3-6/8 2022
Ystad med omnejd
Ur musikaliskt perspektiv börjar dagen vid lunchtid hos Morten Café. Sedan ett par festivaler tillbaka har arrangören etablerat ett lovvärt samarbete med Musik i Syd, för att utan kostnad för allmänheten presentera talanger vilka genomgår folkhögskoleutbildning med jazzinriktning (Fridhem, Skurup etc). I år anordnades sex utomhuskonserter på vardera cirka 30-45 minuter. Hade inte möjlighet att höra hela konserter, men fick ändå en uppfattning om somliga akter.
Invigde scenen i år gjorde KARIN PILHAGE TRIO med bandledaren i huvudroll som gitarrist. De som backar upp är Jakob Gerhardsson på bas jämte Hampus Peterson bakom trummorna. Klanglig samverkan av utforskande art är deras signum. Sympatiskt knåpande Pilhage spelar eget material. Reflekterande kompositioner breder ut sig i licks, vilka lanseras som både ängsliga och kaxiga. Ibland skruvas tempot upp med visst schwung som följd. Och efter tre låtar fick trumslagaren feeling. Stilen har beröringspunkter med instrumentkollegor som Per Ödberg, Victor Rydström och Sebastian Persson. Saknar efterhand intrikata förskjutningar, inslag av friktion. samt melodier som hakar tag. Noterar att instrumentala kärlekslåtar förekom ett par gånger. Blev 35 minuter av behaglig, sparsmakad gitarrjazz, innan det var dags för cykeltur till nästa begivenhet.
På inbjudande Ystad Saltsjöbad syns på scen GOTLAND BIG BAND tillsammans med trumslagaren MARCUS GRUFSTEDT. Härom året utgavs hans Chopless (ett uppdrag som tog tre år att färdigställa) under namnet Mac Groover Big Band, som undertecknad recenserat. Grufstedt, ursprungligen från Ystad, är trumslagare i tredje generation (Lennart Grufstedt är hans farbror )som blev biten redan i knatteåldern. Utan att vilja dominera agerar han pådrivare med oantastlig teknik som åstadkommer pulserande beat.
Ska understrykas att Gotland Big Band absolut inte ska betraktas som lokala storheter. Åtskilliga är med i andra av Sveriges förnämsta jazzorkestrar. Och solisterna är makalöst skickliga. Om det emellanåt kunde förefalla på gränsen till polerat eller aningen ospännande beträffande arrangemangen på Chopless, så skingras live all tveksamhet fullkomligt. Unisona ”klippet” från blåssektioner, solister och de sinnrika stämmorna gör mig hänryckt. Synkoperna sitter som en smäck. Storbandstarmen får sannerligen sitt lystmäte. Vill lista de mest tongivande för att vidden av klass ska framgå. Till att börja med världsberömde slagverkaren Eliel Lazo, kuban bosatt i Köpenhamn.
Samtliga solister bör namnges, lyftas fram. Tänker på tungviktare som Josef Karnebäck på kontrabas, pianist Daniel Tilling, blixtinkallade Fredrik Kronkvist och hans kollegor i träblåset Pär Grebacken och Magnus Blom, trombonisterna Arvid Ageborg och Peter Dahlgren samt trumpetässen Patrik Skogh och Fredrik Davidsson. Skönt groove med latin-vibe uppstår i omgångar, snarlikt Clarke/ Boland Big Band. Samtliga original är skrivna av Marcus Grufstedt, som skojar om hur knepigt det är att komma på bra titlar.
I den rafflande låt som döpts till High Digestibility tycks influensen sprungen ur amerikanska tv-serier. Storbandet kokar av spelglädje, levererar på topp. Superproffsiga kuggar låter som om de vore en enhet med flerårig gemensam samvaro, trots att ett antal vikarier kallats in sent inpå. Hör strålande elasticitet och fantastiska solon. Intro på piano skimrar av skönhet medan swing-numret med sina fräcka taktbyten kröns av formidabla trumpettoner. Samban med många flöjter, suggestiva Sauna For Life samt fyrverkeriet av rytmer och dramatiska övergångar i titellåten är fler delikatesser. Ännu ett bevis på att vår rika storbandstradition fortsätter att blomstra. Tog efteråt chansen att berömma komponerande batterist för enastående prestation från honom och Gotland Big Band.
Sångerskan och låtskrivaren CYRILLE AIMÉE infriar mina förhoppningar om charmerande musicerande, 80-talisten vars föräldrar kommer från Frankrike respektive Dominikanska Republiken är numera bosatt i New Orleans. På ett dussin skivor (varav några live) framgår att hon har många strängar på sin lyra. Singer Songwriter ådra och fäbless för chansons, Hot jazz á la legendaren Django och romsk kultur, karibiska rytmer, sydamerikanska folksånger, standards, milt experimenterande med hi-tech, musikalmelodier signerade S. Sondheim med mera. Brokiga influenser som skiner likt prismor av kristall under en generös konsert på drygt halvannan timme på Ystad Teater, festivalens hjärta. Den inleds med Petite Fleur och avslutas med Piafs signaturmelodi.
I mitt första minnesvärda möte med hennes musik nöjer hon sig med två musiker. Vid flygeln sitter David Torkanowsky känd från samarbeten med Dianne Reeves och Rickie Lee Jones, medan Matteo Bartone från Italien står för akustiska basgångar. Aimée´s röst är draperad i en spetsig strävhet som gör omedelbart avtryck, utan att leva på ansenligt omfång. Kombinationen rytmisk fulländning och raffinerad harmonik inkasserar publikens oreserverade uppskattning. Ymniga förekomsten av scatsång är det enda man kan invända mot. Dock, samspelet med Matteo i Satchmo-stuk var läckert. Hennes betagande stämma framför texter på franska, engelska och till och med spanska. Och som framgår av bild ovan ackompanjerar Aimée sig själv på baritonukulele¨, vilket sker i bevekande chanson, troligen om olycklig kärlek.
Bitterljuv romantik genomsyrar en delvis förtätad, delvis avspänt tillställning; avsevärt mer intim än om trummor och elektronik förekommit. Kul parentes uppstår visserligen när kreativa artisten leker med portabel loop-maskin, effektfullt duplicerar rösten till skiftande beats. I konsertens avskalade format premieras det vokala, jämte eleganta stick från eminent duo. Nedtonade, finstilta arrangemang resulterar i angenäm atmosfär. Torkanowsky broderar flyhänt och elegant, utvecklar teman i instrumentala glipor. How Deep Is The Ocean med inlagd improvisation svänger helt underbart subtilt. En av mina favoritballader av Stevie Wonder passar sömlöst in, även om Aimée tyvärr avhåller sig från originalets passion. Kvicka energin i Almost Like Being In Love med bas-feature jämte på slutet spralligt virvlande, gladblues i Monk-aktig kontur sticker ut, ger andäktigt lyssnande publik maximal behållning.
Munspelsvirtuosen FILIP JERS ger med CARL BAGGE TRIO två utsålda konserter på Saluhallen, varav jag närvarar på den första. Rör sig om en hyllning till hundraåringen Toots Thielemans som mellansnackets mästare Jers fått möjlighet att träffa. I pianisten Carl Bagges trio ingår två profiler i Jazz-Sverige, nämligen basisten Martin Höper och bakom trummorna Chris Montgomery. Kan meddelas att samtliga recenserats ett flertal gånger, därtill hörts live åtskilliga gånger utöver nämnda uppdrag. ”In The Spirit Of Toots” (sett honom på Skeppsholmen) gör den mogna publiken euforisk. Man erhåller vad man trodde plus lite mer. Melodierna är givetvis valda med omsorg och tillräckligt inrepeterade. Om var och en har världsmästarmusikanten en intressant historia att förtälja.
Soft och elegant början genom ett par örhängen som fanns på belgarens repertoar. Publiken visslar på kommando och utfallet gör jovialiske Jers mycket belåten. Vi görs uppmärksamma på att Toots skrivit musiken till animerade filmen Dunderklumpen. Njuter kopiöst av påtagligt bluesigt häng i temat, vilket upprymt tillstånd får mig att associera till Paul Butterfield Blues Band. I Sjösala vals briljerar Carl Bagge och hans pålitliga rytmsektion. Den kommenteras efteråt: ”Det är jazz, då gör vi som vi vill, ändrar på heliga ackord ”. Avlöses av en skånsk omtyckt schlager som knappast förknippas med sin upphovsman Lasse Dahlquist. Här får aningen för lågt mixade Martin Höper utrymme för fint bassolo. Vore märkligt om inte Chris Montgomery lyfts fram i samma veva, eftersom han gärna tar sig friheter. Tillhör inte de som ”rättar in sig i ledet” om det inte är nödvändigt. Eruptionerna från honom kan te sig aparta, fast alla i närheten säkerligen ler, uppiggade och överraskade.
Vi som tjusats av pionjärens svepande ljusa toner på kromatiskt munspel, vet hur njutbart det är att bara glida med. Onekligen utförs varje moment med högsta möjliga kvalitet av en genommusikalisk tonmålare. Samtidigt lätt hänt att uppövade skickligheten inte ges nog med kredd för att soundet är så förrädiskt lättillgängligt.
På begäran av läromästaren har Jers införlivat Ellington på repertoaren. På duo framförs därför Sophisticated Lady, i vilken Bagge förnämligt accentuerar kompositörens ljuva harmonik, dennes typiska anslag. Efter ett vemodigt utdraget original betitlat Empoli (Jers) tar en yster dänga vid med snabb bop-puls. Jers har flow och Bagge uttrycker sig med flyhänt inspiration. Toots megahit Bluesette flyter fram lättsinnigt glädjestrålande, tillfogas också en underhållande kursavvikelse från Montgomery. Extranumret är identiskt med vad som var standard hos Toots, det vill säga What A Wonderful World. Tolkningen berör, får mig att filosofera om tidens flykt och vår förgängliga tillvaro. Som bonus blir det flera samtal med mästermusikanten under YSJF.
JAN LUNDGREN & ULF WAKENIUS QUARTET exekverar ett delikat program inriktat på två av jazzhistoriens främsta musiker och kompositörer. I ”Tribute To Oscar and Duke” samspråkar melodikern Jan Lundgren med göteborgske globetrottern och gitarristen Ulf Wakenius vilka backas upp av danske trumslagaren Kristian Leth och Hans Backenroth på basfiol (rytmsektionen liktydig med sättningen i Lundgrens andra pianotrio, ofta hörd live). Kan skjuta in att dessa fyra män, en kvartett aldrig halvhjärtat involverade i projekt, har jag haft ynnesten att lyssna till ett otal gånger live. Också värt att notera att Wakenius, som lirat med en radda internationella storheter, fick berättade i SVT efter visad dokumentär om erfarenheten av att tillhöra Oscar Peterson Quartet i nio år, prisade vännen Lundgren för att föra dennes arv vidare. Hör också till saken att just Jan Lundgren genom en pianolärare fick upp öronen för Oscar Peterson. Om första idolens betydelse har radiolyssnare (P2) blivit upplysta.
Tributen sätts i verket med tre låtar från inflytelserika Night Train (1963), lustigt nog enda Peterson-platta i min ägo. Skönjer en andlig dimension vilket ter sig naturligt då en av titlarna är Hymn To Freedom. Ljudet är superbt. I likhet med explosiva atleter agerar pianotrion i skenbart avslappnad förening, samtidigt hundraprocentigt koncentrerade på uppgiften. Bluesiga och swing-betonade mönster blottläggs. Festivalens konstnärlige ledare frambringar förlagornas essens, genom närmast ofattbart mjukt och ledigt anslag. Kompet assisterar otroligt lyhört. Sedan äntrar Wakenius scen med en svart elgitarr. Övriga behöver vara på tårna för att hålla förhållandevis jämna steg, vilket ingen har problem med. I Sushi (Peterson) glänser gitarristen – som brukar turnera med utländska celebriteter sommartid – med sin fabulösa teknik.
Lusten att improvisera märks i stimulerande sjok. I Ellington-komposition står rytmsektionen för mins sagt attraktiva fills. Göteborgaren i sedvanlig keps framför prydligt och med finess In A Sentimental Mood på egen hand. Pedalboxarna har han lämnat hemma. Därefter behandlas ytterligare melodi av Duke varsamt med ackuratess på gitarr och piano, Säcken av ädla varor knyts ihop genom återgång till kanadensiske legendaren.
Detta ner till varje detalj noggrant genomförda event på sällsamt hög nivå väcker förstås reaktioner. Tar sig uttryck i mäktiga stående ovationer. Två extranummer i följd (bland dem Nigerian Marketplace) skrivna av Lundgrens första pianoidol, görs inkännande klangligt. Basgångar hamnar i fokus och sista låt initierad av Lundgrens magiska fingersättning och pausering, får mig att rysa av välbehag. Efteråt förhörde sig en kollega om min inställning. Meddelade att jag inte alls var skeptisk, snarare råder som framgått motsatt uppfattning. Dessa kolossalt rutinerade och synkade musiker tas för givna, skämmer bort även den mest kräsna mottagare.