17/8 2025
GöteborgsOperan
Fick en uppseendeväckande glädjande inbjudan till sensommarkonsert med rubriken Naturens skönhet. I programmet skapat för att publiken ska kunna ta med sig sommarens bästa dagar in i salongen, skildras naturens mest idylliska sidor. I första avdelningen blev det musik av Debussy, Hugo Alfvén samt Lars-Erik Larsson ur dennes Pastoralsvit. Efter paus fördjupas stämningen än mer genom ett kongenialt val av musik, nämligen Beethovens 6:e symfoni som ju fått heta Pastoralsymfonin. Var nästan fullsatt trots flödande sol tidig söndagskväll. Kan inte erinra mig tidigare ha bevistat ett evenemang här, då orkestern är helt i fokus och sitter på scen istället för att vara hänvisade till orkesterdiket. En omständighet som i sig själv var en trevlig, annorlunda upplevelse. Innan publiken fick njuta av första välbekanta tonerna ur preludiet till en fauns eftermiddag gavs en välkomsthälsning till nytt spelår jämte korta introduktioner till stundande program.
Dirigenten heter Giordano Bellincampi och är en italienare uppvuxen i Köpenhamn, vars trettioåriga meritlista imponerar. I Göteborg har han dirigerat Tosca och en konsert med kör och solister. Han har varit chefsdirigent i exempelvis Milano, Kristiansand och Duisburg. innehar för närvarande positionen som musikchef hos Auckland Philharmonia och undervisar vis Musikkonservatoriet i Köpenhamn. Han ser till att Operans musikaliska fundament klingar precis så ljuvt och emellanåt pampigt som jag hade föreställt mig. Frestande fast kanske onödigt att dra paralleller till landets nationalorkester (njöt av dem x fyra i abonnemangsserie i våras) som huserar på ett par kilometers avstånd vid Götaplatsen. Instrumentalisterna på scen står som kollektiv tveklöst på egna ben.
Mezzosopranen Kerstin Avemo har med sitt frapperande omfång och tonhöjd fått specialskriven musik, gästat StockholmsOperan och åtskilliga operahus runt om i Europa samt belönats med kunglig medalj. Minns särskilt hennes fenomenala prestation i Hoffmans äventyr för cirka tre år sedan.
Har varken tillgång till egna anteckningar eller bra bilder (försökte i all hast visuellt dokumentera efter och före konsert), däremot skriftlig presentation av programmet. Mycket hinner hända under konsertens första halva på cirka trettiofem minuter utan att något forceras. Fäster mig vid hur vi dras in i inbjudande atmosfär med spröda toner. Flöjt följt av fagotter och oboe dominerar både inledningsvis och totalt sett med ett somrigt sound. Som en naturlig konsekvens riktar sig dirigent Bellincampi allra först till denna grupp av musiker i extensiva applådtacket. De lyriska, ljust marinerade böljande harmonier man inte sällan identifierar, övergår stundtals till robusta och rent av pampigt anlagda sekvenser.
Fransmannens ikoniskt impressionistiska stycke sägs vara lika älskat som Monets näckrosor ( hänger inramade ovanför soffan hos mig). Efter Faunens lekfullhet tar ett par orkestrerade sånger av Hugo Alfvén vid, ett urval av de sånger som orkestern släpper på skiva i år. Skulle ha varit fyra till antalet, men tenoren Tobias Westman hade drabbats av sjukdom vilket gjorde att det istället blev två kompositioner av vår främste nationalromantiker. Avemo framför med sin specifika briljans Skogen sover följt av Du är stilla ro med texter av Ernest Thiel.
Omtyckta Pastoralsvit från sent 30-tal av Lars-Erik Larsson, dirigent på dåvarande Radioorkestern, försätter oss i ett rogivande tillstånd. Det porlande lyriska varvas med uppfriskande vindar. Jag har med högst oregelbundna mellanrum lyssnat på min lp med inspelning från 1968 av Stockholms Filharmoniska orkester under ledning av Ulf Björlin utgiven i Önskeklassiker-serie av EMI. Ouvertyr – romans – allegro tillkom på initiativ av Hjalmar Gullberg. Satserna i en av de mest spelade svenska orkesterverken illustrerar dikter av i tur och ordning Heidenstam, Levertin och Kerstin Hed. Här samsas nordiskt vemod med glittrande glädjesprång över naturen vi är omgivna av. Måste betonas att Romans ända sedan barndomen haft en särskild plats i hjärtat. Förhåller sig nämligen på det viset att stycket utgör musik att vakna till i tält eller annorstädes under Frisksportförbundets riksläger på Stensund (besöktes senaste gången med min mor som också kuriöst nog var på Naturens skönhet. Antydan till ståpäls således!
Efter paus försjönk vi i Beethovens kanske mest tillgängliga verk, vars utgångspunkt liknats vid ett vykort fulltecknat med tonsättarens kärlek till livet i det fria för att citera arrangören. Symfonin i fem satser i F-dur uruppfördes 1808. Avkopplande vandringar låg till grund för komponerandet. Satsern har enligt programbladet motiv som ankomst till lantlig miljö, scen vid en bäck en bäck, samkväm med lokalbefolkning, åskoväder och känsla av gudomlig tacksamhet när stormen upphört. Somliga av satserna gick i varann utan avbrott vad jag kunde uppfatta. Ett annat remarkabelt inslag var hur den översvallande responsen tog sig uttryck. I mellanrummen applåderades en del ovanligt nog, varvid dirigenten diskret vände sig ett kvarts varv om mot entusiastisk publik och därefter slog in första takten i nästa sats. Lämnade Operan väldigt nöjd och kunde konstatera att publiken delade min upplevelse, då rungande långvariga applåder var på väg att övergå i stående ovationer. Ett ljuvligt sammansatt tema i elegant och vitalt utförande.