Musik

2/10 2021

Dergårdsteatern i Lerum

Fullsatt (närmare 400 personer)

Ale Möller firar i år femtio år som artist, vilket uppmärksammas av arrangören i Lerum genom att en gåva överlämnas. Konstaterar att spelmannen började sin karriär redan i tonåren, eftersom han bara är drygt tre år äldre än er recensent. Alldeles nyligen tilldelades multiinstrumentalisten regeringens hederspris för ”mångåriga insatser för spridningen av svensk musik i utlandet”. Tacktalet lästes upp vid ceremonin i hans frånvaro, enär han befann sig på turné. Motiveringen kommer från Musikexportrådet. Dessutom är Möller årets Christer Boustedt-stipendiat, vilket jag påmindes om under det korta samtal vi hade efteråt, när skivsignerandet var avklarat.

I marknadsföringen av denne gränslöse artist framgår att han som ende svensk erhållit prestigefyllda ”Folk Alliance Lifetime Achievment Award”. Har därtill högst välförtjänt fått en mängd andra priser. Mot bakgrund av vad han uträttat, är det minst sagt egendomligt att Ale Arild Staffan Möller inte valts in i Swedish Music Hall of Fame. Flagrant försummelse som jag tog upp i vårt möte. Vet att jag hört honom en handfull gånger. Minns den jovialiske låtskrivaren och musikern från exempelvis Kabaréorkestern, Frifot, Enteli, Filarfolket jämte egna konstellationer.

Musik i Lerum med deras ansikte utåt Qlaez Wennberg i spetsen, har varit med och sytt ihop turnén för Xeno Mania-projektet. Därutöver producerade man i samarbete med bland andra Knutpunkt Nefertiti streamad konsert med Ale Möller trio (A.M + Olle Linder+ Johan Graden). Finns att avnjuta på Youtube. Skivan Xeno Mania släpptes i början på året, ett album jag recenserade i JAZZ/ Orkesterjournalen. Rekommenderas av mig. även om den inte tillhör kategorin lättsmält.

Till detta imponerande beställningsverk har Möller rekryterat åtta mycket framstående musiker, varav fyra fanns på scen i Lerum. Tre av dem har jag recenserat tidigare i egna verk. Artisten som går hem överallt, betonar att han vill utmana och öppna nya dörrar med detta projekt. Plattan tillägnad fyra döda musiker Möller musicerat med och tagit starka intryck av, kläs i charmerande livedräkt under en konsert över två set. Stämmer mina anteckningar hämtades Möllers tillägnade låtar, från i tur och ordning Västafrika (Dakar), Indien, Rättvik samt ön Paros i Grekland. Fyra genrer emanerar från fyra betydelsefulla män. Känslan från dem vidarebefordras genom den skånsktalande mästermusikanten. Vi får samtliga låtar från albumet, vars speltid uppgår till 56:20, plus givetvis smarrigt lösgodis i form av generöst med solistutrymme.

Bandledaren styr, mestadels försynt, sparar sina gester till moment då spelglädjen tar över. Spelar med fabulös passion och precision allehanda sträng- och blåsinstrument samt dragspel. Medmusikerna förhåller sig till utskrivna noter, vilket de gör utan tendenser till att bli stela. Tvärtom! I den uttrycksfulla blåssektionen står hans gamle vän saxofonisten Jonas Knutsson, tillsammans med trombonisten Karin Hammar och duktige inhopparen Blagoj Lamnjov på klarinett och basklarinett.

Främsta representanten för modernt grooviga tongångar är Rubem Farias. Makalös elbasist från Brasilien (som jag senast träffade i somras efter fantastiskt gig på Unity som recenserades). Max Agnas spelar keyboard/ piano. Förutom Knutsson innehåller sättningen tre musikanter till från studioinspelningen. Syftar på Erik Rydvall på nyckelharpa (plus kompletterande biinstrument), Liliana Zavala på percussion samt trumslagaren Robin Cochrane. Han öppnar konserten genom att traktera balafon, afrikansk variant av marimba. Flera i livebandet hör jag för första gången.

Som preludium visas en snutt ur ovan nämnda streamade konsert, en så kallad ökenhalling. Gruppen äntrar därpå scen, intar sina platser. Öppnar med tassande rytmer. Ale med sin arsenal av instrument börjar förmodligen på hackbräde. (ute på hal is, expertkunskap saknas). Man öser på i aviga tonarter, groovigt tema övergår i karnevaisk glädje med frejdigt blås.

Noterar omgående hur fräckt och snyggt hybriden av stilar fungerar. Ett självständigt och helt bedårande musikaliskt universum utvinns under ledning av den hyllade härföraren. Ibland byts inriktning till och med inom en låt, inom den naturliga enhet som en komposition utgör.

Hisnande sköna första ”balladen” innehåller ett soloavsnitt signerat Blagoj Lamnjov – klassiskt utbildad klarinettist som turnerat världen över. Stillsamma tongångar avlöses av afrobeat. Musikerna ökar tempot furiöst i ett highlife-sound featuring Jonas Knutsson på altsax och rytmsektionen. Klarinetten tar täten varvid makalös dynamik uppstår. Njuter kolossalt av schatteringar av traditionell och modernt uppdaterad musik. Jublande publik serveras ett sjok vars tonspråk härstammar från Bengalen. Kan definieras som ett elegant pärlband av solon, stämningar och uttryck. Elbas och keyboard sätter igång en svindlande konversation med Rydvalls nyckelharpa. Fusion/ världsmusik – element möter upphottad nyckelharpa. Fantastiskt första set utan en enda irrelevant ton genomförs i superb akustik.

Lycksalig blandad publik uppmanas i pausen, att umgås med människor de känner och dessutom stifta nya bekantskaper. Efter fika och behövlig andhämtningspaus, fortsätter äventyret i andra set. Ska poängteras att mannen i centrum är en kvalificerad historieberättare, vars lika upplysande som finurliga mellansnack borde göra mången kollega avundsjuk. Känns både spontant och noga genomtänkt.

Hommage till Röjås-Jonas inleder. Eklektikern Möller triumferar genom sin unika och effektiva mix av kompositioner. Han och hans underbara musiker förenas i en ambition att samtidigt vara förvaltare och förnyare. Något som infrias med råge! Karsi-polska består av tungt, smittsamt groove, jämte en marginell passage av kakafoni. Uppfriskande! Oj, vilket ekvilibristiskt lir vars jam-artade moment resulterar i att publiken klappar takten. Fäster mig vid lysande solon från Knutsson (växlade mellan alt- sopran- och barytonsax) och Farias. Liliana Zavalas rytmer dominerade ett tag i pulshöjande yra. Kul! I konsertens grekiska avsnitt infaller första längre trombonsolot. Nattljus präglas av ljuvlig minimalism med sköna stänk av melankoli.

Introt i deras hejdlösa grand final påminner om Fred Wesley och hans fräcka trombonfunk. Karin Hammar levererar vid scenkanten. Blir fett svängigt när solister paraderar. Max Agnas gör avtryck, vilket kunde fått inträffa oftare. Möller på mandola har en glimrande duell med Rubem Farias, vars instrument också tar över en stund i virtuos show. En påtagligt nöjd kompositör fördelar raffinerat och frikostigt utrymme. Obegripligt nog har inte Robin Cochrane framhållits i min text. I en komplett ensemble där samtliga ska ha överbetyg inklusive mäster Möller, måste det fastslås att trumslagare Cochrane var vidunderlig. Utan att ta till excesser visar han sig ha avgörande inverkan på den formidabla liveversionen av Xeno Mania.

Blir uppfylld av en storartad livekänsla. Första gången i fullsatt auditorium på drygt ett och ett halvt år, vänder jag mig till den vip-gäst jag sitter intill. Undrar om det finns ord som överensstämmer med vad vi tagit till oss. Hon tvekar, kommer fram till att omdömen som grandiost och magnifikt bäst motsvarar vad vi upplevt. Tål att upprepas att akustiken, något Musik i Lerum investerar mycket i, var fenomenalt förstklassig.

ps På anmodan informeras om den fina kvaliteten på nämnda streamade konsert med Ale Möller trio. Vidare att på initiativ av Qlaez Wennberg, vars kreativitet och arbetsinsats förtjänar att kreddas, spelades sammanlagt fyra konserter in med total omslutning på drygt 200 000:- Dessa genomfördes i samarbete med Nefertiti, föreningarna i Trollhättan, Vänersborg, Ljungskile och nätverket Knutpunkt Nefertiti. Maria Rylander har fungerat som projektledare och koordinator. Arrangemangen genomfördes som del av ett strategiskt uppdrag i Västra Götalandsregionen.