Musik

17/8 2025

GöteborgsOperan

Fick en uppseendeväckande glädjande inbjudan till sensommarkonsert med rubriken Naturens skönhet. I programmet skapat för att publiken ska kunna ta med sig sommarens bästa dagar in i salongen, skildras naturens mest idylliska sidor. I första avdelningen blev det musik av Debussy, Hugo Alfvén samt Lars-Erik Larsson ur dennes Pastoralsvit. Efter paus fördjupas stämningen än mer genom ett kongenialt val av musik, nämligen Beethovens 6:e symfoni som ju fått heta Pastoralsymfonin. Var nästan fullsatt trots flödande sol tidig söndagskväll. Kan inte erinra mig tidigare ha bevistat ett evenemang här, då orkestern är helt i fokus och sitter på scen istället för att vara hänvisade till orkesterdiket. En omständighet som i sig själv var en trevlig, annorlunda upplevelse. Innan publiken fick njuta av första välbekanta tonerna ur preludiet till en fauns eftermiddag gavs en välkomsthälsning till nytt spelår jämte korta introduktioner till stundande program.

Dirigenten heter Giordano Bellincampi och är en italienare uppvuxen i Köpenhamn, vars trettioåriga meritlista imponerar. I Göteborg har han dirigerat Tosca och en konsert med kör och solister. Han har varit chefsdirigent i exempelvis Milano, Kristiansand och Duisburg. innehar för närvarande positionen som musikchef hos Auckland Philharmonia och undervisar vis Musikkonservatoriet i Köpenhamn. Han ser till att Operans musikaliska fundament klingar precis så ljuvt och emellanåt pampigt som jag hade föreställt mig. Frestande fast kanske onödigt att dra paralleller till landets nationalorkester (njöt av dem x fyra i abonnemangsserie i våras) som huserar på ett par kilometers avstånd vid Götaplatsen. Instrumentalisterna på scen står som kollektiv tveklöst på egna ben.

Mezzosopranen Kerstin Avemo har med sitt frapperande omfång och tonhöjd fått specialskriven musik, gästat StockholmsOperan och åtskilliga operahus runt om i Europa samt belönats med kunglig medalj. Minns särskilt hennes fenomenala prestation i Hoffmans äventyr för cirka tre år sedan.

Har varken tillgång till egna anteckningar eller bra bilder (försökte i all hast visuellt dokumentera efter och före konsert), däremot skriftlig presentation av programmet. Mycket hinner hända under konsertens första halva på cirka trettiofem minuter utan att något forceras. Fäster mig vid hur vi dras in i inbjudande atmosfär med spröda toner. Flöjt följt av fagotter och oboe dominerar både inledningsvis och totalt sett med ett somrigt sound. Som en naturlig konsekvens riktar sig dirigent Bellincampi allra först till denna grupp av musiker i extensiva applådtacket. De lyriska, ljust marinerade böljande harmonier man inte sällan identifierar, övergår stundtals till robusta och rent av pampigt anlagda sekvenser.

Fransmannens ikoniskt impressionistiska stycke sägs vara lika älskat som Monets näckrosor ( hänger inramade ovanför soffan hos mig). Efter Faunens lekfullhet tar ett par orkestrerade sånger av Hugo Alfvén vid, ett urval av de sånger som orkestern släpper på skiva i år. Skulle ha varit fyra till antalet, men tenoren Tobias Westman hade drabbats av sjukdom vilket gjorde att det istället blev två kompositioner av vår främste nationalromantiker. Avemo framför med sin specifika briljans Skogen sover följt av Du är stilla ro med texter av Ernest Thiel.

Omtyckta Pastoralsvit från sent 30-tal av Lars-Erik Larsson, dirigent på dåvarande Radioorkestern, försätter oss i ett rogivande tillstånd. Det porlande lyriska varvas med uppfriskande vindar. Jag har med högst oregelbundna mellanrum lyssnat på min lp med inspelning från 1968 av Stockholms Filharmoniska orkester under ledning av Ulf Björlin utgiven i Önskeklassiker-serie av EMI. Ouvertyr – romans – allegro tillkom på initiativ av Hjalmar Gullberg. Satserna i en av de mest spelade svenska orkesterverken illustrerar dikter av i tur och ordning Heidenstam, Levertin och Kerstin Hed. Här samsas nordiskt vemod med glittrande glädjesprång över naturen vi är omgivna av. Måste betonas att Romans ända sedan barndomen haft en särskild plats i hjärtat. Förhåller sig nämligen på det viset att stycket utgör musik att vakna till i tält eller annorstädes under Frisksportförbundets riksläger på Stensund (besöktes senaste gången med min mor som också kuriöst nog var på Naturens skönhet. Antydan till ståpäls således!

Efter paus försjönk vi i Beethovens kanske mest tillgängliga verk, vars utgångspunkt liknats vid ett vykort fulltecknat med tonsättarens kärlek till livet i det fria för att citera arrangören. Symfonin i fem satser i F-dur uruppfördes 1808. Avkopplande vandringar låg till grund för komponerandet. Satsern har enligt programbladet motiv som ankomst till lantlig miljö, scen vid en bäck en bäck, samkväm med lokalbefolkning, åskoväder och känsla av gudomlig tacksamhet när stormen upphört. Somliga av satserna gick i varann utan avbrott vad jag kunde uppfatta. Ett annat remarkabelt inslag var hur den översvallande responsen tog sig uttryck. I mellanrummen applåderades en del ovanligt nog, varvid dirigenten diskret vände sig ett kvarts varv om mot entusiastisk publik och därefter slog in första takten i nästa sats. Lämnade Operan väldigt nöjd och kunde konstatera att publiken delade min upplevelse, då rungande långvariga applåder var på väg att övergå i stående ovationer. Ett ljuvligt sammansatt tema i elegant och vitalt utförande.

30/7 – 2/8 2025

LISA NILSSONS bredd förtjänar att understrykas. Åtskilliga Svensktoppsplaceringar och fruktbara storbandssamarbeten, Soulfunk ´a la Blacknuss och tolkningar av brasilianska bossor, standards och soundtrack, dramatiska roller och musikal, visor och poppiga original, tonsättningar av Kristina Lugn och covers på Donny Hathaway, Stevie Wonder med flera, blues och ballader plus låtskrivande med Peter Le Marc. En hel del av ovan angivna polyfona uttryck har funnits i repertoaren, de nu tre gånger jag hört och skrivit om Lisa Nilsson live sedan i höstas. I år släpptes Uteblivna vi, första albumet sedan 2013 vars medproducent varit geniet Johan Lindström. Inbakad i en låtlista med vitt skilda uttryck lanserar artisten sin nya skapelse.

Populariteten är av en magnitud att jag förvånas över att förnyade mötet med heltidsanställda musikerna i NORRBOTTEN BIG BAND under ledning av konstnärlige ledaren Joakim Milder, inte äger rum i Ystad Arena. Till den exklusiva utsålda kvällskonserten på Ystad Teater är man förstärkta med trumfantomen Per Lindvall jämte sångerskans radarpartner på senare år, nämligen gitarrist Mattias Torell som lirar främst akustiskt men också elgitarr. Den utflyttade göteborgaren Axel Mårdsjö som gjort kometkarriär vikarierar på basklarinett och altsax. Kan påpekas att jag ett antal gånger haft förmånen att recensera NBB live och på skiva.

Finns så pass mycket intressant att förtälja att tanken ursprungligen var att bryta ut konserten till enskild recension (vilket meddelades Milder). Nu blir det trots allt en svepande, innehållsrik berättelse om vad som hände på scen i stora drag. Visar sig att stjärnan ovanligt nog äntrar scen redan i öppningsnumret, en passionerad hyllning till Donny Hathaway som ett led i en tribut till husgudar. Märks att NBB är laddade, vill bjuda på en extraordinär upplevelse. Första solist ut är Robert Nordmark på tenor. Låtlistan presenteras på engelska med tanke på festivalens internationella gäster, vilket inte hindrar Lisa från att köra sin fyndigt självironiska ego-stand up som mellansnack på svenska. Kan inflikas att ännu mer av den varan genomsyrade showen Kvinnan som är jag (recenserad här). Ehuru konstant kul torde kåserandet ha förvirrat utländska besökare.

Inte bara utförande vokalt och i besättningen håller hög kvalitet. I analogi med hur högt man siktar har strålande storbandarr skrivits. Per Ekdahl är ”skyldig” till den Monica Z – förknippade Gröna små äpplen, vars svenska text är av Stickan Andersson på ett country-doftande original. Låter alldeles utsökt! NBB förser oss med en palett av dimensioner vilka varierar soundet med omdöme konserten igenom. Vidden av kontraster illustreras av att Sveriges första Gyllene skiva görs med tillsats av egen text av programmets huvudperson. Syftar på omisskännligt ljuva Danny´s Dream (L. Gullin). Känns lite märkligt att höra mästerverket i denna skepnad. Trumpetaren Dan Johansson träder fram som solid solist!

Noterar att konserten överlag är beatbaserad, vilket gör den lättillgänglig utan att det tummas på kvalitén. Vad gäller akustiken finns några diskreta anmärkningar. Den i och för sig eminente Petter Olofssons bas låg för högt medan Torell och Britta Virves vid flygeln inte alls kunde nå ut när bas och blås drog på, vilket var synd. Sången övertygar, snuddar visserligen vid det storvulna emellanåt. Föredömlig frasering framhäver texters valörer när det sjöngs på engelska, svenska och i en låt på portugisiska.

Apropå Gyllene Skivan har professor Milder ägnat ett oräkneligt antal timmar åt kult-kompositören Paddy McAloons musik i sina PS-projekt (står för arty pop-gruppen Prefab Sprout jag väl känner till). Man gör en fin version av hans poppiga genombrott från 1988 betitlad Nightingale. Vidare ingår i skönt spetande repertoar exempelvis Lisas tonsättning på Om jag går vid din sida av Kristina Lugn, smältande anslag i ljuvligt samarbete signerat Bacharach/ Costello från en cd jag vårdar ömt, ett par fräscha alster från nya skivan förutom titelspåret, komposition som växlar mellan portugisiska och svenska och Jobim-klassikern Wave. På slutet dominerar harmonier som delvis definierat hennes karriär, vilket medför att det jazziga och äventyrliga upphör, tippar över något och smörigt sound uppstår. Lisa Nilsson förklarar för övrigt att konserten ska ses som en kärlekshistoria.

En handfull höjdpunkter får avrunda genomgången. Rycks med av hur storartat Lisa sjunger ut i ljuvliga God Give Me Strength (Bacharach/ Costello) och blåssektionernas briljans, Mattias Torells melodiknåpande på akustik gitarr på Uteblivna vi jämte elgitarrsolot i Flying Easy (D. Hathaway) i ett minst sagt medryckande arrangemang, trollbinder gör både sång och musik på nämnda Kristina Lugn-dikt där omstart krävdes, pregnanta basintrot i Waves, att Britta Virves anslag på flygeln till slut får prägla en älskad standard är efterlängtat samt Axel Mårdsjös lödiga solo på altsax i extranummer till Torells riffande. Kan tilläggas att det förstås alltid är en stor tillgång att ha nestorn Per Lindvall på trummor.

Utomhus i en trädgård nära Stortorget på kvällskvisten under lördage i lagom sol, musicerar en dansk-svensk trio med sättningen gitarr, kontrabas och trumpet i oklanderlig fint balanserad akustik. Sittande publiken njuter av en swing-baserad musik som i första hand revitaliserar prisbelönad platta från 1995 med bland andra Jesper Lundgaard. På scen med solen i ögonen syns basklippan HANS BACKENROTH omgiven av vännerna JACOB FISCHER och THOMAS FRYNLAND. Danskarna medverkar lämpligt nog på albumet i fråga (Playing In The Breeze). Blev som man kunde förutse en givande stund med avspänt sömlöst musicerande vid Lilla Östergatan 3, i en stil snarlik vad våra grannar på andra sidan sundet kallar hygge-jazz.

Trions rytmiska nav ingår i exklusiva kategorin ”mest bokade på YSJF” och spelar ofta med Jan Lundgren, är värd för jazzen på Skansen, ständigt sysselsatt med gig, inspelningar och intervjuer vilket resulterat i en imponerande meritlista. Haft förmån att lyssna på honom live ett antal gånger senaste decenniet, med bland andra Bernt Rosengren, Ulf Wakenius och Scott Hamilton som toppar. Prisade gitarristen Jacob Fischer har samarbetat med flera berömdheter fast förknippas mest för tiden hos Svend Asmussen. Hans & Jacob gjorde en uppskattad kyrkokonsert på duo under tidigare upplaga av YSJF. Också trions trumpetare har figurerat i sammanhang med amerikanska stjärnor, var under sju år medlem i Danska Radions Big Band.

Fokus växlar i deras sömlösa skickliga interaktion. Frynland är först ut som melodileverantör avlöst av Fischer i en sparsmakad, snygg start som andas optimism. Deras unisona spel präglas av elegant finsnickeri. Komposition av Tom Harrell (som jag minns från Skeppsholmen med Phil Woods) och Wrap Your Troubles In Dreams från 1931 förekommer inledningsvis. Spelningen smeker öronen utan risk för utslätande sound. I Ask Me Now (T. Monk) lyckas de med konststycket att få mig att glida med i fraserna. Utan varken trummor eller piano låter soundet påfallande naket där varje instrument bidrar lika mycket. Var och en ges givetvis visst utrymme för uttrycksfulla, ofta vackra solon.

En komposition av Thad Jones som inte återfinns på albumet belönat med Danmarks motsvarighet till Gyllene Skivan, exekveras med flinka fingrar och perfekt ambis. Backenroth skjuter ledigt in ett rappt feature. Trion bottnar verkligen i detta up tempo-alster. En annan av konsertens toppar var en lätt svävande utsökt utförd ballad, troligen (uppfattade inte allt i Backenroths introduktioner) Song For Strayhorn skriven av Fryland som förstås frontar. Fischer står för ett intrikat intro till Bluesette (inte heller hämtad från skivan), Toots Thielemans hit som ju blev än mer spridd i Monca Z och Hasse & Tages somrigt svenska tappning. Melodin framförs tillbakalutat följsamt. Bjuder på ett sofistikerat arrangemang när det övergås i ett angenämt improviserande vars outro är ett distinkt feature på trumpet. Blir på begäran Joyspring som extranummer, en standard med angenämt sugande rytmik.

För att sammanställa en tribut till stilbildande pianisten Bill Evans (1929-1980) bildade JAN LUNDGREN en trio med ANDERS JORMIN på kontrabas jämte tyske trumslagaren WOLFGANG HAFFNER. Utgår från att det kändes både utmanande och inspirerande att ge sig in i självlysande kompositören och pianistens katalog. Tidigare professorn i improvisation i Göteborg känd från inte minst Bobo Stenson trio, hade bara samarbetat några få gånger var för sig med de som omger honom på bilden ovan. Haffner har släppt närmare fyrtio album, turnerar runt om i världen med egna band och besöker inte sällan Sverige för att ge bejublade konserter.

Lundgren vittnar om instrumentkollegans betydelse för honom och för jazzhistoriken. Anser Bill Evans vara en odiskutabel hjälte. I ett ljus som får scenen att glänsa börjar man porlande i medium tempo. Respekten för geniet märks utan att det alls blir stelt hovsamt. Andäktigt lyssnande publik på Ystad Teater hör Turn Out The Stars och My Foolish Heart från berömda trion med Paul Motian och Scott La Faro, varav en av låtarna tillförs explicit egna tillägg. Utförligt intro av Lundgren skapar magi innan rytmsektionen med Haffner på vispar tar vid. Trions sparsmakade output och precisa pauseringar förmedlar en vibrerande närvarokänsla. Markant boppig tempoökning genomsyrar tredje tolkningen. Kan anteckningarna tydas är det Minority inspelad med bland andra batterist Philly Joe Jones, vilket innebär att Haffner färgar i ett par uppiggande digressioner.

En fabulös fullträff uppstår i Very Early, vars innerliga melodi klassas som kompositörens mest kända. Hänförs av anslaget på flygeln, diskreta rytmen från filtklubbor och handtrummande jämte mjuka elasticiteten i basgången. De verkar i naturligt organisk samexistens! Mönstret bryts i soundtrack – temat från Mash skrivet av Johnny Mandel. Temat lanseras mästerligt av Jormin. Skönhet av det mest subtila slaget utmärker Do You Believe In Spring som visar sig vara den första Evans-låt Haffner upptäckte.

Registrerar optimal akustik, möjligen aningens för lågt mixad bas ibland. Rogivande atmosfären sprids och betonas i inrepeterat alster taget från Live In Paris tidigt 70-tal, nämligen Quiet Now (D. Zeitlin). Stämningen förstärks rent av i ikoniska Waltz For Debby, lekfull och på samma gång värdig version. Självklart associeras melodin till Monica Z och hennes magiska möte med Bill Evans trio vars dramatiserade scener i lysande musikal på Göteborgs Stadsteater framkallade gåshud.

Två ytterligare inslag kräver kommentar. Reflekterade under konserten om Haffners normalt sett annorlunda stil , om huruvida han skulle anpassa sig fullt ut till formatet. Inte helt skulle det visa sig, eftersom vi plötsligt ”chockas” av ett par minuters eruptiva kaskader, vilka kan ha förekommit i någon av Bill Evans trios, fast atypiska till den grad att de kan ha varit lite svårsmälta för somliga. Den andra händelsen var helt enkelt extranumret. Sa till tyske trumslagaren efteråt att Some Other Time, musikalmelodin av L. Bernstein som finns med på gudabenådade samarbetet Waltz For Debby 1964, gav mig en sådan fridfull kick att det så långt var största ”magic moment” på YSJF. Spelas ultrasoft och långsamt. Jormin fullbordar genom att ta fram stråken.

2/8 i Charlottenlund

Uppdraget att introducera denna storstilade tribut genom att ge bakgrund, gavs till Anne Lundberg (känd från SVT och ibland presentatör för YSJF) Oerhört mångsidige producenten, arrangören, kompositören och tidigare trumpetaren Quincy Jones (1933-2024) hade som bekant band till Sverige både på ett privat och professionellt plan. Och 2012 lockade gode vännen Bengt-Arne Wallin honom till YSJF och Quincy Jones Celebration Concert. Utsågs till hedersambassadör och dirigerade dessutom Bohuslän Big Band i två låtar. Den gången fanns liksom nu Nils Landgren (tidigare konstnärlig ledare för BBB) och Viktoria Tolstoy på scen vilka utomhus i solskenet på Charlottenlund, får sällskap av Ida Sand på keyboard och sång.

Publiken under YSJF uppgår sammanlagt till cirka 12 000 från både när och fjärran. Festivalgeneral Thomas Lantz meddelade att Peter Apelgrens konstverk (köpte själv en signerad poster och kunde i all hast presentera mig för honom) fick ett högsta bud på över 40 000:-

”To Quincy With Love” avslutar festivalens huvudprogram, utvecklas som väntat till en svängig och berörande djupdykning i legendarens gärning, likt ett tvärsnitt av högklassig svart musik i olika schatteringar. Dirigerar BBB gör Calle Rasmusson, en mångsidig och renommerad trumslagare. Möjligen ett onödigt påpekande, avslöjar ändå att samtliga på scenen musicerande är välbekanta för mig och sådana jag ofta fått förmånen att höra live. Flitiga BBB har jag följt i över trettio år och sedan minst ett decennium tillbaka upprepade gånger recenserat. Dagen före genomförde man sin rytmiskt gungande, lekfulla Jazzparad inne i Ystad. Ordinarie sättning kan vara med på detta högtidliga event. Vakanserna i orkestern fylls av vana krafter: Stefan Wingefors (piano/ rhodes), Olli Rantala på kontrabas/ elbas, i trombonsektionen sitter Gustav Wiklund medan Robin Rydqvist står bland trumpetarna.

”A World Class Orchestra” löd legendarens utlåtande om BBB, ett omdöme lått att instämma i. Förvånas inledningsvis över att några låtar passerar förbi utan att titlar anges. Blir hur som helst en fartfylld öppning där synkoper flödar. Första guldstjärnan utdelas till arret på Ray Charles livsbejakande dänga från -59 Let The Good Times Roll vars verser sjöngs med emfatisk ackuratess av Ida Sand. En medarbetare på Jazzradion betonade och berömde de klara, rena stämmorna hos BBB. Underbara klippet i blåssektionerna kan inte nog understrykas. Kopplingen till hyllningsobjektet framstår förvisso för mig som oklar, antar att den finns och versionen var ypperlig. Vi får vidare njuta av suggestiv skildring kryddad med dramatiska vändningar. Om mina anteckningar är någorlunda korrekta lirar Stefan Wingefors rhodes här.

Reflekterar över det djärva i att överlåta tolkningarna enbart till icke-svarta sångsolister, vilket också skedde på Stockholms Konserthus i en lyckad Quincy Jones-tribut i regi av Magnus Lindgren / Peter Asplunds Blue House Orchestra som jag bevistade för tio-femton år sedan. En annan iakttagelse rör repertoaren. Tyngdpunkten låg på publikfriande souligt sväng och intima ballader varigenom mannen som erhöll 28 Grammy-utmärkelser sällan fick sin (storbands) jazziga ådra exponerad.. Ett par ljuvliga jazziga undantag förekom förstås. Med tanke på vald inriktning är en tredje fundering att det hade lämpat sig för en gitarrist att färga soundet i ett par låtar.

Mikael Karlsson och Alberto Pinton (Göran Kroon och Joakim Rolandsson skymtar)

Har för mig att det var först när Nils Landgren äntrar scen som publiken informeras om titlar och ges kontext. Han gör avtryck jämte solisten Viktoria Tolstoy i oklanderlig version av Rock With You från första plattan Quincy producerade i osannolika succésamarbetet med Michael Jackson. Följs av soundtrack signerad Michel Legrand vars producent vid inspelningen 1982 naturligtvis var maestro Quincy. Originalet är en duett emellan James Ingram och Patti Austin, två av den distingerade amerikanens favoriter. På YSJF blev istället How Do You Keep The Music Playing? en triplett då alla vokalister ville vara med.

Efter detta behagliga och begåvade samarbete uppstår en av den värmande, expansiva konsertens tre största stunder, ett fyrverkeri av fantastiskt arrangerade toner. Syftar på Magnus Lindgrens fräcka jazzarrangemang på Thriller vars krängande intro på baryton av Alberto Pinton senare övergår i elastiskt sopransaxsolo signerat Martin Bjurek Svanström för att utvecklas till ett battle dem emellan. BBB visar vilken hisnande standard de besitter!

Andra alstret värt dubbla guldstjärnor i ”smakdomarens” bok har lagts som en första final. Vi berusas av soundet i Superstition (S. Wonder), hans första listetta i USA som vuxen 1972. Den spelades in av både Quincy (upptäcktes vid research) och Jeff Beck (bidrog till kompositionens utformning) året efter. I Charlottenlund triumferar såväl rytmsektion som trumpetarna och givetvis klaviaturspelarna (osäker på vem som imiterar originalets driv på clavinet). Därtill bjuds på inspirerat inpass från Joakim Rolandsson, ingredienser vilka sammantaget får det att svänga hejdlöst. Trissen av magi fullbordas i Working Day And Night (M. Jackson), också hämtad från discobeat-influerade Off The Wall. Magnus Lindgrens fenomenala version förhåller sig tämligen fritt till originalet. Njuter av Ida Sands själfulla stämma, klarinettsolo från Linus Lindblom och Göran Kroons pulserande trumbeat. Den sist nämnde är oumbärlig för soundet hos BBB och en avgörande faktor i denna beatbaserade tribut.

Stefan Wingefors och Olli Rantala – foto Kristin Nyberg

Inser att texten har likheter med ett refererat, visserligen av värderande karaktär. Så många uppiggande inslag inträffade att redovisningen behöver förlängas. En tajt blues-shuffle som blivit ett av Viktoria Tolstoy paradnummer är You Let My Love Grow Cold , inspelad 1957 av Dinah Washington med Quincy Jones orkester. Enda sekvens där det skär sig lite i mina öron infaller när det mest gripande av samtliga original tolkas. Tänker på Everything Must Change av och med Bernard Ighner som jag rörts av på vinylen The Best of Quincy Jones. Trumpetarna med sordin och Wingefors i introt ramar snyggt in balladen vars b-del plötsligt övergår i jazzfunkig stil, med strålande feature på elbas av Olli Rantala. Men vokalt räcker inte Landgren riktigt till i denna utmaning.

Landgrens mest utsökta prestation kommer istället efter att ha gett oss upprinnelsen till Midnight Sun Never Sets vars tema framförs lent, inbjudande vackert på hans trombon. Ett sällsamt skifte av stämning uppenbaras. Tolstoy och Sand exekverar elegant en smeksam duett som jag äger både på album och som singel. Syftar på en Quincy Jones-.produktion tidigt 80-tal i Patti Austins namn där hon sjunger listettan Come To Me tillsammans med James Ingram. Respektfylld tolkning av två kvinnor med auktoritet, ackompanjeras ytterst följsamt med subtilt support från inte minst fint spelande flöjtister. Återstår endast två melodier att kortfattat beskriva och bedöma. Dels inrepeterat extranummer som blev en glad, repetitiv dänga där träblåset står upp och jobbar, avlöser varandra. Visar sig vara härliga Soul Bossa Nova, en komposition utgiven i storbandsformat 1962 med feature på flöjt.

Den andra melodin utvecklas till en exceptionell orgie i rytmer och suggestivt sväng. Syftar på Stuff Like That (inkluderad på ovan nämnda Best of-samling) från 1978 vars sångsolister var Ashford/ Simpson plus Chaka Khan. Arret man utgår från på YSJF har tagits från Nils Landgren Funk Unit. Ida Sand frontar, får utomordentlig uppbackning i ständigt återkommande refräng. Här måste Göran Kroon och elbasist Rantalas insatser framhållas. Vilket groove, snacka om att vara på tårna i detaljer och helhet Landgrens inkopplade effekt i instrumentet blir en extra roande. dimension. Vidare spetsas ösiga energin med Mikael Karlssons solo på tenorsax och uppmaningen till allsång. En värdig final på årets förträffliga festival!

8/8 – Linné

4

Indierockbandet från Isle Of Wihgt bildat av Rhian Teasdale och Hester Chambers 2017, går på Linnéscenen 21:15 inför en anmärkningsvärt högt jublande massa. Egentligen en alldeles självklar instinktiv reaktion när man beaktar hur bandets två album tagits emot. Listor har toppats och utmärkelser/ nomineringar har haglat, till och Grammys. Och flera personer som tjusats av deras kaxigt hårdföra och svävande melodier, hade sagt att jag inte fick missa dem. Sitter alldeles utanför den avlånga valvsliknande stålkonstruktion där det förr stod ett rymligt tält. Inser att en del av emotionella tyngden tappas på distans, men vill gärna vila benen och är praktisk positionering för att kunna anteckna impulser. Som den novis jag är överraskar attityden med det spetsigt råa soundet i vad en kollega beskrev i skrift som ”knasigt högljudd volym”. Av egna angivna influenser kan nämnas P J Harvey, White Stripes, Kings of Leon och The Strokes. Att Dave Grohl gästade gruppen när de uppträdde på Coachella i förfjol känns logiskt.

Numera har ordinarie sättningen i Wet Leg följande utseende (männen vilka tidigare ingick som livemusiker till kvinnliga duon har blivit fasta medlemmar, spelar på färska albumet Moisturizer): Rhian Teasdale (sång/ kompgitarr), Hester Chambers (gitarr/ sång), Henry Holmes (trummor/ percussion/ kör), Ellis Durand (bas, kör) samt Josh Mubaraki (synt/ kompgitarr/ kör).

Blev en spännande timme där ambitionen verkade vara att i olika faser golva den hänförda publiken. Något Wet Leg definitivt lyckades med! Visst hade jag ryckts med i större utsträckning om jag vågat mig in halvvägs under tak, men även långt från scen blev man bitvis upphetsad av kaxig kompromisslöshet och svävande slingor, varvid en mängd referenser poppade upp.

Kul obeveklig öppning med Catch These Fists hugger tag i oss. Noterar en halvpunkig urkraft med kvinnliga förtecken. Associerar till de i och för sig mer primitiva Bikini Kill. Bortsett från P J Harvey har frapperande många inspirationskällor hämtas från USA. Tre av deras singlar avverkas på raken då två ytterligare hits levereras vässade med härlig energi. Syftar på Wet Dream jämte Too Late Now. Konstellation har definitivt något omedelbart över sig, vill med sina texter föra fram sin syn på livet. Den funktionella och mer än habila rytmsektionen med Holmes och Durand framställer feta, fräcka groove.

Vissa tongångar leder tankarna till skramligt distade gitarrbaserade band som Sonics, Cramps, Ramones och förstås till band frontade av opolerade kvinnor. När tempot sänks och nyanser breder ut sig flashar till och med hågkomsten av goth-rockarna Siouxsie And The Banshees förbi. Angående spännvidden av musikaliska drivkrafter, kan i sammanhanget nämnas att Wet Leg häromåret gjorde en remix på andra singeln från senaste skivan med Depeche Mode.

Stimuleras av bärkraftiga kompositioner, energin, självklara aningen gälla sången snyggt uppbackad och inte minst av gitarristernas fuzziga licks. En av männen (antagligen Josh Mubaraki) välkomnar den stora publiken till deras show. Vid ett tillfälle uppmanar Teasdale oss att skrika så högt vi kan, vilket också görs med besked.

Fäster mig vid hur konsekventa de är i sättet att fånga hängivna lyssnare, men också vid hantverkskunnandet plus en estetiskt noggrann eklekticism som nog bidragit till genombrottet. Välgörande när det otyglat distade soundet kompletteras med taktfast driv och melodiska utvikningar. Tveksamt om en omedelbar lust att lyssna på deras album uppstod, fast live funkar de överlag ypperligt. Formationen lever högt på beundransvärd attack, sinne för medryckande melodier och ett utvecklat rytmiskt tonspråk. Kemin finns där! Sannolikt innehåller låtarna i inspelad form mer av sofistikerade strukturer.

Intressanta inslag urskiljs efter hand när svepande melodier framställs i mediumtempo. Och då fokus är på vägvinnande beat sker det med tilltalande och lagom vilt utsvävande harmonier, i en stil som påminner om en tuffare variant på B-52s. Gillade givetvis hur man river av gitarrbaserade hitten Tou And Me At Home på sluttampen. Följs upp av ett par ytterligare hits utgivna på singel, varav Mangetout kännetecknas av såväl oemotståndligt tema som snuskig stå-upp-för-sig själv verser, vars text publiken älskar. Överhuvudtaget kombineras det taggigt otyglade med skönt utsträckta linjer, även om mina öron behövde acklimatisera sig till intensiteten i deras image.