2/8 i Charlottenlund
Uppdraget att introducera denna storstilade tribut genom att ge bakgrund, gavs till Anne Lundberg (känd från SVT och ibland presentatör för YSJF) Oerhört mångsidige producenten, arrangören, kompositören och tidigare trumpetaren Quincy Jones (1933-2024) hade som bekant band till Sverige både på ett privat och professionellt plan. Och 2012 lockade gode vännen Bengt-Arne Wallin honom till YSJF och Quincy Jones Celebration Concert. Utsågs till hedersambassadör och dirigerade dessutom Bohuslän Big Band i två låtar. Den gången fanns liksom nu Nils Landgren (tidigare konstnärlig ledare för BBB) och Viktoria Tolstoy på scen vilka utomhus i solskenet på Charlottenlund, får sällskap av Ida Sand på keyboard och sång.
Publiken under YSJF uppgår sammanlagt till cirka 12 000 från både när och fjärran. Festivalgeneral Thomas Lantz meddelade att Peter Apelgrens konstverk (köpte själv en signerad poster och kunde i all hast presentera mig för honom) fick ett högsta bud på över 40 000:-
”To Quincy With Love” avslutar festivalens huvudprogram, utvecklas som väntat till en svängig och berörande djupdykning i legendarens gärning, likt ett tvärsnitt av högklassig svart musik i olika schatteringar. Dirigerar BBB gör Calle Rasmusson, en mångsidig och renommerad trumslagare. Möjligen ett onödigt påpekande, avslöjar ändå att samtliga på scenen musicerande är välbekanta för mig och sådana jag ofta fått förmånen att höra live. Flitiga BBB har jag följt i över trettio år och sedan minst ett decennium tillbaka upprepade gånger recenserat. Dagen före genomförde man sin rytmiskt gungande, lekfulla Jazzparad inne i Ystad. Ordinarie sättning kan vara med på detta högtidliga event. Vakanserna i orkestern fylls av vana krafter: Stefan Wingefors (piano/ rhodes), Olli Rantala på kontrabas/ elbas, i trombonsektionen sitter Gustav Wiklund medan Robin Rydqvist står bland trumpetarna.
”A World Class Orchestra” löd legendarens utlåtande om BBB, ett omdöme lått att instämma i. Förvånas inledningsvis över att några låtar passerar förbi utan att titlar anges. Blir hur som helst en fartfylld öppning där synkoper flödar. Första guldstjärnan utdelas till arret på Ray Charles livsbejakande dänga från -59 Let The Good Times Roll vars verser sjöngs med emfatisk ackuratess av Ida Sand. En medarbetare på Jazzradion betonade och berömde de klara, rena stämmorna hos BBB. Underbara klippet i blåssektionerna kan inte nog understrykas. Kopplingen till hyllningsobjektet framstår förvisso för mig som oklar, antar att den finns och versionen var ypperlig. Vi får vidare njuta av suggestiv skildring kryddad med dramatiska vändningar. Om mina anteckningar är någorlunda korrekta lirar Stefan Wingefors rhodes här.
Reflekterar över det djärva i att överlåta tolkningarna enbart till icke-svarta sångsolister, vilket också skedde på Stockholms Konserthus i en lyckad Quincy Jones-tribut i regi av Magnus Lindgren / Peter Asplunds Blue House Orchestra som jag bevistade för tio-femton år sedan. En annan iakttagelse rör repertoaren. Tyngdpunkten låg på publikfriande souligt sväng och intima ballader varigenom mannen som erhöll 28 Grammy-utmärkelser sällan fick sin (storbands) jazziga ådra exponerad.. Ett par ljuvliga jazziga undantag förekom förstås. Med tanke på vald inriktning är en tredje fundering att det hade lämpat sig för en gitarrist att färga soundet i ett par låtar.
Mikael Karlsson och Alberto Pinton (Göran Kroon och Joakim Rolandsson skymtar)
Har för mig att det var först när Nils Landgren äntrar scen som publiken informeras om titlar och ges kontext. Han gör avtryck jämte solisten Viktoria Tolstoy i oklanderlig version av Rock With You från första plattan Quincy producerade i osannolika succésamarbetet med Michael Jackson. Följs av soundtrack signerad Michel Legrand vars producent vid inspelningen 1982 naturligtvis var maestro Quincy. Originalet är en duett emellan James Ingram och Patti Austin, två av den distingerade amerikanens favoriter. På YSJF blev istället How Do You Keep The Music Playing? en triplett då alla vokalister ville vara med.
Efter detta behagliga och begåvade samarbete uppstår en av den värmande, expansiva konsertens tre största stunder, ett fyrverkeri av fantastiskt arrangerade toner. Syftar på Magnus Lindgrens fräcka jazzarrangemang på Thriller vars krängande intro på baryton av Alberto Pinton senare övergår i elastiskt sopransaxsolo signerat Martin Bjurek Svanström för att utvecklas till ett battle dem emellan. BBB visar vilken hisnande standard de besitter!
Andra alstret värt dubbla guldstjärnor i ”smakdomarens” bok har lagts som en första final. Vi berusas av soundet i Superstition (S. Wonder), hans första listetta i USA som vuxen 1972. Den spelades in av både Quincy (upptäcktes vid research) och Jeff Beck (bidrog till kompositionens utformning) året efter. I Charlottenlund triumferar såväl rytmsektion som trumpetarna och givetvis klaviaturspelarna (osäker på vem som imiterar originalets driv på clavinet). Därtill bjuds på inspirerat inpass från Joakim Rolandsson, ingredienser vilka sammantaget får det att svänga hejdlöst. Trissen av magi fullbordas i Working Day And Night (M. Jackson), också hämtad från discobeat-influerade Off The Wall. Magnus Lindgrens fenomenala version förhåller sig tämligen fritt till originalet. Njuter av Ida Sands själfulla stämma, klarinettsolo från Linus Lindblom och Göran Kroons pulserande trumbeat. Den sist nämnde är oumbärlig för soundet hos BBB och en avgörande faktor i denna beatbaserade tribut.
Stefan Wingefors och Olli Rantala – foto Kristin Nyberg
Inser att texten har likheter med ett refererat, visserligen av värderande karaktär. Så många uppiggande inslag inträffade att redovisningen behöver förlängas. En tajt blues-shuffle som blivit ett av Viktoria Tolstoy paradnummer är You Let My Love Grow Cold , inspelad 1957 av Dinah Washington med Quincy Jones orkester. Enda sekvens där det skär sig lite i mina öron infaller när det mest gripande av samtliga original tolkas. Tänker på Everything Must Change av och med Bernard Ighner som jag rörts av på vinylen The Best of Quincy Jones. Trumpetarna med sordin och Wingefors i introt ramar snyggt in balladen vars b-del plötsligt övergår i jazzfunkig stil, med strålande feature på elbas av Olli Rantala. Men vokalt räcker inte Landgren riktigt till i denna utmaning.
Landgrens mest utsökta prestation kommer istället efter att ha gett oss upprinnelsen till Midnight Sun Never Sets vars tema framförs lent, inbjudande vackert på hans trombon. Ett sällsamt skifte av stämning uppenbaras. Tolstoy och Sand exekverar elegant en smeksam duett som jag äger både på album och som singel. Syftar på en Quincy Jones-.produktion tidigt 80-tal i Patti Austins namn där hon sjunger listettan Come To Me tillsammans med James Ingram. Respektfylld tolkning av två kvinnor med auktoritet, ackompanjeras ytterst följsamt med subtilt support från inte minst fint spelande flöjtister. Återstår endast två melodier att kortfattat beskriva och bedöma. Dels inrepeterat extranummer som blev en glad, repetitiv dänga där träblåset står upp och jobbar, avlöser varandra. Visar sig vara härliga Soul Bossa Nova, en komposition utgiven i storbandsformat 1962 med feature på flöjt.
Den andra melodin utvecklas till en exceptionell orgie i rytmer och suggestivt sväng. Syftar på Stuff Like That (inkluderad på ovan nämnda Best of-samling) från 1978 vars sångsolister var Ashford/ Simpson plus Chaka Khan. Arret man utgår från på YSJF har tagits från Nils Landgren Funk Unit. Ida Sand frontar, får utomordentlig uppbackning i ständigt återkommande refräng. Här måste Göran Kroon och elbasist Rantalas insatser framhållas. Vilket groove, snacka om att vara på tårna i detaljer och helhet Landgrens inkopplade effekt i instrumentet blir en extra roande. dimension. Vidare spetsas ösiga energin med Mikael Karlssons solo på tenorsax och uppmaningen till allsång. En värdig final på årets förträffliga festival!