Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Möt Eric Palmqwist – lågmäld och ärlig kompositör med nytt album

by

Eric Palmqwist hörde vi först talas om i samband med 1990-talet och indiescenen och sedan drog han mer åt vacker folkpop med egna bandet Monostar. Mer om mer har Eric Palmqwist visat sig vara en fantastisk textförfattare. 24 februari släpper han nya albumet Värmen. Kulturbloggen fick tillfälle att ställa några frågor till denna fantastiska och spännande musiker.

Du släpper snart ett nytt album. Hur vill du beskriva det albumet?
– Jag ville försöka göra ett lågmält och närgånget album den här gången och söka mig mot ett lite mer modernt sound.
Skivan handlar till stor del om den svåra konsten att vara människa och jag tror tröst kan vara ett genomgående tema.
Det är också min hittills mest textbaserade skiva. Och eftersom Andreas Mattsson som producerat är ett geni så gav jag honom rätt fritt spelrum med produktionen. Han byggde vackra världar utifrån klaviaturer, syntar och programmeringar. Sen smög sig några gitarrer förstås in ändå…

Skiljer det sig från tidigare album?
– Den här skivan låter ganska olik mina tidigare soloskivor. Så blir det nästan alltid när jag gör något, det blir en motreaktion på det jag gjort innan. Jag vill göra något för mig nytt och annorlunda. Låtarna är till exempel skrivna på piano, fast jag knappt kan spela piano, istället för på gitarr och det är nog därför det är min lugnaste skiva hittills.

Hur har det varit att jobba med musik under pandemin?
– Det har varit extra tungt för alla i min branch. Inte minst ekonomiskt då det blev nästintill omöjligt att spela live.
När jag släppte min förra skiva ”Hej då” mitt i pandemin så gick det inte att turnera.
Det blev sammanlagt två spelningar som gick att genomföra.
Samtidigt har jag försökt vända på det till något bra så jag har försökt hålla huvudet ovanför vattenytan.
Jag har skrivit och spelat in musik hela tiden under pandemin.

Hur ser planerna ut framöver? Albumsläpp förstås, men konserter? Turneer?
– Ja nu har det ju precis öppnat upp så det bokas in en vårturné precis i detta nu.
Jag längtar väldigt mycket efter att få möta min publik live igen.

Hur jobbar du när du skapar musik? Vad kommer först, text eller musik? Behöver du någon särskild omgivning för att skapa musik?
– Det är lite olika men jag har nästan alltid nån slags ”låtskrivar-receiver” uppkopplad.
Jag samlar jag på mig melodier och textfraser hela tiden som jag spar.
Sen brukar jag försöka hitta en lite längre tidsperiod när jag kan göra en helhet av alla idéer.
Ofta åker jag ner till mitt hus på Gotland och slutför låtarna.

Du har väl placerats in under kategorin indie. Vad tänker du om det?
– Genres intresserar mig egentligen inte så mycket.
Men människor i alla tider har ju alltid velat placera in saker i fack. Det ligger väl i vår natur antar jag.
Jag är väl en indieaartist på så sätt att jag ligger på en sån label (Ella Ruth Institutet) och gör väldigt mycket själv.
Jag tycker om det direkta mötet med lyssnaren. När folk velat köpa min vinyl brukar jag ibland leverera den direkt hem till den som köpt
och blir bjuden på kaffe. Sånt är fint.

Vilken musik har influerat dig till den du är idag?
– Jag tror man influeras allra mest under tonåren, eller så var det för mig iallafall.
Då hade jag olika perioder, lyssnade på allt ifrån hårdrock till Americana till smalare Indie.
Nu lyssnar jag på allt som är bra oavsett om det är Billboard eller Avantgard-jazz.
Jag försöker vara öppen för nya saker så att jag själv fortsätter utvecklas som låtskrivare och musiker.

Berätta lite om dig själv: Var är du född? Uppväxt? Var bor du?
Har du barn?
– Jag är uppväxt på Gotland och flyttade till Stockholm efter gymnasiet där jag bott sen dess.
Min familj består just nu av min dotter och en katt som heter Katja.

Har du intressen utöver musik?
– Det kanske är lite tragiskt men musik upptar nästan all min vakna tid.
Jag är nog liksom ”lost in music” för det mesta haha…
Efter det och att vara Pappa finns inte så mycket tid kvar men jag tycker om att laga mat, promenera
och att åka ner till mitt hus på Gotland.

Läser du böcker?
Vilken är den senaste boken du läste?
J- ag läser böcker men mindre än vad jag egentligen vill då jag oftast har för många bränder att släcka.
För min dotter läser jag i och för sig varje kväll. Just nu läser vi ”Frallanböckerna” av Sara Ohlsson.
Senaste boken jag själv läste var ”Into The Wild” av Jon Krakauer.
Jag lyssnar också mycket på ljudböcker och har gjort det långt innan det blev populärt faktiskt.
Minns att jag brukade låna kassetter och cd´s på biblioteket.
Gösta Berlings Saga inläst av Per Myrberg är en stark rekommendation.

Senaste film du sett?
– Som alla andra blir det ju förstås mycket serier men jag är annars svag för bra dokumentärer och feel bad-filmer.
Senaste filmen jag såg kan ha varit ”Get Back” om The Beatles av Peter Jackson.
Ett fantastiskt tidsdokument för en musiknörd som mig.

Lyssna: Sahara Hotnights – Reverie

by

Efter drygt tio års paus återvänder Sahara Hotnights. Singeln ”Reverie” beskriver de själva som ”en liten lovsång till eskapismen”. Albumet ”Love in Times of Low Expectations” släpps 6 maj.

Sahara Hotnights om låten:

”Reverie handlar om att hitta en fristad från mentalt kaos. En liten lovsång till eskapismen”

2011 tog Sahara Hotnights en paus efter att ha spelat tillsammans i tjugo år. Och då verkligen spelat kors och tvärs, hit och dit, överallt, i garage och källare, på fritidsgårdar, stora festivaler och varenda klubb däremellan, i Sverige, i övriga Europa, i USA.

2022 återupptar Sahara Hotnights verksamheten efter ett uppehåll som blev längre än vad någon av dem hade trott men likafullt visade sig välbehövligt, för att inte säga nödvändigt. Den 6 maj kommer gruppens sjunde album ”Love in Times of Low Expectations” (producerat av Petter Winnberg och Pierre Riddez), varifrån ”Reverie” är första smakprov.

”Om man tittar på vår diskografi är det svårt att hitta någon platta som låter som någon av våra andra skivor. Med varje album har vi brutit ny mark och kanske inte riktigt gjort vad någon förväntar sig att vi ska göra. Det tycker jag gäller den nya också”, säger Jennie Asplund.

”Vi har alltid behövt ta avstamp i något nytt för att det ska kännas meningsfullt”, fyller Maria Andersson i.

”Så fort vi var i studion blev det tydligt att vi har väldigt mycket kvar att utforska. Under arbetet med nya skivan kändes det relevant att skala ner produktionen. Vi anammade ett mer minimalistisk sätt att spela och tänka; smalt och distinkt istället för att flexa rockmuskler.”

Om Sahara Hotnights:

Har ända sedan starten I Robertsfors 1992 bestått av Maria Andersson (sång, gitarr), Jennie Asplund (gitarr), Johanna Asplund (bas) och Josephine Forsman (trummor). Albumdebuterade 1999 med ”C’mon Let’s Pretend” och har därefter släppt fullängdsskivorna ”Jennie Bomb” (2001), ”Kiss & Tell” (2004), ”What if Leaving is a Loving Thing” (2007), ”Sparks” (2009) och ”Sahara Hotnights” (2011).

Lyssna: True Lies – The Grip

by

Efter framgången med hyllade albumet »Hoarse« från 2019 fick Malmö-bandet True Lies blodad tand och har ägnat pandemi-året till att skriva och spela in nytt material. Ett andra smakprov får vi med starka The Grip.

Lyssna: Robert Wells – Ballet Noir 

by

Robert Wells fortsättet släppa nyskriven pianomusik. Nu har Ballet Noir släppts.

Nya singeln ”Ballet Noir” är sjunde kompositionen i serien från Robert Wells ”Songs Without Words”. Inspelad med studiotekniker från vardagsrummet i Stockholm. Under studietiden på Musikhögskolan jobbade Wells extra på Balettakademien som ackompanjatör. Så inspirationen är sen länge förankrad med dans och musik.

– Jag har haft dans med under mina konserter under många år. Just detta tema har legat och grott under längre tid. Under pandemin satte jag mig ner och gjorde färdigt det som nu blev ”Ballet Noir”. Hela idén med pianoserien är att ge en ny generation pianister stycken att bita i. Med en både modern och klassisk touch i styckena, säger Robert Wells

Lyssna: Spacey Jane – Sitting Up

by

Indierockbandet Spacey Jane släpper ett nytt album, Here Comes Everybody i sommar, 10 juni. Ett smakprov är släppt med singeln “Sitting Up”.

Ett pressmeddelande berättar:
Indierock bandet Spacey Jane från Australien har ett enormt år framför sig när de tar emot 2022 med allt de har. Mitt i en internationell turné, där vissa spelningar i USA är slutsålda flera månader i förväg, förbereder sig bandet för att släppa sitt andra album Here Comes Everybody, ute fredagen den 10 juni.

Here Comes Everybody är hämtad från arbetsnamnet på Wilcos banbrytande album Yankee Hotel Foxtrot (ett av bandets favoritalbum) och kom till liv i början av nedstängningarna 2020 och innehåller bland annat de redan släppta låtarna ”Lunchtime” och ”Lots of Nothing”.

Sångaren Caleb Harper berättar om teman på Here Comes Everybody.
”Vår första skiva (Sunlight) handlade mycket om mina personliga erfarenheter och det var en välsignelse att se hur många människor som relaterade till dessa berättelser. Jag vill att den här skivan ska vara för ungdomar som håller ut och frodas känslomässigt under tyngden av vår generationsbörda som består av klimatförändringar, COVID etc. Att känna att man har ansvaret för hela sin framtid på sina axlar utan att ha något att säga till om skapar ångest och osäkerhet. Jag tror att COVID tog bort den känsla av enighet som ger unga människor trygghet i sådana tider. Jag vet att musik inte är en ersättning för att ta kontroll och skapa positiv förändring, men jag hoppas att den här skivan kan ge soundtrack till några av dessa stunder i människors liv.”

Den nya singeln ”Sitting Up” återspeglar ytterligare de övergripande teman som finns på albumet.
”Jag skrev den här om hur jag kände och uppförde mig när jag var i min sista termin på universitetet innan jag hoppade av. Jag slutade ganska oemotsägligt genom att inte dyka upp på någon av mina sluttentor eller lämna in slutbedömningar. Jag hade ingen aning om vem jag var och jag var allvarligt deprimerad. Det kändes som om jag hade skapat en fruktansvärd fasad av mig själv för alla dessa människor som jag kände och att jag egentligen inte hade varit mig själv i närheten av någon, eller varit sanningsenlig om mina känslor på flera år. Jag brydde mig inte om mitt liv eller vad jag gjorde med min kropp, jag trodde att jag skulle dö om jag inte fixade något. Det kändes som om jag var den enda som gick igenom dessa känslor och även om det inte var sant fick det mig att känna mig så ensam.”