Projektet MARE NOSTRUM uppstod för tjugo år sedan och sedan dess har den europeiskt rotade världsmusiktrion gett ut fyra album på ACT. Hänrycktes av dem när det senast begav sig på YSJF, fast inte lyssnat på skivorna. Mare Nostrum består av Jan Lundgren (genomför varje YSJF två konserter) vid flygeln, Richard Galliano på dragspel och munspel från Frankrike samt Paolo Fresu bördig från Sardinien på trumpet och flygelhorn. Traditionell folkmusik och tonsättare som Monteverdi finns på en repertoar som till övervägande del utgörs av eget material signerad någon av medlemmarna, vars kompositioner de själva introducerar på engelska, franska knepigt nog och lite Blekinge-dialekt.
Fresu förekommer på över trehundra skivor och har grundat jazzfestival i hemlandet medan Galliano samarbetat med några av Frankrikes mest profilerade vokalister. I en fascinerande ymnig katalog rör han sig från Gershwin och filmmusik till kammarjazz och klassiskt. Sett honom i oförglömlig konstellation sammansatt av Bo Stief för kanske tjugofem år sedan på Köpenhamns Jazzfestival. Lundgren behöver näppeligen någon presentation. (Bill man veta mer om Mare Nostrum rekommenderas intervju i senaste numret av Orkesterjournalen.)
Som väntat avnjuts musicerandet från första till sista tonen. Att det låter så betagande måste givetvis tillskrivas det faktum att man behärskar sina instrument till fulländning, en viktig förutsättning. Genom var och ens sound/ temperament och avsevärda kunskap uppstår begärlig kemi, förstärkt av föredömlig pausering. Ska påpekas att flera av kompositionerna varav ett knippe i drömskt moll, framförs på duo. De framstående låtskrivarna har liknande livsfilosofi. De använder noter, lyssnar på varandra och stämmer av. Ett par gånger överraskas publiken av energipåslag och intrikata vändningar och i en sekvens parafraseras Beatles-klassiker som en blixt från klar himmel. Efter ultrasoft obeskrivligt vacker signaturmelodi (inleder varje konsert) får vi Life (P. Fresu) med upphovsmannen i feature på flygelhorn och fint invirade stämmor. Magin flödar i den franska titel Galliano döpt, samma smäktande komposition som är öppningsspår på aktuella albumet. Här finns spröda nyanser, kolossal omsorg om detaljer och svindlande skönhet.
Med Hidden Truth befäster Jan Lundgren sin oerhörda talang för att komponera otroligt vackra, meningsfulla melodier. Snacka om skönhetsupplevelse! Därpå följer ett av omnämnda omslag, en lätt dramatisk mönsterbrytare som till och med är småsvängig. Det blir bland annat härlig italiensk folkmelodi om emancipation, sprittande folkvisan Daniels farfars låt på piano och flygelhorn och en melodi av Galliano tillägnad (tror jag) emotsedd tillökning i pianistens familj. I ett outro förundras man över fenomenal andningsteknik hos Fresu, vilket roar häpna åhörare. Man tillåter sig att drastiskt skoja till det i episoder utan att sabotera stämningen för att ge oss udda inslag även om tuggmotstånd inte är deras grej.
I flera skeden formeras klanger till mästerligt avskalade stycken. Melodikern som förblir sittande vid flygeln understryker hantverksförmågan i komposition dedikerad till hans två lekfulla hundar. Stegrande ackordföljder blandas med sprött välbehag. Efter att man spelat dragspelarens visuella finstämda melodi Giselle överrumplas en fullsatt teater av kopiöst svängiga takter. Naturligtvis utbryter stående ovantioner vilka resulterar i två extranummer. Dels romantisk ballad med stänk av Oscar Peterson, dels populär kärlekssång av Monteverdi som framkallar gåshud. En marig etikettering om, kammarjazz eller världsmusik? Däremot råder inga tvivel om att Mare Nostrum live inte sällan håller världsklass.
Multiinstrumentalisten Magnus Lindgren kan beskådas som ledare i olikartade formationer med skilda numerärer här hemma och i Tyskland, befunnit sig i dylika kreativa sammanhang under hela 2000-talet. Har några av dennes cd och tappat räkningen på hur många gånger jag hört honom live eller recenserat hans projekt. På Ystad Winter Pianofestival recenserade jag hans samarbete med amerikanske pianisten John Beasley med vilken han erhöll en Grammy. Kul att få träffa honom efteråt i festivaltältet. Hans senaste initiativ handlar om att jazza till klassiska tongångar och tvärtom låta en renommerad kammarorkester färga funkiga såväl som angenäma jazzkompositioner.
I MAGNUS LINDGREN möter MUSICA VITAE inför en jublande salong exemplifieras bedårande hur denna hybrid fungerar. Som vanligt trakterar producenten, dirigenten, arrangören och kompositören tenorsax, flöjt och klarinett. Enligt presstext hos YSJF ses han som Sveriges svar på Quincy Jones, vilket är en rimlig jämförelse. På scen är stråkorkestern, vars utgångspunkt är konstmusik från barock och framåt, fjorton personer vilka trakterar violin, viola, cello plus kontrabas. Härom året hördes orkestern som turnerat globalt på YSJF med Isabella Lundgren och Carl Bagge
Repetitionerna måste ha utfallit till belåtenhet eftersom det sannerligen inte märks att de bara haft ett gig tidigare, nämligen på orkesterns hemmaplan i Växjö. Anmärkningsvärt groovy öppning lockar in oss i en förtrollad, hoppingivande värld genom tvärflöjt och basspel av Joel Larsson, vars nyckelroll omgående ska understrykas. Maestro Magnus fortsätter på klarinett till smeksam stöttning av Musica Vitae. Efter smart spännvidd från Message From Kaknäs (original) till Misty bjuds på Kind Of Sonata (original arrad för orkestern) influerad av Poulenc. Noterar romantiskt utformade linjer med fängslande celloparti i en spektakulär sak där tenorsaxen banar väg. Verkshöjden bibehålls i flertalet kompositioner av vilka några känns igen. I titelspåret på Stockholm Underground låter det underbart suggestivt med jazzflöjt i fokus i ny omgivning. Om möjligt än mer upphetsade blir vi av hans tidiga hit Buho. Vilket hypnotiskt sväng!
Lindgren presenterar orkestern medlemmar, uppmärksammar särskilt deras kvinnliga konsertmästare/ stämledare. Alla titlar måste ju inte listas. Låt mig ändå tala om att man gjorde Theme For Laura av Henrik Jansson, Coltrane-ballad som framförs med otrolig auktoritet och Air On a G String (för evigt förknippad med Beppes Godnattstund i teverutan) sparas till ett sagolikt ljuvligt extranummer vars sista toner klingar ut i ren magi. Till uppräknade arr ska läggas två supersuccéer: Otroligt innovativa urladdningen baserad på Fyra årstiderna jämte Procol Harums utan konkurrens största hit. I sist nämnda pampigt anlagda svävande melodi excellerar Lindgren i loopade fraser på flöjt i långt intro som fångar ens intresse.. MV bistår med sin briljans. Gensvaret är genomgående hjärtligt på YSJF, förbluffas ändå över nästan öronbedövande bifallet följt av stående ovationer och därpå högtidsstunden med fridfulla soundet från giganten Bach.
NICOLE JOHÄNNTGEN heter en av festivalens flitigaste internationella gäster, tillika en av de charmigaste. Två av hennes SOFIA-upplagor (specialskriven musik för kvinnliga ensembler från olika länder) tillhör de akter på YSJF jag bevarat i minnet med oförställd glädje. När eminenta saxofonisten och kompositören med rötter i Zürich återvänder för sjätte gången sker det med den kubanskt influerade sviten ROBIN, som framförs på Saltsjöbad av en mixad kvintett från Schweiz. Tyder på musikaliskt mod och förmåga att ge sig in i och tolka en tradition man inte är uppväxt med.
Titeln på de böljande rytmerna och svepande harmonierna med sina dynamiskt infallsrika improvisationer, kom saxofonisten på under en vistelse i New York, vid åsynen av vandringstrastar i Central Park. Medmusikerna var nya ansikten för mig, sannolikt också för nästan alla andra. På scen finns initiativtagen i sällskap med i Schweiz etablerade namn: Manom Mullener vid flygeln, Sonja Bossart på elbas och på percussion präglas deras vibe av David Stauffacher jämte Roberto Hacaturyan. Några av dem har besökt Kuba.
Hör många ingredienser jag uppskattar och inte minst uppdelningen i unisont spel och features. Kompositören mixar snyggt det svängiga med reflekterande inslag. En viktig faktor vid utvärderingen är att jag tappar i uppmärksamhet andra halvan, känslan förstärks av att Johänntgen ber att få utöka speltiden med cirka tjugo minuter. Max 75 minuter hade absolut varit en längd att föredra och obligatoriska solistutrymmet till duktiga slagverkarna, skulle ha planerats in i ett tidigare skede av konserten.
Musikern i centrum som står för upplysande och sympatiskt mellansnack, börjar inbjudande på sopransax till tassande bakgrund. Glädjen i att spela tillsammans exponeras omgående, understryks av salsa-moves från Johänntgen. En förtrollande slinga sätter stämningen i öppningslåtens b-del. Saxofonisten förklarar idén bakom sitt skrivande och hur högt autenticitet värdesätts efter att jag lagt märke till diverse influenser. Syftar på att element från österländskt, arabisk och förmodligen indisk inkluderats i hyllningen till varmblodiga rytmer. Fäster mig vid strålande stegringar – sänkningar av energinivå förstärkta med bravur genom inpass från basisten. Bossart. En låt om att ge sig hän har naturligt nog fått titeln You Gotta Dance Withe Me. Ska sägas att flera bidragit i låtskrivarprocessen. En återhållsamt gungande juvel innehållande minnesvärt solo på piano är signerad just Mullener medan titellåten komponerats av Bossart. Andra titlar som sticker ut är Cajun Wind och Twelve Houses.
Förvisso pågår konserten för länge vilket innebär att jag på sluttampen tappar en del fokus. Kände mig således nöjd efter 60-70 minuter. Observerar ändå åtskilliga berömmande formuleringar bland anteckningarna. De tar upp dansant cirklande melodi, utsökta dialoger, vackra klanger, expansiva hållningen, shaman-aktiga draget när huvudpersonen sjunger mässande, bubblande livsbejakande flöde, duellen emellan tenorsaxen och männen på percussion, temperamentsfullt sväng med antingen uppsluppen eller suggestiv inriktning och därtill vilket intressant konstnärskap prisade innovatören Nicole Johänntgen odlar.
LA GAYLIA FRAZIER Soul feat JONAS KULLHAMMAR invigde paketet med utomhuskonserter på sluttande gräsmattan vid baksidan av Charlottenlund naturskönt beläget en mil utanför Ystad. Har tidigare sett energiska vokalisten Frazier med Jan Lundgren trio och med högklassigt jazz-funk gäng på Kulturkalaset i Göteborg, men undvikit att uppleva henne i det sammanhang som gjorde amerikanska stjärnan folkkär hos oss, nämligen Rhapsody In Rock. I denna kick till avstickare har hon bibehållit musiker från en Tina Turner-tribut hon gjort vilka framgångsrikt sammanförts med mångsysslaren Jonas Kullhammar, här i rollen som pådrivande soulig tenorsaxofonist. Mannen bakom Moserobie Music Production, omtyckta Kullhammar kvartett, otaliga gig i förnämliga storband och smågrupper behöver ingen närmare presentation.
Av konstellationens resterande musiker hemmahörande i Göteborg är jag bekant med gitarristen Anders ”Agge” Augustsson (Emrik, Dan Helgesen Organ Explosion m.fl). På keyboard finns Markus Linnell Zovic, Anneli Axon är bakgrunds-vokalist medan tungt vägande rytmsektion består av vidunderlige elbasisten Christopher Ek (spelat med Eric Gadd, Danny, Darin, medverkat i musikaler och ingått i Amanda), trumslagare Magnus Höglund samt Ruben Millet Herrera på percussion. Flera av dem har med den äran kompat Lollo Gardtman.
Inför förväntansfull skara på cirka 600 personer blir det berörande mjukstart genom What´s Going On med solistisk impro av saxmannen följt av den första av Chaka Khan-hyllningar, en oerhört tajt nästan kompakt tolkning av You Got The Love. Musikerna påverkade av Fraziers engagemang tänder på alla cylindrar för att göra Rufus rättvisa. Den engelskt korrekta termen för sitter som en smäck lyder ”In the pocket”, högsta beröm. Energiknippet själv må vara slösaktig med sin output eftersom hon brukar avstå från att moderera sitt omfång, fast live är beteendet onekligen en tillgång. En härlig höjdpunkt infaller i Chain Of Fools då Aretha Franklins besjälade klassiker impregnerats i snabbare JB´s – beat. Kan inte annat än att älska detta fräckt mixade, sanslösa sväng. I en stil inte olik Ernie Isley lanseras ”Agge” tidigt i showen vilket var tacknämligt. Annars är min bedömning att solisten fick snålt med utrymme. Och ska man vara petig hade klaviaturinstrumentet svårt att tränga igenom. Markus Linnell Zovic fick i alla fall berättigad plats i rampljuset strax före finalen. Amerikansk-svenskans scenpersonlighet är något alldeles extra. Hennes underhållande mellansnack, introduktioner och lusten att ta sig ut till road publik på ett sätt som påminde om Allsång på Skansen gör henne unik. Även om de inte stannat kvar och bara känns igen av inbitna fans, ska poängteras att artisten med smittsamt positivt humör gör ett par egna alster.
/ OBS Efteråt frågade Jonas Kullhammar vad jag tyckte, var nyfiken på hur jag värderade deras insats. Svarade att sprakande showen hade likheter med Blacknuss-tillställningar av högsta kvalitet, fast denna variant var råare, mer otyglad och renons på reggae. Att man inte lirade jazz, vilket Frazier signalerade till Jan Lundgren, visste förmodligen alla som kommit och spelningen utannonserade mycket riktigt som ett funkigt soulparty./
Listar till sist ett knippe ytterligare favoriter, jämte uppiggande moment. Tänker på vokala bedriften i hjärtskärande ballad skriven till Queen Of Soul, jambetonade extensiva glipor i stick och bryggor, Delvis annorlunda arr i Chaka Khan-medley som funkar utmärkt med intro på keyboard. publikens handklapp på uppmaning i baktakt, version av fartfylld Prince-dänga där kompet får jobba hårt placerar sig i kategorin snärtigt värre samt fenomenala avslutning där samtliga på området dras med i explosiva rytmfester hämtade från oemotståndliga Uptown Funk respektive discoerans ”floorfiller” Don´t Stop Till You Get Enough.
