
7/8 2025
WOW i Slottsskogen i Göteborg
Fotograf Peter Birgerstam





















Samtliga bilder: Peter Birgerstam
Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

7/8 2025
WOW i Slottsskogen i Göteborg
Fotograf Peter Birgerstam





















Samtliga bilder: Peter Birgerstam

Projektet MARE NOSTRUM uppstod för tjugo år sedan och sedan dess har den europeiskt rotade världsmusiktrion gett ut fyra album på ACT. Hänrycktes av dem när det senast begav sig på YSJF, fast inte lyssnat på skivorna. Mare Nostrum består av Jan Lundgren (genomför varje YSJF två konserter) vid flygeln, Richard Galliano på dragspel och munspel från Frankrike samt Paolo Fresu bördig från Sardinien på trumpet och flygelhorn. Traditionell folkmusik och tonsättare som Monteverdi finns på en repertoar som till övervägande del utgörs av eget material signerad någon av medlemmarna, vars kompositioner de själva introducerar på engelska, franska knepigt nog och lite Blekinge-dialekt.
Fresu förekommer på över trehundra skivor och har grundat jazzfestival i hemlandet medan Galliano samarbetat med några av Frankrikes mest profilerade vokalister. I en fascinerande ymnig katalog rör han sig från Gershwin och filmmusik till kammarjazz och klassiskt. Sett honom i oförglömlig konstellation sammansatt av Bo Stief för kanske tjugofem år sedan på Köpenhamns Jazzfestival. Lundgren behöver näppeligen någon presentation. (Bill man veta mer om Mare Nostrum rekommenderas intervju i senaste numret av Orkesterjournalen.)

Som väntat avnjuts musicerandet från första till sista tonen. Att det låter så betagande måste givetvis tillskrivas det faktum att man behärskar sina instrument till fulländning, en viktig förutsättning. Genom var och ens sound/ temperament och avsevärda kunskap uppstår begärlig kemi, förstärkt av föredömlig pausering. Ska påpekas att flera av kompositionerna varav ett knippe i drömskt moll, framförs på duo. De framstående låtskrivarna har liknande livsfilosofi. De använder noter, lyssnar på varandra och stämmer av. Ett par gånger överraskas publiken av energipåslag och intrikata vändningar och i en sekvens parafraseras Beatles-klassiker som en blixt från klar himmel. Efter ultrasoft obeskrivligt vacker signaturmelodi (inleder varje konsert) får vi Life (P. Fresu) med upphovsmannen i feature på flygelhorn och fint invirade stämmor. Magin flödar i den franska titel Galliano döpt, samma smäktande komposition som är öppningsspår på aktuella albumet. Här finns spröda nyanser, kolossal omsorg om detaljer och svindlande skönhet.

Med Hidden Truth befäster Jan Lundgren sin oerhörda talang för att komponera otroligt vackra, meningsfulla melodier. Snacka om skönhetsupplevelse! Därpå följer ett av omnämnda omslag, en lätt dramatisk mönsterbrytare som till och med är småsvängig. Det blir bland annat härlig italiensk folkmelodi om emancipation, sprittande folkvisan Daniels farfars låt på piano och flygelhorn och en melodi av Galliano tillägnad (tror jag) emotsedd tillökning i pianistens familj. I ett outro förundras man över fenomenal andningsteknik hos Fresu, vilket roar häpna åhörare. Man tillåter sig att drastiskt skoja till det i episoder utan att sabotera stämningen för att ge oss udda inslag även om tuggmotstånd inte är deras grej.

I flera skeden formeras klanger till mästerligt avskalade stycken. Melodikern som förblir sittande vid flygeln understryker hantverksförmågan i komposition dedikerad till hans två lekfulla hundar. Stegrande ackordföljder blandas med sprött välbehag. Efter att man spelat dragspelarens visuella finstämda melodi Giselle överrumplas en fullsatt teater av kopiöst svängiga takter. Naturligtvis utbryter stående ovantioner vilka resulterar i två extranummer. Dels romantisk ballad med stänk av Oscar Peterson, dels populär kärlekssång av Monteverdi som framkallar gåshud. En marig etikettering om, kammarjazz eller världsmusik? Däremot råder inga tvivel om att Mare Nostrum live inte sällan håller världsklass.

Multiinstrumentalisten Magnus Lindgren kan beskådas som ledare i olikartade formationer med skilda numerärer här hemma och i Tyskland, befunnit sig i dylika kreativa sammanhang under hela 2000-talet. Har några av dennes cd och tappat räkningen på hur många gånger jag hört honom live eller recenserat hans projekt. På Ystad Winter Pianofestival recenserade jag hans samarbete med amerikanske pianisten John Beasley med vilken han erhöll en Grammy. Kul att få träffa honom efteråt i festivaltältet. Hans senaste initiativ handlar om att jazza till klassiska tongångar och tvärtom låta en renommerad kammarorkester färga funkiga såväl som angenäma jazzkompositioner.
I MAGNUS LINDGREN möter MUSICA VITAE inför en jublande salong exemplifieras bedårande hur denna hybrid fungerar. Som vanligt trakterar producenten, dirigenten, arrangören och kompositören tenorsax, flöjt och klarinett. Enligt presstext hos YSJF ses han som Sveriges svar på Quincy Jones, vilket är en rimlig jämförelse. På scen är stråkorkestern, vars utgångspunkt är konstmusik från barock och framåt, fjorton personer vilka trakterar violin, viola, cello plus kontrabas. Härom året hördes orkestern som turnerat globalt på YSJF med Isabella Lundgren och Carl Bagge

Repetitionerna måste ha utfallit till belåtenhet eftersom det sannerligen inte märks att de bara haft ett gig tidigare, nämligen på orkesterns hemmaplan i Växjö. Anmärkningsvärt groovy öppning lockar in oss i en förtrollad, hoppingivande värld genom tvärflöjt och basspel av Joel Larsson, vars nyckelroll omgående ska understrykas. Maestro Magnus fortsätter på klarinett till smeksam stöttning av Musica Vitae. Efter smart spännvidd från Message From Kaknäs (original) till Misty bjuds på Kind Of Sonata (original arrad för orkestern) influerad av Poulenc. Noterar romantiskt utformade linjer med fängslande celloparti i en spektakulär sak där tenorsaxen banar väg. Verkshöjden bibehålls i flertalet kompositioner av vilka några känns igen. I titelspåret på Stockholm Underground låter det underbart suggestivt med jazzflöjt i fokus i ny omgivning. Om möjligt än mer upphetsade blir vi av hans tidiga hit Buho. Vilket hypnotiskt sväng!

Lindgren presenterar orkestern medlemmar, uppmärksammar särskilt deras kvinnliga konsertmästare/ stämledare. Alla titlar måste ju inte listas. Låt mig ändå tala om att man gjorde Theme For Laura av Henrik Jansson, Coltrane-ballad som framförs med otrolig auktoritet och Air On a G String (för evigt förknippad med Beppes Godnattstund i teverutan) sparas till ett sagolikt ljuvligt extranummer vars sista toner klingar ut i ren magi. Till uppräknade arr ska läggas två supersuccéer: Otroligt innovativa urladdningen baserad på Fyra årstiderna jämte Procol Harums utan konkurrens största hit. I sist nämnda pampigt anlagda svävande melodi excellerar Lindgren i loopade fraser på flöjt i långt intro som fångar ens intresse.. MV bistår med sin briljans. Gensvaret är genomgående hjärtligt på YSJF, förbluffas ändå över nästan öronbedövande bifallet följt av stående ovationer och därpå högtidsstunden med fridfulla soundet från giganten Bach.

NICOLE JOHÄNNTGEN heter en av festivalens flitigaste internationella gäster, tillika en av de charmigaste. Två av hennes SOFIA-upplagor (specialskriven musik för kvinnliga ensembler från olika länder) tillhör de akter på YSJF jag bevarat i minnet med oförställd glädje. När eminenta saxofonisten och kompositören med rötter i Zürich återvänder för sjätte gången sker det med den kubanskt influerade sviten ROBIN, som framförs på Saltsjöbad av en mixad kvintett från Schweiz. Tyder på musikaliskt mod och förmåga att ge sig in i och tolka en tradition man inte är uppväxt med.

Titeln på de böljande rytmerna och svepande harmonierna med sina dynamiskt infallsrika improvisationer, kom saxofonisten på under en vistelse i New York, vid åsynen av vandringstrastar i Central Park. Medmusikerna var nya ansikten för mig, sannolikt också för nästan alla andra. På scen finns initiativtagen i sällskap med i Schweiz etablerade namn: Manom Mullener vid flygeln, Sonja Bossart på elbas och på percussion präglas deras vibe av David Stauffacher jämte Roberto Hacaturyan. Några av dem har besökt Kuba.

Hör många ingredienser jag uppskattar och inte minst uppdelningen i unisont spel och features. Kompositören mixar snyggt det svängiga med reflekterande inslag. En viktig faktor vid utvärderingen är att jag tappar i uppmärksamhet andra halvan, känslan förstärks av att Johänntgen ber att få utöka speltiden med cirka tjugo minuter. Max 75 minuter hade absolut varit en längd att föredra och obligatoriska solistutrymmet till duktiga slagverkarna, skulle ha planerats in i ett tidigare skede av konserten.

Musikern i centrum som står för upplysande och sympatiskt mellansnack, börjar inbjudande på sopransax till tassande bakgrund. Glädjen i att spela tillsammans exponeras omgående, understryks av salsa-moves från Johänntgen. En förtrollande slinga sätter stämningen i öppningslåtens b-del. Saxofonisten förklarar idén bakom sitt skrivande och hur högt autenticitet värdesätts efter att jag lagt märke till diverse influenser. Syftar på att element från österländskt, arabisk och förmodligen indisk inkluderats i hyllningen till varmblodiga rytmer. Fäster mig vid strålande stegringar – sänkningar av energinivå förstärkta med bravur genom inpass från basisten. Bossart. En låt om att ge sig hän har naturligt nog fått titeln You Gotta Dance Withe Me. Ska sägas att flera bidragit i låtskrivarprocessen. En återhållsamt gungande juvel innehållande minnesvärt solo på piano är signerad just Mullener medan titellåten komponerats av Bossart. Andra titlar som sticker ut är Cajun Wind och Twelve Houses.
Förvisso pågår konserten för länge vilket innebär att jag på sluttampen tappar en del fokus. Kände mig således nöjd efter 60-70 minuter. Observerar ändå åtskilliga berömmande formuleringar bland anteckningarna. De tar upp dansant cirklande melodi, utsökta dialoger, vackra klanger, expansiva hållningen, shaman-aktiga draget när huvudpersonen sjunger mässande, bubblande livsbejakande flöde, duellen emellan tenorsaxen och männen på percussion, temperamentsfullt sväng med antingen uppsluppen eller suggestiv inriktning och därtill vilket intressant konstnärskap prisade innovatören Nicole Johänntgen odlar.

LA GAYLIA FRAZIER Soul feat JONAS KULLHAMMAR invigde paketet med utomhuskonserter på sluttande gräsmattan vid baksidan av Charlottenlund naturskönt beläget en mil utanför Ystad. Har tidigare sett energiska vokalisten Frazier med Jan Lundgren trio och med högklassigt jazz-funk gäng på Kulturkalaset i Göteborg, men undvikit att uppleva henne i det sammanhang som gjorde amerikanska stjärnan folkkär hos oss, nämligen Rhapsody In Rock. I denna kick till avstickare har hon bibehållit musiker från en Tina Turner-tribut hon gjort vilka framgångsrikt sammanförts med mångsysslaren Jonas Kullhammar, här i rollen som pådrivande soulig tenorsaxofonist. Mannen bakom Moserobie Music Production, omtyckta Kullhammar kvartett, otaliga gig i förnämliga storband och smågrupper behöver ingen närmare presentation.
Av konstellationens resterande musiker hemmahörande i Göteborg är jag bekant med gitarristen Anders ”Agge” Augustsson (Emrik, Dan Helgesen Organ Explosion m.fl). På keyboard finns Markus Linnell Zovic, Anneli Axon är bakgrunds-vokalist medan tungt vägande rytmsektion består av vidunderlige elbasisten Christopher Ek (spelat med Eric Gadd, Danny, Darin, medverkat i musikaler och ingått i Amanda), trumslagare Magnus Höglund samt Ruben Millet Herrera på percussion. Flera av dem har med den äran kompat Lollo Gardtman.



30/7 – 2/8
Ystad med omnejd
Jazzfestivalen sommartid med mest resurser och sannolikt högst trivselfaktor i landet avslutades i helgen. Blickar tillbaka över årets högklassiga, genremässigt spretande upplaga. Konstaterar förbluffad att så gott som allt arrangemangsmässigt klaffade. Inga plötsliga avbokningar, inga förseningar eller missöden samt obefintligt eller minimalt med tekniskt trassel. De 80 volontärerna och programkommittén med konstnärlige ledaren Jan Lundgren i spetsen uträttar i vanlig ordning stordåd. Kommer spontant fram till att ett dussintal akter var alldeles strålande.
Beroende på tidpunkt för vald resa som blev en annan på grund av tillstötande komplikation på grund av olycka, missades helt smyginvigningen med Lars Danielsson & Leszek Mo’zd’zer (recenserade dem lyckligtvis utförligt häromåret när de gästade Lerum), vars konsert nu på Saltsjöbad omtalades som oförglömlig. För taktfasta musiken på sedvanliga paraden (se bild ovan) stod NB! Brass Band från Danmark. En nymodighet var att ett annat band, i detta fall Kottes kvartett, spelade på Stortorget före och efter jazzparaden tågade förbi. En annan nyhet var att Next Generation höll till i Bäckahästens spatiösa trädgård. Eminente Peter Asplund hade efter avslutad konsert engagerats som festival-tornväktare, en ansvarsfull uppgift han självfallet löste med ackuratess.

KISMET beskrivs som en gemensam skapelse av engelske basisten Dave Holland och den generationen yngre amerikanske träblåsaren Chris Potter, vilka också spelar tillsammans i annan kvartett med samma sättning döpt till Aziza. Två jazzkändisar vars egna grupper jag hört live i Göteborg. Gitarristen Kevin Eubanks saknas emellertid vilket gav Potter på tenorsax och basklarinett mer solistutrymme. Trumslagaren heter Marcus Gilmore, även han med stjärnstatus efter samarbeten vilka sträcker sig från Chick Corea till Norah Jones. Haft ynnesten att få se honom med just Potter. Lite tillspetsat kan sägas att trion med sina prisade medlemmar har ena foton i fri form medan den andra stadigt förankrad i boppig terräng.
Varje år utser YSJF en hedersgäst. I år föll valet på 78-årige Dave Holland vars berömmelse som bekant tog fart i och med att han rekryterades av utforskande Miles Davis på ett par banbrytande album och därefter kommit med ett trettiotal skivor i eget namn. Blev märkligt nog ingen ceremoni, istället passade vitale basisten på att tacka för en lika hedrande som förtjänstfull utmärkelse. Naturligt nog presenterar åldermannen trions repertoar, nämner att spelningen avslutar pågående turné och att man har med sig egen ljudtekniker. Akustiken var följaktligen förnämlig! Blev en uppseendeväckande miss i kommunikationen vad beträffar tilldelad speltid, vilket gjorde att de höll på i cirka en timme och trekvart – även utrustad med cykel kom jag fram något för sent till nästa konsert. Vi kastas rätt in i slingrande, långvarigt tonspråk i medium-tempo med feature av inspirerad tenorist i Triple Dance Formidabla rytmsektionen bäddar för Potters hängivna vandringar i en räcka chorus.

Musiken är skriven av antingen Holland eller Potter. Man får en uppfattning om hur etablerad den sist nämnde är genom att framhålla vinster i omröstningar, tjugosex egna alster och medverkan på skivor med Paul Motian och John Patitucci, dessutom gästat geniförklarade Steely Dan och Grammy-belönade Lizz Wright. På mysiga Ystad Teater tillåter han sig dock att bli onödigt introvert emellanåt, vilket är enda randanmärkning av en stimulerande tillställning. En kollegas rubrik betonar att kraft och känsla kännetecknar konserten. Som antytts kombineras pulserande groove med dissonanta avvikelser. I mycket välartikulerade basgångar från Kismets ryggrad töjs det uppfriskande i deras melodier. I Far Away (C. Potter) blir det premiär för basklarinett som välkommen omväxling, en tassande ballad som utvecklas till suggestiv pärla där Gilmore använder filtklubbor. Kontrabasistveteranen demonstrerar sin betydelse för modern jazz och ECM påpassligt i ett par belysande sekvenser.

Senare levereras enastående extatiskt tillstånd av mannen med ljuvliga ”chops”. Publiken lyssnar som vore den en enda kropp på tre samverkande enheter där förstås fokus raffinerat skiftas. Blir en speciell intensitet med sättningen träblås – kontrabas – trumset. Vi lyssnar till bland annat Grand Park Steet Assembley, Quiet Fire, Lucky Seven, Okinawa samt Good Hope. I sistnämnda titel färgad av energin i saxintrot utvinns rytmer likt virtuosa piruetter. I härligt avspänt extranummer sträcks ut utan krusiduller av en superb trio som förbluffar genom att spela utan noter.

Två tungviktare avlöser i festivalens hjärta första kvällen. Drygt två timmar senare äntrar nämligen MIKE STERN BAND samma scen, ikonisk gitarrist jag sett minst tre gånger på Nef varav senaste gången resulterade i både signering av cd och recension i OJ. En kick att som recensent sitta alldeles nedanför scen när ett all-star band med fusion i blodet tar vid. Efteråt fick jag dessutom möjlighet att träffa huvudpersonen och framför allt hans basist och nya saxofonist. Stern känd för sitt sound med långa vinande toner och drivna riffande är på strålande spelhumör. Innan den med rätta mycket populära gitarristen blev soloartist samarbetade han förvisso med Blood, Sweat & Tears, Billy Cobham, Michael Brecker, Bob Berg, Jaco Pastorius med flera. Var dock obestridligen med en nystartande Miles Davis han skrev in sig i historieböckerna. Soundet förknippat med den tidens mytomspunne Miles blev genombrottet, utgör bottenplattan i karriären. Stern presenteras som en av de främsta inom samtida (elektrifierad) jazz.
Bandet vi beskådar består av hustrun Leni Stern på gitarr, Jimmy Haslip på elbas, Dennis Chambers bakom trummorna samt den i Köpenhamn boende Gabor Bolla på tenorsax som jag sett med Kathrine Windfeld. Ska framhållas att ungraren gör sitt första gig med gruppen, en utmaning han löser med den äran i en stil som mixar Michael Brecker med David Sanborn. Haslip (medgrundare till Yellow Jackets) och Chambers bör betraktas som oöverträffade inom en krävande genre och de banade väg för Ozz Noy på Jazzfestivalen i Stockholm (recenserade den gången). Minns också avtrycket Chambers gjorde på North Sea Jazz Festival för trettiofem år sedan.




Man drar igång med Like A Thief (L. Stern) specialskriven för hustruns afrikanska stränginstrument ngoni. I denna tassande start sjunger Leni på ett sätt som leder tanken till melodier av Sting medan rytmsektionen interagerar fjäderlätt. Hastigt ändras skepnad till oemotståndlig, fladdrig funk-fusion fullproppad med riff. Mike nyttjar en av sina pedaler när avsevärt högre växel läggs in. Hans medlemmar assisterar lyhört då typiska ekvilibristiska drag blottas. Somliga ösiga riff känns igen i Connections respektive Echoes (två paradnummer) varvid njutningen övergår i ren lycka när medryckande teman broderas ut.
I ett rasande tempo ges utrymmen åt var och en. Låtar med enormt driv korsas med stämningsfullt långsamma kontraster, något som utvecklats till den ödmjuke mannens signum. Tunggung uppstår i konversation emellan Chambers – Bolla och i sekvens därpå centrerad kring rytmsnillet i clinch med bandledaren. Leni har sammanlagt ett halvdussin fängslande solon men avstår från att hänga med i övrigas höghastighetsaktioner. I en gladlynt, frapperande lättsam komposition, sjunger Mike ordlöst. Sin vana trogen tittar han ibland storögt på publiken, går närmare scenkanten och inväntar efter fräcka ackordföljder vår reaktion. Ett av dennes försynta intron påminner om skalövningar, fascinerar i alla fall. Inte utan att man undrar hur mycket plats som viks åt improvisationer, även om Bolla självfallet behöver följa med i noterna. Stern är ingen pedal-freak utan nöjer sig med att snyggt koppla upp sig på ett par av dem han förfogar över.

Läckra licks och supertajt samspel är byggstenar jämte sinnrika kontraster och melodier som fäster. I ypperlig sektion spelas det så varsamt det är möjligt, vilket genererar stor skönhet. Föga förvånande uppstår på slutet delikat publikfrieri i en minst sagt rask rökare. Haslip firar triumfer följt av en otrolig insats från Chambers, vars excellerande i uppbrutna rytmer medför att Mike och basfantomen surfar på extasens vågor. Sällsynt att få bluesig sång från denne djupt respekterade musiker, något som sker i enda covern – Red House (J. Hendrix). Efter Leni Sterns sista solo uppstår en berikande gitarrduell. Publikens respons resulterar i två extranummer. Rytmtillverkare Chambers är fullkomligt fenomenal på slutet. Milda makter vilket furiöst tempo och kontroll man lirar med. Samtliga på scen uppvisar flow.i den komposition som torde vara Snakes (B. Berg) från tidigt 90-tal. En konsert som blev en oemotståndlig framgång, vilket de tycktes medvetna om själva.

CATHRINE RUSSELL framträder vid lunchtid på Ystad Saltsjöbad ackompanjerad av prisade Matt Munisteri på halvakustisk (?) gitarr (tillika arrangör av musiken) jämte kontrabasisten Tal Ronen. Måste tillstå att sångerskan som vårdar arvet efter amerikanska sångboken med stor ömhet och en fäbless för att lansera gjorda fynd, inte var någon jag lagt på minnet. Detta trots flera Grammy-nomineringar och bakgrundsstämmor hos inga mindre än exempelvis Steely Dan, Paul Simon, Jackson Browne och David Bowie. Varken dessa meriterande jobb eller turnéer med Bowie omnämns av Russell, däremot i samband med att repertoar introduceras, berättas om hennes föräldrars musikkarriärer – pappa ledare för remarkabelt storband och sedermera konstnärlig ledare för självaste Louis Armstrongs band medan mamma varit basist hos Ruth Brown, har examen från Julliard och spelat med Wynton Marsalis. Genombrottet för egen del inträffade utanför jazzen på 90-talet i och med turnerande och studiojobb med Donald Fagen, Steely Dan och Bowie.
Sparsmakade kompet håller givetvis högsta standard. Det svänger ytterst raffinerat trots frånvaron av pådrivande trummor och piano.. Duon tar utsökt tillvara på tillfällen att uttrycka sig i stick, ser i övrigt till att vokalisten kan skina i såväl svängiga melodier som berörande ballader. Tror jag hört mångsidige Munisteri tidigare som förgyllt inspelningar med exempelvis ”Little” Jimmy Scott, Madeline Peyroux, Lizz Wright samt Grammy-belönad produktion med Loudon Wainwright och stått på scen med kollegor som Bucky Pizzarelli och Frank Vignola. Tal Ronen kommer ursprungligen från Israel, studerade för John Pattituci, leder egen grupp och på 80-talistens cv finns samarbeten med Jimmy Cobb, Frank Wess och Sheila Jordan.

Ska omgående framhållas att Russells röst var vad en entusiastisk publik i första hand tog med sig. Hon fraserar fantastiskt och textar så att varje stavelse når lyssnaren. Framgår med önskvärd tydlighet att autenticitet är idealet för en lysande interpret vars musikalitet emellanåt lider brist på personlighet. Afrikansk-amerikansk vintagejazz, och blues förädlas av en vokalist som omdömesgillt avstår från att brista ut i over-the-top-tolkningar. Avskalade och nyanserade inriktningen överraskar mig, artar sig till en konstnärlig fullträff. Få titlar anges, istället fokuseras på upphov och vem låten förknippats med. Billie Holiday och Ray Charles förekommer flera gånger i en spännande repertoar från en en karismatisk kvinna som gärna framför rariteter, är förtjust i kärlekssånger, texter med substans och alldeles förträffligt sprider juveler inom swing och r& b. Flera låtar hämtas från albumet i fjol tillsammans med pianist.

Nu blev denna del av mina rapporter från YSJF mer som tre sammanförda recensioner än ett svep. Därför dags att avrunda genom att förmedla höjdpunkter från den halvannan timme vi fröjdades åt Cathrine Russell och hennes ackompanjemang. I Don´t Need No Doctor tillhörde konsertens definitiva utropstecken liksom bluesig balladen In The Dark insjungen av Dinah Washington och ett Louis Armstrong-alster från 1938 skrivet av hennes far golvar oss i swing med sting. Andra distinkta krön är Ain´t That Love (R. Charles) med delikat stick på gitarr, bas-feature som accentuerar ballad känd genom Nat King Cole samt hängivna inlevelsen i extranumret, en sugande fullträff signerad Ruth Brown.
by Redaktionen
Årets officiella Pridelåt för Stockholm Pride 2025 framförs av Peter Jöback. Låten heter ”The Spectrum of Love” och är skriven av Peter tillsammans med Ed Harcourt och Kathryn Williams, samma trio bakom hans album Atlas. Låten får sin premiär live den 14 juli 2025. under det direktsända firandet av Victoriadagen på SVT – ett av Sveriges mest folkkära sommarevenemang.
Ett pressmeddelande berättar:
För att skapa ett modernt dans- och arenaanthem har superproducenten Svidden (Jimmy Koitzsch) bjudits in i studion. Svidden har tidigare jobbat med internationella stjärnor som Galantis, Miike Snow, Hillary Duff och Adam Lambert. Tillsammans med Harcourt, som arbetat med bl.a. Paloma Faith, Sophie Ellis-Bextor och James Bay, lyfter de låten till nya musikaliska höjder.
“Om du kunde gå tillbaka i tiden och berätta för ditt yngre jag att du kommer att klara dig, att det finns en gemenskap av människor precis som du som kommer att acceptera dig och stödja dig, då skulle det här vara låten du skulle sjunga. Den är också skriven för att fler, även utanför HBTQIA+-communityt, ska kunna känna igen sig i den känslan. Det handlar om att se skönheten och autenticiteten i sitt hjärta och våga låta det lysa. För mig är den ett sätt att ge hopp till den som känner sig vilsen eller rädd, ett löfte om att du inte är ensam,” säger Peter Jöback.
Peter om samarbetet och uppdraget:
“Jag är oerhört stolt och glad över att ha fått äran att skriva årets Pridelåt. Att återigen få jobba med mina vapendragare Ed och Kathryn, och nu dessutom med Svidden som producent, har gett vår musik en ny färg. Jag brinner för samarbeten och detta har varit ett fantastiskt sådant, för en mycket god sak som betyder allt för mig. Jag är hoppfull om att låten ska nå fram till de som behöver den mest.”
”The Spectrum of Love” representerar skydd och kärlek till alla människor, men är också ett symboliskt paraply för dem som är utsatta. Ett skydd mot faror, hat och fördomar. Låten är ett meddelande till alla som känner oro eller vilsenhet: det finns en trygg plats där du får vara dig själv, där du är accepterad och hållen. Där finns hopp.
“The Spectrum of Love” släpps den 25 juli 2025

Att vänta på något i åratal kan vara riskabelt – förväntningarna hinner bli nästan omöjliga att leva upp till. Men ibland händer det otroliga: verkligheten överträffar drömmen. För mig hände det den 5 juli 2025 i Cardiff, när jag äntligen fick se Oasis live – och det blev allt jag hoppats på och lite till.
Länge leve väntan
Jag har längtat så länge efter att se Oasis. När de spelade under sina storhetsår gick jag knappt på konserter, och chansen rann liksom bara förbi. Så när ryktet kom att bandet skulle återförenas för några exklusiva spelningar, fanns det ingen tvekan: vi måste dit.
Vi försökte få biljetter till premiärkvällen den 4 juli – men gick bet. Som plåster på såren lyckades vi istället få tag på biljetter till kvällen efter. Det visade sig bli en ren vinstlott.
Festen börjar redan på tåget
Redan på tåget till Cardiff började känslan byggas upp. Överallt Oasis-tröjor, bucket hats, öl i plastglas och förväntansfulla blickar. Våra bordsgrannar berättade att det alltid blir så här inför spelningar: en spontan fest på hjul. Mannen vid vårt bord var på väg till sin sjuttonde Oasis-spelning (!), medan hans vän, precis som vi, skulle se dem för allra första gången.
Att kliva av tåget i Cardiff var som att gå rakt in i en enda stor supporterklubb. Gatorna fyllda av fans, pubarna smockfulla, och musiken hördes från varje hörn. Ljuden av olika coverband väller in över gatan, tydligen det som det satsas mest på. Vi går in på The Piano Works, och blir imponerade av kvalitén på coverbandet. Hade inte blivit besviken om jag sett dom som en huvudakt. Vi försökte ta oss in på ett annat ställe, men trängseln fick oss att ge upp snabbt. Istället gick vi mot arenan – där festen fortsatte..
Förband och förväntan
Utanför arenan ringlade kön till merchshopen som en lång orm av förväntan. Vi gick in och satte oss, redo för timmar av väntan på det magiska klockslaget 20.15. Först ut var Cast, som för mig bara var Walkaway, men det räckte gott. Sedan kom Richard Ashcroft från The Verve, som skickligt byggde upp stämningen när han avslutade med The Drugs Don’t Work, Lucky Man och Bitter Sweet Symphony. När han gick av scenen kokade arenan av förväntan.
Med 30 minuter kvar började den stora rusningen till barerna – eftersom man bara fick köpa fyra öl åt gången blev det som en ritual. Folk skyndade tillbaka med armarna fulla av pint, bara för att snart springa vidare till toaletterna.
This is not a drill
Exakt 20.15 tändes skärmarna med orden This is not a drill. Arenan exploderade. Första låten Hello blev precis det – ett rungande, gemensamt hej mellan band och publik.
Setlisten var densamma som kvällen innan, men det spelade ingen roll. Morning Glory gav mig gåshud som inte släppte på hela kvällen, och Stand By Me träffade djupare än jag trodde var möjligt. Det kändes som en enda lång kavalkad av största hitsen, levererade med en kombination av självsäkerhet och spelglädje som man inte alltid får se från band med så lång historia.
Ett magiskt ögonblick
Men det var när Don’t Look Back in Anger kom som allt stannade upp. Liam lät publiken ta över, och arenan förvandlades till ett enda stort körfält. Plastglas höjdes, armar sträcktes mot taket, och plötsligt stod tusentals främlingar och sjöng samma ord som om vi känt varandra hela livet.
När vi lämnade arenan fortsatte festen på gatorna. Folk sjöng fortfarande refrängen, någon skrålade Wonderwall, och det kändes nästan svårt att förstå att det faktiskt var över.
Två kvällar av magi – men andra kvällen blev större
Det blev exakt så magiskt som jag hade hoppats på – och lite till. Jag hade väntat i så många år på att få stå där och sjunga med, och när chansen väl kom var det inte bara en konsert, utan en kväll jag kommer bära med mig för resten av livet. När de sista tonerna av Champagne Supernova klingar ut, får jag tårar i ögonen, är det redan över. Det jag väntat på så länge, är över efter två timmar.
Två kvällar av magi i Cardiff, men den andra kvällen… den blev något större än bara bra musik. Den blev legendarisk. Ett av årets starkaste musikminnen