Missa inte chansen att se energiknippet Miss Li i Kungsträdgården i Stockholm den 17 september 19.00. Det är fackförbundet Kommunal som bjuder på denna konsert, som en del av en pågående kampanj kallad Kamp för rättvisa. Redan 18.00 spelar en annan artist – Martin Bentancourt. Miss Li är alltid rolig live, och gratis är alltid skoj.
Musik
"Dancer in the dark" – en stark operaupplevelse på DKT
Häromkvällen kväll var jag på Det Kongelige Teater i Köpenhamn och såg Poul Ruders ”Dancer in the Dark”, operan som bygger på Lars von Triers kända film med samma namn.
Jag kan direkt meddela att jag inte har sett filmen, men väl hört talas om den. Librettot är gjort av operans dramaturg Henrik Engelbrecht och det är naturligtvis bara en del av filmen, men så måste det ju vara om det görs en opera, som dessutom inte är längre än 70 minuter.
Operan handlar i korthet om Selma som lämnar sitt gamla hemland tillsammans med sin son för att få hjälp med en ögonsjukdom som riskerar att göra dem båda blinda. Hon arbetar på en fabrik för att tjäna ihop nog med pengar så att hon kan betala för sonens operation, nu när de är i Amerika.
Selma och hennes son är inneboende hos en polisfamilj som har egna problem, vilket leder till att Bill, som han heter, stjäl hennes hopsparade pengar och dessa återfår hon först om hon är beredd att döda honom. Hon är mycket tveksam till detta, men till slut tillmötesgår hon hans begäran.
Innan eller samtidigt med dessa händelser blir hon dessutom av med sitt arbete på grund av sina synproblem.
Hon blir arresterad och döms i en summarisk rättegång till döden genom hängning och innan domen verkställs får hon reda på att sonens operation är lyckligt genomförd.
Det är alltså en mycket mörk föreställning, men som innehåller många bottnar som ger anledning till flera frågor: Varför måste man ha pengar för att få en nödvändig operation? Varför skall svaga individer alltid ha hjälp av redan utsatta människor? Var finns det egna ansvaret? Vad är det för ett rättssystem som dödar människor för att de saknar relevant juridisk hjälp? Ja, föreställningen väcker många frågor, men lämnar inga svar, men något måste vi kanske själva göra.
Om musiken tyckte jag mycket om, bitvis var den ganska melodiös och den följde alltid dramat. Orkestern under ledning av Michael Schönwandt svarade som vanligt för en alldeles utmärkt insats.
Om scenografi finns det heller ingenting att anmärka och för helhetsupplevelsen var det ett bra grepp att låta publiken se slutet från början. Det gav ju oss i publiken möjlighet att förstå att här handlade det inte om någon lustfylld upplevelse. Det tog ett par minuter, som kändes långa som ösregn, innan dirigenten slog an verket, men i efterhand så förstår jag poängen med detta.
På sångarinsatser kan man inte heller klaga de var alldeles utmärkta på alla håll och kanter, men bäst var ju Ylva Kihlberg och maken Palle Knudsen var inte heller dålig. Gert Henning-Jensen går från klarhet till klarhet och här var han verkligen i sitt esse.
Uppsättningen är ett samverkansprojekt tillsammans med NorrlandsOperan och efter Köpenhamn kommer föreställningen ha sin svenska premiär på NorrlandsOperan i Umeå, vilket sker den 15 oktober i år..
Dessutom kommer man att göra ett gästspel nästa år, tror jag, i New York och då är det nog en fördel att operan sjöngs på engelska, redan nu.
Totalt sett var det en mycket stark upplevelse, men det är kanske för mycket att tala om succé, men med tiden kan det säkert bli ett betydande verk och det är definitivt det bästa som jag har hört av Poul Ruders.
Några recensioner:
Camilla Lundberg i Kulturnytt
Gunilla Brodrej i Expressen
SvD
DN
GöteborgsPosten (GP)
Guardian
London
Läs även andra bloggares åsikter om Dancer in the Dark, världspremiär, Det Kongelige Teater
Eliza Doolittle – Smart pop av streetsmart tjej
Eliza Doolittle har ett anslag som gör att man fastnar direkt, söt musik som ändå är smart. Luktar gammal soul, blandar modern pop, med en ibland lite lustig frasering. Får mig att tänka på både tyska melodifestivalvinnaren Lena Meyer-Landrut och irländska Kate Nash. Andra har jämfört Eliza Doolittle med Lily Allen, och jag förstår varför många gör den jämförelsen, smart musik från smarta tjejer. För det är känslan jag får, Eliza Doolittle har gjort en platta för att skapa sig en plattform för kommande skivor. Du har inte tre skivor på dig att skapa en tillräckligt stor skara fans till din musik. Musiken har ett direkt anslag, och hon omger sig med proffs. Den manliga sångaren på ”Pack up” – Lloyd Wade har en härlig gospel-röst, men Elizas röst är lika perfekt för den musik hon väljer att spela. Skivan är full med enkla knep, men jag gillar de flesta av dom. Har alltid varit svag för vinylknaster och visselmelodier. Gillar du enkel och trevlig pop med soulsmak, testa den nya skivan med Eliza Doolittle. Bästa låtar är ”pack up” och ”Skinny genes”, både exempel på hennes briljanta popsoul.
Vad är det du lyssnar på, frågade min fru och dotter. ”Det där är ju riktigt bra”, var deras kommentar, och jag håller med dom. Längtar redan efter skiva nummer två.
Relaterat: Recension i DN.
Caroline af Ugglas släpper nytt album och ger sig ut på Sverigeturné
Efter fjolårets succé med ”Snälla, snälla” och albumet ”Så gör jag det igen” är Caroline af Ugglas tillbaka med nytt fullängdsalbum.
Albumet ”Vad var det jag sa” innehåller tolv nya spår och släpps den 22 september. Samma dag kommer boken ”Hjälp vem är jag!”, där vi får följa Caroline som i ett par års tid går i terapi hos psykologen Ulf Karl Olov Nilsson
Tio svenska städer får under hösten besök av Caroline och hennes band. Turnéstart är den 24 oktober i hemstaden Stockholm.
Konsertinformation:
24.10 Stockholm, Tyrol
29.10 Umeå, Sagateatern
30.10 Sundsvall, Tonhallen
31.10 Östersund, Gamla teatern
6.11 Borås, Åhaga
12.11 Uppsala, Katalin
13.11 Gävle, Spegeln
21.11 Malmö, Palladium
27.11 Göteborg, Trädgårn
4.12 Västerås, Sigurdsgatan
Läs även andra bloggares åsikter om Caroline af Ugglas, skivnytt, terapi, Sverigeturné
Carl Barât släpper soloskiva
Efter år med The Libertines och Dirty Pretty Things släpper nu Carl Barât sin solodebut. Han förklarar att han är trött på band ”I’d had it with bands. On a number of levels really. Chiefly the democracy thing that I had with bands. It doesn’t really work. I wanted to do it my own way, to test myself rather than working to a shared vision or compromise.”
Att Carl släpper ett soloalbum innebär dock inte att han gjort allt själv. Bland annat finns Miike Snow och Neil Hannon med på några hörn. Och startskottet avfyrades indirekt av Bonnie Prince Billy då Carl fick ett exemplar av det fantastiska I See A Darkness-albumet.
Hur låter det då? Blanda lika delar Gorillaz, The Libertines och kabaré och lägg till en gnutta Danny Elfman/Tim Burton-känsla.
Releasedatum: 1 oktober
Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, Carl Barât. The Libertines, Dirty Pretty Things