Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Här kan du provlyssna: Snart släpper Tove från Idol sitt debutalbum

by

Många ar väldigt förtjusta i Tove Styrke som blev trea i Idol. Nu kommer snart hennes debutalbum.
Singeln som släpps är förresten skriven av Shout Out Louds sångare.

Ur pressmeddelandet:
Det var få om ens någon som inte noterade den västerbottniska Idoljokern som virvlade in i 2009 års Idolsäsong. Den då blott 16 åriga Tove med sitt unika scenuttryck, lämnade få oberörda, tog sig till bronsplatsen och tackade för sig.

Men då är då och nu är nu.
Det är med största stolthet som Sony Music inleder samarbetet med Tove Styrke.
Tove har under våren skrivit, komponerat, inlett spännande samarbeten och förberett inspelningen av sitt debut album.

– Det viktigaste har varit att jag verkligen älskar musiken. Jag har inte skapat musik som andra förväntar sig eller för att pleasa någon. Detta är musik jag själv står bakom till 100%. Gillar folk därute vad de hör blir jag såklart så fantastiskt glad.

Första singeln ut från Toves album är singeln ”Million Pieces”, producerad av Lotus & 2 Freckles och skriven av Adam Olenius från Shout Out Louds. ”Million Pieces”, går nu rakt in på P3s spellista och senare i höst kan vi vänta oss det färdiga resultatet av albumet.

Lyssna på Million Pieces här

Relaterat: Newsdesk

Skivtips för dig som gillar blues: Yonders nya album Foreign Shore

by


Blues kan bara livserfarna människor spela. För att få den rätta blueskänslan måste musikern ha upplevt något, mött livets mörka sidor såväl som dess ljusa.

Att det finns riktigt bra svensk blues hör inte till vanligheterna. Yonder är ett undantag. Jag känner inte bandets medlemmar och vet inte hur gamla de är, men på pressbilderna ser jag att de inte är tonåringar. Det är nog ett måste för att skapa riktig blues.

Bandets första skiva släpptes 2007 och har titeln ”Yonder”. Den spelades in live i studion. När de kände att det var dags för uppföljaren vill de arbeta mer med produktionen och låta skivan växa fram under en längre tid.

Nya albumet släpptes 16 juni och är inspelad i studio i Stockholm, producerad av Christer Lyssarides.

I ett pressutskick läser jag att bandet strävade efter att trots att den är mer producerad ville de ha samma känsla som med debuten, att albumet ska kännas levande och som skapad i nuet.

De har verkligen lyckats. När jag lyssnar på skivan känns det som om jag sitter i klubblokal och hör dem spela live. Det är blues.

Mer om bandet kan du läsa på deras officiella hemsida.

Du kan lyssna på dem på deras officiella MySpacesida.


Betyg 8 av Zero.

Låtarna till Foreign Shore har man delvis hämtat från legendarer som Mississippi John Hurt, Skip James, Blind Willie Johnson och delvis skrivit själva. Oavsett vilket är det mycket välgjort, snyggt framfört och jävligt tilltalande.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Wildbirds & Peacedrums förband till Arcade Fire

by

Den 30 juni gör Arcade Fire en unik spelning i Dalhalla, Sveriges mäktigaste och vackraste scen. Nu är det även klart att albumaktuella Wildbirds & Peacedrums värmer upp spelplatsen vid det nedlagda kalkbrottet utanför Rättvik.

Den svenska duon är aktuella med sitt kommande album Rivers som släpps den 25 augusti och tdigare i sommar släppte de två limiterade EP’s på vinyl, “Retina” och “Iris”.

30 Juni – Rättvik, Dalhalla
Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Wildbirds & Peacedrums?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intervju med Paramore

by

Under Göteborgsfestivalen Pier Pressure fick Kulturbloggen träffa bröderna Josh (gitarrist och låtskrivare) och Zach (trummis) Farro från det populära bandet Paramore. De berättade bland annat om golfbilar och deras kärlek till Kent.

Det är tydligt att Josh är den drivande personen och det är även han som svarar på de flesta av frågorna medan Zach kommer med inlägg då och då.

Hur känns det att vara tillbaka i Sverige?
Fantastiskt. Sverige är ett av våra favoritländer. Kulturen här är så annorlunda från resten av Europa. Alla vi träffar här är så vänliga och har så individuella stilar.

Hur bildades Paramore?
Vi har alltid spelat i olika band med våra vänner men när vi gick i gymnasiet lärde Zach känna Hayley. Vårat band letade efter en sångare och Hayley kunde både sjunga och spela gitarr så vi frågade henne om hon ville gå med i bandet.

Vilka roller har ni i bandet?
Det är Hayley och jag som är ledarna, så alla vänder sig till oss om det är något. Zach och Taylor skämtar mycket och Jeremy är ganska lättsam av sig. Men de är viktiga i bandet för de bidrar med ett roligt element.

Vilka är era musikaliska förebilder?
Vi gillade verkligen The Nationals nya skiva och Jimmy Eat World är ett av våra favoritband. Bland svenska band älskar vi Kent och Kadawatha som ska vara förband åt oss på vår USA-turné.

Vad inspirerar er att skriva musik?
Det brukar vara jag som skriver det mesta av musiken. Sedan ger jag det till Hayley som kommer på något ämne att skriva om. Hon skriver väl mest om personliga erfarenheter. Hennes texter är ärliga och sårbara.

Vilken av era låtar tycker ni bäst om?
Let the Flames Begin. Den handlar om glädjen efter att ha gått igenom någonting svårt men vi gillar den framför allt eftersom den är rolig att spela live.

Paramore har blivit gigantiska de senaste åren. Trodde ni att ni skulle bli så här stora när ni började spela ihop?
Nej, verkligen inte. Vi spelade ju bara i band för att det var roligt. I början spelade vi mest i kyrkor och skoltävlingar men det har gått fort. Plötsligt var vi signade, började turnera över hela världen och nu är vi här.

Vad skulle ni säga var ert stora genombrott?
Det var nog när vi släppte vårt andra album Riot!. Det var då vår musik började spelas på radion och spreds till Europa. Nu är vi nästan större här än vad vi är i USA.

Kan ni berätta lite om er nya skiva Brand New Eyes?
Det är den första skivan vi spelat in med Rob Cavallo (som tidigare producerat Paramores låt Decode som var med på soundtracket till den första Twilight-filmen). Det är även den första skivan vi skrivit hela i ett och samma rum. Till skillnad från våra tidigare skivor så låter den mer som det är meningen att vi ska låta live.

Ni har konserter i stort sätt året om. Vad gör ni för att fördriva tiden när ni är på turné?
För det mesta tar vi det bara lugnt. Vanligtvis spelar vi på festivaler mitt i ingenstans men när vi spelar i städer försöker vi ge oss ut på upptäcktsfärd.

Vilket är ert bästa turnéminne?
Det var nog en natt på ett hotel i Kalifornien. Väktarna var fans till oss så de lät oss låna deras golfbilar. Vi åkte runt i åttor under månskenet. Det var fantastiskt.

Den sista frågan. Vad har ni för planer för framtiden?
Vi turnerar året ut. Sedan ska vi spela in en ny skiva och turnera med den. Så länge vi kan leva på det här kommer vi att fortsätta.

Pier Pressure: The Sounds, Takida, Pendulum, 30 seconds to Mars och HIM

by

Medan stockholmarna har roat sig med att trängas framför slottet för att se en skymt av kronprinsessan har landets andrastad, Göteborg, haft tre musikfestivaler: först punkfestivalen West Coast Riot, sedan hårdrockfestivalen Metaltown i dagarna två och sedan EMO-festivalen Pier Pressure.

För mig var Pier Pressure allra mest lockade, förstås. Festivalens program hade en skön blandning av lite mer elektronisk emo som austaliska Pendulum och mer meltal som finländska HIM och mer kommersiella storband som Paramore, 30 Seconds to Mars och The Sounds.

Självklart var det kul att få se The Sounds live. Det svenska bandet som slått så stort i USA är inte fullt lika stora i sitt hemland. The Sounds var festivalens popigaste bidrag.

GP:s kritiker menar att The Sounds är ett typiskt one-hit-wonder.
Man drar i sin formel åt alla håll – rockanthems, syntrockrökare, pianoballader – men utan att hamna lika rätt igen.

Jag tycker att bandet till stor del lutar sig på frontkvinnan Maja Ivarsson som showare. Hon uppträder säkert i högklackat och kortkorta åtsittande shorts och skinnjacka med bild på Modesty Blaise på baksinda.
Mörkblå sjömansmilitärmössa som hänger käckt för det fladdrande ljusblonda håret. Hon är utan tvekan både vacker, snygg och sexig och tuff.

Publiken längst fram tände till och viftade i takt med upplyft arm, men längre bak var det mer svalt lyssnakde, kanske i symbios med vädret som också blev svalare. Klockan var 17.00 när bandet började spela och det var en typisk svensk småkall sommarkväll.

The Sounds behöver nog bestämma sig vilket håll de ska gå, de behöver fler kända låtar för att bli ett riktigt bra liveband, det räcker inte med en jättetuff frontkvinna.

Ett band vars frontfigur däremot tände hela publiken, utom en och annan musikkritiker, är Jared Leto i 30 seconds to Mars. Visst märks det att han har ett förflutet som skådespelare. Det är minst lika mycket show som musik.
Han kommer in på scenen i lysande rosa mohikanfrissa, klädd Clark Kent-trechcoat, illröda plastiga sneakers och illröda handskar. Med de stora solglasögonen såg han ut som Leonardo di Caprio utklädd till Stålmannens alter ego Clark Kent, och man undrade: ska han slita av sig det där och blotta sitt superman-märke och flyga upp i luften?
Just det gjorde han inte: men för övrigt gjorde han väl det mesta: hoppade och sprang omkring, klev ner på området för fotografer framför scen och försökte ta sig ut till publiken (fast då fick han vakter efter sig) och plockade upp ett trettiotal personer ur publiken till avslutningslåten.

Eftersom jag dessutom gillar bandets musik var det en av de bästa spelningarna på Pier Pressure.

Två band jag var lite mer besviken på är Takida och Dead by April.
Takida har jag hört ska vara kul att se live, men den spelningen lyfte aldrig riktigt. Göteborgspostens recensent var ännu mer missnöjd

Takida är som England i Fotbolls-VM. Menlösa. Orkeslösa. Helt utan spets. Som om dom överhuvudtaget inte har en aning om vad de är här för att göra.

Dead by April spelade playback – och jag går inte på festival för att se playback. Det är live som gäller på en festival.

För mig var höjdpunkten Pendulum som gjorde sin första spelning i Sverige.

Till skillnad från många andra elektroniska band, som snarare består av musikproducenter än rockstjärnor, så låter Pendulum lika bra live som på skiva trots att de helt och hållet undviker playback

HIM var också en av höjdpunkterna. Det findlänska Lovemetal-bandet spelade tyvärr sist på stora scenen och det verkar som om många tömt sina krafter så det var lite tomt. Största publiken var det på Paramore och 30 Seconds to Mars.

Men de som var kvar på HIM var nog många av bandets fans. Och visst fick bandets magre sångare Ville Valo publiken att sjunga med i många sånger.

HIM har sålt mer än 4,5 miljoner album världen över, har turnerat med Metallica och är säkert större runt om i världen än i grannlandet Sverige. Deras speciella hårdrock som de själva kallar Lovemetal fungerar bra live.

Och ja: de gjorde två covers också. En på Billy Idol och en på Chris Isaac. HIM gör gärna covers – och de gör det ofta bra. De började trots allt sin karriär en gång i tiden i början av 1990-talet som ett coverband, specialiserade på band som KISS, Type O Negative, Danzig, Black Sabbath och Depeche Mode.

Här skrev Kulturbloggen lite om West Coast Riot.

Jag funderar lite på varför de traditionella medierna mest fokuserat på att rapportera från och bevaka Metaltown och punkfestivalen West Coast Riot än från Pier Pressure.
När det gäller redaktioner som Aftonbladet är det väl enbart kommersiella skäl som ligger bakom deras beslut. Hårdrock har en stor publik och genom att fokusera på Metaltown säljer tidningen lösnnummer och lockar klick till sajten.

OBS Missa inte: Kulturbloggen intervjuar Paramore på Pier Pressure

Inte så bra ljudkvalitet, men ni ser lite hur det såg ut då The Sounds spelade på Pier Pressure 20 juni 2010:

Relaterat: Dagens Nyheter om Metaltown och om West Coast Riot.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,