• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Recension: Markus Krunegård – Två kvällar på Orionteatern, två helt olika upplevelser

30 maj, 2026 by Thomas Johansson

Markus Krunegård med band den 29 maj

Markus Krunegård på Orionteatern 28 och 29 maj 20026 Betyg 28 maj 3 (5) och 29 maj 4 (5)

Två kvällar. Samma låtar. Samma scen. Samma Markus Krunegård. Ändå var det som att se två olika konserter på Orionteatern.

Den första kvällen kändes länge som en artist som fortfarande letade efter rätt temperatur i rummet. Det var inte dåligt – Krunegård har alldeles för stark katalog för det – men något skavde. Låtarna kom och gick, publiken sjöng med, men den där elektriska känslan som brukar uppstå när hans ordkaskader och melodier träffar exakt rätt uteblev. Orionteaterns råa industrimiljö skapade visserligen en perfekt inramning för hans rastlösa popuniversum, men samspelet mellan scen och salong blev aldrig riktigt självklart. Det är till viss del ett nytt band han har med sig, med stjärnan Jonna Löfgren på trummor.

Kväll två var en helt annan historia.

Det märkliga är att förutsättningarna var identiska. Setlistan var i princip densamma, två låtar som bytt plats i spelordningen arrangemangen likaså. Men där torsdagens spelning stundtals kändes som en genomkörning blev fredagen en påminnelse om varför Markus Krunegård fortfarande är en av Sveriges mest unika liveartister. Gillar det nya bandet, som blir lite råare och rockigare.

Plötsligt satt tajmingen där. Mellansnacket flöt naturligt, publiken svarade direkt och låtarna fick nytt liv. Krunegård har alltid haft en speciell förmåga att få sina texter att låta som tankar som just uppstått i stunden, och den andra kvällen förstärktes den känslan. Rader som många i publiken hört hundratals gånger fick återigen en nerv som gjorde att de kändes nyupptäckta.

Det är också då man inser hur märklig hans låtskatt är. Få svenska artister har byggt en katalog där vardagsobservationer, romantiskt kaos, självironi och existentiell förvirring samsas så självklart. Låtarna är fulla av detaljer som borde vara för specifika för att bli allmängiltiga, men som i Krunegårds händer blir just det.

Bandet spelade med ett självförtroende som växte markant från första till andra kvällen. Där den första spelningen ibland kändes försiktig vågade man nu ta ut svängarna. Dynamiken blev större, topparna högre och de lugnare partierna fick mer tyngd. Orionteaterns intima format gjorde dessutom att varje nyans kom fram tydligare än på de större scener där Krunegård ofta hör hemma. Kul när roddaren får ta över Krunegårds gitarr och avsluta på askan är bästa jorden.

Det säger något om liveformatets oförutsägbarhet att två konserter med exakt samma innehåll kan ge så olika resultat. Första kvällen var bra. Andra kvällen var anledningen till att man går på konserter överhuvudtaget.

När allt stämde behövdes inga överraskningar, inga gästartister och inga ändringar i låtlistan. Det räckte med att Markus Krunegård och publiken hittade varandra. Då förvandlades samma material från en välspelad konsert till något betydligt större: en kväll där varje låt kändes som den viktigaste på hela setlistan.

Två kvällar på Orionteatern visade att låtarna aldrig var problemet. Skillnaden låg i energin. Och vilken skillnad det gjorde.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Hyfsad tribut låter oss ana den hyllades storhet – En kväll till Tottas minne på Stora Teatern

28 maj, 2026 by Mats Hallberg

24/5 2026

Stora Teatern i Göteborg

Dan Hylander, Jenny Silver och Mats Ronander med Hasse Olsson Band

Var nyfiket förväntansfull fast jag innerst inne vet att jag är svårflirtad, när det gäller hyllningar av artister vilka med avsevärd kraft och känsla drabbat mig. Fick efter förfrågan en recensionsbiljett på bästa plats trots att spelningen i det närmaste var slutsåld. Folk i övervägande mogen ålder hade betalat åtskilliga hundralappar för att andas nostalgin från de fyra soloplattor Dan Hylander producerade och i samarbete med Totta Näslund därtill ofta skrev 1995-2001. Vår skånske ciceron påpekade att det kändes ovant att framträda på eftermiddagen när solen flödade och de under normala förhållanden hade sysslat med soundcheck.. Min första invändning rör faktiskt ljudet. Mer tid borde ägnats åt soundcheck eftersom basen mullrade och rätt balans stundtals saknades. Det är extremt sällsynt att det finns anledning att kritisera ljudet här. Också uppseendeväckande att man, kanske av av tidsskäl, körde på i ett svep i cirka två timmar. Paus hade varit att föredra. Att min kollega på GP i rubrik ansåg konserten vara småsnål framstår mot den bakgrunden som en märklig åsikt.

Hylander klagade emellanåt på hur beskedlig publiken var och kanske hade det blivit en annan tändning på scen och fler solon om responsen varit en annan. Nu blev det desto mer bifall på slutet vilket ändå borgade för extranummer. Förvånades över att inte backdrop användes och hade nog väntat mig fler anekdoter. Typiskt nog förunnas vi inte några titlar. Borde kanske ha lyssnat in mig mer noggrant på 10 cd-boxen Mil efter mil som inhandlades från Nikke Ström på Nef i samband med ”gala-konsert” på Torsten Näslunds födelsedag. Jo så pass mycket har jag gillat Totta Näslund och värderat denna vokala auktoritet som världsklass att jag investerade i nämnda box, en av ganska få i min lilla kollektion.

Minns dokumentären när han svårt cancersjuk reste till USA och genomförde inspelningen av den ypperliga Dylan-plattan med Mikael Wiehe och hans lyckade översättningar. Har sett Canadian Club hylla Tottas Blues Band ett par gånger och recenserat och bevistade en celeber minnestillställning på Kulturkalaset. Hörde Totta live bland annat på Liseberg då fokus låg på duetterna, i Lysekil på 80-talet, på Nef med TBB, på Heden i Varmare än Korv, i Falkenberg och troligen fler scener. När han hyllades på Nationalteaterns premiär av deras 40-års jubileums revy var det helt överväldigande, som om brast hos mig och jag inte klarar av att samlat redogöra för upplevelsen. . På scen fanns gänget kring hans Bluesband plus Anders Melander och när omistlige vapendragaren Bengan Blomgren lade sin lager på lager-ackord till sin kompanjons ära, konstaterade jag efteråt att det troligen var de gudomligaste toner öronen någonsin tagit emot.

Så på något vis hade jag omedvetet duckat för den allt annat än oviktiga aspekten vem som ska kunna i kläda sig rollen att röstmässigt göra den till Göteborg inflyttade ångermanlänningen rättvisa. Huvudansvaret axlades av värden Dan Hylander vars sideman Mats Ronander dök upp i omgångar och gjorde cirka fyra låtar. Jenny Silver (f.d Öhlund) fick representera de många kvinnor den högst allsidige auktoriteten sjungit duett med. Silver har jag sett i Mölndal, Hylander några gånger under årens lopp och Ronander minst vid ett halvdussin tillfällen, kanske fler. Gillade skarpt soloplattorna på 80-talet och hans bluesiga samarbeten. Eftersom dessa har etablerat sina personliga uttryck sedan decennier svävade Tottas ande alltför sällan över scen, Kanske en fördel att studera förlagan och gå in i rollen utan att ha tidigare ha satt djupare avtryck, som i fallet med Tom Johansson som galant framför repertoar ur TBB. Blev ändå en ganska respektabel hyllning med ett antal toppar även om jag har vissa reservationer.

Hasse Olsson på orgel, en mittpunkt inom svensk rockmusik på 80-talet som på senare kunnat höras live med bland andra Bjurman Band, hade rekryterat ett gäng som jag förmodligen inte hört tidigare. Rytmsektionen bestod av trumslagare Magnus Fritz, på elbas stadigt förankrade Mats ”Mackan” Englund (Hylander spelade med honom redan på 70-talet) samt på percussion Rebecca Meiselbach som jobbat med en uppsjö av Sveriges artistelit. Fritz lirar jazzigt i Groove Company och ofta i musikaler. ”Mackan” är lika musikaliskt bred har ett förflutet hos bland andra Eva Dahlgren. Magnus Bengtsson på gura borde ha erbjudits mer utrymme att glänsa. Tagit reda på att han varit verksam på helt olika fronter – Stefan Nilssons episka soundtrack, musik för barn (Georg Riedel) och samarbete med symfoniker. På andra sidan satt Mikael Littwold som trakterade keyboard och emellanåt stränginstrument som ukulele samt dragspel. Han har varit kapellmästare, låtskrivare åt andra och ingått i band som backat upp såväl Hylander som Ronander. Hylander som för det mesta satt på en pall hade tre gitarrer att välja på och fick reda på tonart av någon initierad intill honom. ”Malla” lirade förstås också vassa licks när det var hans tur att brodera ut potenta låtar. Vidare presenterades en erfaren kvinna på kör vars namn jag tyvärr tappat bort.

Visst förekom melodier och sound som attraherade. Hylanders kompositioner i omsorgsfulla inspelade tagningar håller hög klass och interpreten själv gör väldigt gedigna insatser. Dessutom har producenten haft den goda smaken att göra covers på örhänget Always On My Mind, John Prine, Steve Earle och Townes van Zandt vilka orättvist nog står i skuggan för Dylan och Springsteen. Men min invändning nummer två och tre rör som framskymtas att sången i för liten utsträckning minner om hyllningsobjektet och att mer tid på lagts på arren. För många låtar lunkar på i snarlik stil och rytmsektionen framstår då som förhållandevis trist. Hade önskat att instrumentalister hade fått färga betydligt mer och att man jobbat med övergångar och vändningar för att skapa dynamik som exalterar, som försöker närma sig det undertryckta känsloregistret som avspeglades på de fura skivorna och än mer på det sista han höll på med, ljuvliga Dylan-tolkningar signerade Mikael Wiehe.

Önskvärd finess och fördjupning uppstod i Ronanders bidrag. Tonen sattes med Riding With The King, skönt släpig hit med John Hiatt som jag har på singel. Följdes upp med klassisk Muddy Waters, en livsbejakande snabb Going Down (one hit wonder av Don Nix) utan att ANC-galan apostroferas eller att refrängen upprepas som på Scandinavium med enormt taggad och celeber kör.. Dylan kommer till slut med på ett hörn i och med att Ronander & Co. går loss i All Along The Watchtower. Han och Bengtsson turas om att brodera ut stick på ett sätt som behagar.

En ytterligare ofrånkomlig besk synpunkt rör det faktum att Silver nästan bara fick vokala uppdrag i början och slutet, förvisso till stor belåtenhet. I övrigt måste det betraktas som misshushållning med resurser att damen i hatt stod på scen med gitarr på magen utan att få göra avtryck. Borde ha fått ta hand om fler duetter. Apropå anekdoter handlade den roligaste om det pinsamma enligt Totta att bli en långkörare på Svensktoppen. Sången det handlade om var förstås lätt självbiografiska En clown i mina kläder, fast när jag googlat har jag fått fram att ytterligare fem melodier kom på Svensktoppen, kanske var det några av dem som bara var nära att röstas in.

Inledningen är försynt, rent av gripande med Alltid inom mig och svepande vemodig countrydoft i antikrigslåten Han kom hem, cover på John Prine som jag såg i Konserthuset vid dennes sista besök i Sverige. Märker när jag ögnar igenom anteckningarna att konserten inte saknade utlovad intimitet och närvaro, men för ofta hakade snarlika låtar i varann och passerade förbi utan att man tog upp dem i kartoteket över extraordinära liveversioner. Maria (är detta allt vi har…) vadar i vackert vemod. Uppskattar det klämmiga stuket i Hjärtat är ett trubbigt instrument och noterar en höjdpunkt i cajun-style featuring dragspel där det riffas frejdigt i melodi med rim på Piteå. I Ballad för Torsten och Sanne (Kärleken) lirar Magnus Bengtsson slide på ett sätt som lyfter soundet och det är nog den enda svenskspråkiga text ”Malla” ombesörjer, hans original nota bene. Den sekvensen där tributen rotar sig som bäst i Tottas oefterhärmliga mylla involverar Jenny Silver och särlingen Townes van Zandt. Syftar på duett med Dan Hylander från öppningsspåret på första samarbetet (Det blåser en vind) jämte Bibelord i hyresrum. På väg igen funkar också förträffligt med sin rörande melankoli och på sluttampen levererar Ronander och Hylanders röster Bara månen är full. Visst är det paradoxalt att jag kan lyfta fram en hel del från en tillställning som ändå gjorde mig halvt om halvt besviken.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Enastående samarbete och uppdatering av sound – Nordan med Lena Willemark & Ale Möller på Stora Teatern

24 maj, 2026 by Mats Hallberg

21/5 2026

Stora Teatern i Göteborg

Påpekas från scen att samarbetet mellan Ale Möller och Lena Willemark pågått i perioder under cirka fyrtio år. Erinrar mig Frifot och den modernistiska folkmusik med jazziga förtecken de skapade i Enteli. Var för sig har jag också hört dessa cross -over giganter i diverse konstellationer. För Lenas del med exempelvis Jonas Knutsson och Mats Öberg, med GSO, Anders Jormin och Karin Nakagawa, Elise Einardotters Ensemble och Murbräckan. Multiinstrumentalisten Ale har jag sett tillsammans med Bohuslän Big Band, Eric Bibb, Jan Lundgren & Ewan Svenssons trio, Filarfolket, Ale Möller Band och tre gånger med hans lyckade projekt Xeno Mania (två av dem recenserades) vars album jag recenserade i Orkesterjournalen. Han har gjort så otroligt mycket att man inte kan hålla koll utan att påminnas av förteckningar, till exempel Kabaréorkestern och Tältprojektet. Bägge har erhållit en mängd utmärkelser inklusive kunglig medalj.

Nordan fanns redan för över trettio år sedan fast i annan sättning. Då tillverkades en omtalad skiva. 2014 kom Nordan Suite med Västerås Sinfonietta och Rafael Sida Hulzar. Pågående turné celebrerar utgivningen av Nordankväden, en fortsättning och förlängning av projektet. Lyssnarna får stifta bekantskap med sjutton låtar signerade det sömlöst samarbetande paret. Vid den första introduktionen på Storan får publiken (ungefär 2/3 beläggning) veta att man utgått från medeltida ballader. Låtarna har inordnats i sviter vilket medför att ofta uppstår en luftigt jammig atmosfär som perfekt passar in i vad vi kan kalla jazzig spelmanstradition.

Willemark är givetvis sångsolist och trakterar fiol och viola. Ale Möller sjunger förstås också och har hand om en arsenal av sträng-, blås och rytminstrument. Betänk att han i ungdomen spelat elgitarr och trumpet. Mandola, uråldriga blåsinstrumentet skalmeja, hackebräda och kohorn känns igen. Är också utrustad med akustisk gitarr, dulcimer och fler flöjter. På slagverk och berimbau fanns Tina Quartey, pionjär som belönats för att ha fördjupat och förnyat rytmtillförseln inom världsmusik. Den sprillans färska skivan som såldes och signerades efteråt visade vara utgiven av ett skivbolag som Anna Möller driver. Hon spelar fiol, viola och i enstaka melodi mandolin (om jag såg rätt). Far och dotter Möller annonserade inte sin relation på scen, men de har å andra sidan genomfört konserter på duo som kännare har vetskap om. Tror inte jag hört henne tidigare, den välutbildade musikern inriktad på etno som fått lektioner i Senegal och ingår i Kolonien.

På klaviaturer framställs slingor och sound av Johan Graden som jag definitivt hört i jazziga sammanhang. Han växlar elegant emellan keyboard (kan låta likt elpiano), tramporgel och synt. Den i en synnerligen intressant formation jag bäst känner till är kontrabasisten Dan Berglund, en bjässe i svenskt musikliv med supertunga meriter från världsberömda E.S.T, Tonbruket (ursprungligen Dan Berglunds Tonbruket) och Rymden för att nämna grupperna han främst associeras med. Har därtill hört honom som sideman i spännande konstellationer. Ale utnämnde honom till sammanbindande länk och nära nog kapellmästare. Varje markerad takt han tog fram kunde urskiljas tack vare ypperlig ljudtekniker. Balansen mellan bas och diskant upprätthölls optimalt.

Vi informerades om upplägget. Ett något kortare set först och efter pausen en lite längre avdelning. Ska sägas att att konserten genomfördes med en rytm som var noga uttänkt, rent av idealisk i sättet att variera uttryck och grad av intensitet. De båda frontande artisterna fokuserade på musiken och var sparsamma med snacket. Vissa relevanta upplysningar gavs givetvis och jag minns den i praktiken naivt godhjärtade devisen ”mindre bly och mer ljus” från Lena. Publiken får reda på att ett tema är medeltida ballader sjunga till både gammal och ny musik, arrad av artisterna som har sin bas i spelmansmusik och därifrån utforskar sound på ett hisnande vis. Känslan för nyanser och kontraster, likväl som sinnet för harmonik och dynamiska arr är faktorer med vilka de gång på gång bekräftar sitt mästerliga musicerande.

Det är vanskligt att anteckna i mörker. Balladen om Den bergtagna levererades inledningsvis. Det minns jag. Detta suggestiva mästerverk föregicks möjligen av Myspolskan från 1600-talet. Skiftas med finess från ensemblespel till features med en spelglädje som smittar av sig. Solon och dialoger utförs mitt i melodier eller kan utgöra intro. I flera sekvenser konverserar far och dotter med Willemark med sina stämmor och instrument. Och Anna och Lena hade flera flinka dueller på sina stråkinstrument. Rytmsektionen och melodimakaren med alla sina tangenter assisterar så att vi hänförs, stundtals förtrollas. De vokala inslagen från Willemark och övriga som backar upp är självklart oantastliga. Vad gäller nämnda kvinnas kvalitéer har hon skämt bort sina beundrare. Vi tar vår klarast lysande stjärna på den expanderande folkmusik-himlen för given oavsett om hon öser på, breder ut sig i innerliga ballader eller kular.

I första delen njuter jag kopiöst av en svits uppbyggnad. Fioler i intim samklang övergår i syntetiskt slinga och utsökt flöjtspel. Och ett försynt sväng toppat av Sväs Märtas kuling får mig att rysa av välbehag. Titeln uttalas inte men förutsätter att repertoaren består av färska albumet. Kommer i paus i samspråk med Dans instrumentkollega, dessutom professor, nämligen tidigare nämnda Anders Jormin. Kvarvarande sextio-sjuttio minuter märks att Nordan kommit in i andra andningen. Samtliga triumferar, ges sina stunder i rampljuset. Inte det minsta förvånad att jag dras med av förstklassiga arr och hur de exekveras. Dynamiken styr i ett sound som går långt bortom konventionell folkmusik. Behövs inga specialkunskaper för att fångas av deras beat, melodier och utforskande utflykter. Vi får Jungfrudansen med Lena som anförare och en pilgrimssång från medeltiden. Ytterligare en svit aviseras. I ett skede uppstår magiskt sväng genom udda blåsinstrument till tunga rytmer. Kommer jag ihåg rätt framförs bland annat Systermordet på temat ”män med makt”.

Ett alster där fokus kontinuerligt förflyttas blir till ett av konsertens mest uppsluppna krön i en otroligt läcker dynamik. I likhet med inspirerade jazzkonserter reserveras utrymme för varje medlem att uttrycka sig solistiskt. Vore fel att framhäva någon särskild. Dan Berglund med stråke och Tina Quartey exposéer fastnade kanske allra mest jämte features från den musikant som härom året halvsekelsjubilerade som artist. Som väntat jublade vi tillräckligt entusiastiskt för att få extranummer. Det lanserades som En visa från midsommartid med melodi från Dala Floda. Fiolernas schvung stod i centrum. I likhet med varje extraordinär konsert känner jag mig sig lyckligt lottad att befinna mig på rätt ställe. Blev uppfylld av tonernas skönhet och sväng. Att med respekt för traditionen utveckla en genre till gränslös musik med fabulöst instant appeal utan att någonsin göra avkall på kvalitet, är en konstart Möller & Willemark sannerligen behärskar. Och magnifika för ändamålet ekvilibristiska musiker har handplockats till att ingå i kretsen för att verkställa sinnrika idéer där förvaltande ofta övergår i förnyande uttryck.

Arkiverad under: Musik, Recension

Recension: Rick Astley rickrollar Gröna Lund – och alla älskar det

21 maj, 2026 by Thomas Johansson

Rick Astley Gröna Lunds stora scen, Betyg: 4 (5)

Rick Astley på Gröna Lunds stora scen Foto: Thomas Johansson

Det finns artister som rider på nostalgi, och så finns Rick Astley som snarare verkar ha slutit fred med den. På Gröna Lunds stora scen blir det tydligt redan från första minuten att han inte längre försöker fly från sitt 80-tal. Han omfamnar det, skrattar åt det och använder det som bränsle till en show som är betydligt bättre än någon egentligen har rätt att förvänta sig av mannen bakom världens mest berömda internetmeme.

För det är lätt att glömma att Astley faktiskt kan sjunga. Rösten – den där djupa soulbaritonen som förbryllade världen redan 1987 – har snarare blivit rikare med åren. På Gröna Lund låter han stundtals som en blandning av pubrockare, soulcrooner och dansbandskung på semester i Manchester. Första konserten på 37 år i Stockholm.

Publiken vet förstås varför de är där. När synthslingorna till “Together Forever” drar igång förvandlas området framför stora scenen till ett kollektivt 80-talsgolv. Folk som förmodligen inte dansat sedan pandemin börjar plötsligt studsa runt med plastöl i händerna som om det vore skoldisco igen. Astley själv verkar genuint road av hela situationen. Han småskämtar konstant mellan låtarna, driver med sin egen historia och har den där självdistanserade brittiska charmen som gör att även de mest corny partierna fungerar. Han ser en tröja med bandet Sabaton i publiken, och han försöker ta några death metal-riff. Går inget vidare men det spelar ingen roll. Killarna som får sina gamla LP-skivor hoppar högt av glädje. Det här är en mysig kväll helt enkelt.

Bandet är dessutom ovanligt generöst för den här typen av nostalgipaket. Nio personer på scen ger konserten ett fylligt och levande sound där både blås, körer och gitarrer får ta plats utan att det känns överlastat. Körsångarna får dessutom egna ögonblick i rampljuset, inte minst under Rayes “Where Is My Husband?” där Rick Astley sätter sig bakom trummorna och låter låten växa till något betydligt souligare än originalet.

Senare under kvällen återvänder han till trummorna igen, denna gång för ett smått absurt men väldigt underhållande “Highway to Hell”. Det är lite den typen av kväll det här är: ingen verkar särskilt upptagen av trovärdighet, bara av att publiken ska ha roligt.

Och ja, det är bitvis väldigt corny. Ibland känns konserten som en blandning mellan firmafest, allsångskväll och Las Vegas-revy. Men det finns också något märkligt varmt i det hela. Astley försöker aldrig vara coolare än han är. Tvärtom bygger hela kvällen på att han vet exakt vem publiken kommit för att se.

Låtar som “Dance” och “Angels on My Side” får nästan arenarockig tyngd live, medan de gamla hitsen pumpas upp med mer gitarrer och funk än på originalinspelningarna. Det blir ibland lite spretigt när han hoppar mellan soul, gospel, pop och rockcovers, men energin dippar egentligen aldrig.

Tillbaka till Gröna Lunds märkliga vana att ställa tält framför storbildsskärmarna också. Det blir rätt meningslöst att ens ha videoproduktion när stora delar av publiken ändå inte ser skärmarna ordentligt. Synd, för bandet och showen förtjänar faktiskt att synas.

Och sedan kommer förstås den. “Never Gonna Give You Up”. Låten som gått från listetta till internetskämt till någon sorts generationsöverskridande kulturarv. Det spelar ingen roll hur ironiskt någon en gång förhöll sig till den – när refrängen väl kommer sjunger precis alla med. Tonåringar som känner låten från memes, 50-plussare som minns den från Trackslistan och barnfamiljer som bara drogs med av stämningen. Gröna Lund blir fullständigt rickrollat och älskar varje sekund av det.

Det mest imponerande är kanske ändå att Astley lyckas få hela kvällen att kännas så opretentiös. Inga gigantiska scenidéer, inga pompösa pretentioner, bara en artist som överlevt både musikindustrin och internet och nu verkar ha roligare än någonsin.

Överlag: en jättetrevlig kväll.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Recension: Beatles utan nerv, djup eller riktning

19 maj, 2026 by Thomas Johansson

Viktor Norën och Björn Dixgård sjunger Beatles kärlekssånger – Betyg 2 (5)

Viktor Norén och Björn Dixgård i tältet på Gärdet Foto: Thomas Johansson

Det finns en särskild risk med att ge sig på The Beatles kärlekssånger. De är så välskrivna, så melodiskt finurliga och känslomässigt precisa att minsta förenkling snabbt gör dem platta. Och det är tyvärr exakt vad som händer när Björn Dixgård och Viktor Norén tar sig an materialet.

Det är första kvällen av tre i det stora tältet på Gärdet, men arrangemanget känns märkligt ofärdigt redan innan konserten börjat. Publiken driver runt mellan stolsraderna och försöker förstå var platserna egentligen finns. Personal pekar åt olika håll och många verkar mest chansgå fram i halvmörkret.

Själva tältet hjälper inte direkt till. Ljuset är så dunkelt att de många små nivåskillnaderna i golvet blir svåra att upptäcka. Innan konserten ens startat syns flera personer snubbla, och åtminstone två faller ordentligt på vägen mellan raderna. Det skapar en lätt rörig stämning som aldrig riktigt försvinner, som om hela kvällen befinner sig i ett slags tillfälligt mellanläge där varken lokal eller produktion hunnit sätta sig ännu.

Det märks att de älskar låtarna. Problemet är bara att kärleken verkar riktad mot idén om Beatles snarare än mot själva musiken. Nästan varje arrangemang dras mot samma uttryck: akustiska gitarrer, storslagna känslor och ett konstant uppskruvat allsångsmanér. Resultatet blir märkligt endimensionellt.

Det som gjorde originalen speciella – harmonierna, dynamiken, de oväntade melodiska rörelserna – försvinner ofta helt. Kvar blir förenklade versioner där låtarna mest fungerar som bärare av nostalgi. Många av Beatles kärlekssånger är egentligen ganska sköra och subtila, men här pressas de in i ett uttryck som hela tiden signalerar “stor känsla”, oavsett vad låten faktiskt behöver.

Varken Dixgård eller Norén saknar karisma. De är rutinerade scenpersonligheter och publikkontakten sitter där den ska. Men det räcker inte riktigt när tolkningarna känns så musikaliskt tillplattade. I stället för att öppna upp låtarna hittar de ofta den mest väntade vägen genom dem.

Det blir särskilt tydligt i de lugnare numren. Där originalen rymmer både tvekan och intimitet fylls varje tomrum här ut med ännu mer röst, ännu mer tyngd, ännu mer förstärkta känslor. Som om man inte riktigt litar på att låtarna klarar sig själva.

Mest liv uppstår egentligen först när konserten för en stund lämnar Beatles helt och hållet. När Yesterday långsamt glider över i Strövtåg i hembygden händer något som resten av kvällen saknat. Plötsligt finns där både nerv och självklarhet. Viktor Norén presenterar låten som Björn Dixgårds egen “Yesterday”, och kanske ligger det något i det. För först där, i musiken som faktiskt känns nära artisterna själva, försvinner den där påklistrade vördnaden och konserten börjar andas på riktigt. Och sen var konserten över.

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 16
  • Sida 17
  • Sida 18
  • Sida 19
  • Sida 20
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in