• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Skivrecension – Pet Shop Boys – The most incredible thing

10 mars, 2011 by Redaktionen

Artist: Pet Shop Boys
Titel: The most incredible thing
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 16 mars 2011


Pet Shop Boys har alltid varit åt det teatraliska hållet, och nu har de återigen levt ut sina stora ambitioner. Denna gång  i en balett i tre akter. Baletten baseras på ett av de mindre kända verken av HC Andersen, det utroligste, som i engelsk version blir titeln The Most Incredible Thing. Det är inte första gången de skriver musik för stora scener. Redan för tio år sen gjorde de musikalen ”Closer to heaven”. De har också musiksatt den klassiska stumfilmen ” Pansarkryssaren Potemkin”.  Även i sin syntmusik, så drar de gärna på den visuella delen av framträdandet.

– Det här är ett verkligt spännande projekt. Vi har tidigare gjort dansmusik, så att skriva musiken till en balett verkade vara nästa logiska steg, skriver Neil och Chris I en kommentar.

Om det är den logiska fortsättningen kan väl diskuteras, men det finns större kopplingar än vad man först kan tro.

Det är blandat synt och stor orkester på skivan. Nästan helt utan sång, men några spår har fått röster som används som instrument. Jag gillar det jag hör. Det skapar bilder i mitt inre, och det är tydligen kortare än vad jag trott mellan syntpop och balett.  Samtidigt blir jag nyfiken på hur detta kommer se ut på scenen, och hoppas att den tilltänka turnén 2012 kommer till Sverige.

Titlarna på musiken för de tre akterna ger en viss insyn i vad baletten handlar om.

CD1
ACT ONE
1. Prologue
2. The grind
3. The challenge
4. Help me
5. Risk
6. Physical jerks
7. The competition
8. The meeting

ACT TWO
9. The clock 1/2/3
10. The clock 4/5/6
11. The clock 7/8/9
12. The clock 10/11/12
13. The winner
14. Destruction

CD2
ACT THREE
1. Back to the grind
2. The miracle – Ceremony
3. The miracle – Revolution
4. The miracle – Resurrection
5. The miracle – Colour and light
6. The miracle – The meeting (reprise)
7. The wedding

Men det spelar ingen större roll. Musiken står väl för sig själv, och det kan vara en fördel för Neil Tennant and Chris Lowe att inte ha behövt tänka på sången. De har kunnat koncentrerat sig på musiken och de bilder de vill att den ska skapa i lyssnarens huvud.

Andra spårets the grind är min favorit. En enerverande synt, delar på uppmärksamheten bland stråkar, cellon, flöjter och ett antal andra instrument.  Där finns också ett kortare inslag av typisk Pet shop boys sång som avbryts av samma rytmer igen. (spåret the grind hör kort 29 sekunder in på klippet nedan).  Just blandningen av stor orkester och synt är ofta trevlig. Skivan är inspelad i Polen och orkestern heter Wroc?aw Score Orchestra. Fjärde spårets help me, börjar med ett ensamt piano, och mellankolin känns i hjärtat. Skivan växlar mellan stor orkester och synt. Ett växlande jag inte är säker på att någon av de grupper gillar, som antingen brukar lyssna på klassisk musik eller på syntmusik. Jag gillar dock blandningen, och släpper in den i mitt hjärta.

 

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen, Skivrecensioner

Josh T. Pearson med albumet The Last of the Country Gentlemen, en femma

10 mars, 2011 by Redaktionen


Artist: Josh T. Pearson
Album: The Last of the Country Gentlemen
Betyg: 5
Utgivningsdatum: 2011-03-14

Det har varit tyst om Josh T. Pearson de senaste tio åren. Efter att hans band Lift To Experience släppte hyllade The Texas-Jerusalem Crossroads gick de skilda vägar och frontmannen gick upp i rök. Sedan 2009 har Pearson varit bosatt i Paris där han tillsammans med bland andra Bosque Brown regelbundet uppträtt på creperiet West Country Girl.

Man kan nog lugnt konstatera att det senaste decenniet varit tufft för Josh T. Pearson. Med ett utseende som hamnar någonstans mellan Charles Manson, Roky Erickson och en skogshuggare ser han ut som någon som levt ett helt liv på tio år. På The Last of the Country Gentlemen är uttrycket därför introvert, mörkt och nedslaget. Men samtidigt är albumet fylld med svart humor och värme. Som i Sweetheart I ain’t your Christ där Pearson sjunger: ”When I said I´d give my life, I weren´t talking suicide”

I Woman, When I’ve Raised Hell sjunger Pearson om ett kärleksförhållande i spillror där huvudpersonen mest av allt vill lämnas ifred och tillåtas dricka sig själv till sömns. Låten är en anklagelse riktad mot kvinnan men främst är det en anklagelse mot Pearson själv. Det här temat är överallt på The Last of the Country Gentlemen. Varje låt ekar av nederlag men där finns också hela tiden ett litet hopp om en upprättelse som kanske aldrig kommer. När Pearson sjunger ”I’m off to save the world” i inledande Thou Art Loosed är det med övertygelse och jag köper det fullt ut. Men så kommer den där tvekan i form av ett viskande: ”At least I can hope”.

The Last of the Country Gentlemen är ett kort album om man ser till låtarna som bara är sju till antalet. Men då fyra av dessa låtar är över tio minuter klockar slutresultatet in på en timme. På de flesta låtarna är det enbart Pearsons gitarr och röst som håller oss sällskap men på ett par har han bjudit in skivbolagskamraten Warren Ellis, från Dirty Three och Nick Cave & The Bad Seeds, för att spela fiol. Resultatet är ett album som ligger närmare singer-songwritern Will Oldham och Dirty Threes vemod än Pearsons gamla band Lift To Experience.

The Last of the Country Gentlemen är ett inget lätt album. Det är inte upplyftande utan mer hjärtskärande och vemodigt rakt igenom. Framförallt är det ett otroligt ärligt album där Josh T. Pearson visar upp alla sina brister och tillkortakommanden. Pearson prövar lyssnarens tålamod flera gånger under albumet, speciellt under de längre låtarna där det först verkar som att han tappar bort sig. Men han gör inte det utan det är mer som att han letar sig fram, finner uttryck och känslor. Det ger albumet en påtaglig känsla av live-spelning och intimitet.

Det är ett album som växer vid varje lyssning. Varje gång jag återvänder till det finner jag nya saker som jag inte tänkte på första gången. Det kan vara en subtil hänvisning, ett lågmält skämt eller en melodislinga.. The Last of the Country Gentlemen är ett fantastiskt album av en man som inte behöver tveka på sin begåvning. Det finns inte en chans att jag kan ge det här någonting annat än högsta betyg.

Det känns bra att Josh T. Pearson är tillbaka. Vi får bara hoppas att det inte dröjer ännu ett decennium tills vi hör från honom igen.

Läs även andra bloggares åsikter om Josh T. Pearson, skivnytt, musik, recensioner

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Josh T. Pearson, Musik, recensioner, skivnytt

Youn Sun Nah & Ulf Wakenius Duo på Fasching

10 mars, 2011 by Redaktionen

Youn Sun Nah & Ulf Wakenius Duo:
På Fasching:
Kulturbloggen var där.

Ulf Wakenius inledde med hyllningar till Keith Jarrett och Oscar Peterson. Lågmält och sparsmakad.
Redan här kunde jag skönja Ulfs virtuositet. Att han är en gigant på sin akustiska gitarr fram gick med klar tydlighet.
Youn Sun Nah och Wakenius tog scenen i besittning.
Youn Sun Nah har en röst vilken viskar likt en svensk sommarvind för att öka i styrka som en våldsam Sirocco.
En makalös behärskning av rösten. Det märktes på hennes Heavy Metal cover. Nog sjöng hon Heavy Metalbandet i väggen.
Ulf Wakenius Breakfast in Baghdad var en absolut höjd punkt.
Vilka musikaliska storheter det finns att lyssna på.
Härligt att veta att det finns så bra musik.
Som motvikt mot all Mainstream.

Hans Ernst

1.My Favorite Things – 04:00 (Rodgers, Richard / Hammerstein II, Oscar)
2.My Name Is Carnival – 04:02 (Franck, Jackson C. / Franck, Jackson C.)
3.Breakfast In Baghdad – 05:56 (Wakenius, Ulf)
4.Uncertain Weather – 03:22 (Nah, Youn Sun / Nah, Youn Sun)
5.Song Of No Regret – 03:45 (Hall, Lani / Mendes, Sergio / Hall, Lani / Mendes, Sergio)
6.Kangwondo Arirang – 04:06 (traditional / traditional)
7.Enter Sandman – 04:52 (Hammet, Kirk / Hetfield, James / Ulrich, Lars / Hammet, Kirk / Hetfield, James / Ulrich, Lars)
8.Same Girl – 04:14 (Newman, Randy / Newman, Randy)
9.Moondog – 04:10 (Cox, Terry / Cox, Terry)
10.Pancake – 03:36 (Nah, Youn Sun / Nah, Youn Sun)
11.La Chanson d’Hélène – 05:07 (Sarde, Phillipe / Dabadie, Jean-Loup)
Line Up:
Youn Sun Nah / vocals, kalimba, music box, kazoo
Ulf Wakenius / guitars

Produced by Axel Matignon & Lars Danielsson
Executive Producer: Jae Jin In (HUB MUSIC. Inc.)
Recorded at Nilento Studios, Gothenburg, Sweden, April 7-9
Mixed May 3-5, and mastered June 17, 2010 by Lars Nilsson

Läs även andra bloggares åsikter om Youn Sun Nah, Ulf Wakenius Duo, Fasching, jazz

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Fasching, Jazz, Ulf Wakenius Duo, Youn Sun Nah

Elbow – Build a Rocket Boys!

10 mars, 2011 by Jonatan Södergren

Artist: Elbow
Titel: Build a Rocket Boys!
Betyg: 5
Utgivningsdatum: 7 mars 2011

Elbow har blivit Storbritanniens mest osannolika arenaband. De ansågs länge vara lika tråkiga som Coldplay men 2008 släppte de skivan The Seldom Seen Kid som innehöll bandets största låt One Day Like This. De belönades med Mercury-priset och alla tvivel var som bortblåsta.

De flirtar mer med klassisk musik än någonsin tidigare – men framgångsreceptet är framför allt att de fortsatt göra musik de själva tror på utan att anpassa sig.

Guy Garvey tillhör vår tids bästa och ärligaste textförfattare. Build a Rocket Boys! handlar om kvarteren i Manchester där bandet växte upp – och är en nostalgisk tillbakablick på barndomens magi ur en vuxen mans perspektiv. Det blir inte mycket vackrare än så här.

Bästa spår: Lippy Kids

Så här har DN skrivit om skivan

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Build a Rocket Boys!, Elbow, Lippy Kids

Clapton sålde sina gitarrer

10 mars, 2011 by Redaktionen

Den legendariska rockgitarristen Eric Clapton sålde 70 av sina gitarrer på en välgörenhetsauktion i New York, berättar Sydsvenskan.

En Gibsongitarr från 1948 gick för 83.000 dollar, ett av de högsta priserna. En akustisk 12-strängad Martingitarr som Clapton använde när han spelade in Motherless Child såldes för 70.000 dollar.

Pengarna går till Crossroads Center, ett rehabiliteringscenter för missbrukare på Antigua, som har grundats av Eric Clapton.

Läs även andra bloggares åsikter om Eric Clapton, gitarrer, missbruk, missbrukare

Arkiverad under: Musik Taggad som: Eric Clapton, gitarrer, Missbruk, missbrukare

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1413
  • Sida 1414
  • Sida 1415
  • Sida 1416
  • Sida 1417
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in