Under sin USA-turné tillsammans med Happy Mondays överraskade Psychedelic Furs genom att framföra Pretty in Pink med The Killers. Förutom att Brandon Flowers slarvade lite med sången så var det en rätt så bra version av 80-talklassikern. [Läs mer…] om Psychedelic Furs, The Killers och osläppta U2-låtar…
Musik
Umeå Open 2010 , första artistsläppet: Markus Krunegård, Khoma och Movits!
Planeringarna inför nästa års musikfestivaler är i full gång. Det kan väl vara något positivt att tänka på när mörkret sänker sig över oss och höst- och vinterrusket rumlar om och viner i träd och gulbruna höstlöv virvlar runt i stormen.
I mars är en av de första av nästa års musikfestivaler: Umeå Open.
Häromdagen fick vi ett mail från arrangörerna där de avslöjade några av artisterna. Det säger väl också något om vilka artister som kommer att finnas tillgängliga för turnéer nästa år. Här är mailet från Umeå Open:
Grattis Umeå !
I oktober för tio år sedan bubblade Umeåbandet The Facer på Trackslistan med låten Ramalama (Me on your side), men det vi egentligen vill berätta är att den 13:e upplagan av inomhusrockfestivalen Umeå Open går av stapeln sista helgen i mars 2010.
Nu presenterar Umeå Open det första mäktiga artistsläppet som består av inga mindre än MARKUS KRUNEGÅRD, KHOMA och MOVITS!
Att följa upp en lyckad debutplatta är en svår konst för de flesta artister. Förväntningarna är ofta skyhöga, och inte sällan väljer artister att lätta på trycket med coversläpp, liveinspelningar eller en rad singlar. Men inte Markus Krunegård.
Efter framgångarna med Markusevangeliet, ett album som svepte undan fötterna på popsverige, väljer Markus att fullfölja sin attack genom att släppa två fullängdsplattor, Prinsen av Peking och Lev som en gris, dö som en hund. Med de här två plattorna har Markus Krunegård tagit ett steg mot större produktioner. Ljudet är djupare, man känner en fläkt av 80-talsekon, men här finns också punkig skrovlighet a’la sen KSMB. Markus Krunegårds mix av popångest och ordsallad, har utvecklats. Som han själv beskriver det: ”Mauro Scocco med refränger, John Holm i neondress”. Markus Krunegård spelar lördagen den 27mars.
Khoma
Tre års tystnad börjar lida mot sitt slut, och Khoma kravlar på nytt ut ur skalet. Hemsidan dammas av, vevas igång och uppdateras, och backade av ett nytt skivbolag arbetar gruppen för fullt på sitt nya album.
Skivan, som under pausvilan har fått växa fram utan stress, ska enligt bandets sångare Jan Jämte ha ett något större fokus på melodierna, men utan att för den skull beröva lyssnaren den musikaliska tyngd som präglat tidigare skivor. Det är fortfarande fråga om emotionell rock, som återspeglar människans komplexitet, där känslorna spänner från aggressivitet och ilska, till sorg, frustration och hopp.
Tre år är det också sedan bandet stod på scen i Umeå, men i samma veva som skivan är planerad att släppas, bryts tystnaden under Umeå Open. Det Khoma som kommer att möta publiken är ett inspirerat och laddat band, som fått mogna och samla energi, och publiken kan förbereda sig på ett efterlängtat musikaliskt utbrott. Khoma spelar fredagen den 26mars.
KHOMA på Myspace.
Movits!
50-talet är tillbaka, och nu ännu snyggare. Movits! som tar avstamp i Luleå, spelar frackbeklädd nattklubbsswing, med en nypa streetjazz av den gamla skolan. Men det räcker inte, här finns också influenser av såväl hiphop som salsa och storband. Efter ett gästspel på amerikanska TV-showen The Colbert Report har gruppen toppat iTunes hip-hop downloadlista i USA och landat ett skivkontrakt med amerikanska Comedy Central Records.
Låten Äppelknyckarjazz har hörts i radion, videon finns på nätet, och förbered dig på att svänga de lurviga när hela bandet intar Umeå Open. Eller som de själva uppmanar lyssnaren: Ta på’re dansskorna.
Läs även andra bloggares åsikter om musik, Umeå, musikfestivaler, Markus Krunegård, Khoma
På kryssning med The Dubliners
Det är trevligt att Viking Line även har konserter, och under onsdagen den 21 oktober kom jag och några vänner äntligen iväg för att se The Dubliners.De flesta som någon gång har varit på en Irländsk temapub eller kanske även i Irland känner igen dem, troligtvis har de spelat in alla kända sånger från den mycket stora vis-skatt som finns på Irland.
Det är trevligt att Viking Line även har konserter, och under onsdagen den 21 oktober kom jag och några vänner äntligen iväg för att se The Dubliners.
De flesta som någon gång har varit på en Irländsk temapub eller kanske även i Irland känner igen dem, troligtvis har de spelat in alla kända sånger från den mycket stora vis-skatt som finns på Irland.
Det var en mycket tät uppsättning där bandet framförde allt från Molly Malone till Whiskey In The Jar (som senast tolkades av Metallica, själv föredrar jag Thin Lizzys version).
Sedan 80-talet när flera av de irländska popbanden tog över mycket av hitlistorna runt om i världen har även intresset för mer traditionell irländsk musik blivit större. Det skulle inte dröja länge innan även den typen av musik blev lika populär.
För oss som länge har gillat irländsk folkmusik var det helt klart en lyckad konsert.
Precis som när man reser till Dublin, där publiken sjunger med, så var även den svenska publiken med på noterna när man sjöng med sång efter sång.
Bandet har över 40 års erfarenhet att framföra låtarna och gör ingen besviken. Man kan egentligen inte tala om någon spektakulär scenshow utan snarare ren spelglädje. En spelglädje bortom allt av stela poser och svårmod heter, en spelglädje där seniorerna visad hur man spelar. I dessa avseenden har många band mycket kvar att lära.
Wild Rover med The Dubliners
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Konsert, The Dubliners, kryssning, musik, recension
Recensioner av tre nya skivor med Devendra Banhart, Tegan and Sara och Willy Clay Band

Tegan and Sara ”Sainthood” (Warner)
Ibland snubblar man av misstag på musik som känns helt rätt. Musik som känns att den har en stort grad av ärlighet och originalitet som gör att man tar den till sig. Ett sådant sällsynt tillfälle är Tegan and Sara som är ett par kanadensiska tvillingar Tegan och Sara Quin. De här två tjejerna är födda på dagen nästan 30 år sedan, 1980.
Det här är deras sjätte platta sedan 1999 men jag har för min del inte hört dom förut. Att de inte är debuttanter är tydligt med tanke på det driv som systrarna besitter. Deras senaste platta ”Sainthood” är en resa i ett egensinnigt landskap där infall och idéerna forsar fram likt en yster vårbäck.
Det finns också en retro-feeling till den brittiska new wave-vågen kring 1980 utan att för den skull bli nostalgi. Musikaliskt kan man beteckna det som modern rock med påverkan från exempelvis Roxy Music och den egensinniga traditionen som finns i kanadensisk rock som exempelvis Kate & Anna McGarrigle, k.d. lang och inte minst Neil Young som en gång singnade systrarna Quin.
Jag må vara okunnig som missat Tegan And Sara förut men i fortsättningen tänker jag inte göra det för det här är riktigt bra. Favoritlåtar; ”The Cure”, ”Alligator” och ”Someday”. En platta som lyser upp höstmörkret.
Recension hos Dagens skiva.
Devendra Banhart ”What Will Be”(Warner)
Tala om udda fågel denne texasfödde singer/songwriter. Här blandas sydamerikanska influenser med San Fransisco-psychedelisk påverkan. Musiken är sommarlätt, den är varm och den känns äkta på ett sätt som påminner om mycket av det som kom ur 1967-70 års kaliforniska musikexplosion.
För mig är Banhart inte bara ny (hans första platta har jag inte hört) utan också nyskapande i sitt nyfikna och gränslösa sätt att närma sig musiken. Här blandas våghalsigt och ur lekfullheten skapas en musik som berör inte bara genom att den är så våghalsig utan genom att den känns alltigenom äkta.
Här finns den vackra balladen “Meet Me At the Lookout Point,” en rock-rökare som ”Rats” traditionell R &B-påverkan i ”Baby,” och den latinopåverkade “Brindo,” och inte minst den ljuvliga ”Angelica” för att nämna några överraskningar som lyssnaren har att vänta.
Singer/songwriters brukar ha ett problem och det är att de tenderar att låta likadant oavsett vem de är. I värsta fall låter de som John Denver eller blir de hopplöst deprimerade som geniet Leonard Cohen. Devendra Banhart är inget av detta – han är helt enkelt unik, han vandrar verkligen sin egen väg. Rekommenderas.
Recension i DN.
Recension i SVD.
Willy Clay Band ”Blue” (Rotsy)
Kirunabandet Willy Clay Band kan sin amerikanska rocktradition men det räcker inte för i varje fall mig. De var förband till Fogerty när han turnerade i Sverige 2006. De flesta kommer väl ihåg deras hit ”Soldier”.
Jag måste säga att jag känner mig splittrad. Här finns både det som man skulle kunna kalla americana (Under The Spell) och inte så lite Bruce Springsteen (True Lies). Det är allt mycket kompetent, det är väl producerat, det är väl skrivet och det är så förbaskad…..välgjort.
Problemet med den här plattan är att den är för bra, för välgjord så den blir slätstruken. Lyssnar man igenom varje låt så upptäcker man att varje låt klockar precis över 4 minuter, varje låt börjar med samma typ av intro. Det blir nästan livlöst, i vart fall blir det för mycket av FM-radio och Lugna favoriter – det gnistrar aldrig till utan lunkar på som en halvdöd travhäst på väg till slakthuset.
Willy Clay Band kunde nöjt sig med en CD-single med tre, fyra spår som ”Jailbird”, ”Most Of All” och ”Under The Spell”. Det hade räckt för tyvärr materialet är inte tillräckligt för en hel fulltids CD. Talangen finns men med en skitigare produktion kanske det skulle bli mer i liv i deras nya platta.
http://www.myspace.com/willyclayband
Ingemar E. L. Göransson
bloggar också på Ingemars nya blogg
Willy Clay Band LIVE!
Läs även andra bloggares åsikter om mjusik, recension, singer/songwriter, country, Devendra Banhart, Tegan and Sara, Willy Clay Band
The Ark till Peace & Love

På en scen under Peace & Love kommer The Ark att leverera en hitkavalkad av stiliga melodier, paljetter och svettig energi. Under våren kommer den nya fullängdaren, vilken blir den femte i ordningen.
Totalt kommer cirka 150 akter att uppträda och nästa års tema på festivalen är Frihet. Peace & Love är sex dagar av budskap, kärlek och musik. Datum för Peace & Love 2010 är 28 juni-3 juli.
Biljettförsäljningen startade 1 oktober.
Mer information finns på www.peaceandlove.nu
Artisterna som släpptes 27 oktober:
Sick of it All (US)
Markus Krunegård
Hardcore Superstar
Brother Ali (US)
Amanda Jenssen
Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern
Roffe Wikström
Glesbygd´n
The Accidents
Skumdum
Fibes, Oh Fibes!
Taylor Mali (US)
Name the Pet
Avatar
Thee Suspenders
Läs även andra bloggares åsikter om musik, musikfestivaler, Borlänge, Peace & Love, The Ark


