Brown.