4
8/8 2022
Pustervik i Göteborg
Såg gruppen på stjärnspäckad festival på Heden cirka 1990 och har liveskivan från 1979. Men har inte engagerat mig i deras musik senaste decennierna, fram tills jag fick detta erbjudande om att recensera. Nyss hemkommen från jazzfestival var jag beredd på att det skulle bli en radikal omställning ljudmässigt. Man hade tydligen fyra monitorer på scen och upphöjda trumsetet hade isolerats. Min poäng är att trots retirerande till bakersta region i lokalen susar det kraftfullt i öronen dagen efter. Öronpropparna hade inte tillräcklig verkan.
Volymen var inget som exalterad publik i övre medelåldern klagade på. De fyrahundra som kommit tyckte sannolikt att de fått valuta för pengarna, efter närmare hundra minuters intensivt gig från ett band vars debut släpptes ett halvt sekel tillbaka. Inklusive liveplattor har det kommit cirka femton skivor plus en handfull samlingsalbum. Det breda genombrottet i Europa inträffade sent 70-tal efter omtalat gig på tv-sända Rockpalast i Essen.
Äkta paret Joyce Kenedy & Glen Murdock, som frontar vid sångmikrofonerna, bildade gruppen tillsammans med briljante gitarristen Gary ”Moses Mo” Moore (inte att förväxla med sin namne (1952-2011). De är fortfarande förgrundsgestalter. Trion delar likt Stones scen med ytterligare en gitarrist, nämligen John Hayes som anslöt åtta år senare. Om min research stämmer blev trummisen Dion Derek Murdock medlem i och med omfattande turné 1990. Basisten Juan Van Dunk rekryterades för en kort tid sedan, är färskingen. Power-kvintetten kompletteras av bakgrundssångerskan Carly Gibson.
Suggestivt elektro-funk intro bygger upp stämningen. När bandet går på märks förväntansfullt sus hos den publik som tagit sig hit trots WOW-vecka. Stenhårt sound sköljer över oss i form av Funk A While. Tändningen är sensationell, rena ”ångvältsfasoner” från dessa veteraner får mig att associera till mangel från akter som Rage Against The Machine och Tool. Joyce Kenedy med sin imponerande pipa vistas i trakerna av Tina Turner, fast i en mer speedad version som stundom ter sig alltför skrikig. Vid beaktande av sammansättning och hågen till medryckande beat, existerar ett avlägset släktskap till Sly & The Family Stone, om än med avsevärt högre dos av massiv frenesi. Gitarrernas sammantvinnade riffande över lika tungt som snabbt groove är jämte ihärdig sång kännetecknen hos Mother´s Finest.
Man är disciplinerade, kickar igång showen på utsatt tid. Registrerar livsbejakande råhet i en korsbefruktande stil som gör dem om inte unika så till pionjärer. Det är raka rör, supertajt och som sagt väldigt massivt och riffbaserat. Den pumpande basen sprids ut i lokalen, känns i i kroppen även längre bak. Ehuru hög volym är mixen mellan bas och diskant tillfredsställande. I första avdelning är Joyce Kenedy i centrum. Truth`ll Set You Free görs med självklar ackuratess. Can´t Fight Feeling (med på Live från -79) låter enormt tajt. Gitarristerna avlöser varandra i vässade utflykter. Två covers från 60-talet framförs i egensinnig tappning. Syftar på flower power-erans Somebody To Love ( förknippad med Grace Slick och Jefferson Airplane) som inte tillhör höjdpunkterna, samt en tidig hit från Tamla Motown, Mickey´s Monkey (också inkluderad på nämnda Live) känd genom Smokey Robinson & The Miracles. Sist nämnda dänga som i original är både mjuk och munter, stöps om rejält av MF. Den sjöngs av Glenn Murdock till hårdrockkomp. Distade fuzziga gitarrslingor flätas in i varandra, basisten visar sin potential, följsam, inledningsvis aningen mekanisk, trumslagare lägger grunden och körsångerskan lösgör sig.
Efter cirka 20 minuter av kolossal intensitet bryts lyckligtvis mönstret första gången. Kommunikationen med åhörarna är optimal. Allsångsmoment och uppmaningar till synkade rörelser fungerar oklanderligt. Till publikens förtjusning ger sig ”Moses Mo” ut på en utförlig solo-raid, vilken innehöll blinkningar till bland andra Ram Jam ( Black Betty), Nirvana, troligen Hendrix och möjligen Cream. Uppskattat inslag! Att kalla rytmsektionen solid är en underdrift. Juan Van Dunk var ”grym” på femsträngad bas och Dion Derek Murdock belönades med en individuell bombastisk uppvisning, vilken exponerade frapperande snabbhet och tajming. Måste ha varit genomsvettig efteråt.
Sampling av keyboardslinga och trummaskin används någon enstaka gång. Kunde sakna en klaviaturspelare. Dock, vad vi fick oss till livs var energipåslag långt utöver det vanligt förekommande. Kvicksilvret Kenedy var i ypperlig form, passade på att kommentera de senaste tuffa åren. I Thank You For The Love hyllar hon och maken deras kärleksfulla relation. I ett par låtar kliver John Hayes fram, variation som tyder på smart planering. Några långsamma låtar görs som omväxling, men det är inte dessa som gör bestående intryck.
Jublar åt det underbart hårdsvängande beat som uppstår i Give It Up och åt förmodligen deras största hit Baby Love vars inledande toner draperas som spröd ballad. Aftonens absoluta kokpunkt uppstår! Kroppen reagerar instinktivt. Konserten ger överhuvudtaget upphov till ideliga stampa-takten moves och man begriper att MF gjort succé hos headbangare på Sweden Rock. På uppmaning gör publiken fredstecknet och som tack för respons avverkas två ösiga extranummer, exponerandes fräscha riff från männen med guror. Punkt sätts med en funkrockig stänkare som gör mig lycklig, nämligen en oemotståndlig cover på Fight The Power (Isley Brothers – 1975 som jag äger på samlingsskiva).
Det var massivt fett, furiöst svängigt och fenomenalt tajt med förbluffande virtuos prägel. Med tanke på uppnådd ålder hos vissa på scen måste utlevelsen framhållas som närmast osannolik. Att volymen var påfrestande för mina stackars öron var dock en beklagansvärd nackdel.