Valand i Göteborg (Jazzföreningen Nefertiti)
21/4 2022
Har recenserat de två skivor Ellas Kapell släppt plus en konsert på Unity. Därav en beredskap, en slags förförståelse om ungefär hur det skulle låta. Konserten över två set i fantastisk akustik stärker ändå min uppfattning, om att deras beprövade koncept utförs med hyperkänslig begåvning.
Trots sin ungdom (25-30 års åldern) är man både välutbildade och etablerade i svensk musikliv, medverkar var för sig framgångsrikt i skiftande sammanhang. Kapellet som ursprungligen bildades i gemensam kärlek till the first lady of jazz, har sedan dess breddat repertoaren. De består av Lovisa Jennervall på sång, Manne Skafvenstedt på piano, trumslagare Edvin Fridolfsson samt nyligen prisade Jon Henriksson på kontrabas. (På skivorna trakterar Anders Langörgen basen.) Vi får veta att tre av dem kommer från Göteborg.
Hänförs direkt av anslaget. My Funny Valentine präglas av gradvisa stegringar likt svallvågor. Sången är till sin natur uppfordrande, pockar på att bli lyssnad på. I den brygga arrangör Skafvenstedt lagt ut bryter en laddad batterist in och tar plats. Ett romantiskt örhänge den närmast viskande Chet Baker (såg honom göra låten 1984 på Nef när stämningen var magisk) tolkade på motsatt sätt. Avlöses av The Best Things In Life Are Free (musikalmelodi från 1927) vars intro spelas rappt av Jon Henriksson. Bedårande klang och dito dynamik utgör kännetecken för en konsert där allt sitter. Jennervall utsmyckar med scat-inslag.
Vid When i Grow Too Old To Dream för jag in i anteckningarna vad deras talesperson senare bekräftar. Nämligen det förhållande att man heter som man gör, vilket framhåller gruppens gemensamma syfte. Vidare är det uppenbart att man inte bara ackompanjerar, utan uttrycker sig enligt lustprincipen i diverse segment. ”Vi gör allting tillsammans, är ett kollektiv med olika personligheter och uppgiften att arrangera läggs ut på varje medlem”. Noterar också Edvin Fridolfssons hisnande utvecklingskurva från en redan tidigare hög nivå.
Tycker mig höra tonartshöjningar i Crazy He Calls Me, låt skriven för Billie Holiday som ju i modern tid blev ett paradnummer för Linda Ronstadt. Blir förtjust i eleganta löpningar på flygeln, vilka övergår i pådrivande puls från rytmsektionen, främst effektuerad av Fridolfsson. Det dröjande temat i en fulländad Beatles-komposition från Rubber Soul framställs med ackuratess, genom exempelvis vispar och bassolo.
Ett synnerligen vitalt första set avrundas med ytterligare en höjdpunkt, nämligen deras lika underhållande som komplexa arr på the Lady Is a Tramp (Rodgers/ Hart 1937). Påminner nästan om boogie när melodileverantören vid flygeln tar täten, varvid kompet med Henriksson i spetsen hänger på. Jennervall scattar skickligt! Hennes skarpslipade stämma imponerar, är en röst jag lärt mig uppskatta. Den kan trollbinda även om den mestadels befinner sig på avstånd från hennes rökigt färgade förebilder.
Efter paus förs vi tillbaka till samma värld av sofistikerade tolkningar. Blir ånyo hänryckt av anslaget, denna gång i Cheek To Cheek. Fridfull stämning sprids, gör mig och förmodligen övriga i en publik, som borde varit större, ytterst tillfredsställd. Snyggt och respektfullt gjort utan att bli slentrianmässig imitation, tvärtom. Rytmiska krusiduller framhävs på ett sätt som om det slogs svängiga volter. Skafvenstedt leder kvartetten i ny riktning med Alfie (klassiskt ledmotiv från Michael Caine-film på 60-talet). Bacharachs berömda alster framförs obeskrivligt njutbart. Stående vid sångmikrofonen understryker en väldigt duktig sopran(?) textens innehåll.
För att spegla glädjen i kontraster byter kvartetten till halsbrytande takter i Don´t Ask Me Why. ” , några få av oss bekanta med Kapellets aktuella skiva, visste att det var en Billy Joel-hit som fått sig en rejäl putsning. Nu har vi röjt” konstateras från scen, varefter stråk av vemod tar vid. Töjs uppfriskande på uppställda ramar. Att man tillåter sig stor dos elasticitet är ett trumsolo bortom själva melodin ett bevis på.
Have You Met Miss Jones artar sig till en yster dänga med både scat av yppersta snitt och accentuerade basgångar i den högre skolan. Som extranummer serveras radikalt annorlunda version av All Of Me. En fjäderlätt bevekande interpretation, vars superlångsamma tappning stannar kvar i en efteråt likt ett inre jubel. Hedrar kvartetten att de beter sig anspråksfullt och innovativt, töjer på vokaljazzformeln. Inte överraskad, men väldigt nöjd!