8/8 – Linné
4
Indierockbandet från Isle Of Wihgt bildat av Rhian Teasdale och Hester Chambers 2017, går på Linnéscenen 21:15 inför en anmärkningsvärt högt jublande massa. Egentligen en alldeles självklar instinktiv reaktion när man beaktar hur bandets två album tagits emot. Listor har toppats och utmärkelser/ nomineringar har haglat, till och Grammys. Och flera personer som tjusats av deras kaxigt hårdföra och svävande melodier, hade sagt att jag inte fick missa dem. Sitter alldeles utanför den avlånga valvsliknande stålkonstruktion där det förr stod ett rymligt tält. Inser att en del av emotionella tyngden tappas på distans, men vill gärna vila benen och är praktisk positionering för att kunna anteckna impulser. Som den novis jag är överraskar attityden med det spetsigt råa soundet i vad en kollega beskrev i skrift som ”knasigt högljudd volym”. Av egna angivna influenser kan nämnas P J Harvey, White Stripes, Kings of Leon och The Strokes. Att Dave Grohl gästade gruppen när de uppträdde på Coachella i förfjol känns logiskt.
Numera har ordinarie sättningen i Wet Leg följande utseende (männen vilka tidigare ingick som livemusiker till kvinnliga duon har blivit fasta medlemmar, spelar på färska albumet Moisturizer): Rhian Teasdale (sång/ kompgitarr), Hester Chambers (gitarr/ sång), Henry Holmes (trummor/ percussion/ kör), Ellis Durand (bas, kör) samt Josh Mubaraki (synt/ kompgitarr/ kör).
Blev en spännande timme där ambitionen verkade vara att i olika faser golva den hänförda publiken. Något Wet Leg definitivt lyckades med! Visst hade jag ryckts med i större utsträckning om jag vågat mig in halvvägs under tak, men även långt från scen blev man bitvis upphetsad av kaxig kompromisslöshet och svävande slingor, varvid en mängd referenser poppade upp.
Kul obeveklig öppning med Catch These Fists hugger tag i oss. Noterar en halvpunkig urkraft med kvinnliga förtecken. Associerar till de i och för sig mer primitiva Bikini Kill. Bortsett från P J Harvey har frapperande många inspirationskällor hämtas från USA. Tre av deras singlar avverkas på raken då två ytterligare hits levereras vässade med härlig energi. Syftar på Wet Dream jämte Too Late Now. Konstellation har definitivt något omedelbart över sig, vill med sina texter föra fram sin syn på livet. Den funktionella och mer än habila rytmsektionen med Holmes och Durand framställer feta, fräcka groove.
Vissa tongångar leder tankarna till skramligt distade gitarrbaserade band som Sonics, Cramps, Ramones och förstås till band frontade av opolerade kvinnor. När tempot sänks och nyanser breder ut sig flashar till och med hågkomsten av goth-rockarna Siouxsie And The Banshees förbi. Angående spännvidden av musikaliska drivkrafter, kan i sammanhanget nämnas att Wet Leg häromåret gjorde en remix på andra singeln från senaste skivan med Depeche Mode.
Stimuleras av bärkraftiga kompositioner, energin, självklara aningen gälla sången snyggt uppbackad och inte minst av gitarristernas fuzziga licks. En av männen (antagligen Josh Mubaraki) välkomnar den stora publiken till deras show. Vid ett tillfälle uppmanar Teasdale oss att skrika så högt vi kan, vilket också görs med besked.
Fäster mig vid hur konsekventa de är i sättet att fånga hängivna lyssnare, men också vid hantverkskunnandet plus en estetiskt noggrann eklekticism som nog bidragit till genombrottet. Välgörande när det otyglat distade soundet kompletteras med taktfast driv och melodiska utvikningar. Tveksamt om en omedelbar lust att lyssna på deras album uppstod, fast live funkar de överlag ypperligt. Formationen lever högt på beundransvärd attack, sinne för medryckande melodier och ett utvecklat rytmiskt tonspråk. Kemin finns där! Sannolikt innehåller låtarna i inspelad form mer av sofistikerade strukturer.
Intressanta inslag urskiljs efter hand när svepande melodier framställs i mediumtempo. Och då fokus är på vägvinnande beat sker det med tilltalande och lagom vilt utsvävande harmonier, i en stil som påminner om en tuffare variant på B-52s. Gillade givetvis hur man river av gitarrbaserade hitten Tou And Me At Home på sluttampen. Följs upp av ett par ytterligare hits utgivna på singel, varav Mangetout kännetecknas av såväl oemotståndligt tema som snuskig stå-upp-för-sig själv verser, vars text publiken älskar. Överhuvudtaget kombineras det taggigt otyglade med skönt utsträckta linjer, även om mina öron behövde acklimatisera sig till intensiteten i deras image.
