• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Daniel Johnston bjuder på musik som går rakt in i hjärtat

18 augusti, 2011 by Jonatan Södergren

Daniel Johnston, Berns
Betyg: 4

Kultikonen Daniel Johnston är ingen vanlig musiker – antingen älskar du eller hatar du honom.

Det faktum att en kombination av rätt mediciner troligtvis är enda anledningen till att han fortfarande kan åka ut på turnè ger honom någon slags smärtsam ärlighet som inte är helt enkel att bevittna. Ibland kommer jag till och med på mig själv med att fråga om det verkligen kan vara rätt att ett geni med darrande händer ska behöva fumla fram hemsnickrade låtklassiker som Life in Vain och True Love Will Find You in the End. Men då slår det mig. Det är kanske just vad som behövs.

I en tid där de flesta band tycks sakna ett eget uttryck känns det som att Daniel Johnston står för något som fler band borde eftersträva. En ärlighet och en både fysisk och, i brist på bättre ordval, ”spirituell” närvaro. Hans musik är så mycket mer än en produkt, det är en livåskådning och i den bästa av världar hade Daniel Johnston varit större än Bob Dylan.

Han började med att, ensam med en akustisk gitarr, spela ett par låtar innan kompbandet gav honom sällskap på scen. Tänk att de där taskigt inspelade kassettbanden från åttiotalet håller än idag.

För att se vilka fler band som spelar på Berns kan ni gå in här.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Berns, Daniel Johnston

Kulturbloggen möter Yuck

16 augusti, 2011 by Jonatan Södergren

Yucks självbetitlade debutalbum släpptes tidigare i år och möttes av strålande kritik. Vi fick en inblick i bandet när vi träffade dem precis efter deras soundcheck på Park Lane i samband med Stay Out West.

Hur känns det att vara i Sverige?

Daniel: Det är första gången vi är i Sverige men fotografiet på baksidan av omslaget till vår skiva är taget av vår bästa vän Jon Bergman. Det är han och Ingemar Bergman som regerar över min värld.

Max: Vi kom hit direkt från färjan.

Mariko: På vägen hit såg vi många unga mödrar som promenerade med sina barn.

Daniel: Det var Jon Bergman som bjöd oss på snus första gången fast jag gillade det inte. Jag fick ett hål i tanden.

När började ni spela era instrument?

Daniel: Jag började spela elektrisk gitarr när vi bildade Yuck men jag hade spelat akustisk gitarr tidigare. Det känns som att det var nu jag först började spela gitarr.

Max: Gitarr började jag spela när jag var åtta, sedan började jag spela trumpet.

Mariko: När jag var tjugofyra började jag spela bas men jag har spelat gitarr sen jag var tretton.

Jonny: Jag började spela trummor och sen började jag spela ännu mer trummor när jag var elva, kanske tio, år.

Vad fick er att bilda bandet?

Daniel: Det var Jon Bergman som fick oss att bilda bandet. Han är anledningen till att vi började.

Max: Jag och Daniel spelade i ett band som hette Cajun Dance Party tidigare. När det bandet splittrades började vi skriva låtar hemma hos mig.

Daniel: Det kändes nytt för mig, jag hade aldrig deltagit i låtskrivarprocessen av ett band tidigare.

Hur skulle ni beskriva er musik?

Jonny: Som havsglas – någonting skarpt i den annars så mjuka sanden.

Max: Det är svårt att beskriva sin egen musik för det kräver att man tänker på den i tredje person.

Vilka är era ambitioner?

Jonny: Att skapa några massiva melodier.

Max: Och att släppa tonvis med skivor som folk uppskattar.

Vilka är era influenser?

Daniel: Codeine.

Max: Creation Records, jag såg nyligen Upside Down (filmen om Creation records) och den var briljant.

Daniel: Lana Cantrell och Neu!.

Jonny: Moby.

Daniel: Big Star, Ingemar Bergman och Yo La Tango.

Jonny: Snus.

Vad tycker ni om att bli jämförda med musik från 90-talet?

Daniel: Jag tänker inte så mycket på det.

Max: Självklart kan jag förstå jämförelsen. Det fanns massa spännande gitarrband då.

Daniel: Förresten, är Red House Painters stora i Sverige?

Inte större än i något annat land, hur lärde ni känna varandra?

Mariko: Max och Daniel är barndomsvänner.

Max: Jag antar att jag har känt Daniel sedan jag var sex men vi blev vänner först när vi var elva. Vi träffade Mariko i London och hon hade pratat med Jonny i telefon.

Jonny: Men när vi pratades vid vågade jag knappt säga något överhuvudtaget.

Vad gillar ni mest med att spela i ett band?

Daniel: Att skriva låtar och att spela in dem.

Hur gick det till när ni spelade in er skiva?

Max: Vi spelade in skivan i mina föräldrars hus vilket kunde bli stressigt för grannarna klagade när vi spelade för högt. Men det hade även sina fördelar – vi hade själva total kontroll och vi lärde oss en hel del eftersom ingen av oss hade mixat någonting tidigare. Det var en tillfredsställande och produktiv process och vi skulle inte kunna ha gjort det på något annat sätt.

Tänker ni arbeta med en producent på nästa skiva eller gör ni även den på egen hand?

Max: Det är lättare att tänka på det när vi har låtarna färdigskrivna. Vi är inte emot att arbeta med en utomstående producent om vi värdesätter dennes åsikt men vi är någorlunda självgående så vi skulle enbart samarbeta med någon som kan bidra med något speciellt vi är ute efter. Vi skulle inte arbeta med någon bara för sakens skull.

Var hittar ni inspiration till att skriva låtar?

Max: Ofta börjar vi bara skriva en låt utan någon speciell anledning. Personligen har jag inga känslomässiga skäl, jag känner bara för att göra det. Det är tillfredsställande och jag får ut mycket av det.

Hur lång tid tog det att göra skivan?

Max: Själva inspelningen tog inte så lång tid men om du räknar med låtskrivandet så tog det ett år. Låtarna är som en sammanfattning av ett år spenderat på att inte göra något annat än att skriva. Vi skrev trettio låtar så svårigheten var att välja ut rätt låtar så att skivan skulle kännas sammanhängande.

Vilka är era planer för framtiden?

Max: Vi har för avsikt att spela in fler skivor men vi har inga riktiga planer. Vi kommer inte bara sluta skriva musik helt plötsligt.

Daniel: Jon Bergman ska lära oss att fiska.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Stay Out West, Way Out West, Yuck

Exklusivt för Kulturbloggen: Här kan du lyssna på Stephen Malkmus & The Jicks kommande skiva, en vecka före release

16 augusti, 2011 by Redaktionen

Stephen Malkmus and the Jicks är ett rockpopband med medlemmarna Stephen Malkmus, Mike Clark, Joanna Bolme och Jake Morris. Känner du igen namnet Stephen Malkmus? Han var sångaren och frontmannen i det kända indiebandet Pavement. Nu är han på gång med nytt album med sitt nya rockigare band som startade 2000. Nya albumet heter Mirror Traffic.

Kulturbloggen har fått en exklusiv spelare där du kan lyssna på albumet en vecka före release.

Här är bandets hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om Stephen Malkmus & The Jicks, lyssna, musik, rockmusik

Arkiverad under: Musik Taggad som: Lyssna, Musik, Rockmusik, Stephen Malkmus & The Jicks

Jedward kommer till Sverige i september

16 augusti, 2011 by Redaktionen

Kaxiga är de utan tvekan, de fartfyllda irländska tvillingarna som slog igenom i Sverige i samband med Eurovision Song Contest. Deras svenska fans har nyligen kunnat glädja sig åt att de släppt ett nytt album. Nu får de ännu mer att se fram emot: Jedward kommer till Sverige för en spelning i höst 17 september till Fryshuset i Stockholm, berättar ett pressmeddelande:

Senast den irländska tvillingduon Jedward var här, i början av juli, gjorde de succé då de uppträdde på TV 4’s ”Sommarkrysset”. Hysteriska fans följde dem från flygplatsen, till Gröna Lund, till hotellet.

Framgångssagan började i brittiska The X-Factor, i våras kom Eurovision Song Contest och nu kommer de alltså till Sverige för en exklusiv spelning på Fryshuset den 17 september. Denna gång har de dessutom ett rykande färskt album med sig, ”Victory” som släpps i dagarna. Biljetterna släpps nu på fredag.

Innan det stora genombrottet utanför de brittiska öarna kom, i och med Eurovision Song Contest i år, hade Jedward redan gjort succé i hemlandet. 2009 var de med i brittiska TV-programmet The X-Factor där de hamnade på en sjätteplats. Året därpå kom debutalbumet ”Planet Jedward” som nådde förstaplatsen på den irländska albumlistan. I veckan släpps nu duons andra album ”Victory”. Den första singeln från albumet ”Bad Behaviour” släpptes den 1 juli och gick även den in direkt på den irländska topplistans första plats.

När de identiska tvillingarna Edward och John Grimes, 19, uppträdde med låten ”Lipstick” i Eurovision Song Contest i Düsseldorf i våras hamnade de på en 8:e plats. Av Sverige fick de tolv poäng. Jedward + Sverige = sant. Det är en kärlekssaga, Jedward älskar Sverige och Sverige älskar Jedward.

Tvillingbröderna själva har talat sig varma i media om hur mycket de gillar Sverige, svenska fans och hur gärna de hade velat komma hit i höst och spela. Nu kan vi meddela att både Jedwards, och deras fans, högsta önskan går i uppfyllelse. Med splitter nytt album och nysprayade frisyrer intar de Stockholm redan den 17 september.

Konsertinfo
17.9 – Fryshuset, Stockholm

Läs även andra bloggares åsikter om Jedward, Fryshuset

Arkiverad under: Musik Taggad som: Fryshuset, Jedward

Fleet Foxes kommer till Stockholm och Malmö i höst

15 augusti, 2011 by Redaktionen

Fleet Foxes gjorde en av många hyllad spelning på Way Out West. Nu får deras fans chansen att se dem igen. De kommer till Stockholm och till Malmö för spelningar i höst. Ett pressmeddelande berättar:

8 nov – Stockholm, Annexet
9 nov – Malmö, KB

Efter tre festivalspelningar på svensk mark, den senaste en smått överjordisk upplevelse på den gångna helgens Way Out West, är det äntligen dags för Fleet Foxes att göra två klubbspelningar på egen hand. Ringa in 8-9 november i kalendern!

Det kanske är det mänskliga i det som gör att man älskar det så mycket. Att det känns ursprungligt, nästan primalt, utan att det för den skull är aggressivt eller hårt. Att musiken känns som ett element, något naturligt och okonstlat, snarare än något konstruerat, måste vara en av framgångsfaktorerna.

För verktygen Fleet Foxes använt för att bygga sig ur nordamerikansk anspråkslöshet till positionen som en av 10-talets viktigaste internationella folkpopfenomen är knappast banbrytande; sångharmonier och akustiska instrument är musikhistoriens protein. Men Fleet Foxes bygger något speciellt, något märkvärdigt, något som faktiskt genererar rysningar av välbefinnande i en tid av musikalisk avtrubbning.

När den självbetitlade debuten kom 2008 förvandlades den till en sorts musikalisk motsvarighet till Den Stora Amerikanska Romanen. Omedelbart mytomspunnen, otvetydigt hyllad, ojämförligt omtalad: Fleet Foxes förvaltade americanan, det amerikanska musikarvet, men gjorde det folkliga förunderligt modernt. Med sina naturromantiska psalmer skapade de en nästan visuell upplevelse: vi såg dopprocessioner i ett fuktigt Mississippidelta såväl som pälsjägare i den kanadensiska vildmarken framför ögonen, och anade intensiteten i bandets konserter.

Där Seattles alternativband traditionellt sjungit över en matta av slamriga gitarrer, stod Fleet Foxes för något mindre machobetonat: episka sångharmonier, en bedårande men alls inte ofarlig känsla för melodiska villospår, en minutiös avvägning mellan dur och moll, och framförallt en alldeles ofrånkomlig ärlighet som med sin framgång öppnat dörren för en såväl imitatörer som likasinnade. Bandets nya skiva var en av de mest emotsedda musikhändelserna på ett årtionde, och som våra förväntningar uppfylldes!

”Detta är millenniets mästerverk” (DN), ”Den perfekta balansakten mellan Simon & Garfunkel och Beach Boys, utspelad i Sherwoodskogen.” (Metro), ” Fleet Foxes stämsång fungerar som propplösning för hjärnan. Plötsligt kan man tänka igen. Tänka framåt.” (DI)

Läs även andra bloggares åsikter om Fleet Foxes

Arkiverad under: Musik Taggad som: Fleet Foxes

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1320
  • Sida 1321
  • Sida 1322
  • Sida 1323
  • Sida 1324
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1780
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in