• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Lady Gagas nya album förbjuds i Libanon

4 juni, 2011 by Redaktionen

Lady Gagas album ”Born this way” förbjuds i Libanon, skriver The Sun. Myndigheterna i landet har beslagtagit skivor som anlänt till landet med motiveringen att musiken väcker anstöt och bryter mot kristendomen.

Källa: Svenska Dagbladet

Vad finns att säga? Tänk att det finns människor med makt som anser sig veta bättre än andra och anser sig ha rätt att censurera musik, anser sig ha rätt att hindra andra från att själva bilda sig sin uppfattning.

Att Lady Gagas album däremot är som vilken annan kommersiell diskodunk som helst, det är en helt annan sak.

Läs även andra bloggares åsikter om Libanon, censur, yttrandefrihet, Lady Gaga

Arkiverad under: Musik Taggad som: censur, Lady Gaga, Libanon

Billy Corgan avslöjar låtarna till nästa Smashing Pumpkins-album via Twitter

4 juni, 2011 by Rosemari Södergren

Billy Corgan, frontfigurern i Smashing Pumpkins, är aktiv på Twitter. Här hittar du honom på Twitter.

Via sajten Beatweek hittar jag att han på Twitter berättat om kommande albumet:

Billy Corgan has announced that the Smashing Pumpkins are set to release something of an album-within-an-album in the form of Oceania. In the midst of his multi-year, one song at a time Teargarden by Kaleidyscope forty-four song opus, Corgan says Oceania will be released as a traditionally formatted album; the songs will in turn be part of the ongoing Teargarden collection. Today he came one step closer to making Oceania a public reality by teasing the possibility of tweeting the tentative tracklisting. From his @Billy account on Twitter, earlier today: “I’m assuming those that are SP fans in the crowd wouldn’t mind me putting up a tentative tracklisting of the ‘Oceania’ album?”

Det blir tolv eller 13 låtar. Tolv spår har namngetts via Twitter:
”Pale Horse”
”Panopticon”
”The Chimera”
”Four Winds Chime”
”Glissandra”
”Inkless”
”My Love is Winter”
”Special K”
”Pinwheels”
”Oceania”
”Violet Rays”
”Quasar”

Här är bandets officiella hemsida.

 

Janne Pettersson har också bloggat om avslöjandet på Twitter:

Som bekant släpper Smashing Pumpkins ett ”album i albumet” i september, nämligenOceania, som är en del av 44-låtarsprojektet Teargarden by Kaleidyscope.

Läs även andra bloggares åsikter om Smashing Pumpkins, Oceania, Twitter, Billy Corgan

Arkiverad under: Musik Taggad som: Billy Corgan, Oceania, Smashing Pumpkins, Twitter

Filmklipp från nostalgitrippen med Bryan Ferry

4 juni, 2011 by Redaktionen


Bryan Ferry bjöd på låtar från hela solokarriären och en rad Roxy Music-låtar. Cirkuspubliken fick en nostalgitripp med en Ferry på gott humör. Från DN:s recension av spelningen på Cirkus.

Det verkar som om hans fans i Stockholm inte orkat spela in och dela med sig av konserten. Men några från Göteborg har gjort det istället, en tröst för oss som inte hade biljett till detta tillfälle.

Kortfakta om Bryan Ferry från Wikipedia:

Bryan Ferry, född 26 september 1945 i Washington, Tyne and Wear (i dåvarande Northumberland), England, Storbritannien, är en engelsk musiker, låtskrivare och sångare.
1963 blev han sångare i en popgrupp vid namn Banshees. 1964 skrev Ferry in sig vid Newcastle University för en konstkurs och bildade ganska snart ett eget band, the Gas Board, bestående av åtta studiekamrater vid universitetet.
Bryan Ferry är känd som popgruppen Roxy Musics frontman men också som framgångsrik soloartist sedan tidigt 1970-tal, under vilken tid han varvade eget material med tolkningar av jazzstandards, evergreens och även Bob Dylan. Under Roxy Musics pausår 1976–1979 och efter bandets splittring 1983 har fokus för Ferry varit solokarriären, och hans mest framgångsrika album som sådan är Boys and Girls från 1985. 2001 återförenades Roxy Music för en turné.

Här är Bryan Ferrys officiella webbplats.

Läs även andra bloggares åsikter om Bryan Ferry, Cirkus, Göteborg, Liseberg, filmklipp, popmusik

Arkiverad under: Musik Taggad som: Bryan Ferry, Cirkus, Göteborg, Liseberg, Popmusik

Rebecka Larsdotter på Hotel Hellsten

4 juni, 2011 by Redaktionen

Rebecka Larsdotter på Hotel Hellsten. Kulturbloggen var där.

Rebecka a Larsdotter smygtestar sin nya skiva som skall släppas senare i höst. Det bjuds på en del egna låtar samt ett antal jazzklassiker. Hon kompas av Erik Lindeborg piano årets Alice Babs stipendiat, Staffan Ålander trummor, Niclas Wennström bas. Fina musiker som lyfter hennes sång. Dessvärre så är inte musikanläggningen av den klass som musiken förtjänar. Det låter tyvärr tunt och burkigt utan djup. Rebecka framför någon egen låt på svenska och det känns fint och lugnt. Konserten var finstämd och lyftes av bla Erik Lindeborgs härliga pianospel.

En sådan grupp förtjänar en bättre ljudanläggning för att komma till sin fulla rätt.
Synd på så fin musik. Jag ser fram mot en konsert med bra förutsättningar.

Läs även andra bloggares åsikter om Rebecka Larsdotter, musik, konserter, jazz

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Jazz, Konserter, Musik, Rebecka Larsdotter

Siesta-festivalen, rapport 3

4 juni, 2011 by Redaktionen

Siesta är ju känd för att vara sommarens första festival, själva startskottet för den svenska festivalsommaren. Trots sin ringa storlek är det ändå de, ännu lite kyliga, kvällarna och nätterna i Hässleholm som öppnar dörrarna. Och om det inte märktes på fredagen så märktes det garanterat på lördagen. Kvällens spelschema har Slagsmålsklubben, Sahara Hotnights, The Sounds och Håkan Hellström på stora Fiestascenen. Det är en fullkomligt klassisk laguppställning för en gedigen sommarfestival.

Och om fredagen var dagen jag traskade runt på eftermiddagen och blev rörd av myrstyrkan i mindre, mer eller mindre oetablerade, band så är lördagen kvällen då jag återigen låter mig golvas av den nattliga festivalstämningen, och kommer hem utmattad med en behaglig stank av lera och gräs i hår och kläder. Det känns nästan som om jag tältat.

Det var länge sen jag såg Sahara Hotnights på en scen – det är, förstås, helt mitt eget fel – men det visar sig att dom är lika bra som dom någonsin varit. Jag gillar att dom har en stabil publik och att dom fortfarande vet hur man spelar gedigen rockmusik. Det stör mig inte ens längre att dom aldrig blev ”sådär stora” som det ”kändes” som att dom skulle bli när dom släppte sin första skiva år 1999. Det är ett av Sveriges bästa band. Fortfarande. Enda skillnaden nu mot då är att dom nu har en större katalog att gräva ur. Det är under omständigheterna skönt att dom inte glömmer bort Drive Dead Slow. Den blir inte gammal, den heller.

Det tar ungefär tio minuter för utrymmet framför Chili-scenen (näst minsta) att fyllas till hundraprocentig sardinburk – Jag har inte sett så många uppspelta tonårstjejer på en och samma plats sedan tiden då TV3 hade Benny Hill-maraton om nätterna. Anledningen är förstås Oskar Linnros, som glider fram på scenen på äkta dandyhumör för ett gig som, till min stora förvåning, är väldigt övertygande. Som vilken annan musikintresserad, kritiskt lagd människa som helst var jag väl alltid skeptisk mot Snook – men på egna ben är Linnros ganska underhållande. Han har enorma Orup-komplex, och en del ”uppriktiga” mellansnack osar av divigt skådespeleri, men han är inte alls obegåvad; framför allt är kompositionerna på låtarna (som växlar mellan strosande promenadpop och mer typiskt Håkanistiskt dundrande melodier) ofta väldigt fyndiga och oväntade, och han har dessutom ett väldigt tätt band som backar upp honom vattentätt. Inte minst har han också vädret på sin sida; Chili-scenen ligger precis mitt emot den där brinnande stjärnan vi kallar solen och Linnros spelar mot en brandgul solnedgång som blir ett med själva spelningen. Det känns som att Oskar Linnros är en artist som mår allra bäst när han står solbränd och svettig, medan alla i publiken skriker ut sina hjärtan för honom.

The Sounds, som den ack så charmige Andres Lokko en gång stämplade som jc-rockare, har det inte riktigt lika lätt på stora scenen, även om förutsättningarna är ännu bättre. De får en spelning i skymningen och dom jobbar verkligen otroligt hårt – inte minst trimmade muskelkvinnan Maja Ivarsson som verkar ha mer överskottsenergi än gympasmurfen – men fastän dom har ett publikhav framför sig lyckas dom inte riktigt få hela publiken att matcha deras egen energi. Det är en lite lat samling ungdomar, som höjer händerna när dom blir tillsagda men egentligen inte börjar dansa förrän bandet drar igång sina hits. Å andra sidan är det ju möjligt att deras senaste skiva inte var särskilt lyckad. Som så ofta i fallet med sån här musik visar det sig att en bättre konsert pågår samtidigt, nere vid näst minsta Playa-scenen, där klassicistiska metalbandet Graveyard från Göteborg spelar finfin hårdrock. Nu är ju Graveyard, kan man påpeka, ett tyngre och mer nischat band. Men dom verkar lite bakfulla, och dom har mindre än hälften så mycket publik som borta vid Fiesta, men dom gör ändå en lyckad spelning som man blir glad (och halvdöv) av.

Kvällens stora begivenhet är ju annars välkänd av varenda kotte som är här denna kväll – Håkan Hellströms premiärspelning. Jag tillät mig själv att bli lite blödig när jag skrev om The Ark i går, och jag skulle kunna skriva något liknande om Håkan Hellström men det skulle bli för överflödigt och samtidigt otillräckligt; ibland får man försöka strypa sina superlativ. Framförallt vad gäller Håkan Hellström som är praktiskt taget ihjälälskad. Jag vill alltid tro att det ska finnas en anledning till att han inte ska få vara det. Jag väntar alltid på att han ska göra något fel, släppa en skiva som åtminstone kan vara lite halvdan, eller göra bort sig på scen eller vad som helst. Jag är inte alls sadistisk eller elak, ni får inte alls missförstå mig här. Jag efterlyser bara lite balans. Efter en över tio år lång … ja, helt exemplarisk och övernaturligt bra karriär vore inte för små ord, liknar faktiskt Håkan Hellström ingenting annat som, vad jag vet, någonsin skådats i svensk populärmusik. Ingen annan har under sin karriärs första decennium gjort endast och enbart skivor som alla varit helt briljanta, låtar som överträffat sig själva, och liveframträdanden som varit osannolikt magiska. Utan en enda miss någonstans. Jag ville förstås tro att jag skulle kunna hitta någon slags kritisk öppning ikväll också. Jag ville tro att det skulle kunna bli en sån där konsert jag skulle kunna beskåda och bedöma, hitta små tankar och idéer om som den ambitiöse kritikernovis man ju är.

Men jag misstänkte ju redan när jag stod och muttrade inför kaffestället – som inte kunde ge mig något kaffe eftersom The Sounds-spelningen hade orsakat ett strömavbrott i hela vagnen – att jag återigen skulle bevittna en Amadeus-liknande uppvisning. En hel timme innan spelningen ska börja har den redan lika mycket publik som någon av dom där mindre spelningarna jag skrev om igår. Det jublas åt roddarna som kommer upp och soundcheckar. Jag tar en liten promenad runt området och noterar att DJ-spelningen med Adrian Lux på mycket kort tid samlat osannolikt mycket folk framför den lilla Playascenen. Jag antar att alla som inte ska se Håkan kommer hit. Och det är ändå en mycket tät skara huvuden jag ser dansa loss när untz-untzet drar igång. Det ser nästan surrealistiskt ut, denna skogsglänta där en trång dansgolvsmassa skiner, upplyst av blåa och vita klubbljus men omringad av skog, under bar himmel.

Men i takt med att klockan närmar sig halv tolv är det förstås full extas framför Fiestascenen. En smärre armé står samlad, på högljutt festhumör, medan volymen på blandskivan ökar och bandet kliver på. Håkan Hellström har nu blivit en artist med så pass mycket rättmätig pondus att hans band, utan vidare, kan öppna konserten med att spela med i en klassisk liveversion av The Whos Baba O’Riley, bygga upp den till ett utdraget crescendo för att sedan låta prinsen själv skutta in och dra igång Dom där jag kommer ifrån, och… så är vi där igen. I det musikjournalistiska ingenmanslandet som är att försöka recensera en Håkan Hellström-konsert. Det är ännu en av hans spelningar som bara visar bristerna och gränserna för musikjournalistik, för vad säger man när man redan sagt att ja, den senaste skivan var fantastisk, den förra också, den innan det var mästerlig; kanske man kan säga att det finns goda skäl att Håkan Hellström en vacker dag kommer gå till historien som ett av det här landets fyra-fem största artister. Jag menar alltså överhuvudtaget. På scen är han åtminstone ett unikum. Jag har fortfarande aldrig sett något liknande. Tro mig, jag vill gärna säga att jag har det, för att få några slags ordentliga perspektiv. Men man får gå tillbaka till Nya testamentet för att hitta liknande mirakel.

Hans extatiska jävlaranamma på scen är så intensivt att min hjärna på fullaste allvar övertygas om att vi är på sista låten, när det bara är den första som går mot sitt slut. Men icke. Dom där jag kommer ifrån transporteras vidare, som en brännbollslyra, till Kom igen Lena. Jag skärper mig, i några sekunder, och tror mig spänna öronen för att se hur detta ska låta. Är man i min ålder är det nämligen ingen överdrift att säga att detta är den kanske mest uttjatade dänga som man kan höra på fester eller dansgolv. Men jag står bara och gapar. Han kör låten – jag kan inte tro det är sant – som om det är för första gången. Svetten lackar och kinderna blossar på denne fullvuxna pojke och det är coca cola-chiks och kicks och andra Långgatanflickorna, hjärtat går av på mitten och det är faktiskt så att vad skulle vi annars göra… som om det är på liv och död. Den här gången också.

Resten av spelningen kan jag nog inte redogöra för. Man skulle kunna säga att det vore onödigt. Man skulle kunna säga att jag stod som paralyserad och hypnotiserad i en halvtimme eller så, innan jag märkte tonerna till Gårdakvarnar och skit, och att jag då var tvungen att kliva åt sidan, och sätta mig vid en trottoarkant. Man skulle kunna säga att jag kände en hand på min axel, och att någon frågade om jag mådde bra. ”Det är ingen fara” skulle man kunna säga att jag sa. ”Det är bara det att det är meningen att jag ska skriva något om det här. Men det finns ju inga ord”

Här är de två tidigare inläggen från årets Siesta-festival:
Siesta-festivalen, rapport 2

Här skrev jag om dag 1

Relaterat: Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad.

Läs även andra bloggares åsikter om musikfestivaler, Siesta, musik

Arkiverad under: Musik Taggad som: Musik, Siesta

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1363
  • Sida 1364
  • Sida 1365
  • Sida 1366
  • Sida 1367
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in