Musik

22/10 2025

Skeppet i närheten av Stigbergstorget i Göteborg

Bohuslän Big Band genomför en handfull olika projekt varje säsong. På något sätt får de tiden att räcka till för dessa eftersom det finns en stor organisation och storbandets medlemmar är anställda. I höst har redan lyckade produktioner med Lars Jansson (hört en inspelning av P2 i Jazzradion) och Isabella Lundgren ägt rum.

Blev inbjuden till deras allra senaste satsning där innovative arrangören Gil Evans lanseras och då bortom de legendariska samarbetena med Miles Davis. För att uppmärksamma en digital release av ,musik inspelad 2007 som legat och ”dammat” i arkivet, arrangeras ett par konserter. Fanns inte tillgång till noter varför förtjänsten att dessa tolv kompositioner spelades in ska tillskrivas orkesterns Niclas Rydh som adapterat Gil Evans intrikata arr. Visar sig att hela tolv av medverkande musiker är med på scenen. Kan som kuriosa nämna att jag hört Gil Evans Orchestra live på North Sea Jazz Festival. Sonen Miles ledde då orkestern på grund av att hans pappa dog 1988. Ska påpekas att BBB valt att exkludera hur det ofta lät om Gil Evans från 70-talet och framåt. Slog in på ny kreativ bana när han fick upp öronen för Jimi Hendrix och syntar, ansvarade för soundtracket till stjärnspäckade Absolute Beginners, samarbetade med Jaco Pastorius, Sting och medlemmar från berömda husbandet i Saturday Night Live.

Konserten inför en skapligt stor publik är som brukligt uppdelad i två set. Hade oerhörd tur då jag kunde lyssna bekvämt tillbakalutad i en fåtölj, gladdes åt att akustiken var bättre än någonsin i förhållandevis rymliga Skeppet. Magnus Lindgrens yttrande om BBB på Stora Teatern under ett av hans samarbeten tål att upprepas: ”Bohuslän Big Band ska rankas som ett av världens sju bästa storband”. För att korrekt återge musiken från den man Rydh likställer med Ravel och ser som den främste i sitt gebit skiljer sig sättningen åt en del jämfört med den gängse för storband.

Veteranen och valthornisten Håkan Nyqvist spelar för första gången med orkestern liksom Jesper Kramer Johansen på tuba som till vardags återfinns i Göteborgs Symfoniker. Alberto Pinton mest anlitad på barytonsax, trakterar fem ytterligare instrument för att få fram särarten i Evans angenäma sound. Trumpeterna och trombonerna är därmed tre till antalet, varav trombonist Christer Olofsson alternerar på euphonium. Att gitarristen Rolf Jardemark engagerats faller sig naturligt då han var med på inspelningen, liksom Peter Janson på kontrabas och pianist Tommy Kotter. Uppräknade musiker tillhör de som i omgångar fyller vakanser eller förstärker. Joakim Rolandson i träblåssektionen turas om med Rydh att vara ciceron.

Konserten börjar på utsatt tid med två kompositioner utan introduktion. Swingbetonad del avlöser sugande blues och därefter frontar Joakim Rolandson på altsax till läckert pådrivande rytmer. I S:t Louis Blues fastnar jag för ljuvligt intro av Rolandson och Jardemarks licks. Karaktären på soundet ändras i närmast majestätiskt framskridande La Paloma, vars anslag av Kotter vid flygeln ger en extra dimension. I repertoaren ingår nästan samtliga av låtarna på albumet New Bottle Old Wine från 1958 vars solist var ingen mindre än Cannonball Adderley på altsax. Hyllningen ”till en av jazzens främsta innovatörer” görs av ett otroligt samtrimmat gäng. I ryggen har man dels inspelningen, dels tre repetitioner och man är ensamma om att lira Gil Evans inte precis lättspelade orkestreringar.

Nobody´s Heart från Gil Evans första platta som ledare har Mikael Karlsson på tenor och Tommy Kotter som solister. Och mannen vid flygeln briljerar. Före paus levereras enligt Rydh en svit från omnämnda albumet från 1958, fast av mina efterforskningar framgår att Davenport Blues hämtats från Great Jazz Standards utgiven året efter. Tonspråket under konserten är föränderligt till sin karaktär. alltid fängslande. Soundet känns igen även om just dessa tolkningar är nya för mig. Ibland är det öppna spjäll och mycket energi, ibland utvecklas klanger på ett sprött, reflekterande sätt ”smooth and safe”.

På ett förunderligt vis mixas referenser till klassiska tonsättare med swing och bluesens allvar. Kraftfullt samverkande stämmor kontra innerliga fördjupningar. Finns många lager att urskilja, liksom avancerade passager och vändningar. Kompet med feature från Peter Janson på kontrabas är aktiva. I svitens slutskede hörs en släpig sak, en avig blues av Charlie Parker. Av solister måste Samuel Olsson på trumpet framhållas särskilt jämte Alberto Pinton på baryton.

Andra set ger oss en höjdpunkt direkt i form av Barbara Song, Kurt Weil förklädd till nästan oigenkännlighet. Expert Rydh lyfter fram dess enastående harmonik och meditativa anstrykning. Linus Lindblom står för ett förnämligt solo i en fri interpretation vars laddning får mig att tänka på atmosfären på Sketches Of Spain, Gil Evans magiska samarbete med Miles. Chant Of The Weed av Don Redman frontas av Alberto Pinton på b-klarinett.

Vi serveras en mer renodlad svit, en stark trippel med olika faser som varar i ungefär en kvart. Titlarna på dessa välkända standards, tagna från huvudsakliga källan och med samma låtordning, är Lester Leaps In, Round Midnight och latin-influerade Manteca. Som bekant är upphovsmännen i turordning Lester Young, Thelonius Monk samt Dizzy Gillespie tillsammans med Gil Fuller och Babs Gonzales. Här får Linus Lindblom mycket att bestyra och imponerar. För jazzälskare blir det en ren njutning. Högtidsstunden kickar igång härligt boppigt, övergår i vackert utdragna toner med Kotter i förarsätet och kulminerar abrupt i Dizzys riviga dänga. I detta sjok urskiljs förvånande nog en vibe av Count Basie. Att tillägna sig hur stämmor sofistikerat sammantvinnas är en sann njutning.

Från The Individualism of Gil Evans (1964) kommer Concorde skriven av John Lewis vars original släpptes som titelmelodi på album av Modern Jazz Quartet nästan tio år tidigare. Berättas för oss att Evans tog arren till sin orkester och skapade den första jazzfugan. Tillgodogör mig pregnant bas-feature, batterist Göran Kroon som eldar på med full kontroll och stilfullt solo från gitarrist Rolf Jardemark. Samtliga titlar från Shades Of Gil Evans framförs. En vågade man spara till extranumret, en jazzig variant på stycke ur Tjajkovskijs Nötknäpparsviten, närmare bestämt Arab Dance. Denna lika komplexa som lyckade fusion innebar genombrottet för en ung pionjär när han befann sig i Claude Thornhills orkester 1942. Solister definitivt värda att uppmärksamma för ypperliga insatser är Håkan Nyqvist på valthorn och Martin Bjurek Svanström på klarinett. Solon tidigare under konserten på trombon av nämnde Rydh och Christer Olofsson inte att förglömma. Mycket nöjd tog sig recensenten hem via promenad och två spårvagnsresor.

16/10 2025

Utopia i Göteborg

Var inbjuden som skribent av artisten vilket kändes både inspirerande och en smula nervöst. Innerst inne visste jag i och för sig att eventuell oro över utgången var ogrundad tack vare medmusikerna. Sångerskan och låtskrivaren i sitt töjbara visfack hade nämligen lyckats mobilisera samma gäng som fanns med i studion på Fågeln du broderat blå. På scenen på Utopia omges Fia Ekberg av Henrik Cederblom och Patrick Rydman vilka bistått henne med producerandet. Cederblom har ansvarat för inspelningen. Sångerskan och låtskrivaren låter den först nämnde lira stränginstrument (ser inte mycket av honom från min plats bortom baren och ofta sitter han och spelar) såsom gitarrer och möjligen mandolin, medan multiinstrumentalisten Rydman mestadels ytterst diskret tar hand om trummandet. Vidare märks Johannes Lundberg med sin kontrabas samt Livet Nord på violin. Apropå sättning använder sig Ekberg av akustisk gitarr medan hennes ackompanjatörer utgör kör. Sedan flera decennier tillhör Ekbergs band de etablerades skara genom sina anmärkningsvärda meriter. Hört dem live och på skiva ett antal gånger, fast troligen inte tillsammans live tidigare. Vispoeten själv har en bakgrund som musikalartist och medlem i My Quiet Companion.

Recenserade föregångaren till Fågeln du broderat blå och det blev till slut en 4:a för Bangatan vars tänkta releasespelningar gick om intet på grund av pandemin. Fick för ett tag sedan nya cd:n med Posten, fast det var först samma dag som jag började lyssnade om än inte i hörlurar. Och då minst tre gånger med ett landande i slutsatsen att albumet lät som en svit med låtar som skildrar och kommenterar personliga upplevelser. Med en mindre intressant textförfattare hade det blivit odrägligt självupptaget. Till skillnad från releasekonserten är det någon enstaka melodi som avviker, påminner om taktfast snärtig pop á la singer songwriter. Live med diverse utbroderade solon skiljer visorna sig åt i väsentligt högre utsträckning. Och som seden påbjuder inom traditionen Ekberg verkar i förklaras innebörden av varje visa, varje låt. Publiken delar därmed en slags gemenskap, vilket känns fint. En konst att kunna förmedla personligt ”belastade” texter renons på omvärdsanalys och ändå få fram angelägna, allmängiltiga budskap.

Som rubriken betonar fanns inget som gick fel och spelningen över två set måste betecknas som exceptionellt lyckad. Det var fullsatt, superb stämning plus att akustiken var bland det bästa jag hört på mysiga krogen. Är tämligen förvissad om att releasefesten (ett evenemang också genomfört i Dalarna) kommer framstå av som sådan tilldragelse att den kommer etsa sig kvar i minnet. Jag tog med mitt recensionsexemplar utifall jag behövde följa med i texthäftet. Brukar ha en viss oförmåga att suga i mig texters innehåll. Nu visar det sig att Ekberg artikulerar oklanderligt. Vidare är ett kännetecken bruket av recitativ, vilket bidrar till en intim atmosfär. Roar mig med att kolla upp låtordningen. Upptäcker då att den live är identisk med skivans och mitt i adderas ett knippe tidigare utgivna låtar.

Kände igen tonen från Livets Nords instrument i inledande introt, exekverar två uttrycksfulla solon i första halvan. Innan repertoaren prickas av får veta orsaken till melankolin som präglar plattan. Visformeln behärskas galant för att stundtals utmanas och övergå i närliggande genre, vilket ger mersmak. Fäster mig i början vid diskret, snyggt komp. Stämningslägen växlar I Syster och andra titlar märks en fusion av vemod och romantisk lyster.

Här presenterar sig den ljuvlige strängbändaren Henrik Cederblom i helfigur. Hör en twangliknande repetitiv rytm som leder tanken till Ry Cooder. I Tomt fågelbosyndrom utvecklas de musikaliska idéerna vidare. Förförs av en stompigt markerad rytm i bluesens tecken. Live ömsar melodin skinn, spricker ut i böljande up tempo-blues. Ett läckert sväng med festligt outro uppstår.

I Brev från himlen gästar en av artistens idoler, samme man som sjunger visan på albumet. Syftar på legendaren Dan Berglund (recenserat både live och på skiva), vars finkalibriga patos blir en bonus, skänker oss en dos magi. Före paus ges två sånger från Bangatan, dels titellåten och dels hyllningen av Kulturskolan som fått titeln Dansa. Här finns tonfall vilka minner om lusten hos Cornelis och den hoppfullhet Sofia Karlsson utstrålar.

Efter paus blir det först låtar av äldre datum. Ekberg meddelar att ”nu ska vi in i desperationsträsket”. Lådan där obesvarad kärlek förvaras dras ut. För att vi ska förstå temats vidd läses strofer av Karin Boye (troligen ur Tillägnan). Även om inledande set som framgått höll hög klass, märks att gänget nu blivit riktigt varma i kläderna vilket resulterat i om möjligt ännu högre nivå. Volymen tycks högre och det blir åka av. Tar inte lång stund innan Cederblom river av ett snyggt, spetsigt solo och det sjungs med mer energi. Jag tycker om dig avlöses av Onekligen från nya albumet, vars text delvis handlar om hennes mamma som dog i alzheimer. En fint tassande melodi accentuerad av pizzicato.

I stillsam sak där Cederbloms vibrato präglar blir till en slags vaggvisa. På stunder av moln finns skivans mest berörande rader. Finalnumret på Fågeln du broderat blå får utgöra logiska slutpunkten. Livet Nords violin gifter sig raffinerat med gitarristens sound. Ödesmättad atmosfär dryper av betagande vemod utan att det slår över. Begärt extranummer utförs i glädjens tecken, saluterar föremålet för artistens kärlek. Låten innehåller både reciterande verser och en förlängning av melodin via nynnande där publiken får hänga på. Sannerligen en releasespelning att fröjdas åt!

Bilder i svartvitt: Amanda Arnborg

18/10 2025

World of Volvo i Göteborg

Arrangör: Monica Zetterlund-sällskapet i samarbete med Göteborg Jazz Orchestra/ World of Volvo Sångsolister: Isabella Lundgren & Bo Sundström, kapellmästare: Carl Bagge

Mitt första besök i den runda inglasade utställningsbyggnaden i tre öppna etage gav mersmak. På bottenplan fanns eventhallen vars publikkapacitet på 500 personer nästan nyttjades fullt ut för konserten över två set. En trappa upp låg restaurang med bar och överst fanns själva utställningen, fast volvo-modeller hade placerats lite överallt på lediga ytor. På torsdagar anordnas tydligen livejazz utan extra entré i Bilmuséet och upplevelsecentret nära Liseberg invigt i fjol.

Ett tungt ansvar vilar på ens axlar att berätta vad som försiggick och samtidigt värdera inslag i en uppskattad hyllning. Det är högst besynnerligt att inte GP och andra skrivande kollegor fanns på plats, frestande att kalla det tjänstefel. Göteborg Jazz Orchestra som jag följt nästan sedan starten har etablerat sig som en värdig uppstickare till heltidsanställda Bohuslän Big Band, haft massvis med viktiga teman, härliga samarbeten och enastående gäster. Har troligen hört uppskattningsvis 85 % av deras konserter vilket resulterat i åtskilliga recensioner, dessutom intervjuat och skrivit i krönike-format.

Och Isabella Lundgrens självlysande vokala status har ingen sansad bedömare kunnat bestrida senaste decenniet. Efter att i drygt trettio år ha frontat Bo Kaspers Orkester och genomfört jazziga soloprojekt är Bo Sundström en omtyckt stjärna med otvetydig charm. Carl Bagge, vars gudmor var ingen mindre än Monica Z tack vare pappa Lars betydelse för hennes oerhörda framgångar, har tillhört framkanten inom svensk (jazz)musik i cirka tjugo år som pianist, kompositör, bandledare och arrangör. Hans eminenta trio har sannolikt gjort ett tresiffrigt antal spelningar där de backat upp Isabella Lundgren. 2013 grundade han tillsammans med trumslagaren och arrangören Per Ekdahl namnkunniga Ekdahl/ Bagge Big Band. Till den för mig nya scenen i Göteborg kommer lämpligt nog de båda. Som vanligt numera när GJO lirar ansvarar Tomas Ferngren för kvalitén på ljudet och dess balans. Scenen visar sig vara exceptionellt avlång vilket medför att träblåset sitter i jämnhöjd med trumpetsektionen. Som framgår av bilderna exponeras diverse motiv på skärmarna, inte bara sångare och instrumentalister som kan beskådas.

Jag har tre lp och lika många cd med den ojämförbara Monica Zetterlund, uppslukades två gånger av Monicas vals som musikteater på Göteborgs Stadsteater, såg henne i Göteborgs Konserthus troligen andra halvan av 80-talet, läst Klas Gustafsons omfattande biografi som finns i min ägo, recenserade härom året Rigmor Gustafssons förträffliga tribut tillsammans med Gothenburg Wind Orchestra, sett den engagerande biopic som tog sig alltför stora konstnärliga friheter och solister samt förstås haft stort utbyte av Tom Alandhs intervju. Apropå Ekdahl/ Bagge Big Band och den vars vokala gärning saluteras, recenserades för OJ en tribut på Artipelag en söndag under Sthlm Jazzfestival 2018. Sångsolister den gången var förutom Isabella och Rigmor Sarah Riedel samt Svante Thuresson. Givetvis kompetent utfört men önskvärd emotionell dimension och närhet uteblev ofta.

Kompet äntrar scen först, får ganska omgående sällskap av blåssektionerna. Även om merparten av materialet presenteras och kontext om hyllningsobjektet förmedlas, känns det tryggt att ha fått tillgång till komplett låtlista. Blir uppenbart efter ett par takter från kvinnliga solisten från Värmland att hon inte för denna begivenhet anpassat sin stämma, sin vägvinnande stil. Faller på hennes lott att introducera sin kompanjon som river av ett antal av sina försvenskade standards med början i Kommer du till mig i natt (The Way You Look Tonight – Kern/ Fields) tagen från Fred Astaire-film på 30-talet. I snabb swingbaserad melodi påminner Sundström om en nasalare Svante Thuresson.

Isabella tar över mikrofonen i en skönt svepande ballad efter att ha gett oss Tage Danielssons karaktäristik av legendarens väsen. Ledmotivet Second Time Around förknippas med såväl Sinatra som Lingonriset i ett cocktailglas. Jag råkar vara väldigt svag för skivinspelningen Monica gjorde med Thad Jones Mel Lewis Orchestra varifrån arret hämtats. Hör superba synkoper och ett läckert bett i blåssektionerna. Blir nästan stolt å GJO:s vägnar, i egenskap av skrivande åhörare som varit med om remarkabla resan GJO gjort. Första strålande solister är Samuel Olsson på trumpet och Björn Cedergren på tenor. Den sist nämnde duktige solisten återkommer.

Samuel Olsson – Patrik Jansson – Jonathan Kronevik – Mats Eklund (tillika verksamhetsledare)

Hasse & Tages berömda text på ikoniskt ledmotiv ur filmens värld tolkas av Sundström. Sången Men tiden går från Glaset i örat lyfts fram på ett reflekterande vis av pianotrion, förutom Bagge med sitt stilsäkra anslag och tidigare nämnd batterist hörs talangen Arvid Jullander på kontrabas. Publiken får därpå njuta av en duett som det kungörs avviker från ämnet, en komposition av Tom Waits ämnad för uppsättning av Woyzeck med svensk text av Bo Kaspers sångare. Fäster mig vid ett mysigt vemod i någon slags försiktig rumba eller valstakt. En svensk version av samme man på Once Upon A Summertime av romantikern M. Legrand bibehåller samma anda. Troligen ett svårspelat arr för inte minst trumpetarna utgör den av konsertens höjdpunkter. Omfånget passar Sundströms stämma. Lundgren avrundar första halvlek genom att sjunga ut på sitt kännetecknande vis, i vad som i sitt original har en doft av country och med tiden blev en hit för Monica Z; nämligen Gröna små äpplen. Noterar tjusigt dynamiskt arr. I pausen fanns möjlighet till förfriskningar och inköp i GJO:s merch-stånd där bland annat deras sprillans färska (inte haft sin release) dubbel-vinyl fanns till försäljning.

Andra set inleds utan musik. Istället meddelas värdefulla fakta från Mary Nelson, ordförande i Monica Zetterlund-sällskapet. Hon som själv sjunger jazz och är verksam som producent hoppas lunna värva fler medlemmar. Dessutom överräcker hon pris till Ludvig Broman (f. 2005) som förtjänstfullt vikarierat i GJO på samtliga stämmor i träblåset och nu går på KMH. Med kompet inklusive gitarrist Eric Weissglas framför han ett beställningsverk, visar sig vara Bellmans Fjäriln vingad i Arne Domnérus tappning, adderad med egen improvisation. Råder inget tvivel om att ”årets unga inspiratör” kommer gå en ljus framtid till mötes. Inte utan att man blev tagen av hans prestation.

Medveten om att texten liknar ett summerande referat. Rimligt att ställa sig den smått filosofiska frågan hur nära kommer uttolkarna den oförlikneliga storheten hos Zetterlund? Kanske inte jättenära totalt sett men de får oss att minnas och uppfylld blir man av av delikata arr verkställda av ett utomordentligt tillskott på storbandsscenen. Lundgren uträttar inget halvhjärtat, demonstrerar sin otroliga teknik. Sundström å sin sida kör på med sina smarta översättningar, tenderar att vara en ojämn crooner, fixar knappt att på uppstuds ta Sakta vi gå genom stan på duett med walking bass som extranummer. Där brister han i respekt gentemot publiken. För att vara uppriktig borde man totalt sett kunna kräva en högre grad av koncentration och dito anknytning till temat. Blev emellanåt ofokuserat från den charmige entertainern. Några givna melodier saknas, kanske för att Zetterlunds tolkningar framstår som allt för perfekta. En klassiker de ändå vägar sig på med skapligt resultat, där duetten delikat smälter samman med orkesterns sofistikerade sound, är Hasse & Tages Var blev ni av, ljuva drömmar?

Olle Adolphsons Nu är det gott att leva låter definitivt annorlunda i storbandsformat. Sjungs med strålande intonation och pitch av Lundgren. Klangen hon uppnår på duo med Bagge i Underbart är kort resulterar i magi från de båda, kvällens clou helt enkelt. Mannen med hatten ger oss svenska spänstiga versioner av I Can´t Give You Anything But Love och My Foolish Heart med pregnant feature av basist Arvid Jullander i först nämnda örhänge och ett snyggt stick av kapellmästaren i balladen. Låter elegant om Destination Moon i arr skrivet av Carl Bagge som spelades in 1989 och släpptes härom året.

BILDER: Johnny Kääpä – Fotoscenen