• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Kulturbloggen möter Markus Krunegård som utgör ena halvan av Serenades

3 juni, 2011 by Jonatan Södergren

Deras somrigt Beach Boys-klingande debut-EP Birds väckte en hel del uppmärksamhet när den, till synes från ingenstans, släpptes i maj – i höst kommer fullängdaren.

”Det blev som en fristad utan krav” berättar Markus Krunegård, som utgör ena halvan av den nybildade supergruppen Serenades, när Kulturbloggens skribent mötte upp honom på Södra Teatern dagen innan den efterlängtade premiärspelningen på samma plats – innan han fortsätter ”det är först på sistone vi ens börjat tänka på oss som band – vi har tio bra låtar, ska vi släppa en skiva?”.

Förutom Krunegård består Serenades av Adam Olenius från Shout Out Louds. ”Det är egentligen ingen högoddsare att vi sprungit på varandra – vi går på samma konserter, är i samma ålder och har en ömsesidig respekt för varandra – vissa kommer man bättre överens med än andra helt enkelt. Det kändes segt att bara ses, så det föll sig naturligt att börja spela musik och sedan blev det lite för bra för att inte ges ut”.

”Första gången jag träffade Adam var på en indieklubb som hette Helmet, det var 2004 och Shout Out Louds spelade. Jag minns att jag tyckte att det var för likt The Strokes – och han tyckte antagligen samma sak om Laakso – men egentligen var vi nog bara två killar med låg självkänsla som inte vågade säga hur mycket vi beundrade varandra”.

Nyss åkte duon till Mallorca för att spela in musikvideon till Birds och Markus menar att landskapet speglar den stråkfyllda musiken – ”dessutom var det skönt att få åka ifrån tio minusgrader och snö till sjutton plusgrader och solsken”.

I sommar spelar de på fyra särskilt utvalda festivaler, däribland Where The Action Is i Göteborg och Popaganda i Stockholm, och Markus uppmanar oss att komma dit med ett öppet sinne – ”förvänta er mycket centralstimulans”.

För Markus är Serenades allt annat än ett sidoprojekt, även om han inte stör sig så mycket på att bli avfärdad som det – ”alla som lyssnar på vår musik kommer upptäcka att den är tillräckligt bra för att kunna stå på egna ben”.

Du kan höra hela Serenades debutspelning på Södra Teatern hos våra vänner på Gimme Indie.

Foton: Oda Carlsson

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Adam Olenius, Birds, Markus Krunegård, Serenades, Södra teatern

Gratis musik när Make Musik STHLM går av stapeln den sjätte juni

3 juni, 2011 by Jonatan Södergren

Måndagen den sjätte juni går den svenska versionen av världens största gratis livemusikevenemang, Fête de la Musique, av stapeln – runt om i Stockholm bjuder en rad enastående band på gratis uppträdanden.

Passa till exempel på att gå förbi Café String vid fem-snåret då en av Kulturbloggens skribenter uppträder med sitt band Paper Dragons.

För mer information, gå in på Make Musik STHLM:s hemsida.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Fête de la Musique, Make Music STHLM, Make Musik STHLM, Paper Dragons

Siestafestivalen, rapport 2

3 juni, 2011 by Redaktionen

Hela eftermiddagen dundrade på Siestafestivalen. Redan på långt avstånd kunde man höra gutturala skrål, tio trumslag i sekunden och långa refrängpauser från melodiska vokaler. Där, på väg mot festivalområdet, såg jag en tant som rastade sin hund vid en lekplats, och hon var inte glad. Redan vid ingången, på lillscenen Casa! där Räddningstjänsten lämpligt nog har sin hörna, anländer vreden och smärtan och de hårda känslorna hos osignade band som heter saker som Wraptor och Trauma Machine.

Men även på det stora hela taget var första dagen på Siesta till stor del… ös. Jag klev in i rena rama kriget. August Burns Red, Young Guns, Adept och Bombus heter några av anledningarna, ett par av dom med mer slagkraftiga kanoner än andra. Det började efter lunch, nästan som om det smög igång, nere vid Playa-scenen som ligger längst ner i en dalgång, med Last Days of Aprils slumrande toner. Festivalen snoozade i en kvart ungefär, alltså, men snart brakade någon slags batalj igång. Den stod mellan stora Fiesta-scenen, där det rätt oemotståndliga bandet Bullet malde sin klassiskt odlade retrorock, och den mindre Chili-scenen, där de purfärska pojkarna i Her Bright Skies böjde midjorna på sin… ja, jag vill spontant kalla det emo, men jag vet att det finns yngre människor som säkert skulle säga att jag inte har någon koll. När jag var liten var emo förresten en utdöd genre, något väldigt obskyrt, och man blev gärna lite cool om man visste något om gamla vinylartister som, i mitt fall, kultbandet Rites of Spring. Nuförtiden har det blivit ett samlingsnamn, gärna ett skällsord, för musik som kidsen lyssnar på; musik som låter en massa. Jag tror inte att tanten som rastade hunden skulle säga det, men många jag känner skulle kanske valt att komma till Siestafestivalen med öronskydd rädda för denna anskrämliga ”emo”.

Ja, hursomhelst, så skakade himlen ovan Siestafestivalen denna första dag. Jag tyckte nästan lite synd om det Chicago-baserade gladpopbandet Plain White T’s när dom klev upp på Fiesta-scenen i sina fina tröjor, och förklarade glatt men lite artigt att detta var deras första spelning i Europa på tre år och att dom var glada att vara här i Hezlehålm. Jag funderade för mig själv om dom undrade vad det var för skum svensk svartrockarfestival dom hamnat på. ”We just wanna play some music” säger sångaren Tom Higgenson och levererar gamla singeln Our Time Now och har snart fått igång en övertygande allsångskör, och en växande publikskara som till slut verkar ha fyllt upp hela gräsplanen framför scenen, och här någonstans slår det mig att även om jag kunnat rycka på axlarna åt den här låten framför stereon, så gäller det inte på festival. Här får banden visa vad de går för. Plan White T’s drar på egen hand igång stämningen på detta festivalområde, som ännu är ganska lojt; klockan är fem på eftermiddagen, vilket kan låta relativt sent, men vi har att göra med ungdomar här. Någon står framför ett langosstånd och blåser såpbubblor och ett tag tycker jag mig nästan kunna se fler såpbubblor är människor, men det glesa antalet tjocknar omärkbart. Jag går åt sidan ett ögonblick och ser dom komma i klungor från campingområdet; kidsen har laddat om, men nu är dom på gång igen. Och det är tydligt att fastän vi rör oss ute i det fria fungerar mat- och sovklockan ungefär som hemma.

Den här hårt dundrande eftermiddagen märker jag flera variationer av samma sak. Utan förutsättningar, och bara med envis vilja, ställer sig band på scenen inför publiker de inte alltid kan förvänta sig något gensvar ifrån – och gång på gång ser jag, på scen efter scen, samma passionerade hångel mellan band och publik utspela sig. Dom lyckas liksom pumpa upp varandra. Man kan ta brittiska hardcorebandet Asking Alexandria till exempel (återigen; hardcore? Säger jag rätt?) som är ganska fascinerande att stå inför. Deras mellansnack är inte det mest civiliserade, milt uttryckt, och musiken består av kompositioner som verkar vilja studera olika nyanser av skrik och skrän. Men det hela blir enormt övertygande ändå. Det är tydligt att det här bandet har gått upp på scen med den nästan maskinella inställningen att ge hundra procent av kropp och själ – Nu headbangar vi i takt! Nu snurrar vi gitarrerna! Nu har vi ett till crescendo! – och den enda slutsats man kan dra är att dom måste vara helt outtröttliga. Och publiken längst fram, noterar jag, ser ut som om dom är besatta av något. En slags kärlek, det också.

Ja, tanken som slår mig när jag vandrar omkring på området är alltså denna att Siesta förstås har sina dragplåster, men det framgår tydligt att festivalens själva kropp består av mindre, mycket hårt kämpande band. Det är artister som kuskar runt med ingenting annat än sitt eget engagemang och den passion som dom möter i publikhavet. Ibland är det så rätt att det slår fel, som för danska metalskallarna Raunchy som står nere på Playa och manglar på. Dom har ungefär lika mycket publik som en dålig söndag på kyrkan, men så har dom ju också refränger där dom skrålar ”Stay away!” .Men sångaren skrattar och kör på ändå. Vid gallret är det en intensiv beundrare som höjer sina händer och vrålar efter varje låt . ”You are my army!” säger sångaren och skrattar igen. För att sedan dundra igång en till krossa-förstärkaren-låt.

I takt med att människorna blir fler blir också de klassiska festivalinslagen det. Varannan vatten-försäljarna blir plötsligt mer populära i tid med att tiden går. Kondomutdelarna likaså. Jag har redan nämnt såpbubblorna. Det springer runt folk i Pikachu-dräkter och en och annan sover i en hängmatta. Tre tjejer ansluter till ett kompisgäng alldeles intill Fiesta-scenen där det står några i en ring och dansar – oklart hur – inför Ladytrons mustigt dansanta spelning. Nästa gång jag går förbi ser jag att en av dom där tjejerna sitter och gråter, tröstad av de två andra. Tredje gången jag går förbi skrattar hon, med sina röda ögon, och allt är bra igen.

Denna vittnesbörd får mig genast att tänka på The Ark, som är kvällens stora begivenhet (även om pluttiga Brighton-bandet The Kooks, visar det sig, har en hel del lyriska fans – men det brukar ju dessa brittiska Doherty-aktiga band allt som oftast ha). När ett band går ur tiden ger det ju även perspektiv på hur tiden går i sig. Det här blir ännu tydligare när jag dessutom, medan jag ser mig omkring, ser så många små glada ansikten att jag måste fråga om ens majoriteten kan tänkas vara myndiga (vilket även sångaren i Asking Alexandria förresten också gör, men av helt andra anledningar…).

Jag kommer ihåg den första gången jag hörde The Ark. Rätt svår sak att glömma. Jag var fjorton år och kom hem från skolan, jag minns inte om det var på någon slags lunch eller om det var för dagen, men det var ingen hemma och jag slog på TV:n för att domna hjärnan (vilket jag tror man har ett behov av att göra i den åldern). It Takes A Fool To Remain Sane. Jag antar att den var ny, jag antar att jag zappade mellan MTV Fresh och ZTV Färskingar – detta var fortfarande till stor del en tid när världen var analog och det existerade kanaler som hängav sig helt åt musik (det vill säga kultur) – och jag minns videons själva fade-in, bilden av den där silverblå tunnelbanan och den nästan symmetriskt perfekta kombinationen med en basgång och ett stigande moln av moll. Tre pianoplink och Whatever happened to the funky race, a generation lost in pace, wasn’t life supposed to be more than this, in this kiss I’ll change your bore for my bliss

Och… ja… När jag såg den här videon visste jag först inte vad jag skulle tycka, tänka, känna. Jag kunde överhuvudtaget knappt tycka, tänka, känna. Jag hörde den här låten och det var ungefär som att någon häller vatten i en kanna inför någon som tittat på den där tomma kannan och undrat vad man använder en sån till. Sedan fått ett glas upphällt av det där vattnet och blivit erbjuden att dricka. Långsamt knakade en del knoppar till. Jag visste ju att världen jag levde i var fel, och jag visste ju att livet måste gå ut på något, något annat och jag visste ju att jag inte var speciellt stor men jag visste också att jag var hyggligt skärpt. Jag visste en del om kärlek och smärta och jag kunde uttrycka mig. Men jag hade inte format någonting, inte format något i mig, jag hade inte lagt ihop alla dom här sakerna till en enhet; en egen identitet. Men när jag kom tillbaka till skolan, till mitt liv, såg jag allt omkring med med en helt annan insikt. Det var inte längre bara upplevelser omkring mig som jag helt enkelt registrerade, tog in. Jag förstod plötsligt vad det betydde, eller kunde betyda, jag förstod plötsligt att det fanns ett sammanhang. Och att det här inte alls är vad det ser ut att vara.

Varenda ord i den här sången var inte bara vansinnigt sant utan framför allt var det ord som uppenbarade sig som från ingenstans. Dom existerade inte förrän jag hörde dom. Ola Salos själva uppenbarelse var, till att börja med, mystisk och obegriplig. Jag stirrade på honom med känslan av att jag försökte begripa något jag redan egentligen begrep. Det jag i efterhand med viss ömhet förstår att jag stirrade på var en slags känsla av omöjlighet: Är han på riktigt? Kan man göra såhär? Finns det? Är det? Det var på marknivå, och han var inte en död mytologisk figur som John Lennon, inte ett karismatiskt som ufo som Ziggy Stardust och han var varken den freudianska fadersgestalt man såg i alla åldrade gitarrmän och inte heller den källa till frustration och eskapism jag uttryckte med punk och det som då fortfarande kallas britpop. Han gav det mystiska intrycket av att vara en helt vanlig snubbe. Fast med stil. Som hade saker att uttrycka. Och dessa saker, alltså texten i den här sången, nämnda uppenbarelseord, var rakt upp och ner helt osannolika. Dom skar rakt igenom all den skam och underdånighet jag av samhället och skolan lärde en känna sedan barnsben, och krossade den i ett enkelt slag.

Inuti mig kände jag ett vemodigt vrål, precis det Ginsbergska howl som denna sång är raka vägen inifrån och upp och ur och tillbaka riktat rakt mot medelklassen den kom ifrån. Behovet av att dränka sorgen att bli som dom andra, dom nödtvunget enkla och rädda och förtryckta människorna i medelåderns mellanklasshus, dom olyckliga mammorna och dom olyckliga sönerna och döttrarna, rädslan för att bli fet eller uppfattas som konstig. Uppenbarelsen, det tidiga spåret av en sanning som bara skulle växa och som än idag fortfarande växer, att livet är ett blixtrande sorgligt epos av skönhet och terror, av lycka och mörker, av eufori och kaos – men att det är så. Och att kanalen ut till det verkliga livets flöde måste hållas öppen, att inget fegt förtryck eller rädsla någonsin får täcka den stora bilden med ett torrt slem av någon slags förljugen komfort. Människa! Du ska lida, älska, gråta, skratta. Du ska inte glo på TV, släppa en fjärt och spana in grannens fru. Du ska resa och utforska, inte konsumera och roa dig. Du ska älska, inte dejta och du ska lida utan endorfiner. Du ska anamma galenskapen för det är den enda vägen till en ren och klar och sund känsla i det här förtryckande samhället av systematisk ordning. Samhällets intressen är inte din vän. Därav: It takes a fool to remain sane.

Det var början av The Ark, eller åtminstone genombrottet. Sagan om dom är mer eller mindre välkänd och nu preskriberad. Det här är tredje gången dom står på Siesta-scenen, men det är också sista gången. I och med deras bokslut går dom till historien som ett av det verkliga 00-talets stora svenska band. Ändå är det hela tiden den där vardagseftermiddagen för elva år sedan jag återvänder till. I synnerhet när jag börjar höra spontana körsånger från unga röster stämma upp i deras låtar, medan jag står och funderar på om jag ska köpa en Smålandsrulle. The Ark har betytt saker för unga människor. Dom har stått som förebilder, även om det är ett lite stelt ord, och dom har lyckats skapa ett ljus för unga där det idag mer än någonsin ofta finns alltför mycket mörker. Det tror jag dom kanske vet, men det skadar inte att påpeka det igen. Jag utgår ifrån att dom är stolta; att nå fram så effektivt måste vara vad alla artister eftersträvar, men verkligt få faktiskt lyckas med.

Eftersom jag nuförtiden ska föreställa vara en vuxen människa måste jag tänka på saker som att hinna med tåg hem, och inte kasta mig handlöst in i natten och hoppas på det bästa. ”Do, do, do, do, what you wanna do” ekade den där rösten, som om den förföljde mig, när jag bestämde mig för att lämna över kvällen åt de unga. I skrivande stund är det femton minuter innan The Ark kliver på Fiesta-scenen. Jag vet att publiken är i extas. Jag vet att det kommer att bli bra. Jag vet att det kommer att bli tårar och skratt, dans och jubel. Jag tänkte stanna kvar och se dom, för gammal kärleks skull, men jag hade ingen att hålla i handen.

Här skrev jag om dag 1

Läs även andra bloggares åsikter om Siesta, musik, muiskfestivaler, The Ark

Relaterat: Sydsvenskan och Helsingborsgs Dagblad.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Musik, Siesta, the ark

Från Siesta, första dagen: blir av allt att döma en lyckad historia

1 juni, 2011 by Redaktionen

Det regnade och regnade och regnade. Det till och med haglade. Det regnade och regnade och haglade och blåste kallt i tre veckors tid. Så var det stiltje en kväll. Därefter kom solen. Den vällde ut över gator och torg och värmde allting till ugnstemperatur, och den gassade i dag efter dag och den ligger fortfarande het över Hässleholm. Tro mig, det är varmt. Den där klassiska ”misslyckade festivalen” full av paraplyn och huttrande käkar, framför band och artister som nästan bara uttrycker medlidande med sin publik, är lika långt borta som månen. För att citera en ung man jag såg här som slängde armen om sin kompis på väg in mot stan för att hitta något att äta: Det blir bra det här.

Nionde upplagan av Siestafestivalen kommer, av allt att döma, att bli en lyckad historia. Man kan ta min egen förvirring som måttstock; ju mer förvirrad Fredrik, desto roligare har människorna. Jag anländer till den gamla militärstaden Hässleholm i förvirring – ”Det ska ju vara skyltat!” utbrister jag åt ingen annan än den gassande solen – och snurrar runt ett tag innan jag upptäcker att, ja, det var visst skyltat. Inte för att jag behöver skyltar. Snart märker jag det avlägsna musikmullret rulla fram längs luften, och jag noterar alla dessa människor – till stor del rör det sig om väldigt unga människor – som rör sig i samlad flock med idel avslappnade leenden och… ”skön” attityd. Det är som i början av Lejonkungen. Solen är gigantisk och alla djuren rör sig mot samma plats. Det är lika bra att försöka smälta in. Känslan av nostalgi är bitterljuv. Det var några år sen jag var på festival och här trodde jag att det skulle vara som att cykla. ”Du har ju alldeles för mycket kläder på dig” säger en kräftröd kille med imponerande lång bandana, när jag kastar tillbaka ett liggunderlag han tappat, och som rullat iväg och hamnat farligt nära den trafikerade gatan. ”Take it off man!” säger killen och viftar med vad jag tror är en pinne, som jag antar ska bli en flagga. ”Take it aaall off!”

Jag är oklar vad jag ska säga, men jag ler sådär som om jag är med på noterna.

Men det här är vad det handlar om. Än så länge behöver man inte prata om det delikata att vi kommer få se Henrik Berggren i sin ensamhet klockan ett på natten stå på Fiesta-scenen och sticka små hål på hjärtat. Eller att The Ark kör förbi här för sista gången. Eller att Håkan Hellström ska dra igång sin upp och nervända predikan av extas. Eller att Ane Brun är fantastisk, eller att Billie Vision är mysparty, eller att And You Will Know Us By The Trail Of Dead inte alls är gamla, för att inte tala om bob hund. Eller att Meshuggah och Slagsmålsklubben givetvis är här den här gången också. Jag behöver inte ens nämna att jag (för jag är ju som jag är) kanske är mest spänd på att se Dundertåget.

Allt det där är liksom redan inräknat. Det jag skulle vilja beskriva är istället ansiktena på varenda människa jag ser omkring mig på väg till den här festivalcampingen, men jag kan bara erbjuda var och en att för sitt inre öppna upp den här sommarens första riktigt klarblå himmel och skinande sol – och människor som vallfärdas till en plats där de en helg får gå upp i eskapism. Några tjejer med målade mustascher i ansiktet sitter vid in- och utgången och vinkar åt mig, på tal om ingenting, och jag hör någon ropa ”Fånga ballongen!” för det är en röd ballong som några glada vänner råkat tappa greppet om, som nu seglar rakt upp i det blå och snart blir en röd prick där uppe.

Siesta är en mindre festival, och den verkar ha överlevt Stora Festivaldöden häromåret genom just detta mindre anspråk, även om den växer sig större för varje år som går. Jag är mycket glad för det. Jag har alltid varit skeptisk mot så kallade stadsfestivaler – alldeles irrationellt förstås, och givetvis byggt på denna romantiska idé att en festival ska ta plats ute i det fria (hör här på ordet: det fria) och det hör till saken att man ska samlas, vallfärdas, ta sig till vilken skog det nu än må vara, slå upp sitt tält och under vilka omständigheter det än må bli delta i en fest i ingenmansland. Jag må vara gammal som en stock i min klassicism här, men det var faktiskt vad Woodstock handlade om. Siesta är fortfarande en klassisk festival, så som åtminstone jag upplever att en festival ska, nej måste, vara.

Redan på stationen i Lund, där jag går på Öresundståget, sitter en flock ungdomar och verkar campa på perrongen. Det är så mycket Hakuna Matata över dom att det ser ut som att dom lika gärna kan låta tågen komma och gå, och ta det som dom behagar. Den riktiga festen börjar ju inte förrän imorgon, ändå.

När jag sätter mig tittar Fille ut genom fönstret. Han går gymnasiet i Eslöv, har långt svart hår och ett tiotal festivalarmband runt höger handled. Brevid honom sitter Erika och säger att hon är trött. Dom går i samma klass, och skolan är egentligen inte slut än. ”Vad folk har packning med sig” säger Fille. ”Jag har bara med mig en kudde”. Erika vänder sig mot honom med en tvivlande blick. ”Allvar?” säger hon. ”Bara en kudde?”. Fille skrattar till och gungar lite med huvudet. ”Jamenvadeu en kudde är ju allt man behöver”. Erika frågar hur han hade tänkt sig sova. Fille tänker efter en stund. ”Ja, på kudden” konstaterar han till slut.

Stämningen på pågatåget är det av en klassresa, fast med öl och äkta ohejdad förväntan. Brevid oss sitter fyra unga killar i varsina 3D-glasögon och berättar om hur rolig det vore om världen var tredimensionell. ”Men världen ÄR ju tredimensionell” är det någon som påpekar. ”Ja, men på riktigt liksom” säger en annan. ”Ja, fett” konstaterar den tredje till slut. När vi rullar ut över åkrarna kommer solen in i ansiktet på Erika, som lägger handen över ansiktet. Hon säger att hon egentligen har nationellt prov i matte att plugga, och att slutbetyget kommer hänga på det. Hon kommer knappt hinna plugga något när hon kommer hem. Men det är ju Siesta. Fille berättar en historia om en kille han känner som var punkare, och vars örsnibb en gång i tiden råkade… ”Men gud” säger Erika innan han hinner fortsätta. ”Du får prata om något annat”. Fille nickar hastigt och byter ämne, för upp sin hand med de tio festivalarmbanden och säger ”Vet du hur smutsigt detta blir?” Han börjar peta lite på metallknippena; ”Det är precis här som alla bakterierna lagras…”

Jag tänker på Fille och Erika och de fyra killarna med 3D-glasögon och konstaterar när jag rör mig i det täta vimlet utanför området – fortfarande med denna gassande sol varm över kläderna – att de är som stickprov ur denna massa av unga människor som kommer hit av anledningar som man snabbt blir för gammal för att komma ihåg, och som (alldeles) vuxna människor gärna vägrar att förstå. Ångesten i ett matematikbetyg kan inte lindras av mer matteplugg. Den kan bara lindras av en festival. Det är så det fungerar.

”Du har gått helt fel” förklarar en vänlig vakt när jag kommer till ingången. ”Du ska tillbaka dit du kom ifrån och så ännu längre”. Hon pekar med hela handen och skrattar lite åt mig (för jag ser väl ut som en som glömt att ta med sig vattenflaskan, vilket är helt korrekt). Jag virrar omkring tills jag märker att en stor långtradare skymmer sikten för skylten som leder till incheckningen. Till sist anländer jag till ett litet fint trähus där Tuva Nuvotnys storasyster – det måste det vara! – tittar ut genom ett fönster i hängselbyxor och delar ut armband åt volontärer, ambassadörer, pressfolk och andra lyckligt lottade. I den lummiga gläntan – och det plötsliga lugnet – spänner hon ett pressarmband runt min handled och hoppas att jag har en underbar festival. Leendet består av den villkorslösa kärlek som enbart består av ideella verksamheter. Jag blir alldeles ödmjuk, och tänker att hoppet är det sista som överger oss.

Och så på väg in mot stan – jag skulle gärna stanna, men jag har ett par sista skyldigheter kvar att uträtta där jag kom ifrån – tar jag av den där kavajen och konstaterar att jag helt klart har för mycket kläder på mig och att bandana-killen hade helt rätt. Nu börjar jag komma ihåg vad det här är för något.

Framför mig anländer två långhåriga killar enbart iklädda ett par shorts och Converse-skor.
”Vi går åt helt fel håll” säger den ena.
”Det finns ju bara det här hållet att gå” säger den andra. ”Jag ville ju bara hitta nåt att käka inne i stan”
”Men käka, vi behöver väl inte käka.”
”Min mamma säger att jag måste käka”
”Du kan käka”
”Du kan vara min mamma”
”Ska jag vara din mamma?”
”Ja. Vad säger du?”
”Du måste äta mat!”
”Okej, mamma”

De två killarna är tysta i någon sekund, och börjar därefter skratta högt. Den ena killen – vi kan kalla honom Calvin Klein – lägger armen om den andra, som vi kan kalla Björn Borg, och säger ”Det blir bra det här”

Läs även andra bloggares åsikter om Siesta, musik, musikfestival, Hässleholm

Arkiverad under: Musik Taggad som: Hässleholm, Musik, Musikfestival, Siesta

Skivrecension – When saints go machine med Konkylie, hör hemma på många års-bästa-listor

1 juni, 2011 by Redaktionen


Artist: When saints go machine
Album: Konkylie
Betyg: 5
Utgivningsdatum: 2011-06-01

Danska When Saints Go Machine har med skivan Konkylie skapat sin egen drömvärld. Det går att referera till många olika referenser, men de står på egna ben. För den som vill namndroppa, kan nämna namn som the Knife, Coldfrapp, Jenny Wilson och Antony and the Johnsons. When Saints Go Machine väver drömlika världar, full av mystik och rytmer. Världar som jag gärna återkommer till, och detta kan vara ett soundtrack för sommaren 2011.

Blandningen av stilar och musik är svårt att beskriva, men desto enklare att gilla. Popmusiken är grunden, elektroniken är det andra benet, men uppburna av dessa två ben finns det så mycket mer. Lite lugn punk, lite disco och lite melankoli är bara tre stilar jag kommer att tänka på, det finns fler. Det känns att detta är en skiva som tog lång tid att spela in, och det kommer säkerligen med rätta hamna på många års-bästa-listor. Konkylie är tydligen även ett gammalt svenskt ord, där det betyder snäckskal. I snäckor kan man hitta pärlor, och denna är en riktig sådan.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1364
  • Sida 1365
  • Sida 1366
  • Sida 1367
  • Sida 1368
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in