9/8
Azalea-scenen i Slottsskogen Göteborg
4
Poppigt flådiga och oerhört framgångsrika synt-duon från London behöver rimligen inte presenteras. Gillar du förföriska melodier vilka inte sällan motståndslöst fastnar och därför har för vana att bli storsäljande hits, har du inte sedan andra halvan av 80-talet kunnat undgå texter sjungna av Neil Tennant och harmonier framtagna och utförda av radarpartnern Chris Lowe. När karriären tog fart avslöjade att specifika album med OMD och Soft Cell påverkat dem mest utöver Kraftwerk, Human League och Depeche Mode. Som den kommersiellt mest framgångsrika duon i Storbritannien har man sålt över hundra miljoner skivor och haft fyrtiotvå(!) topp 30-hits i hemlandet. Bransch och bedömare har inte varit sena att förläna dem diverse prestigefyllda priser och utmärkelser. Man har exempelvis erhållit ”Godlike Genius Award” utdelad av NME, titeln Pop-pionjär av MTV Europa och hamnat i Guinness Book of Records.
För att redan här sammanfatta mina intryck stående förhållandevis långt fram i publikhavet ska sägas att jag är nöjd. Men som i fallet med Iggy Pop har jag recenserat Pet Shop Boys tidigare på WOW, vilket medför att jag anser bokningen vara ospännande och på sätt och vis onödig. Förvisso tryggt dragplåster med fyra listettor. Jämfört med repertoaren 2015 hade cirka åtta hits behållits och de underhåller oss med sin utsökta Dreamland-show i halvannan timme i högst osäker väderlek. Tre-fyra regnskurar kommer, men lyckligtvis blir inte yttre förutsättningarna ohanterliga.
Mitt i spelningen händer dock något olustigt framför oss – sjukdomsfall eller liknande eftersom folk ihärdigt påkallar hjälp och bereder plats. Incidenten distraherar några minuter. (Ska understrykas att fotografer endast fick tillstånd om strikta förhållningsregler signerades, anledningen till att får ni hålla till godo med främst mina bilder tagna med mobilen.)
Visuellt är showen förstklassig med massvis av klädbyten, ett antal omriggningar på scen och ridåer på djupet som hissas och sänks ner inför nya scener, läcker videokonst och film i jetsetmiljö samt spektakulär ljusshow. Pågående turné stöttar Ukraina och landets kamp för att få leva i fred vilket framgår av exponerad flagga och kort uttalande från Tennant. Hedrar dem att inte kriget i Gaza med dess oresonliga polarisering, som andra akter (minst sagt dubiösa Kneecap ett särfall) på WOW tagit ensidigt ställning i, lämnats utanför i engagerande sympatiyttringen.
För att återgå till glänsande, stundtals glättiga musiken ska framhållas att tre livemusiker medverkar. De presenteras av sångaren med ödmjuk framtoning vars tacksamhet för att vi är så många och för att vi uppskattar catchigt raffinerade ackordföljder går inte att ta miste på. Ser ut som dubbla percussionister anlitats. En man har ett afrikanskt klingande namn jag inte minns medan den andre heter Simon Tennant (familjemedlem/ släkting?). Emellan dem befinner sig ett komplement till Chris Lowe, klaviaturspelaren Clare Uchima vars uppgift det också är att sjunga Dusty Springfields berömda stämma i duetten på What Have I Done To Deserve This från 1987. Uchima fixar detta med den äran, efter att tidigare frontat i en vers i annan låt. Det är förstås Uchima på fotot ovan.
Man öppnar effektfullt med den fabulöst medryckande Suburbia och en suggestiv rökare i form av Can You Forgive Her? I vad som övervägande kan liknas vid en hitkavalkad avlöser låtarna varandra ofta utan paus. Angående vikten av att anlägga rätt stämning i en estetiskt synnerligen genomarbetad tillställning hyllas i högtalarna Chic och andra av duons hjältar. Första låtarna kan livemusikerna endast skymtas bakom duon. Vill förresten drista mig till en randanmärkning vad beträffar sättning. Hade varit att föredra för optimalt levande sväng att elbasist rekryterats istället för att ha beats framställt av bas inprogrammerad i syntar/ keyboards. Eftersom Pet Shop Boys är perfektionister går det sannerligen inte att klaga på ljudet. Nivån och balansen är föredömligt designad!
Tennant kanske inte är känd som någon enastående vokalist. Inom deras gebit med syntigt snärtiga dans-låtar och lätt svulstiga ballader, behärskas dock arbetsredskapet närmast till fulländning. Han sjunger fortfarande bra med bett i rösten. Enda gången jag sätter ett frågetecken för dennes insats och val av cover inträffar när U2 inte görs rättvisa i Where The Streets Have No Name, vars intensitet försvann i halvdant utförande. Soundet är enorm snyggt, appellerar till den stora massan som trotsar regnet. För mig låter det genomgående som en förfining av hit-konstruktörerna Stock/ Aiken/ Waterman för att i mer avancerade melodibyggen påminna om ett geni som Trevor Horn.
Ska försöka avrunda genom att lyfta fram ett knippe höjdpunkter i en konsert, diametralt annorlunda än opolerade 4+ konserten med Iggy Pop och hans band, men den sofistikerade showen med sin briljanta substans var likvärdig, gav mig lika mycket välbehag. Även när alster gränsar till alltför lättuggat som i Hard funkar deras formel. Och visst ökade behållningen av att man plockat med livemusiker och duktig sångerska. Domino Dancing och Pop Kids tillhör mästerverken i katalogen, varav den senare visar sig vara lysande arrad med olika episoder. I en avdelning mitt i genomförs i avsevärt lägre bpm för att lansera några ballader. Hela tiden undviks att trilla över kanten ner i den sötsliskiga skålen. Hur är det möjligt att vara så här bevandrad i harmonilära utan studier på högskolenivå?
Always On My Mind i duons uppspeedade tappning röner stort jubel liksom Dreamland och Heart, två fullödiga lyckopiller fyllda av okomplicerat groove vilka får en att vara i nuet, glömma bekymmer och besvär. Nämnda Dusty Springfield som jag äger på samling får oss att njuta ohämmat, följs strålande upp av favoriten It´s A Sin. Somliga anser sig snuvade på Go West. Istället levereras som inplanerade extranummer i sitt slag oöverträffade dubbeln West End Girls (äger singeln) och Being Boring. Här blandas det tryggt välbekanta med experimentell utvidgning. Raffinerat är bara förnamnet! Ryser av välbefinnande av refränger och framsvepande slingor.