Musik

The Cure

9/8 2019

4

Äger en dubbel-lp, en maxi-singel och några kassetter med gruppen som aldrig lagt av, fast medlemsbytena varit många. Vet att jag såg dem cirka 1988 i Scandinavium. Släppte kontakten med Robert Smiths konstellation tidigt 90-tal, en konstellation som brukar inordnas i antingen gothgenren eller syntrocken. En i musik insatt vän tilldelade dem passande epitetet Den mörka romantikens kungar. Peakade som bekant på 80-talet, revolutionerade då den svartklädda skolan av indierock. Basisten Simon Gallup har varit med sedan storhetstiden. Trumslagaren Jason Cooper rekryterades mitten på 90-talet. Roger O´Donnell som sköter syntar, har funnits med i omgångar i över trettio år, medan stjärnvärvningen Reeves Gabriels på gitarr är senaste tillskottet.

Även om The Cure som sagt inte är något revival-band, har de näppeligen något nytt att tillföra numera. Vad de däremot förfogar över är en fantastisk låtskatt, vars släpiga eller fartfyllda strukturer, de framför med häpnadsväckande fräschör. Live finns imponerande bett och energi och showen är välplanerad in i detalj. Frontmannen och låtskrivaren Smith har åldrats med värdighet, sjunger med nästan samma inlevelse, attack och skärpa som i fornstora dar. Han har inte tappat nämnvärt i styrka eller precision. Arrangörerna beslutade att ge bandet hela två timmar fram till stängningsdags på Flamingo, den största scenen. Egentligen galet att klaga när ett spelskickligt band får breda ut sig, men det blev i mastigaste laget.

Ljudet är tungt men lyckligtvis bra balanserat, bortsett från att det strulade med basen strax före de gick av första gången. Enligt Smith var avslutande halvtimmen reserverad för deras mest poppiga alster. Då radade man upp hits som glädjespridaren Friday I´m In Love, The Walk, Why Can´t I Be You?, det definitiva mästerverket Lullaby samt allra sist andra singeln Boys Don´t Cry. Deras självklare ledare styr skeendet, spelar både elektrisk och akustisk gitarr och vid ett tillfälle panflöjt. Scenen badar i ljus och kulörta färger. Och bakom musikerna syntes videoarbete, inklusive att bandet filmades ur olika vinklar. Givetvis användes laser och ett otal spotlights. Inte det fräckaste i den vägen jag skådat på WOW, men den visuella produktionen ska berömmas.

De suggestiva småsvängiga låtarna dryper av melankoli, medan motpolen – de bekymmerslösa popdängorna – svänger kopiöst. O´Donnells extremt ansvarfulla uppdrag går han i land med på ett glansfullt sätt. Trumslagaren har fullt upp, vet precis vad han sysslar med. Rytmerna sitter bombastiskt, fast ändå med finess. I en effektfull sekvens framgår vilken påverkan basgångarna har. Har sparat det bästa till sist. Gitarristen Gabriels vars långvariga samarbete med David Bowie varit en milstolpe i karriären, fogade in storartade licks som adderade extra lyster till gruppens sound.. Mycket fuzz och en dos dist, men förnuftigt nog inga utdragna solon.

En stor folkmassa njöt i idealiskt väder, fick vad de önskat sig: Vackra slingor, feta beats och tunga medryckande melodier. Smith tackade för applåder, annars varken introduktioner eller gängse mellansnack. Dock, innan finalen brister det nästan för 60-åringen från Blackpool, när han berättar om hur otroligt roligt det känns, om hur löjligt många gånger han turnerat i Sverige.

Fler titlar från låtlistan: Pictures Of You, Love Song, Last Dance, Fascination Street, Never Enough, In Between Days, Just Like Heaven, Pornography, A Forest, Shake Dog Shake

James Blake

WOW 8/8 2019

3

I kategorin återvändare är engelsmannen James Blake i gott sällskap. Under första dagen på WOW medverkar minst fem artister/ grupper som tidigare spelat i Slottsskogen, vilket rimligen bör ha varit en bidragande orsak till att WOW aldrig blir det publikhav det varit senaste åren. Årets upplaga är på pappret svagare än någonsin utan självklara affischnamn.

30-årige Blake har fyra skivor i bagaget, ett gott anseende och samarbetat med prominenta artister. Måste erkänna att jag tidigare inte lyssnat på honom. Mina förväntningar baseras på vad jag läst mig till, den omtalade konserten i Annedalskyrkan 2011 samt färsk konsert på Youtube. På Azalea-scenen har den elektroniskt skrudade singer song-writern två musiker med sig, trummisen Ben och en multiinstrumentalist vars sysslor består i att lira gitarr, specialbyggd cello, synt och hantera sequencer.

En bekant satte stämpeln tråkig. En positivare publikröst yttrade drygt tjugo minuter in i ett dittills sävligt, mollbetonat gig: ”det här kan nog bli bra om han skruvar upp tempot”, vilket faktiskt gjordes högst markant i en dansant avdelning, när feta beats hetsande pumpade på. Men man inleder således soft och emotionellt med titellåten från nya albumet. På låtlistan finns melodier som Retrograde, Don´t Miss It, Can´t Believe The Way We Flow och Barefoot In The Park (med Rosalias röst i inspelad form).

Hög tid att uttala min hårda dom över ljudet. I fjol hade man reducerat basvolymen, vilket mest var på gott, eftersom instrumenten då hamnade i gynnsammare jämvikt. I år förstördes balansen genom mullrande, skorrande bas, flera gånger direkt plågsamt. Syntar och sequencers verkade inte alls rätt inställda. Det bedrövliga ljudet inverkade menligt på helhetsintrycket.

Konserten hade olika ansikten, var som antytts ojämn och osammanhängande, även om Blake vid sina keyboards, emellanåt kan skriva slagkraftiga låtar. Och han är utrustad med en vibrerande, vemodigt smäktande stämma. Skulle gärna hört honom unplugged, vilket ju inte riktigt är hans grej. Live stjälpte den ansenliga maskinparken, skapade en överlastad produktion. Och ljudet förstärkte som sagt besvikelsen.

Ett plus var att James Blake visade upp en ödmjuk och tacksam attityd. Tackade publiken för att den ville komma för att lyssna på hans musik. Han kompletterade med en liten utläggning om att han inte mådde något vidare i 20-års åldern (om jag uppfattade rätt). ”Viktigt att säga vad man har på hjärtat till folk man litar på, hitta saker i livet att njuta av.”