• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Bilder: Way Out West dag 1 

12 augusti, 2022 by Peter Birgerstam

Way Out West dag 1
11 augusti 2022

Här är ett nedslag av foton från spelningar under första dagen av 2022 års upplaga av Way Out West
Foto: Peter Birgerstam

Amason:

First Aid Kit

Tallest Man on Earth

Tame Impala

Anais Mitchell

Bikini Kill

Black Country New Road

Bonnie Light Horsemen

Koffee

Caribou

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

WOW 2022 / Daniela Rathana – Snyggt groove och röstresurser renderar i rekord i respons

12 augusti, 2022 by Mats Hallberg

bild från WOW:s hemsida

4

11/8 2022 – Linné

Mitt första år som recensent på WOW fick Mapei ett dundergenombrott. Hade turen att vara med och gav exalterad högsta betyg. Följde upp med recension av aktuella albumet. Kuriöst nog avhandlades dessa händelser med artisten i fråga flera år senare efter spelning på Liseberg. Otvivelaktigt kan samma etikett plockas fram i fallet med forna körsångerskan Daniela Rathana. Hon som sjungit bakom celebriteter som Seinabo Sey, Zara Larsson och Oskar Linnaros. (Den först nämnde håller jag högt.) En gospel-influerad ep och ett album (hennes debut) har släppts under pandemiperioden. Och två Grammisnomineringar och mega-hitten med covern på Veronica Maggios Satan i gatan, bevisar att hon sannerligen inte var något oskrivet blad för ungdomarna i det knökfulla tältet. Daniela Maria Therese Sörensson som hon heter civilt, var dessutom med i Fredrik Lindströms SVT-serie Helt Lyriskt.

Responsen var fullkomligt hysterisk, utom kontroll, osannolika doser diskant från ljusa röster. Tänk bifallet när de populäraste idolerna framträder i Allsång på Skansen, fast dubbla ljudnivån. Har nog aldrig varit med om något liknande. Ligger nära till hands att dra parallellen till Beatle-mania. Eventuell decibelmätare skulle ha lyst illrött. Inte utan att man är nyfiken på hur kvinnan som smart blandar r & b, groovig klubbmusik och pop med rap-sekvenser fixar att stå med fötterna på jorden efter detta sanslösa mottagande.

90-talisten från Akalla backas upp av musiker på keyboard, trummor, bas och gitarr. Ingen aning om vilka de är, mer än att gitarristen Gabriel tog chansen att dra iväg ett flertal solon, vilket är tämligen sällsynt för genren. När bandet kickar igång märks att de vet vad för slags sound som går hem. Huvudpersonen sjunger väldigt bra, rytmiserat och är duktig på att texta. Skönjer inget uttalat budskap. Livsglädjen, erotiskt begär och lusten att roa går inte att ta miste på.

Det är svettigt i det knökfulla tältet. De beats i olika tempo som skickas ut från scen attraherar. Spelningen blir till en happening, ett hejdlöst party efter tre års uppehåll på WOW. Fröjdas åt fräcka slingor och taktfast komp när exempelvis Kyss och rusiga Full av mig själv framförs. När Satan i gatan (med på samlingsplatta) kommer, vars kaxiga statement lanseras som ny nationalsång, är stämningen långt över kokpunkten.

Scenshowen består av röda nonfigurativa mönster på backdrop samt stroboskopljus. Mitt i konserten får kompetenta musiker fram appellerande laid-back-groove. Känns som om de är inne i en andra andning, medan energin är lika hög avseende det vokala uttrycket. Än högre blir trycket när gäster intar scen. Absolut toppnotering beträffande galet ljusa skrik från tonårstjejer, uppstår då en viss Oskar Linnros (om jag är rätt underrättad) uppenbarar sig. I ballad sjunger publiken med på högsta volym. Också kul att klassisk refräng av Destiny´s Child inlemmas på ett ställe. Det är överhuvudtaget en oväntat omväxlande och intelligent disposition av sound från gemensam stam..

Stilbrott inträffar när vi får oss till livs en berättelse i högtalarna, varefter en sista slagkraftig avdelning tar vid. En orre och en baskagge har nyckelroller ett tag. Skiftar till rockösigt stuk på slutet med innovativ övergång till syntbaserat beat. Publiken klappar ihärdigt i takt. Och som finalnummer levereras romantiskt alster, långsamt och svepande, ovanpå höga toner från en fullfjädrad sångerska. Till alla positiva inslag ska tillfogas ytterst tillfredsställande ljud, vilket uppskattas. För att vara specifik är insatsen att beteckna som 4+. Efter en trekvart är en orgie i de stora känslornas lyckorus över. Oförglömlig kommunikation emellan Daniela och hennes fans.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Ystad Sweden Jazzfestival 2022 – Uppslukas av jazziga tongångar / dag 2

11 augusti, 2022 by Mats Hallberg

David Torkanowsky – Cyriille Aimée – Matteo Bortone – foto Harri Paavolainen

3-6/8 2022

Ystad med omnejd

Ur musikaliskt perspektiv börjar dagen vid lunchtid hos Morten Café. Sedan ett par festivaler tillbaka har arrangören etablerat ett lovvärt samarbete med Musik i Syd, för att utan kostnad för allmänheten presentera talanger vilka genomgår folkhögskoleutbildning med jazzinriktning (Fridhem, Skurup etc). I år anordnades sex utomhuskonserter på vardera cirka 30-45 minuter. Hade inte möjlighet att höra hela konserter, men fick ändå en uppfattning om somliga akter.

foto Anna Rylander

Invigde scenen i år gjorde KARIN PILHAGE TRIO med bandledaren i huvudroll som gitarrist. De som backar upp är Jakob Gerhardsson på bas jämte Hampus Peterson bakom trummorna. Klanglig samverkan av utforskande art är deras signum. Sympatiskt knåpande Pilhage spelar eget material. Reflekterande kompositioner breder ut sig i licks, vilka lanseras som både ängsliga och kaxiga. Ibland skruvas tempot upp med visst schwung som följd. Och efter tre låtar fick trumslagaren feeling. Stilen har beröringspunkter med instrumentkollegor som Per Ödberg, Victor Rydström och Sebastian Persson. Saknar efterhand intrikata förskjutningar, inslag av friktion. samt melodier som hakar tag. Noterar att instrumentala kärlekslåtar förekom ett par gånger. Blev 35 minuter av behaglig, sparsmakad gitarrjazz, innan det var dags för cykeltur till nästa begivenhet.

foto Harri Paavolainen

På inbjudande Ystad Saltsjöbad syns på scen GOTLAND BIG BAND tillsammans med trumslagaren MARCUS GRUFSTEDT. Härom året utgavs hans Chopless (ett uppdrag som tog tre år att färdigställa) under namnet Mac Groover Big Band, som undertecknad recenserat. Grufstedt, ursprungligen från Ystad, är trumslagare i tredje generation (Lennart Grufstedt är hans farbror )som blev biten redan i knatteåldern. Utan att vilja dominera agerar han pådrivare med oantastlig teknik som åstadkommer pulserande beat.

Ska understrykas att Gotland Big Band absolut inte ska betraktas som lokala storheter. Åtskilliga är med i andra av Sveriges förnämsta jazzorkestrar. Och solisterna är makalöst skickliga. Om det emellanåt kunde förefalla på gränsen till polerat eller aningen ospännande beträffande arrangemangen på Chopless, så skingras live all tveksamhet fullkomligt. Unisona ”klippet” från blåssektioner, solister och de sinnrika stämmorna gör mig hänryckt. Synkoperna sitter som en smäck. Storbandstarmen får sannerligen sitt lystmäte. Vill lista de mest tongivande för att vidden av klass ska framgå. Till att börja med världsberömde slagverkaren Eliel Lazo, kuban bosatt i Köpenhamn.

foto Harri Paavolainen

Samtliga solister bör namnges, lyftas fram. Tänker på tungviktare som Josef Karnebäck på kontrabas, pianist Daniel Tilling, blixtinkallade Fredrik Kronkvist och hans kollegor i träblåset Pär Grebacken och Magnus Blom, trombonisterna Arvid Ageborg och Peter Dahlgren samt trumpetässen Patrik Skogh och Fredrik Davidsson. Skönt groove med latin-vibe uppstår i omgångar, snarlikt Clarke/ Boland Big Band. Samtliga original är skrivna av Marcus Grufstedt, som skojar om hur knepigt det är att komma på bra titlar.

foto Harri Paavolainen

I den rafflande låt som döpts till High Digestibility tycks influensen sprungen ur amerikanska tv-serier. Storbandet kokar av spelglädje, levererar på topp. Superproffsiga kuggar låter som om de vore en enhet med flerårig gemensam samvaro, trots att ett antal vikarier kallats in sent inpå. Hör strålande elasticitet och fantastiska solon. Intro på piano skimrar av skönhet medan swing-numret med sina fräcka taktbyten kröns av formidabla trumpettoner. Samban med många flöjter, suggestiva Sauna For Life samt fyrverkeriet av rytmer och dramatiska övergångar i titellåten är fler delikatesser. Ännu ett bevis på att vår rika storbandstradition fortsätter att blomstra. Tog efteråt chansen att berömma komponerande batterist för enastående prestation från honom och Gotland Big Band.

foto Harri Paavolainen

Sångerskan och låtskrivaren CYRILLE AIMÉE infriar mina förhoppningar om charmerande musicerande, 80-talisten vars föräldrar kommer från Frankrike respektive Dominikanska Republiken är numera bosatt i New Orleans. På ett dussin skivor (varav några live) framgår att hon har många strängar på sin lyra. Singer Songwriter ådra och fäbless för chansons, Hot jazz á la legendaren Django och romsk kultur, karibiska rytmer, sydamerikanska folksånger, standards, milt experimenterande med hi-tech, musikalmelodier signerade S. Sondheim med mera. Brokiga influenser som skiner likt prismor av kristall under en generös konsert på drygt halvannan timme på Ystad Teater, festivalens hjärta. Den inleds med Petite Fleur och avslutas med Piafs signaturmelodi.

I mitt första minnesvärda möte med hennes musik nöjer hon sig med två musiker. Vid flygeln sitter David Torkanowsky känd från samarbeten med Dianne Reeves och Rickie Lee Jones, medan Matteo Bartone från Italien står för akustiska basgångar. Aimée´s röst är draperad i en spetsig strävhet som gör omedelbart avtryck, utan att leva på ansenligt omfång. Kombinationen rytmisk fulländning och raffinerad harmonik inkasserar publikens oreserverade uppskattning. Ymniga förekomsten av scatsång är det enda man kan invända mot. Dock, samspelet med Matteo i Satchmo-stuk var läckert. Hennes betagande stämma framför texter på franska, engelska och till och med spanska. Och som framgår av bild ovan ackompanjerar Aimée sig själv på baritonukulele¨, vilket sker i bevekande chanson, troligen om olycklig kärlek.

foto Harri Paavolainen

Bitterljuv romantik genomsyrar en delvis förtätad, delvis avspänt tillställning; avsevärt mer intim än om trummor och elektronik förekommit. Kul parentes uppstår visserligen när kreativa artisten leker med portabel loop-maskin, effektfullt duplicerar rösten till skiftande beats. I konsertens avskalade format premieras det vokala, jämte eleganta stick från eminent duo. Nedtonade, finstilta arrangemang resulterar i angenäm atmosfär. Torkanowsky broderar flyhänt och elegant, utvecklar teman i instrumentala glipor. How Deep Is The Ocean med inlagd improvisation svänger helt underbart subtilt. En av mina favoritballader av Stevie Wonder passar sömlöst in, även om Aimée tyvärr avhåller sig från originalets passion. Kvicka energin i Almost Like Being In Love med bas-feature jämte på slutet spralligt virvlande, gladblues i Monk-aktig kontur sticker ut, ger andäktigt lyssnande publik maximal behållning.

foto Markus Fägersten

Munspelsvirtuosen FILIP JERS ger med CARL BAGGE TRIO två utsålda konserter på Saluhallen, varav jag närvarar på den första. Rör sig om en hyllning till hundraåringen Toots Thielemans som mellansnackets mästare Jers fått möjlighet att träffa. I pianisten Carl Bagges trio ingår två profiler i Jazz-Sverige, nämligen basisten Martin Höper och bakom trummorna Chris Montgomery. Kan meddelas att samtliga recenserats ett flertal gånger, därtill hörts live åtskilliga gånger utöver nämnda uppdrag. ”In The Spirit Of Toots” (sett honom på Skeppsholmen) gör den mogna publiken euforisk. Man erhåller vad man trodde plus lite mer. Melodierna är givetvis valda med omsorg och tillräckligt inrepeterade. Om var och en har världsmästarmusikanten en intressant historia att förtälja.

Soft och elegant början genom ett par örhängen som fanns på belgarens repertoar. Publiken visslar på kommando och utfallet gör jovialiske Jers mycket belåten. Vi görs uppmärksamma på att Toots skrivit musiken till animerade filmen Dunderklumpen. Njuter kopiöst av påtagligt bluesigt häng i temat, vilket upprymt tillstånd får mig att associera till Paul Butterfield Blues Band. I Sjösala vals briljerar Carl Bagge och hans pålitliga rytmsektion. Den kommenteras efteråt: ”Det är jazz, då gör vi som vi vill, ändrar på heliga ackord ”. Avlöses av en skånsk omtyckt schlager som knappast förknippas med sin upphovsman Lasse Dahlquist. Här får aningen för lågt mixade Martin Höper utrymme för fint bassolo. Vore märkligt om inte Chris Montgomery lyfts fram i samma veva, eftersom han gärna tar sig friheter. Tillhör inte de som ”rättar in sig i ledet” om det inte är nödvändigt. Eruptionerna från honom kan te sig aparta, fast alla i närheten säkerligen ler, uppiggade och överraskade.

Vi som tjusats av pionjärens svepande ljusa toner på kromatiskt munspel, vet hur njutbart det är att bara glida med. Onekligen utförs varje moment med högsta möjliga kvalitet av en genommusikalisk tonmålare. Samtidigt lätt hänt att uppövade skickligheten inte ges nog med kredd för att soundet är så förrädiskt lättillgängligt.

foto Markus Fägersten

På begäran av läromästaren har Jers införlivat Ellington på repertoaren. På duo framförs därför Sophisticated Lady, i vilken Bagge förnämligt accentuerar kompositörens ljuva harmonik, dennes typiska anslag. Efter ett vemodigt utdraget original betitlat Empoli (Jers) tar en yster dänga vid med snabb bop-puls. Jers har flow och Bagge uttrycker sig med flyhänt inspiration. Toots megahit Bluesette flyter fram lättsinnigt glädjestrålande, tillfogas också en underhållande kursavvikelse från Montgomery. Extranumret är identiskt med vad som var standard hos Toots, det vill säga What A Wonderful World. Tolkningen berör, får mig att filosofera om tidens flykt och vår förgängliga tillvaro. Som bonus blir det flera samtal med mästermusikanten under YSJF.

foto Markus Fägersten

JAN LUNDGREN & ULF WAKENIUS QUARTET exekverar ett delikat program inriktat på två av jazzhistoriens främsta musiker och kompositörer. I ”Tribute To Oscar and Duke” samspråkar melodikern Jan Lundgren med göteborgske globetrottern och gitarristen Ulf Wakenius vilka backas upp av danske trumslagaren Kristian Leth och Hans Backenroth på basfiol (rytmsektionen liktydig med sättningen i Lundgrens andra pianotrio, ofta hörd live). Kan skjuta in att dessa fyra män, en kvartett aldrig halvhjärtat involverade i projekt, har jag haft ynnesten att lyssna till ett otal gånger live. Också värt att notera att Wakenius, som lirat med en radda internationella storheter, fick berättade i SVT efter visad dokumentär om erfarenheten av att tillhöra Oscar Peterson Quartet i nio år, prisade vännen Lundgren för att föra dennes arv vidare. Hör också till saken att just Jan Lundgren genom en pianolärare fick upp öronen för Oscar Peterson. Om första idolens betydelse har radiolyssnare (P2) blivit upplysta.

foto Markus Fägersten

Tributen sätts i verket med tre låtar från inflytelserika Night Train (1963), lustigt nog enda Peterson-platta i min ägo. Skönjer en andlig dimension vilket ter sig naturligt då en av titlarna är Hymn To Freedom. Ljudet är superbt. I likhet med explosiva atleter agerar pianotrion i skenbart avslappnad förening, samtidigt hundraprocentigt koncentrerade på uppgiften. Bluesiga och swing-betonade mönster blottläggs. Festivalens konstnärlige ledare frambringar förlagornas essens, genom närmast ofattbart mjukt och ledigt anslag. Kompet assisterar otroligt lyhört. Sedan äntrar Wakenius scen med en svart elgitarr. Övriga behöver vara på tårna för att hålla förhållandevis jämna steg, vilket ingen har problem med. I Sushi (Peterson) glänser gitarristen – som brukar turnera med utländska celebriteter sommartid – med sin fabulösa teknik.

foto Markus Fägersten

Lusten att improvisera märks i stimulerande sjok. I Ellington-komposition står rytmsektionen för mins sagt attraktiva fills. Göteborgaren i sedvanlig keps framför prydligt och med finess In A Sentimental Mood på egen hand. Pedalboxarna har han lämnat hemma. Därefter behandlas ytterligare melodi av Duke varsamt med ackuratess på gitarr och piano, Säcken av ädla varor knyts ihop genom återgång till kanadensiske legendaren.

Detta ner till varje detalj noggrant genomförda event på sällsamt hög nivå väcker förstås reaktioner. Tar sig uttryck i mäktiga stående ovationer. Två extranummer i följd (bland dem Nigerian Marketplace) skrivna av Lundgrens första pianoidol, görs inkännande klangligt. Basgångar hamnar i fokus och sista låt initierad av Lundgrens magiska fingersättning och pausering, får mig att rysa av välbehag. Efteråt förhörde sig en kollega om min inställning. Meddelade att jag inte alls var skeptisk, snarare råder som framgått motsatt uppfattning. Dessa kolossalt rutinerade och synkade musiker tas för givna, skämmer bort även den mest kräsna mottagare.

Arkiverad under: Musik

Otrolig urladdning av metal-funk – Mother´s Finest på Pustervik

9 augusti, 2022 by Mats Hallberg

foto Jan Backenroth

4

8/8 2022

Pustervik i Göteborg

Såg gruppen på stjärnspäckad festival på Heden cirka 1990 och har liveskivan från 1979. Men har inte engagerat mig i deras musik senaste decennierna, fram tills jag fick detta erbjudande om att recensera. Nyss hemkommen från jazzfestival var jag beredd på att det skulle bli en radikal omställning ljudmässigt. Man hade tydligen fyra monitorer på scen och upphöjda trumsetet hade isolerats. Min poäng är att trots retirerande till bakersta region i lokalen susar det kraftfullt i öronen dagen efter. Öronpropparna hade inte tillräcklig verkan.

Volymen var inget som exalterad publik i övre medelåldern klagade på. De fyrahundra som kommit tyckte sannolikt att de fått valuta för pengarna, efter närmare hundra minuters intensivt gig från ett band vars debut släpptes ett halvt sekel tillbaka. Inklusive liveplattor har det kommit cirka femton skivor plus en handfull samlingsalbum. Det breda genombrottet i Europa inträffade sent 70-tal efter omtalat gig på tv-sända Rockpalast i Essen.

Äkta paret Joyce Kenedy & Glen Murdock, som frontar vid sångmikrofonerna, bildade gruppen tillsammans med briljante gitarristen Gary ”Moses Mo” Moore (inte att förväxla med sin namne (1952-2011). De är fortfarande förgrundsgestalter. Trion delar likt Stones scen med ytterligare en gitarrist, nämligen John Hayes som anslöt åtta år senare. Om min research stämmer blev trummisen Dion Derek Murdock medlem i och med omfattande turné 1990. Basisten Juan Van Dunk rekryterades för en kort tid sedan, är färskingen. Power-kvintetten kompletteras av bakgrundssångerskan Carly Gibson.

foto Leif Wivatt

Suggestivt elektro-funk intro bygger upp stämningen. När bandet går på märks förväntansfullt sus hos den publik som tagit sig hit trots WOW-vecka. Stenhårt sound sköljer över oss i form av Funk A While. Tändningen är sensationell, rena ”ångvältsfasoner” från dessa veteraner får mig att associera till mangel från akter som Rage Against The Machine och Tool. Joyce Kenedy med sin imponerande pipa vistas i trakerna av Tina Turner, fast i en mer speedad version som stundom ter sig alltför skrikig. Vid beaktande av sammansättning och hågen till medryckande beat, existerar ett avlägset släktskap till Sly & The Family Stone, om än med avsevärt högre dos av massiv frenesi. Gitarrernas sammantvinnade riffande över lika tungt som snabbt groove är jämte ihärdig sång kännetecknen hos Mother´s Finest.

Man är disciplinerade, kickar igång showen på utsatt tid. Registrerar livsbejakande råhet i en korsbefruktande stil som gör dem om inte unika så till pionjärer. Det är raka rör, supertajt och som sagt väldigt massivt och riffbaserat. Den pumpande basen sprids ut i lokalen, känns i i kroppen även längre bak. Ehuru hög volym är mixen mellan bas och diskant tillfredsställande. I första avdelning är Joyce Kenedy i centrum. Truth`ll Set You Free görs med självklar ackuratess. Can´t Fight Feeling (med på Live från -79) låter enormt tajt. Gitarristerna avlöser varandra i vässade utflykter. Två covers från 60-talet framförs i egensinnig tappning. Syftar på flower power-erans Somebody To Love ( förknippad med Grace Slick och Jefferson Airplane) som inte tillhör höjdpunkterna, samt en tidig hit från Tamla Motown, Mickey´s Monkey (också inkluderad på nämnda Live) känd genom Smokey Robinson & The Miracles. Sist nämnda dänga som i original är både mjuk och munter, stöps om rejält av MF. Den sjöngs av Glenn Murdock till hårdrockkomp. Distade fuzziga gitarrslingor flätas in i varandra, basisten visar sin potential, följsam, inledningsvis aningen mekanisk, trumslagare lägger grunden och körsångerskan lösgör sig.

foto Leif Wivatt

Efter cirka 20 minuter av kolossal intensitet bryts lyckligtvis mönstret första gången. Kommunikationen med åhörarna är optimal. Allsångsmoment och uppmaningar till synkade rörelser fungerar oklanderligt. Till publikens förtjusning ger sig ”Moses Mo” ut på en utförlig solo-raid, vilken innehöll blinkningar till bland andra Ram Jam ( Black Betty), Nirvana, troligen Hendrix och möjligen Cream. Uppskattat inslag! Att kalla rytmsektionen solid är en underdrift. Juan Van Dunk var ”grym” på femsträngad bas och Dion Derek Murdock belönades med en individuell bombastisk uppvisning, vilken exponerade frapperande snabbhet och tajming. Måste ha varit genomsvettig efteråt.

Sampling av keyboardslinga och trummaskin används någon enstaka gång. Kunde sakna en klaviaturspelare. Dock, vad vi fick oss till livs var energipåslag långt utöver det vanligt förekommande. Kvicksilvret Kenedy var i ypperlig form, passade på att kommentera de senaste tuffa åren. I Thank You For The Love hyllar hon och maken deras kärleksfulla relation. I ett par låtar kliver John Hayes fram, variation som tyder på smart planering. Några långsamma låtar görs som omväxling, men det är inte dessa som gör bestående intryck.

foto Leif Wivatt

Jublar åt det underbart hårdsvängande beat som uppstår i Give It Up och åt förmodligen deras största hit Baby Love vars inledande toner draperas som spröd ballad. Aftonens absoluta kokpunkt uppstår! Kroppen reagerar instinktivt. Konserten ger överhuvudtaget upphov till ideliga stampa-takten moves och man begriper att MF gjort succé hos headbangare på Sweden Rock. På uppmaning gör publiken fredstecknet och som tack för respons avverkas två ösiga extranummer, exponerandes fräscha riff från männen med guror. Punkt sätts med en funkrockig stänkare som gör mig lycklig, nämligen en oemotståndlig cover på Fight The Power (Isley Brothers – 1975 som jag äger på samlingsskiva).

Det var massivt fett, furiöst svängigt och fenomenalt tajt med förbluffande virtuos prägel. Med tanke på uppnådd ålder hos vissa på scen måste utlevelsen framhållas som närmast osannolik. Att volymen var påfrestande för mina stackars öron var dock en beklagansvärd nackdel.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Konsertrecension: Lisa Ekdahl spritter av glädje på Tyrolen

9 augusti, 2022 by Gästskribenter

Artist: Lisa Ekdahl med band
Plats: Tyrolen i Blädinge
Datum: 29 juli 2022
Tid: 1h35m
Betyg: 4

Foto: Maria Laakso Åman

Tyrolen är en absolut fantastisk plats för konserter i det här lite mindre formatet. Cirka 400 betalande gäster, sittande publik fick plats inne på rotundan, den gamla dansbanan. Stämningen är verkligen på topp när Lisa och bandet kommer in på den vackra lilla scenen. Handklapp, fotstamp och allmän allsång redan från början. Den sköna jazzmusiken som bandet levererar är absolut outstanding. Musikaliskt hantverk av högsta klass. Lisa Ekdahl är en svensk jazzdrottning med en karriär som nu spänner över snart trettio år och eftersom hon inte är mer än 51 år, fyller just dagen för konserten, så hoppas jag på många många år till med Ekdahl och hennes tänkvärda visor, framförda med ackuratess.

Foto: Maria Laakso Åman

Det var riktigt härligt att höra låtar från hela den breda spännvidden hon har under sin karriär. Klassiker från hennes egna tidiga skivor på svenska, låtar från hennes samarbete med Sebastian Poe, andra låtar från hennes skivor på engelska, covers från Så mycket bättre och från senaste albumet Grand songs och så en del nytt på svenska igen. Lisa Ekdahl håller mycket hög klass på allt det hon gjort och gör. Ser du att hon kommer till något ställe i din närhet: köp biljett och gå dit!

Alla dessa fina ord om konserten till trots så snubblar femman ned och blir en fyra (kanske 4,7)men det beror inte på bandet, det beror inte på Lisa Ekdahl och det beror inte på framförandet. Det handlar om publiken. Publiken är nästan lika viktiga som artisterna på en konsert och för mig har det blivit svårare och svårare att gå på konsert med fulländad glädje för det finns alltid ett tjog underliga människor som gladeligen betalar 500, 600, 700 eller mer för att sedan sitta eller ställa sig långt fram och skrikprata så de förstör för mängder med folk runt omkring sig. En del kan inte ens förmå sig att fatta att de stör, förstör trots att ordningsvakterna går fram och säger till dem både två och tre gånger. Jag förstår kanske på någon nivå att de inte kan släpa ut dem från spelplatsen när de ”bara är glada och skrattar”. Men alla andra som betalat 500, 600, 700 eller mer för att få en konsertupplevelse då? Ska de bara stå ut med att gubbkärringar av båda de vanligaste könen är mer intresserade av sig själva, sin gräsklippare och senaste semesterresan, än vad konstnärerna på scenen förmedlar?

Foto: Maria Laakso Åman

Slut på gnällspalten.

Avslutningen på konserten blev lite extra. Efter den låt som avslutat alla hennes konserter i sommar, Vem vet? tog publiken spontant upp och sjöng för födelsedagsbarnet och det gick inte att ta miste på hennes förtjusning. Då fick vi ytterligare en låt, men jag kan faktiskt inte för mitt liv minnas vilken det blev, men jag tror det var ”Öppna ditt fönster” som fick avsluta.

Foto: Maria Laakso Åman

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 121
  • Sida 122
  • Sida 123
  • Sida 124
  • Sida 125
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in