30/7 – 2/8 2025
LISA NILSSONS bredd förtjänar att understrykas. Åtskilliga Svensktoppsplaceringar och fruktbara storbandssamarbeten, Soulfunk ´a la Blacknuss och tolkningar av brasilianska bossor, standards och soundtrack, dramatiska roller och musikal, visor och poppiga original, tonsättningar av Kristina Lugn och covers på Donny Hathaway, Stevie Wonder med flera, blues och ballader plus låtskrivande med Peter Le Marc. En hel del av ovan angivna polyfona uttryck har funnits i repertoaren, de nu tre gånger jag hört och skrivit om Lisa Nilsson live sedan i höstas. I år släpptes Uteblivna vi, första albumet sedan 2013 vars medproducent varit geniet Johan Lindström. Inbakad i en låtlista med vitt skilda uttryck lanserar artisten sin nya skapelse.
Populariteten är av en magnitud att jag förvånas över att förnyade mötet med heltidsanställda musikerna i NORRBOTTEN BIG BAND under ledning av konstnärlige ledaren Joakim Milder, inte äger rum i Ystad Arena. Till den exklusiva utsålda kvällskonserten på Ystad Teater är man förstärkta med trumfantomen Per Lindvall jämte sångerskans radarpartner på senare år, nämligen gitarrist Mattias Torell som lirar främst akustiskt men också elgitarr. Den utflyttade göteborgaren Axel Mårdsjö som gjort kometkarriär vikarierar på basklarinett och altsax. Kan påpekas att jag ett antal gånger haft förmånen att recensera NBB live och på skiva.
Finns så pass mycket intressant att förtälja att tanken ursprungligen var att bryta ut konserten till enskild recension (vilket meddelades Milder). Nu blir det trots allt en svepande, innehållsrik berättelse om vad som hände på scen i stora drag. Visar sig att stjärnan ovanligt nog äntrar scen redan i öppningsnumret, en passionerad hyllning till Donny Hathaway som ett led i en tribut till husgudar. Märks att NBB är laddade, vill bjuda på en extraordinär upplevelse. Första solist ut är Robert Nordmark på tenor. Låtlistan presenteras på engelska med tanke på festivalens internationella gäster, vilket inte hindrar Lisa från att köra sin fyndigt självironiska ego-stand up som mellansnack på svenska. Kan inflikas att ännu mer av den varan genomsyrade showen Kvinnan som är jag (recenserad här). Ehuru konstant kul torde kåserandet ha förvirrat utländska besökare.
Inte bara utförande vokalt och i besättningen håller hög kvalitet. I analogi med hur högt man siktar har strålande storbandarr skrivits. Per Ekdahl är ”skyldig” till den Monica Z – förknippade Gröna små äpplen, vars svenska text är av Stickan Andersson på ett country-doftande original. Låter alldeles utsökt! NBB förser oss med en palett av dimensioner vilka varierar soundet med omdöme konserten igenom. Vidden av kontraster illustreras av att Sveriges första Gyllene skiva görs med tillsats av egen text av programmets huvudperson. Syftar på omisskännligt ljuva Danny´s Dream (L. Gullin). Känns lite märkligt att höra mästerverket i denna skepnad. Trumpetaren Dan Johansson träder fram som solid solist!
Noterar att konserten överlag är beatbaserad, vilket gör den lättillgänglig utan att det tummas på kvalitén. Vad gäller akustiken finns några diskreta anmärkningar. Den i och för sig eminente Petter Olofssons bas låg för högt medan Torell och Britta Virves vid flygeln inte alls kunde nå ut när bas och blås drog på, vilket var synd. Sången övertygar, snuddar visserligen vid det storvulna emellanåt. Föredömlig frasering framhäver texters valörer när det sjöngs på engelska, svenska och i en låt på portugisiska.
Apropå Gyllene Skivan har professor Milder ägnat ett oräkneligt antal timmar åt kult-kompositören Paddy McAloons musik i sina PS-projekt (står för arty pop-gruppen Prefab Sprout jag väl känner till). Man gör en fin version av hans poppiga genombrott från 1988 betitlad Nightingale. Vidare ingår i skönt spetande repertoar exempelvis Lisas tonsättning på Om jag går vid din sida av Kristina Lugn, smältande anslag i ljuvligt samarbete signerat Bacharach/ Costello från en cd jag vårdar ömt, ett par fräscha alster från nya skivan förutom titelspåret, komposition som växlar mellan portugisiska och svenska och Jobim-klassikern Wave. På slutet dominerar harmonier som delvis definierat hennes karriär, vilket medför att det jazziga och äventyrliga upphör, tippar över något och smörigt sound uppstår. Lisa Nilsson förklarar för övrigt att konserten ska ses som en kärlekshistoria.
En handfull höjdpunkter får avrunda genomgången. Rycks med av hur storartat Lisa sjunger ut i ljuvliga God Give Me Strength (Bacharach/ Costello) och blåssektionernas briljans, Mattias Torells melodiknåpande på akustik gitarr på Uteblivna vi jämte elgitarrsolot i Flying Easy (D. Hathaway) i ett minst sagt medryckande arrangemang, trollbinder gör både sång och musik på nämnda Kristina Lugn-dikt där omstart krävdes, pregnanta basintrot i Waves, att Britta Virves anslag på flygeln till slut får prägla en älskad standard är efterlängtat samt Axel Mårdsjös lödiga solo på altsax i extranummer till Torells riffande. Kan tilläggas att det förstås alltid är en stor tillgång att ha nestorn Per Lindvall på trummor.
Utomhus i en trädgård nära Stortorget på kvällskvisten under lördage i lagom sol, musicerar en dansk-svensk trio med sättningen gitarr, kontrabas och trumpet i oklanderlig fint balanserad akustik. Sittande publiken njuter av en swing-baserad musik som i första hand revitaliserar prisbelönad platta från 1995 med bland andra Jesper Lundgaard. På scen med solen i ögonen syns basklippan HANS BACKENROTH omgiven av vännerna JACOB FISCHER och THOMAS FRYNLAND. Danskarna medverkar lämpligt nog på albumet i fråga (Playing In The Breeze). Blev som man kunde förutse en givande stund med avspänt sömlöst musicerande vid Lilla Östergatan 3, i en stil snarlik vad våra grannar på andra sidan sundet kallar hygge-jazz.
Trions rytmiska nav ingår i exklusiva kategorin ”mest bokade på YSJF” och spelar ofta med Jan Lundgren, är värd för jazzen på Skansen, ständigt sysselsatt med gig, inspelningar och intervjuer vilket resulterat i en imponerande meritlista. Haft förmån att lyssna på honom live ett antal gånger senaste decenniet, med bland andra Bernt Rosengren, Ulf Wakenius och Scott Hamilton som toppar. Prisade gitarristen Jacob Fischer har samarbetat med flera berömdheter fast förknippas mest för tiden hos Svend Asmussen. Hans & Jacob gjorde en uppskattad kyrkokonsert på duo under tidigare upplaga av YSJF. Också trions trumpetare har figurerat i sammanhang med amerikanska stjärnor, var under sju år medlem i Danska Radions Big Band.
Fokus växlar i deras sömlösa skickliga interaktion. Frynland är först ut som melodileverantör avlöst av Fischer i en sparsmakad, snygg start som andas optimism. Deras unisona spel präglas av elegant finsnickeri. Komposition av Tom Harrell (som jag minns från Skeppsholmen med Phil Woods) och Wrap Your Troubles In Dreams från 1931 förekommer inledningsvis. Spelningen smeker öronen utan risk för utslätande sound. I Ask Me Now (T. Monk) lyckas de med konststycket att få mig att glida med i fraserna. Utan varken trummor eller piano låter soundet påfallande naket där varje instrument bidrar lika mycket. Var och en ges givetvis visst utrymme för uttrycksfulla, ofta vackra solon.
En komposition av Thad Jones som inte återfinns på albumet belönat med Danmarks motsvarighet till Gyllene Skivan, exekveras med flinka fingrar och perfekt ambis. Backenroth skjuter ledigt in ett rappt feature. Trion bottnar verkligen i detta up tempo-alster. En annan av konsertens toppar var en lätt svävande utsökt utförd ballad, troligen (uppfattade inte allt i Backenroths introduktioner) Song For Strayhorn skriven av Fryland som förstås frontar. Fischer står för ett intrikat intro till Bluesette (inte heller hämtad från skivan), Toots Thielemans hit som ju blev än mer spridd i Monca Z och Hasse & Tages somrigt svenska tappning. Melodin framförs tillbakalutat följsamt. Bjuder på ett sofistikerat arrangemang när det övergås i ett angenämt improviserande vars outro är ett distinkt feature på trumpet. Blir på begäran Joyspring som extranummer, en standard med angenämt sugande rytmik.
För att sammanställa en tribut till stilbildande pianisten Bill Evans (1929-1980) bildade JAN LUNDGREN en trio med ANDERS JORMIN på kontrabas jämte tyske trumslagaren WOLFGANG HAFFNER. Utgår från att det kändes både utmanande och inspirerande att ge sig in i självlysande kompositören och pianistens katalog. Tidigare professorn i improvisation i Göteborg känd från inte minst Bobo Stenson trio, hade bara samarbetat några få gånger var för sig med de som omger honom på bilden ovan. Haffner har släppt närmare fyrtio album, turnerar runt om i världen med egna band och besöker inte sällan Sverige för att ge bejublade konserter.
Lundgren vittnar om instrumentkollegans betydelse för honom och för jazzhistoriken. Anser Bill Evans vara en odiskutabel hjälte. I ett ljus som får scenen att glänsa börjar man porlande i medium tempo. Respekten för geniet märks utan att det alls blir stelt hovsamt. Andäktigt lyssnande publik på Ystad Teater hör Turn Out The Stars och My Foolish Heart från berömda trion med Paul Motian och Scott La Faro, varav en av låtarna tillförs explicit egna tillägg. Utförligt intro av Lundgren skapar magi innan rytmsektionen med Haffner på vispar tar vid. Trions sparsmakade output och precisa pauseringar förmedlar en vibrerande närvarokänsla. Markant boppig tempoökning genomsyrar tredje tolkningen. Kan anteckningarna tydas är det Minority inspelad med bland andra batterist Philly Joe Jones, vilket innebär att Haffner färgar i ett par uppiggande digressioner.
En fabulös fullträff uppstår i Very Early, vars innerliga melodi klassas som kompositörens mest kända. Hänförs av anslaget på flygeln, diskreta rytmen från filtklubbor och handtrummande jämte mjuka elasticiteten i basgången. De verkar i naturligt organisk samexistens! Mönstret bryts i soundtrack – temat från Mash skrivet av Johnny Mandel. Temat lanseras mästerligt av Jormin. Skönhet av det mest subtila slaget utmärker Do You Believe In Spring som visar sig vara den första Evans-låt Haffner upptäckte.
Registrerar optimal akustik, möjligen aningens för lågt mixad bas ibland. Rogivande atmosfären sprids och betonas i inrepeterat alster taget från Live In Paris tidigt 70-tal, nämligen Quiet Now (D. Zeitlin). Stämningen förstärks rent av i ikoniska Waltz For Debby, lekfull och på samma gång värdig version. Självklart associeras melodin till Monica Z och hennes magiska möte med Bill Evans trio vars dramatiserade scener i lysande musikal på Göteborgs Stadsteater framkallade gåshud.
Två ytterligare inslag kräver kommentar. Reflekterade under konserten om Haffners normalt sett annorlunda stil , om huruvida han skulle anpassa sig fullt ut till formatet. Inte helt skulle det visa sig, eftersom vi plötsligt ”chockas” av ett par minuters eruptiva kaskader, vilka kan ha förekommit i någon av Bill Evans trios, fast atypiska till den grad att de kan ha varit lite svårsmälta för somliga. Den andra händelsen var helt enkelt extranumret. Sa till tyske trumslagaren efteråt att Some Other Time, musikalmelodin av L. Bernstein som finns med på gudabenådade samarbetet Waltz For Debby 1964, gav mig en sådan fridfull kick att det så långt var största ”magic moment” på YSJF. Spelas ultrasoft och långsamt. Jormin fullbordar genom att ta fram stråken.