James Blake
WOW 8/8 2019
3
I kategorin återvändare är engelsmannen James Blake i gott sällskap. Under första dagen på WOW medverkar minst fem artister/ grupper som tidigare spelat i Slottsskogen, vilket rimligen bör ha varit en bidragande orsak till att WOW aldrig blir det publikhav det varit senaste åren. Årets upplaga är på pappret svagare än någonsin utan självklara affischnamn.
30-årige Blake har fyra skivor i bagaget, ett gott anseende och samarbetat med prominenta artister. Måste erkänna att jag tidigare inte lyssnat på honom. Mina förväntningar baseras på vad jag läst mig till, den omtalade konserten i Annedalskyrkan 2011 samt färsk konsert på Youtube. På Azalea-scenen har den elektroniskt skrudade singer song-writern två musiker med sig, trummisen Ben och en multiinstrumentalist vars sysslor består i att lira gitarr, specialbyggd cello, synt och hantera sequencer.
En bekant satte stämpeln tråkig. En positivare publikröst yttrade drygt tjugo minuter in i ett dittills sävligt, mollbetonat gig: ”det här kan nog bli bra om han skruvar upp tempot”, vilket faktiskt gjordes högst markant i en dansant avdelning, när feta beats hetsande pumpade på. Men man inleder således soft och emotionellt med titellåten från nya albumet. På låtlistan finns melodier som Retrograde, Don´t Miss It, Can´t Believe The Way We Flow och Barefoot In The Park (med Rosalias röst i inspelad form).
Hög tid att uttala min hårda dom över ljudet. I fjol hade man reducerat basvolymen, vilket mest var på gott, eftersom instrumenten då hamnade i gynnsammare jämvikt. I år förstördes balansen genom mullrande, skorrande bas, flera gånger direkt plågsamt. Syntar och sequencers verkade inte alls rätt inställda. Det bedrövliga ljudet inverkade menligt på helhetsintrycket.
Konserten hade olika ansikten, var som antytts ojämn och osammanhängande, även om Blake vid sina keyboards, emellanåt kan skriva slagkraftiga låtar. Och han är utrustad med en vibrerande, vemodigt smäktande stämma. Skulle gärna hört honom unplugged, vilket ju inte riktigt är hans grej. Live stjälpte den ansenliga maskinparken, skapade en överlastad produktion. Och ljudet förstärkte som sagt besvikelsen.
Ett plus var att James Blake visade upp en ödmjuk och tacksam attityd. Tackade publiken för att den ville komma för att lyssna på hans musik. Han kompletterade med en liten utläggning om att han inte mådde något vidare i 20-års åldern (om jag uppfattade rätt). ”Viktigt att säga vad man har på hjärtat till folk man litar på, hitta saker i livet att njuta av.”