När Linda Ström i pressreleasen säger att hon ville att hela hennes debutalbum skulle låta som låten ”Sex fot under” av Totta Näslund så ringar hon in det bättre än jag tror någon recensent gjort annars. För det här är precis på den varsamma kanten mellan country och gospel, mellan evergreens och svensk proggmylla. Det märks också att mycket har gjorts för att behålla det intima soundet som Totta var bäst på att framkalla; det är varmt och murrigt, blås och orgel, souligt framfört men med ett starkt närvarande vemod hela tiden. Jag tänker mig att det är såhär Caroline af Ugglas hade velat låta, istället för att snubbla över patetik-gränsen så rejält som hon gjorde med Snälla snälla. Enda gången Linda gör det på allvar är väl i albumtiteln i så fall.
Allra bäst är början. Gåshuden är aldrig långt borta i urförtvivlade Ingen väg ut och Hjälp mig nu. Kanske blir mina öron trötta eller så flyter låtarna lite ihop på slutet. Kanske hade nån lite mer tillspetsad melodi, nån till käftsmällsrefräng hjälpt till att lyfta albumet ytterligare. Men det spelar inte så stor roll. Det här svensk rock när den vågar vara som skörast men också en kvinna som vågar sig ställa sig in i en folktradition som i Sverige varit dominerad av nästan enbart män. En vuxenrock som visar att det inte bara är etablerade namn som får ge sig på vårt patenterade svenska vemod.
